Bukefalos 28 år!

sekretessbrott inom psykiatrin...

kryddelydd

Trådstartare
...var rubriken på en insändare i Nya Wermlandstidningen under veckan.
En ovanligt intressant insändare, som väckte en del frågor tycker jag.

Insändarskribenten var inlagd på en låst psykiatrisk avdelning för frivillig vård. Avdelningen är låst för att även tvångsvårdade personer vårdas där.

Sekretessproblemet handlade om att en arbetskamrat dök upp på avdelningen som besökare till en annan inlagd, och insändarskribenten ifrågasatte om besök ska få ske på vårdavdelningen.

En inte helt enkel frågeställning, trots allt, och i mina ögon är frågan intressant inte enbart inom psykiatrisk utan även somatisk vård.

Ska man förbjuda besök helt? (enklast att genomföra men troligen inte så bra för de inneliggande)
Ska man förbjuda besök på avdelning men tillåta på annan plats? (rätt vettigt men innebär problem med behov av extra personalresurser, kanske särskilt om man tänker på somatiken där många inlagda faktiskt inte har förmåga att själva förflytta sig till annan plats, samt gällande tvångsvårdade patienter inom psykiatrin)

och hur i hela friden löser man problemet med att två bekanta personer kan råka vårdas samtidigt på samma avdelning???
 
För mig är det solklart att det inte handlar om sekretessbrott. Inte heller ska man förbjuda besök eller hålla på. Det vore ju helt absurt?
Snacka om att spä på känslan av att det är ngt fult att behöva psykiatrisk vård.

Att man kan bli sedd när man besöker vården är ju som det är. Man kan bli sedd när man går till öppenvårdspsykiatrin och all annan vård.
Jag gillar inte att möta ngn jag känner när jag är hos gynekologen i ett känsligt ärende heller.

På de avdelningar jag har varit på finns det alltid möjligheter att gå undan. Till sitt rum, till matsalen, till tv-rummet osv. Låsta avdelningar är ju liksom inte helt öppna ytor bara.

I de fall det är ett verkligt problem med att folk känner varandra på avdelning, eller om ngn som jobbar i psykiatri behöver vård, så löser man det genom samarbete med andra vårdgivare. Man blir inlagd i annan stad tex.
 
Psykisatrin vet jag inget om men på andra avdelningar (somatiska antar jag att det kan kallas) så delar patienterna oftast rum (4 i varje rum ofta) och då är ju sekretessen som bortblåst. Inget är ju privat. De andra på rummet vet ju allt om vad läkaren säger på ronden, vilka besvär de andra i rummet har och ingen smärta och lidande är privat alls. Bara ett tunt skynke som skyddar en från insyn. När man är på besök på ett sånt rum känner iaf jag mig lite dum på nåt sätt. Som att jag inkräktar i folks privatliv. Om jag mådde så dåligt som de gjorde hade jag inte velat ha en fullständig främling där. En främling som bara är där för att personen i sängen bredvid känner den. Men samtidigt så är det så otroligt viktigt för patienter att få besök! Idealet hade ju varit om alla hade haft egna rum. Då hade man fått vara ifred och sekretessen hade varit intakt.
 
För mig är det solklart att det inte handlar om sekretessbrott. Inte heller ska man förbjuda besök eller hålla på. Det vore ju helt absurt?
Snacka om att spä på känslan av att det är ngt fult att behöva psykiatrisk vård.

Att man kan bli sedd när man besöker vården är ju som det är. Man kan bli sedd när man går till öppenvårdspsykiatrin och all annan vård.
Jag gillar inte att möta ngn jag känner när jag är hos gynekologen i ett känsligt ärende heller.

På de avdelningar jag har varit på finns det alltid möjligheter att gå undan. Till sitt rum, till matsalen, till tv-rummet osv. Låsta avdelningar är ju liksom inte helt öppna ytor bara.

I de fall det är ett verkligt problem med att folk känner varandra på avdelning, eller om ngn som jobbar i psykiatri behöver vård, så löser man det genom samarbete med andra vårdgivare. Man blir inlagd i annan stad tex.

Nej, jag håller självklart med dig om att det inte var något sekretessbrott. Det var ju inte vårdgivaren som "läckte" information.

Jag håller för övrigt med dig även om att det vore tokigt att förbjuda besök.
Samtidigt så går det - faktiskt - även att förstå den aktuelle/a patientens synpunkt: personen ville inte att någon på arbetsplatsen skulle känna till den psykiska sjukdomen.
 
För mig är det solklart att det inte handlar om sekretessbrott. Inte heller ska man förbjuda besök eller hålla på. Det vore ju helt absurt?
Snacka om att spä på känslan av att det är ngt fult att behöva psykiatrisk vård.

Att man kan bli sedd när man besöker vården är ju som det är. Man kan bli sedd när man går till öppenvårdspsykiatrin och all annan vård.
Jag gillar inte att möta ngn jag känner när jag är hos gynekologen i ett känsligt ärende heller.

På de avdelningar jag har varit på finns det alltid möjligheter att gå undan. Till sitt rum, till matsalen, till tv-rummet osv. Låsta avdelningar är ju liksom inte helt öppna ytor bara.

I de fall det är ett verkligt problem med att folk känner varandra på avdelning, eller om ngn som jobbar i psykiatri behöver vård, så löser man det genom samarbete med andra vårdgivare. Man blir inlagd i annan stad tex.

Just det.
Du får ett svar till...

Jag håller egentligen helt med dig: att människor råkar stöta på någon man känner så får det liksom ingår trots allt.
Min första reaktion när jag läste insändaren var "jo men så är läget".
Sedan försökte jag "Think outside the box" för att inte bara tro att det är rätt för att det alltid varit på det sättet. Och tänker att det finns intressanta frågeställningar utifrån insändarskribentens upplevelse.

Jag landar likväl på att det får vara som det är.
 
Psykisatrin vet jag inget om men på andra avdelningar (somatiska antar jag att det kan kallas) så delar patienterna oftast rum (4 i varje rum ofta) och då är ju sekretessen som bortblåst. Inget är ju privat. De andra på rummet vet ju allt om vad läkaren säger på ronden, vilka besvär de andra i rummet har och ingen smärta och lidande är privat alls. Bara ett tunt skynke som skyddar en från insyn. När man är på besök på ett sånt rum känner iaf jag mig lite dum på nåt sätt. Som att jag inkräktar i folks privatliv. Om jag mådde så dåligt som de gjorde hade jag inte velat ha en fullständig främling där. En främling som bara är där för att personen i sängen bredvid känner den. Men samtidigt så är det så otroligt viktigt för patienter att få besök! Idealet hade ju varit om alla hade haft egna rum. Då hade man fått vara ifred och sekretessen hade varit intakt.

Det finns en del problematiska aspekter med enbart enkelrum.
Inom psykiatrin finns det enbart enkelrum i mitt landsting, inom somatisk vård varierar det.
I ett par nya avdelningar byggde man enbart enkelrum - men det har ställt krav på ökad bemanning vilket inte enbart är en välsignelser.
Dessutom kan en del människor uppleva isoleringen som väldigt betryckande (tänk dig att ligga på sjukhus i tre veckor, och då ha ett enkelrum. Låter skönt först men efter ett par dagar är det nog ganska otrevligt att vara så ensam. Visst kommer omvårdnadspersonal med jämna mellanrum, men större delen av dygnets timmar spenderar man ju utan personalens närvaro).
 
Det finns en del problematiska aspekter med enbart enkelrum.
Inom psykiatrin finns det enbart enkelrum i mitt landsting, inom somatisk vård varierar det.
I ett par nya avdelningar byggde man enbart enkelrum - men det har ställt krav på ökad bemanning vilket inte enbart är en välsignelser.
Dessutom kan en del människor uppleva isoleringen som väldigt betryckande (tänk dig att ligga på sjukhus i tre veckor, och då ha ett enkelrum. Låter skönt först men efter ett par dagar är det nog ganska otrevligt att vara så ensam. Visst kommer omvårdnadspersonal med jämna mellanrum, men större delen av dygnets timmar spenderar man ju utan personalens närvaro).

Jo, men man har också större chans att kunna sova när man kan med hänsyn till sin sjukdom. Man störs inte av andras snarkande, gnällande, springande till toan osv. Jag hade hellre varit ensam än med andra som är sjuka och därför gnälliga och, i mina ögon, jobbiga, vilket jag med allra största säkerhet också skulle vara. Jag skulle säkert också uppfatta dem som ännu jobbigare och gnälligare om jag själv mådde dåligt. Tålamod med andra människor är inte min starkaste sida i vanliga fall och om jag var så sjuk att jag varit tvungen att vara inlagd hade nog mitt tålamod blivit ännu mindre. Dessutom hade jag definitivt inte velat att vem som helst fick reda på hela min sjukdomshistoria bara för att jag råkar dela rum med hens mamma, pappa, moster, syster, bror, man, fru eller vad det nu är.
 
Jo, men man har också större chans att kunna sova när man kan med hänsyn till sin sjukdom. Man störs inte av andras snarkande, gnällande, springande till toan osv. Jag hade hellre varit ensam än med andra som är sjuka och därför gnälliga och, i mina ögon, jobbiga, vilket jag med allra största säkerhet också skulle vara. Jag skulle säkert också uppfatta dem som ännu jobbigare och gnälligare om jag själv mådde dåligt. Tålamod med andra människor är inte min starkaste sida i vanliga fall och om jag var så sjuk att jag varit tvungen att vara inlagd hade nog mitt tålamod blivit ännu mindre. Dessutom hade jag definitivt inte velat att vem som helst fick reda på hela min sjukdomshistoria bara för att jag råkar dela rum med hens mamma, pappa, moster, syster, bror, man, fru eller vad det nu är.

Man skulle ju kunna tänka sig att ronden inte sker på vårdsalen, utan att patienten flyttas till ett lämpligt rond-rum?

Jag tänker förstås även på kostnads-aspekten. Om man skulle bygga om alla befintliga vårdavdelningar i Sverige till att enbart ha enkelrum så vore det en icke föraktlig kostnad...
 
Jag hade gärna sett enkelrum för hela slanten. Det där att det skulle vara ensamt håller jag inte med om alls. På sjukhus ligger man för att man är sjuk, inte för att skaffa vänner. Man behöver få vara ifred, kunna sova och läka. Vad är det för gemenskap med andra svårt sjuka man inte känner, inte orkar lära känna och inte har något gemensamt med? Att behöva lyssna på någon när hen deklarerar för personen i sängen bredvid vad som är fel som alla redan har hört i tio i telefonsamtal, hur kul är det? Att störa varandra är inte heller någon höjdare, varken för den som stör eller för den som blir störd. Att vara ensam bland många är inte bättre än att vara ensam ensam. Tycker jag.

På BB har de i vissa (alla?) landsting totalförbud mot besök på avdelningarna. Jättebra tycker jag! Vill man ta emot besök så finns det besöksrum utanför avdelningen. Det tycker jag borde införas på alla vårdavdelningar.
 
På BB har de i vissa (alla?) landsting totalförbud mot besök på avdelningarna. Jättebra tycker jag! Vill man ta emot besök så finns det besöksrum utanför avdelningen. Det tycker jag borde införas på alla vårdavdelningar.

Hur löser du då besök för de personer som är för dåliga för att själva förflytta sig från sjukhussängen till besöksrummet utanför avdelningen?

(jag säger inte emot dig i sak)
 
Man skulle ju kunna tänka sig att ronden inte sker på vårdsalen, utan att patienten flyttas till ett lämpligt rond-rum?

Jag tänker förstås även på kostnads-aspekten. Om man skulle bygga om alla befintliga vårdavdelningar i Sverige till att enbart ha enkelrum så vore det en icke föraktlig kostnad...

Det är ju inte bara vid ronden jag hade velat ha ett privatliv om jag var sjuk. Vissa saker vill man inte dela med främlingar och när man är allvarligt sjuk och hur mycket man då lider är en av de saker jag helst vill ha för mig själv.

Självklart är det en kostnadsaspekt. Men mig hade de fått söva, annars hade jag inte kunnat sova på nätterna i ett rum med andra patienter, maskiner och vårdpersonal.
 
Hur löser du då besök för de personer som är för dåliga för att själva förflytta sig från sjukhussängen till besöksrummet utanför avdelningen?

(jag säger inte emot dig i sak)
Jag gissar att även där är enkelrum den bästa lösningen. Då kan besök på avdelningen tillåtas för de patienterna. I annat fall är det en ny arbetsuppgift. Några fler får jobb, några fler slipper vända ut och in på sig själva för "alla". Eller så får en anhörig gå in och hämta personen med säng och allt om det är lämpligt. Men visst kostar det och en lösning är inte tillämpbar för alla patienter.
 
Jag gissar att även där är enkelrum den bästa lösningen. Då kan besök på avdelningen tillåtas för de patienterna. I annat fall är det en ny arbetsuppgift. Några fler får jobb, några fler slipper vända ut och in på sig själva för "alla". Eller så får en anhörig gå in och hämta personen med säng och allt om det är lämpligt. Men visst kostar det och en lösning är inte tillämpbar för alla patienter.

eller så har inte "vården" råd att anställa fler personal så avdelningspersonalen får en ny arbetsuppgift. Ytterligare en sak att vända ut och in på sig själv för att försöka hinna med.
 
Besökare tycker jag att man får köpa. Även om jag har förståelse för att det kan bli olustiga möten. Det som jag i så fall tycker är svårare är tolkar. I mindre språkgrupper och på mindre orter löper man en relativt hög risk att tolk och patient känner (till) varandra. Där kan man som vårdgivare hamna i en ordentlig rävsax. Tolken är kanske den enda tillgängliga på det språket och telefontolkning är inte alltid gångbart. Patienten har kanske väntat länge på besöket och en ombokning hade inneburit ännu längre väntan. Ibland går det att hitta anhöriga som kan tolka men det är också långt ifrån oproblematiskt.

Jag har själv ännu inte hamnat i det läget (peppar, peppar) men vet inte heller hur jag skulle lösa det om/När det händer.
 
Besökare tycker jag att man får köpa. Även om jag har förståelse för att det kan bli olustiga möten. Det som jag i så fall tycker är svårare är tolkar. I mindre språkgrupper och på mindre orter löper man en relativt hög risk att tolk och patient känner (till) varandra. Där kan man som vårdgivare hamna i en ordentlig rävsax. Tolken är kanske den enda tillgängliga på det språket och telefontolkning är inte alltid gångbart. Patienten har kanske väntat länge på besöket och en ombokning hade inneburit ännu längre väntan. Ibland går det att hitta anhöriga som kan tolka men det är också långt ifrån oproblematiskt.

Anhöriga som tolkar är väldigt problematiskt.
 
Möjligheten att stöta på människor som man känner i sammanhang när man inte vill det finns ju hela tiden. Det är helt omöjligt att förebygga att någon som sitter i samma väntrum ser dig, att någon på gatan ser vilken entre du går in i, att de som delar sjukresa ser var du släpps av, att patienter på samma avdelning ser varandra osv.

Sen kan man undvika mer exponering än nödvändigt, t.ex. inte ha insyn via fönster från gatan i väntrum. Och ha en viss uppstyrning av när och hur besök sker. Men att tänka som att det ska finnas ett ansvar att garantera att en människa ska kunna vara totalt "osedd" blir helt orimligt.

Däremot vad personalen talar om är en annan sak. Där tycker jag det måste gå att få ha samtal som rör ens vård rimligt enskilt. Och då kan det faktiskt blir sekretessrelaterat också.
 
Jag som haft en anhörig som flera gånger legat inne frivilligt på psyket tänker att det är viktigt att kunna få ta emot besök om man vill ha det. Att inte få uppmärksamhet av de man behöver få det ifrån kan göra måendet ännu värre.
Enskilda rum och besöksrum är en lösning som funkar bra för de allra flesta. Då slipper man att de anhöriga går runt fritt inne på avdelningen och kan ha mer kontroll över vad de utomstående råkar se. Jag har för mig att jag inte fick komma in på avdelningen hur som helst på ett av ställena där min anhörig vårdades utan fick lämna denne vid dörren.
De som denna lösning inte passar för tror jag är i minoritet och då kan man försöka ordna speciallösningar åt dem.

Man kan ju hoppas att den man stöter på har vett nog att hålla tyst om det, även om jag förstår insändaren som tycker att det är obehagligt nog att någon vet utan att insändaren valt att informera just denne.
En jag känner var för många år sedan runt på anstalter och slutna psyken och spelade med ett band. Han berättade att när han kom till ett slutet psyke stötte han på en gammal skolkompis som var intagen och det visade sig att denne begått ett grovt våldsbrott. Det var ingenting som han berättade om utan han förstod ju att det var något det var lämpligt att inte sprida.
 
Psykisatrin vet jag inget om men på andra avdelningar (somatiska antar jag att det kan kallas) så delar patienterna oftast rum (4 i varje rum ofta) och då är ju sekretessen som bortblåst. Inget är ju privat. De andra på rummet vet ju allt om vad läkaren säger på ronden, vilka besvär de andra i rummet har och ingen smärta och lidande är privat alls. Bara ett tunt skynke som skyddar en från insyn. När man är på besök på ett sånt rum känner iaf jag mig lite dum på nåt sätt. Som att jag inkräktar i folks privatliv. Om jag mådde så dåligt som de gjorde hade jag inte velat ha en fullständig främling där. En främling som bara är där för att personen i sängen bredvid känner den. Men samtidigt så är det så otroligt viktigt för patienter att få besök! Idealet hade ju varit om alla hade haft egna rum. Då hade man fått vara ifred och sekretessen hade varit intakt.
På så sätt är kanske psykiatrin redan mer skyddad. Jag tror (men kanske har fel?) att dessa vårdsalar är ovanligt inom sluten psykiatrisk vård. Det är nog ofta enkelrum eller max 2 per rum.

De avdelningar jag känner till har dessutom alltid läkarmöten/rond inne på mötesrum/samtalsrum. Aldrig i de vanliga rummen där andra kan höra.
De flesta har dessutom rum som används vid just besök, dvs besökare går aldrig omkring fritt på avdelningen utan det sker kontrollerat.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp