sekretessbrott inom psykiatrin...

[starcraft]

Inom psykiatrin tycker jag stt besöksrum hade varit en lämplig lösning. Hade jag varit inlagd där hade jag inte velat springa på en arbetskamrat eller dylikt. Det är en annan sak om någon jag känner också är inlagd för att man är på mer lika nivå tycker jag. I övrig vård är det svårare med något konkret dom fungerar för så många olika tillstånd.

 

[Badger]

Det finns en del problematiska aspekter med enbart enkelrum.
Inom psykiatrin finns det enbart enkelrum i mitt landsting, inom somatisk vård varierar det.
I ett par nya avdelningar byggde man enbart enkelrum - men det har ställt krav på ökad bemanning vilket inte enbart är en välsignelser.
Dessutom kan en del människor uppleva isoleringen som väldigt betryckande (tänk dig att ligga på sjukhus i tre veckor, och då ha ett enkelrum. Låter skönt först men efter ett par dagar är det nog ganska otrevligt att vara så ensam. Visst kommer omvårdnadspersonal med jämna mellanrum, men större delen av dygnets timmar spenderar man ju utan personalens närvaro).

Jag tänker spontant på en sak som självklart egentligen är irrelevant, men som ändå känns lite relevant på något vis.

Att om det på riktigt händer någonting riktigt illa och plötsligt så kanske delat rum inte är så dumt, någon annan kan trycka på en knapp om man blir väldigt dålig. Man är liksom inte ensam och övergiven.

Nu har jag såklart bara delat rum någon dag men jag måste säga att jag var helt oberörd av andra där, för dålig för att vara nyfiken, men tillräckligt bra för att känna mig lite nöjd över att det rörde på sig i omgivningen och man inte kände sig övergiven. Det är sannolikt olika helt enkelt och det är kanske det bästa att anpassa rummen efter bemanning, säkerhet och flexibilitet helt enkelt än att låsa fast det till en viss typ.

 

[nejlica]

Nu har jag såklart bara delat rum någon dag men jag måste säga att jag var helt oberörd av andra där, för dålig för att vara nyfiken, men tillräckligt bra för att känna mig lite nöjd över att det rörde på sig i omgivningen och man inte kände sig övergiven. Det är sannolikt olika helt enkelt och det är kanske det bästa att anpassa rummen efter bemanning, säkerhet och flexibilitet helt enkelt än att låsa fast det till en viss typ.

Jag tänkte precis samma sak, jag delade rum med två andra i drygt en vecka och det fanns inte ett enda tillfälle jag tyckte att det var jobbigt att inte få vara ifred (och den gången det blev jobbigt att dela rum, med en dam som låg och skrek/yrade konstant, blev hon förflyttad till något särskilt rum så fort jag bad om det). Då har jag normalt ett stort behov av att vara ifred, och var sängbunden och tog mig inte därifrån. Det hände liksom lite lagom mycket, det fanns draperier som skärmade av och jag var alldeles för dålig för att orka störa mig på något.

 

[Görel]

Jag tänker spontant på en sak som självklart egentligen är irrelevant, men som ändå känns lite relevant på något vis.

Att om det på riktigt händer någonting riktigt illa och plötsligt så kanske delat rum inte är så dumt, någon annan kan trycka på en knapp om man blir väldigt dålig. Man är liksom inte ensam och övergiven.

Nu har jag såklart bara delat rum någon dag men jag måste säga att jag var helt oberörd av andra där, för dålig för att vara nyfiken, men tillräckligt bra för att känna mig lite nöjd över att det rörde på sig i omgivningen och man inte kände sig övergiven. Det är sannolikt olika helt enkelt och det är kanske det bästa att anpassa rummen efter bemanning, säkerhet och flexibilitet helt enkelt än att låsa fast det till en viss typ.

Jag skulle bli ännu sjukare av stressen att vara iakttagen av främmande människor dygnet runt.

 

[Badger]

Jag skulle bli ännu sjukare av stressen att vara iakttagen av främmande människor dygnet runt.

Fast jag var ju inte iakttagen så det var ingen fara. Det var draperier mellan sängarna så de kunde inte se mig och ingen som gick förbi tittade på just mig. Det gick folk förbi ganska sällan också och då hade jag ändå yttersta sängen. Så det kändes väldigt privat och tyst samtidigt som det rörde sig lite.

När jag var på BB då hade jag ju man och barn som sällskap och eget rum och det var inte så dumt. Men jag föredrar nog den varianten jag fick när jag bröt benet framför motsvarande situation med eget rum. Då är jag absolut en sådan person som helst inte vill dela hotellrum med kollegor eller så. Där är ju inte draperier och dyl och när man bor på hotell är man inte fast i en säng och känner sig dålig och ynklig.

På ren tjejgissning två veckor innan operationen skulle jag trott att jag aaaaldrig skulle klarat att dela rum. I realiteten var det perfekt och kändes tryggt.

 

[Görel]

Fast jag var ju inte iakttagen så det var ingen fara. Det var draperier mellan sängarna så de kunde inte se mig och ingen som gick förbi tittade på just mig. Det gick folk förbi ganska sällan också och då hade jag ändå yttersta sängen. Så det kändes väldigt privat och tyst samtidigt som det rörde sig lite.

När jag var på BB då hade jag ju man och barn som sällskap och eget rum och det var inte så dumt. Men jag föredrar nog den varianten jag fick när jag bröt benet framför motsvarande situation med eget rum. Då är jag absolut en sådan person som helst inte vill dela hotellrum med kollegor eller så. Där är ju inte draperier och dyl och när man bor på hotell är man inte fast i en säng och känner sig dålig och ynklig.

På ren tjejgissning två veckor innan operationen skulle jag trott att jag aaaaldrig skulle klarat att dela rum. I realiteten var det perfekt och kändes tryggt.

För mig är det att bli iakttagen att någon hör vad jag gör, ser om jag går därifrån etc.

Har väldigt stora behov av att inte bli iakttagen, hänger säkert ihop med att jag har en förälder med kontrollbehov som lagt sig i det mesta under min uppväxt.

 

[Lingon]

Nu har jag hittat insändaren. Jag tycker att det är helt fel att informationen om att den som skrev insändaren var inlagd på den avdelningen gick hela vägen till hens chef! Att bara springa på en kollega när man är på en sån avdelning och att kollegan sen går och berättar för insändarens chef... fyy...

 

[Snurrfian]

Som anhörig tyckte jag att det var jobbigt med ytterligare en patient i rummet. Förra sommaren låg maken inlagd nästan en månad och under ett par veckor tog han sig knappt ur sängen. Alltså var vi ganska låste till hans rum och det delade han ständigt med en annan patient. Det var svårt att prata fritt, och det kändes som om man störde när den andra patienten verkade sova eller liknande. Nu var ingen av de han delade rum med lika dåliga som maken eftersom de aldrig låg inne mer än ett par dagar åt gången, men ändå.

Maken åkte hem tidigare än vad läkarna egentligen rekommenderade just för att han tyckte att det var jobbigt att dela rum. Han fick permission och så fick jag köra tillbaka honom på förmiddagarna och hämta honom på eftermiddagen. Inför tredje operationen blev han lovad eget rum, det höll en natt, sen fick han dela rum igen och det var totalt kaos, personen pratade telefon hela nätterna med hög röst, spelade hög musik men klagade konstant på allt hela tiden. Vi pratade för högt när jag hälsade på, vi skrattade för mycket, han tyckte inte att våra barn behövde hälsa på sin pappa osv. )Vi snackar alltså om två tonåringar, de var inte speciellt störande, men hans barn fick härja fritt på hela avdelningen så att personal fick fånga in dem eftersom de störde andra patienter i andra rum.

 

[MiniLi]

Nu har jag hittat insändaren. Jag tycker att det är helt fel att informationen om att den som skrev insändaren var inlagd på den avdelningen gick hela vägen till hens chef! Att bara springa på en kollega när man är på en sån avdelning och att kollegan sen går och berättar för insändarens chef... fyy...

Googlade också fram insändaren. Håller med, väldigt okänsligt att kollegan. Svårt att se att vården skulle kunna skydda mot sånt.
Men står ju också att det har funnits besöksrum som sen används till annat, där får man hoppas att de kan hitta bättre lösningar.

 

[kryddelydd]

Nu har jag hittat insändaren. Jag tycker att det är helt fel att informationen om att den som skrev insändaren var inlagd på den avdelningen gick hela vägen till hens chef! Att bara springa på en kollega när man är på en sån avdelning och att kollegan sen går och berättar för insändarens chef... fyy...

Ja. Det var helt fel. Den personen betedde sig väldigt illa mot insändarskribenten.
Och som du såg, valde jag att inte ta upp det individuella dåliga beteendet för diskussion här.

Fast det kan ju vara en intressant diskussionspunkt: vad är det som gör en människa benägen att anklaga psykiatrin/sjukvården för bristande sekretess när felet egentligen var hur den besökande personen betedde sig...

 

[Görel]

Nu har jag hittat insändaren. Jag tycker att det är helt fel att informationen om att den som skrev insändaren var inlagd på den avdelningen gick hela vägen till hens chef! Att bara springa på en kollega när man är på en sån avdelning och att kollegan sen går och berättar för insändarens chef... fyy...

Det är väl egentligen den gränslösa och skvallerbenägna kollegan med dåligt omdöme som borde få chefens uppmärksamhet.
Helt förskräckligt att någon anser sig behöva föra sådant vidare.

 

[kryddelydd]

Det är väl egentligen den gränslösa och skvallerbenägna kollegan med dåligt omdöme som borde få chefens uppmärksamhet.
Helt förskräckligt att någon anser sig behöva föra sådant vidare.

Fast den skvallrande kollegan fick ju chefens uppmärksamhet. Eftersom vederbörande tydligen berättade för chefen att insändarskribenten var inlagd på psyk.

Som sagt, jag valde avsiktligt att inte ta med hela insändaren (den delen av problemet är vi ju eniga om och det är väldigt liten sannolikhet att vi ska tycka annorlunda) just för att fundera över principfrågan

"innebär det ett problem sekretessmässigt att vara inlagd på sjukhus och är det något "vården" ska göra något åt?"

 

[Koltrast]

Apropå bidiskussionen om enkel versus dubbelrum:
Jag har egen erfarenhet av att vårdas frivilligt på en sluten psykiatrisk avdelning. På den avdelningen vårdades endast patienter med anorexi, och till skillnad från på alla andra avdelningar som hade enkelrum var vi två till tre personer i varje rum (rum som var byggda som enkelrum). Vid besök, samtal osv fanns det alltså i värsta fall två andra patienter som lyssnade och när de i sin tur hade besök, ångest, höll på med diverse destruktiva beteenden osv fanns jag där och visste knappt var jag skulle ta vägen.

Eftersom den här typen av behandlingar kan vara ganska långa tvingades man bo helt utan lugn och ro, ostörd nattsömn och integritet i vissa fall upp till ett år och mer. Så lång var nu inte min behandling, men för min del var det oerhört plågsamt att bo så tätt inpå svårt sjuka främlingar (det flyttades pga överbeläggning ideligen runt på patienter, så rumskamraten ändrades ofta). Det var illa nog att vara inneliggande patient med allt vad det innebar, att dessutom vara helt utan en lugn plats att gå undan på var förfärligt i en så otroligt utsatt situation! Jag hade en stark ambition att bli frisk, men mina medpatienten var till stor del tvångsvårdade och ville mest bara undkomma behandlingen, så hela situationen kunde bli ganska destruktiv.

Hade jag fått välja hade man haft ett besöksrum i anslutning till avdelningen och enkelrum som standard, men självklart är detta en ekonomisk fråga.
Att kunna ta emot besök är jätteviktigt, men att det ska ske inne på avdelningen, som ju blir istället för patientens hem för en tid, borde inte vara en nödvändighet.

Att vårdas i slutenvården är för många en oerhört utsatt och utlämnande situation att befinna sig i, och även om jag anser att skam och stigmatisering kring psykisk sjukdom inte gagnar någon, kan jag ändå förstå att det känns olustigt att personer man känner från professionella sammanhang träffar en när man är som mest sårbar. Det som inträffade i insändaren är naturligtvis främst oerhört oansvarigt och tvivelaktigt agerande från kollegans sida, men även utan så drastiska konsekvenser ser jag problemen här.

Inom psykiatrin skulle man kunna ha slussar i vilka besöksrummen fanns och på så sätt kan även säkerheten för tvångsvårdade patienter garanteras.

Edit: sen är det ju inte så att man bygger om befintliga inrättningar, men vid nybyggnation skulle möjligheten att ändra saker som denna ju faktiskt vara möjlig.

 

[Görel]

Fast den skvallrande kollegan fick ju chefens uppmärksamhet. Eftersom vederbörande tydligen berättade för chefen att insändarskribenten var inlagd på psyk.

Som sagt, jag valde avsiktligt att inte ta med hela insändaren (den delen av problemet är vi ju eniga om och det är väldigt liten sannolikhet att vi ska tycka annorlunda) just för att fundera över principfrågan

"innebär det ett problem sekretessmässigt att vara inlagd på sjukhus och är det något "vården" ska göra något åt?"

Jag var kanske otydlig, jag menade att denne borde få chefens negativa uppmärksamhet. Tänker att om insändarens författare fått obehag av det vilket är bakgrunden till insändaren, så borde chefen förstå att den som skvallrade har ett dåligt omdöme angående vad som förs vidare och till vem vilket även skulle kunna vara negativt i arbetet.

 

[Grazing]

Angående det här med besök och råka på någon man känner, det är sådant man får räkna med tycker jag när man är inlagd. Att förbjuda besök är inte en lösning då det är någonting som kanske man har som enda grej att se fram emot.

Jag har alltid fått ha eget rum när jag varit inne, aldrig behövt dela rum med någon vilket varit väldigt skönt. Dock har det säkerligen varit för att jag alltid varit destruktivt lagd när jag varit inne så dom vill väl inte riskera att andra drabbas av en sådan ostabil rumskompis kanske.

Jag har tänkt många gånger efteråt när jag kommit in dagtid och det varit våldsamt och allt sånt, man ser ju inte riktigt klok ut, jag har ofta tänkt efteråt att jäklar, tänk om någon jag kände såg mig. Eller på akuten är likadant, för att inte tala om grannar osv som omöjligt kan missa allt så oisolerat det är här, men samtidigt så tänker jag också att majoriteten av människor ändå har lite vett och håller det för sig själva förhoppningsvis.

Sen är allting otroligt kränkande tycker jag överlag på psykavdelningar, man är ju fråntagen allt som har med ansvar och förtroende att göra, andra bestämmer allt. Det känns i det läget tycker jag som att det som är minst pinsamt är ifall någon kollega eller någon annan man känner råkar se en där.

 

[ameo]

De senaste veckorna har Facebooks minnen talat om för mig att det är 4 år sedan jag var inlagd på sjukhuset efter 2 bukoperationer.
Jag låg i dubbelrum och under de typ 3 veckor jag var inlagd och mådde skitdåligt och hade flera olika rumsgrannar under tiden.
Och jag tyckte det var väldigt otrevligt när mitt fall diskuterades högt med rumsgrannen vaken intill. Kanske med besökare också. Min sjukdom är min ensak, ingen annans. Så, jag förstår precis hur personen ts refererar till har tänkt.

 

[mamman]

För många år sedan besökte jag en vän på låst avdelning. Vi möttes i ett besöksrum som kunde nås utan att man gick in på själva avelningen. En smidig lösning som bevarade sekretessen för övriga. Om det inte varit så att jag faktiskt fick följa med till kompisens (enkel-)rum och på väg dit såg en bekant ...

En gång mötte jag en kollega i lobbyn på ett stort sjukhus. Hon blev väldigt orolig och jag fick lova att inte berätta att jag sett henne där. Hennes reaktion gjorde att jag förstod att hon varit på psyket (som inte ens var i samma byggnad). Hade hon inte sagt något hade jag kunnat tro att hon kollade synen eller något ....

Har varit inblandad i ett par sjukhusbyggen på senare år, där är det enkelrum som gäller. Framförallt för att hindra smittspridning om jag har förstått det hela rätt. Som några varit inne på tänkte jag att det kunde bli lite ensamt. Men som en klok sjuksköterska i ett av projekten påpekade - man får inte välja vilka man delar rum med. Dessutom så stannar de flesta mycket kortare perioder på sjukhus jämfört med förr, och de som ligger inne är ofta betydligt sjukare, så många är inte så intresserade av sällskap.

 

[Badger]

För mig är det att bli iakttagen att någon hör vad jag gör, ser om jag går därifrån etc.

Har väldigt stora behov av att inte bli iakttagen, hänger säkert ihop med att jag har en förälder med kontrollbehov som lagt sig i det mesta under min uppväxt.

Ah, kanske. Jag kände inte att jag kunde vara iakttagen eller någon kunde veta om jag läste en bok eller så. Eller ens om jag var tjej eller kille.

Å andra sidan antar jag att de kunde veta om jag gick på toa för jag behövde hjälp att halta dit med nyopererat ben. Men det kändes inte som att någon kunde direkt se eller veta egentligen.

Grejen är att jag var inte i tillstånd att direkt hitta på någonting utom kanske lyssna på pod eller läsa bok och de andra i rummet har jag ingen aning om hur de såg ut eller hur många de var eller vad som var fel på dem eller om de var män eller kvinnor. De var för dåliga för att prata eller något, de liksom bara sannolikt existerade i något antal mellan 2-4. Så jag kunde inte iaktta dem.

Jag kunde bara se personal gå förbi och jag känner instinktivt att det var mer personalkontakt för mig iom att de gick förbi till andra. En säkerhetsgrej, annars skulle de nog varit tvungna att titta på just mig en gång i timman för att kolla att jag mådde hyggligt och nådde ringklockan. Nu kunde de bara gå förbi X antal gånger och titta till mig bara om jag pep. Jag slapp interagera med dem också så som jag skulle behövt om de gick in i just mitt rum en gång i timman. (Det känns nog mer invasivt för mig också om någon går in i "mitt rum" än om någon går förbi "mitt rum".)

 

[Lingon]

Ah, kanske. Jag kände inte att jag kunde vara iakttagen eller någon kunde veta om jag läste en bok eller så.

Å andra sidan antar jag att de kunde veta om jag gick på toa för jag behövde hjälp att halta dit med nyopererat ben. Men det kändes inte som att någon kunde direkt se eller veta egentligen.

Grejen är att jag var inte i tillstånd att direkt hitta på någonting utom kanske lyssna på pod eller läsa bok och de andra i rummet har jag ingen aning om hur de såg ut eller hur många de var eller vad som var fel på dem. De var för dåliga för att prata eller något, de liksom bara sannolikt existerade i något antal mellan 2-4. Så jag kunde inte iaktta dem.

Jag kunde bara se personal gå förbi och jag känner instinktivt att det var mer personalkontakt för mig iom att de gick förbi till andra. En säkerhetsgrej, annars skulle de nog varit tvungna att titta på just mig en gång i timman för att kolla att jag mådde hyggligt och nådde ringklockan. Nu kunde de bara gå förbi X antal gånger och titta till mig bara om jag pep. Jag slapp interagera med dem också så som jag skulle behövt om de gick in i just mitt rum en gång i timman.

En jag känner låg inne en vecka i somras. Hen visste allt om de andra tre i rummets sjukdomar, krämpor och besvär. Inte för att hen ville veta det utan för att det inte gick att undgå att höra allt. De korta stunder jag var där fick jag veta betydligt mer om dessa människor än jag ville veta enbart av att tvingas höra personalen prata med dem så högt att alla i rummet hörde allt även om jag försökte låta bli att lyssna.

 

[Badger]

En jag känner låg inne en vecka i somras. Hen visste allt om de andra tre i rummets sjukdomar, krämpor och besvär. Inte för att hen ville veta det utan för att det inte gick att undgå att höra allt. De korta stunder jag var där fick jag veta betydligt mer om dessa människor än jag ville veta enbart av att tvingas höra personalen prata med dem så högt att alla i rummet hörde allt även om jag försökte låta bli att lyssna.

Det låter himla trist på en helt annan nivå. Antar att det är olika på olika avdelningar, lite beroende på vad folk lider av. Jag har tex också legat i en korridor med hjärnskakning och på uppvaket och då var folk överallt och inte heller då brydde jag mig ett dugg. Men att veta allt om mina medpatienter skulle jag verkligen inte vilja.