Små barn och d-ö-d-e-n

[Sar]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Jag tror helt klart på att man ska vara ärlig mot barn och extra speciellt när de frågar. Häromdagen fick jag frågan om tandfén verkligen existerar och det skulle inte falla mig in att ljuga. Däremot brukar jag vara noga med att berätta att det finns vissa som tror att xxxx(vad vi nu pratar om) finns.

Och det finns vissa saker jag inte tar upp själv utan väljer att vänta på frågan eller tills de är i sådan ålder att jag tror att de kan hantera vetskapen.

När det gäller död ska man vara försiktig med att använda omskrivningar (han somnade in, hon har gått vidare etc.). Det är bättre att kalla saker vid deras rätta namn så slipper man barn som inte vågar somna -in-......

Vi går ofta förbi kyrkogården och då pratar vi om att folk begravs och vad vissa tror händer med själen.
Däremot är jag inte odelat positiv till att små barn ska närvara vid begravningar.

 

[mino]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

*kl*
jag håller med er som skriver att man är öppen men jag tänker två saker, dels att det är en väldig skillnad på ett dött djur och en död människa, vi vuxna generaliserar dessa dödar som samma sak men jag tror inte att barn ser det så. Sen tänker jag att det faktiskt kanske kan vara en vettig idé att inte börja förklara för mycket om döden innan barnen har någon kapacitet att förstå sammanhanget. Min 3,5-åring undrar över döden och blir helt förstörd över tanken på att hon ska dö eller att vi ska dö. Jag hade gärna velat att hon hade lite mer livserfarenhet innan jag hade behövt förklara detta för henne, det är jättesvårt att diskutera det på ett bra sätt. Det blir lätt något hurtigt om att "när man är gammal har man levt färdigt och vissnar och dör och sen läggs man på kyrkogården" typ. Döden är inte hurtig, tycker jag, men det är det enda sättet jag kan förmedla det utan att skrämma henne i onödan. Det går inte att prata om detta nyanserat vilket gör det konstigt.

 

[mimmipigg]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

I början var jag lite orolig men nu ser jag det bara som en fördel, hon ser det som något naturligt med döden. Hon har även fattat att när man dör finns man inte mer och att det är sorgligt. Hon vet att kött kommer från döda djur och att vi slaktar djur för att äta dom. Hon bröt tex glatt nacken av en abborre, som vi skulle ta hem och grilla, i sommras när vi metade med kommentaren att " Mamma, den måste dö snabbt annars lider den, djur ska inte lida i onödan". Då blev jag stolt, anndra hade kanske blivit chockade.....

Precis så är det! Helt naturligt, det är vuxna som gör döden onaturlig.
Jag är övertygad om att just detta att barn får vara med vid slakt och jakt gör dem mer empatiska.
Ett barn som sett ett djur skjutas vet vilken liten kula som kan ta död på en levande varelse.
Till motsats mot tv:ns och dataspelens våld som aldrig skadar någon allvarligt.
Det är inte underligt att småungar mördar varandra när de inte har vettiga referenser.

Det finns en sak med livet som vi kan vara spiksäkra på, det är att vi ska dö!
Naturligare finns inte.

Ett barn frågar precis så mycket som det kan ta in utifrån sin mognad.
Farfar är död, han finns inte mer hos oss, det kan räcka. Eller om frågan om vart farfar tagit vägen kommer, man vet inte vad som händer sen man dött en del tror att man far till himlen en del tror att man bara begravs och sen är det slut.
Rakt på och så lite ord som möjligt, så vill barnen ha det.
Men ingen vet.

 

[mimmipigg]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Död människa eller dött djur är egalt tror jag.
För oss vuxna finns det skillnad men för barn är döden ett "fenomen" inte kopplat till person.
Barn håller på att lära sig vad död är och sorgen efter en älskad är inte kopplad till döden på samma sätt som det är för oss vuxna.
Barn frågar om döden som ett kliniskt fenomen och hanterar sorgen separat.

 

[Modett]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

*kl*
Min 3,5-åring undrar över döden och blir helt förstörd över tanken på att hon ska dö eller att vi ska dö. Jag hade gärna velat att hon hade lite mer livserfarenhet innan jag hade behövt förklara detta för henne, det är jättesvårt att diskutera det på ett bra sätt. Det blir lätt något hurtigt om att "när man är gammal har man levt färdigt och vissnar och dör och sen läggs man på kyrkogården" typ. Döden är inte hurtig, tycker jag, men det är det enda sättet jag kan förmedla det utan att skrämma henne i onödan. Det går inte att prata om detta nyanserat vilket gör det konstigt.

Lilla systerdottern i samma ålder frågade just om hennes pappa (26 år) var gammal, när hon fick dödsbeskedet. -Nej, det var han inte, blev svaret. -Men varför dog han då?, frågade hon.

Det är jättesvårt, och jag vet verkligen inte vad som är rätt sak att säga (eller om det finns någon "rätt" sak). Döden som något som händer när man blir gammal eller sjuk är nog lättare att förklara, men det kan bli svårt när det drabbar någon som inte faller inom de ramarna..

Döden är svår också, känner jag, eftersom vi faktiskt vet så lite. Det vore sådana gånger skönt att ha en tro, säg kristen, och känna övertygelse i att man helt enkelt kallas hem till Gud.

 

[Snurrfian]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Det är jättesvårt och frågorna förändras med åldern på barnet, sen blir det även en hel del små lustiga frågor, sonen 3 år gamal undrade om inte farfar var klar med att vara död snart... Vilket jag då pedagogiskt skulle försöka rädda ut med att visa på rådjuret pappa hade skjutit, varpå följfrågan blev självklart, Har vi ätit upp Farfar? Det tog en stunds förklarande till innan han blev nöjd med svaret.

Med dottern gick vi på niten med kyrkans barntimme med en hysterisk fröken varpå hon började prata om att i påsk kommer farfar och hälsar på, och undrar om morfar (som oxå är död) skulle komma till oss eller till mormor... Det tog en stund innan jag lyckades reda ut vad hon menade, hon hade kopplat ihop jesus med alla döda och vid påsk kommer de tillbaka. Det tog oxå en bra stund att reda ut på ett bra sätt.

Nu är dottern snart åtta och vet om att man kan dö i alla åldrar och är nästan alltid lite rädd att antingen hon eller någon annan ska dö. Jag vill inte lova att det inte kommer att hända men samtidigt måste jag tala om att risken är liten, det är en balansgång...

 

[Modett]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Det sorliga ämnet till trots så måste jag le lite åt logiken i barnens frågor (tänker på den om Farfar).

Systerdottern har haft många praktiska funderingar, som vem som ska hämta henne på dagis t.ex. Och att pappa förstås inte behöver sin lägenhet något mer. Blandat med tårar såklart, och tankar på hur hon och pappa brukade leka osv.

Pust, tur att det dröjer nåt år innan bäbisen i magen kommer vilja ha svar på sådana funderingar!

 

[mino]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Men ärligt talat, vilken tröst är det att döden är "naturlig" när den betyder att man skiljs åt från en viktig person för alltid? Dessutom är det ju ett ganska rejält ljug - om nåt av mina barn dog så skulle den person som kom och sa till mig att "men döden är nåt naturligt" få en fet smäll.

 

[Nasseman]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Kanske vore det bra att spara systerdotterns tankegångar, minnen, teckningar etc så att hon kan ta fram det igen när hon blir äldre? Hon är ju så liten och minnen bleknar ju.

 

[Sar]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Men ärligt talat, vilken tröst är det att döden är "naturlig" när den betyder att man skiljs åt från en viktig person för alltid?

Det är ingen som helst tröst. Däremot är det ett obestridligt faktum att allt som är levande ska dö. Men ingen vill ju att det ska ske i förtid.

 

[Modett]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Javisst, tråkigt nog så lär hon nog inte ha så många minnen av sin pappa som vuxen mer än små fragment, bilder och sådant som hon får berättat.

 

[mimmipigg]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Men ärligt talat, vilken tröst är det att döden är "naturlig" när den betyder att man skiljs åt från en viktig person för alltid? Dessutom är det ju ett ganska rejält ljug - om nåt av mina barn dog så skulle den person som kom och sa till mig att "men döden är nåt naturligt" få en fet smäll.

Du missförstår mig, vad jag vill få fram är att barn inte tänker som vuxna, de vill ha svar på en fråga inte en massa lull-lull runt omkring.
Som vuxen läser vi in känslor som sorg och saknad när det handlar om döden, ett barn som frågar om döden särskiljer ofta känslorna från fenomenet.
Hoppas att det blev ännu rörigare att förstå klarar inte av att förklara riktigt.

 

[cirkus]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Döden, döden som Astrid Lindgren sa.

Jätteviktigt att inte ljuga för barnen tror jag.

Läste en blogg häromdagen om en mamma som dog alldeles nyligen och hennes dotters reaktion under sjukdomstiden och vid själva döden. En upplevelse man inte unnar någon, men oundviklig i det fallet