Som ett krig som ALDRIG tar slut

TRIGGER VARNING
Jag tror att domflesta här iallafall vet att jag har haft anorexi i väldigt många år. Och att först gick jag i en be handling med mamma och pappa och då blev jag typ frisk och var det ganska länge. Men sen så blev jag ju sjuk igen med anorexi och den gången så blev det MYCKET värre. Så jag vet inte ens hur många gånger som jag fick sond med tvång och massa sånt. Och då var jag väldigt sjuk LÄNGE även efter att jag började väga i normal vikt så var jag INTE frisk alls i hur jag tänkte.
Men sen så trodde jag ändå att jag var frisk. Och inte bara jag trodde det utan ALLA trodde det personalen och alla. För jag hade inga mat problem liksom inga jobbiga såna tankar om kroppen eller att endel mat var dålig och sånt. Utan jag bara åt alltmöjligt och tänkte inte såmycket på det.
Men ja som JAG tycker nu så gick det liksom förlångt. Så JAG tycker att jag blev för tjock och att personalen borde ha tänkt på det och kanske inte haft såmycket o nyttig mat och så. För jag har ju rullstol nu också så SÅKLART så be höver jag inte såmycket mat då som nån som går helatiden och kan träna mera och så.
Iallafall så nu kanske dom sista veckorna har anorexi monstret kommit tillbaka igen och det har gått ÄNNU fortare nu motför förra gången och det är JÄTTE starkt. Så det är som ett krig helatiden med anorexi monstret på denena sidan och personalen på andra sidan. Och jag vill bara få båda sidorna nöjda men det är ju o möjligt.
Men jag VILL bli smalare igen jag VILL lyssna på anorexi monstret. Men också så var det skönt när jag inte hade domdär tankarna helatiden utan jag bara åt det jag ville liksom. Men det är ju därför som jag är så tjock som jag är nu som JAG inte trivs att vara.
Men om jag bara lyssnar på anorexi monstret så kanske jag måste pausa trauma terapin igen och inte kan ha det efter semestern igen. Inte för jag VILL ha det för det vill jag INTE! Men om jag aldrig har trauma terapi så kanske jag aldrig kommer ha NÅN chans att må bättre heller.
Men som det är justnu så är det anorexi monstret som vinner nästan alltid. Men idag fyller en år så hon hade gjort en tårta så jag åt faktist ungefär halva denhär tårt biten iallafall. Och det både kändes som en vinst och ett fail liksom.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror att det är MINST en fjärde del av mitt liv som jag har haft anorexi. Och om man tar från 13 och fram så är det nog mer än hälften som jag har haft det. Så det känns nästan som att det är hur JAG är påriktigt och att jag är en fejk jag om jag inte lyssnar på anorexi monstret.
Plus så bara tror jag att min kropp är mera gjord att vara smalare motför att vara tjockare. Och att jag tror att hela min ämnes om sättning är helt fuckad så jag be höver egentligen mindre mat motför som genom snitten be höver. Så det nästan går inte att göra rätt förmig för rätt som anorexi monstret tycker så är det fel enligt andra. Och det som allaandra tycker är att göra rätt så blir jag bara tjockare och tjockare som JAG inte mår bra för.

 

[Albatross]

Jag hade anorexia i flera år som ung och har med tiden lärt mig vad som triggar rösten och vad som tystar den, Idag är jag frisk från anorexin sedan många år tillbaka men jag vet samtidigt att rösten är passivt närvarande, vilket jag har lärt mig hantera och acceptera. Jag tror att vissa personligheter är mer benägna att få anorexi och att slåss mot anorexin blir lite som att slåss mot sig själv (för mig iallafall). Därför gör jag det inte, men jag låter inte heller rösten få något utrymme och vid de tillfällen när rösten försöker ta ton (det blir allt färre försök för varje år) låter jag mitt förnuft bestämma. Det har inte varit lätt, det har ibland varit fullt krig inom mig, och jag är mycket ledsen för din skull och för det som du måste gå igenom. Att ha anorexi skulle jag inte önska min värsta fiende.

 

[LiviaFilippa]

Jag hade anorexia i flera år som ung och har med tiden lärt mig vad som triggar rösten och vad som tystar den, Idag är jag frisk från anorexin sedan många år tillbaka men jag vet samtidigt att rösten är passivt närvarande, vilket jag har lärt mig hantera och acceptera. Jag tror att vissa personligheter är mer benägna att få anorexi och att slåss mot anorexin blir lite som att slåss mot sig själv (för mig iallafall). Därför gör jag det inte, men jag låter inte heller rösten få något utrymme och vid de tillfällen när rösten försöker ta ton (det blir allt färre försök för varje år) låter jag mitt förnuft bestämma. Det har inte varit lätt, det har ibland varit fullt krig inom mig, och jag är mycket ledsen för din skull och för det som du måste gå igenom. Att ha anorexi skulle jag inte önska min värsta fiende.

Vad tystar dendär anorexi rösten för dig då ifall du vill be rätta?
Och om detdär sista så jag skulle GÄRNA önska att mina värsta fiender skulle ha anorexi. Och det skulle ändå inte vara i när heten så dåligt som jag skulle vilja att dom mådde.

 

[Albatross]

Vad tystar dendär anorexi rösten för dig då ifall du vill be rätta?
Och om detdär sista så jag skulle GÄRNA önska att mina värsta fiender skulle ha anorexi. Och det skulle ändå inte vara i när heten så dåligt som jag skulle vilja att dom mådde.

Det gör jag gärna - jag är på väg till jobbet och skriver ett svar under dagen eftersom jag inte vill krafsa ihop något nu i all hast.

 

[Albatross]

Vad tystar dendär anorexi rösten för dig då ifall du vill be rätta?

Det var flera saker och de fungerade mer eller mindre bra vid olika tillfällen. Och jag vill verkligen betona att detta var något som tog flera år men:

- Jag började svara rösten i tysta konversationer. Om rösten sa att jag var äckligt tjock, svarade jag den i mitt huvud ”Jag är kanske tjock men jag är inte äcklig, min pojkvän tycker om mig och vill vara med mig”. Ibland fick mina svar tillfälligt tyst på rösten, ibland var det rösten som lämnade mig svarslös och förtvivlad men för varje sådan konversation blev det lite lättare att tysta rösten.

- Att jag slutade med detaljerade matscheman. Jag vet och förstår att ett vanligt inslag i behandling mot ätstörningar är att man ska äta en viss mängd mat och ett bestämt antal måltider/dag. Och det fungerar säkert bra för vissa men i mitt fall gav det bara mer utrymme åt rösten för resonemang. Om det t.ex. var sagt att jag skulle äta 12 köttbullar och två potatisar, försökte rösten alltid övertala mig till att minska mängden. Mina matscheman gjorde också att jag hela tiden var så fokuserad på och bunden till hur mycket jag skulle äta. Även när de ätstörda tankarna blev svagare, var jag länge fast i tanken på hur mycket jag skulle äta och inte på vad jag faktiskt hade lust att äta. När jag istället fick en tallrik med mat (där någon annan hade lagt upp en normal portion åt mig) utan att jag (eller rösten) fick veta den exakta mängden, fanns det mindre konkret för rösten att argumentera med. Det var otroligt ångestframkallande för mig att inte veta hur mycket det var som låg på tallriken, men på sikt gjorde det rösten svagare.

- En viktig sak var att jag slutade lägga tid och energi på att försöka förstå varför jag hade anorexi. Det här kan säkert vara olika från person till person men för mig blev det mycket lättare när jag accepterade att nu var det så och att vissa får anorexi, precis som vissa får diabetes och andra cancer. Det finns alltid orsaker men det är inte alltid viktigt att identifiera och prata om dem. Jag sa till mig själv att jag fick acceptera att det var så och lära mig leva med det. Istället försökte jag observera vad det var som triggade rösten och beroende på vad det var valde jag antingen att undvika det eller att vara vaksam när jag gjorde eller utsattes för det som var triggande.

- Den sista saken som hjälpte mig vill jag sätta en stor TW på. Idag som frisk tycker jag att detta resonemang är mycket problematiskt men jag väljer ändå att skriva det här (med dold text) eftersom den tanken hjälpte mig då som sjuk:

Spoiler: TW

En person sa till mig en gång: ”De som drabbas av anorexi är personer med en enorm psykisk styrka. Att svälta sig sig själv är att gå emot en av de mest grundläggande instinkterna som vi har och det kräver en enorm styrka. Du är mycket stark men välj att rikta denna styrka och besatthet mot något annat håll.” Och det gjorde jag. Jag valde att fokusera stenhårt på mina studier (jag hade precis slutat gymnasiet när jag hörde ovanstående) och arbetade sedan i många år som forskare där jag fick utlopp för många av de egenskaper som jag tror bidrog till att jag blev sjuk i anorexia som tonåring.

Men allt detta är ingen quick fix. Det tog år för mig.

 

[LiviaFilippa]

Det var flera saker och de fungerade mer eller mindre bra vid olika tillfällen. Och jag vill verkligen betona att detta var något som tog flera år men:

- Jag började svara rösten i tysta konversationer. Om rösten sa att jag var äckligt tjock, svarade jag den i mitt huvud ”Jag är kanske tjock men jag är inte äcklig, min pojkvän tycker om mig och vill vara med mig”. Ibland fick mina svar tillfälligt tyst på rösten, ibland var det rösten som lämnade mig svarslös och förtvivlad men för varje sådan konversation blev det lite lättare att tysta rösten.

- Att jag slutade med detaljerade matscheman. Jag vet och förstår att ett vanligt inslag i behandling mot ätstörningar är att man ska äta en viss mängd mat och ett bestämt antal måltider/dag. Och det fungerar säkert bra för vissa men i mitt fall gav det bara mer utrymme åt rösten för resonemang. Om det t.ex. var sagt att jag skulle äta 12 köttbullar och två potatisar, försökte rösten alltid övertala mig till att minska mängden. Mina matscheman gjorde också att jag hela tiden var så fokuserad på och bunden till hur mycket jag skulle äta. Även när de ätstörda tankarna blev svagare, var jag länge fast i tanken på hur mycket jag skulle äta och inte på vad jag faktiskt hade lust att äta. När jag istället fick en tallrik med mat (där någon annan hade lagt upp en normal portion åt mig) utan att jag (eller rösten) fick veta den exakta mängden, fanns det mindre konkret för rösten att argumentera med. Det var otroligt ångestframkallande för mig att inte veta hur mycket det var som låg på tallriken, men på sikt gjorde det rösten svagare.

- En viktig sak var att jag slutade lägga tid och energi på att försöka förstå varför jag hade anorexi. Det här kan säkert vara olika från person till person men för mig blev det mycket lättare när jag accepterade att nu var det så och att vissa får anorexi, precis som vissa får diabetes och andra cancer. Det finns alltid orsaker men det är inte alltid viktigt att identifiera och prata om dem. Jag sa till mig själv att jag fick acceptera att det var så och lära mig leva med det. Istället försökte jag observera vad det var som triggade rösten och beroende på vad det var valde jag antingen att undvika det eller att vara vaksam när jag gjorde eller utsattes för det som var triggande.

- Den sista saken som hjälpte mig vill jag sätta en stor TW på. Idag som frisk tycker jag att detta resonemang är mycket problematiskt men jag väljer ändå att skriva det här (med dold text) eftersom den tanken hjälpte mig då som sjuk:

Spoiler: TW

En person sa till mig en gång: ”De som drabbas av anorexi är personer med en enorm psykisk styrka. Att svälta sig sig själv är att gå emot en av de mest grundläggande instinkterna som vi har och det kräver en enorm styrka. Du är mycket stark men välj att rikta denna styrka och besatthet mot något annat håll.” Och det gjorde jag. Jag valde att fokusera stenhårt på mina studier (jag hade precis slutat gymnasiet när jag hörde ovanstående) och arbetade sedan i många år som forskare där jag fick utlopp för många av de egenskaper som jag tror bidrog till att jag blev sjuk i anorexia som tonåring.

Men allt detta är ingen quick fix. Det tog år för mig.

Okej tack för svaret Och vad bra att du kom på dom sakerna som hjälpte fördig!
Det första med att svara till rösten funkar inte för mig eller jag har inga svar mot den.
Men mat schema har inte jag nu och jag har inte haft det på jätte länge. Men jag kan inte göra helt bara hur jag vill heller utan jag bor på ett hvb och då är det o lika så tillexempel om man inte har några mat problem så får man välja själv om man vill äta mellis och sånt och vad och hurmycket och ta mat själv och allt sånt. Men om man be höver det så lägger personalen upp eller att dom be stämmer om mellis eller sånt men det är inte som ett mat schema som man ska följa exakt. Men ja jag håller med dig om det iallafall att det är bättre att inte ha mat schema.
Jag vet iallafall varför jag har anorexi så det är inget som jag tänker på alltså VARFÖR. Och jag vet ganska så mycket vad som triggar det också. Men det är inte precis nånting som jag KAN und vika så det är lite svårt.
Och detsista som du skrev om håller jag inte med om alls iallafall men det var ju jätte bra att det hjälpte fördig!

 

[LiviaFilippa]

Det är verkligen som ett krig som ALDRIG tar slut med anorexi monstret. Och en sak som jag har tänkt på och pratat lite om men det är att en jobbig sak förmig är att anorexin lite är som ett sätt att inte växa upp. Men det är svårt att förklara och jag har inte så jätte mycket tid nu men jag ville bara skriva det här.
Men att jag VET såklart att det är en sjukdom och det kan vara jätte farligt och så. Och att hjärnan inte funkar som den ska om man har närings brist och allt sånt VET jag. Så om man är för sjuk med anorexi så kanske man inte kan ha trauma terapi och sånt.
Och dom runt en kan bli o roliga och man orkar inget och sånt. Och man kan få problem på lång tid också med kroppen alltså tillexempel hjärt fel och svagt skelett och massa dåliga saker.
Men ÄNDÅ så om jag tänker anorexi FÖRMIG. Så är det typ trygg het och att inte växa upp som jag INTE vill och att jag som känner mig mera som MIG. Så det bara blir jätte jobbigt för detdär kriget. Och som att det inte finns någon bra sida utan det är bara två dåliga sidor som är domenda valen egentligen.