Jag var en flitig sömngångare som barn. Var ofta uppe och höll på att möblera om i mitt rum (någon gång var det visst pga att min säng stod mitt i vägen på en passage till en tävlingsbana dit hästar skulle gå.
), letade efter någon spindel eller var på väg att göra något (en gång svarade jag enligt mamma att jag skulle "måla glitter på min tröja"
). Mamma vaknade ofta när jag var uppe och kom och började prata med mig, och jag har massa minnen av att jag plötsligt börjar vakna till mitt under en dialog och känner mig jättedum när jag börjar inse att det jag gjort/sagt nog inte var så himla logiskt.
Jag har en hel del saker för mig även nu som vuxen, men vet inte om det riktigt kan kvalificera sig som att gå i sömnen? Jag är ju vaken på så sätt att jag är medveten om vad jag gör och kan komma i håg det, men samtidigt kvar i något slags drömstadie där jag inte förstår det irrationella i mina handlingar och typ hallucinerar och/eller tror att jag är någon annanstans än jag är.
Oftast går det dock ganska snabbt innan jag vaknar till helt, t.ex medan jag håller på att försöka klä på mig. Senast i natt hade jag en sådan där "spindel-hallucination" som jag hade även som barn. Skillnaden nu är att jag inte börjar flytta runt möbler i jakt efter den, utan att jag ganska snabbt kan övertyga mig själv om det orimliga i att jag hade kunnat sett den i mörkret och att OM jag nu såg den så spelar det faktiskt inte så stor roll.
I vuxen ålder har jag också märkt av att denna typ av beteende förvärras om det är varmt i sovrummet, samt efter perioder av mycket stress och/eller nya intryck. Tidigare var vi ofta på festivaler på somrarna, och efter en sådan med mycket intryck och alkohol samt lite sömn var det nästan regel att jag gjorde massa skumma saker där hjärnan verkade tro att jag fortfarande var på festivalen.
T.ex att jag försökte fånga min katt och stänga in honom "i tältet" för han kunde ju inte springa runt helt fritt på festivalcampingen.
Eller att jag ringde min pojkvän och var jättearg för att han hade lämnat kvar mig alldeles ensam när alla andra åkt hem.
Vad jag vet är det bara jag i den närmaste familjen som har hållit på "så här". Dock ska pappas ena bror ha varit en riktig sömngångare på nivån att han kunde vakna upp mitt ute i en skog (kan finnas visst mått av överdrifter i de historierna dock
).
En gång har jag själv varit på väg ut, och detta var i gymnasieåldern. Jag drömde något om att mamma kom och väckte mig för att våra hundar rymt och att jag behövde hjälpa till att leta efter dem. Så jag klädde snabbt på mig och begav mig ned för trappen. Lagom när jag var på väg ut så började jag vakna till och inse att vi faktiskt inte hade, eller någonsin hade haft, några hundar. Då var det bara att lomma tillbaka till sängen och vara glad att ingen annan hade vaknat...
. Vad skönt att du numera blir så vaken att du kan resonera med dig själv!
