Specialintresse?

[Problematisk]

Jag märker att jag rätt ofta får frågor som antyder att hästar och ridning skulle vara mitt specialintresse.
Har två hästar, och är oftast i stallet 2 ggr/dag, men ena gången bara några minuter till max en timme om jag har ut- eller insläpp. Utöver det lägger jag runt 1-1,5 h/dag på mockning, höpåsar och sånt. Det är vad jag gör VARJE dag. Sen varierar det, vissa dagar rider jag 2,5-3 timmar, mockar hage en timme och städar sadelkammaren. Vissa dagar klappar jag knappt på hästarna.
Tränar för tränare varannan vecka, ibland någon extra gång. Tävlar kanske 10 ggr/år. Det är vad jag liksom GÖR.
Sedan lägger jag, i perioder, en del av min övriga tid på tankar och planer osv kring hästarna. T.ex. på hösten när ny höskörd kommer in lägger jag en hel del energi på att räkna ut foderstat och nördar ner mig i det. På vintern/vårvintern när tävlingsterminen börjar ta form lägger jag ner en del tid på att planera säsongen. Emellanåt snöar jag in på att göra träningsscheman, ibland får jag nån idé om någon utrustning jag bara måste ha eller prova eller göra, osv.
JAG tycker det är helt normalt och inget konstigt, hästar tar ju tid liksom? Det blir en livsstil?
Men vissa inom vården märker jag ställer ledande frågor som pekar mot att det skulle vara ett specialintresse. Det är det väl inte?

Förlåt @Magiana för att jag spårade ur lite i din tråd Ville bara dela med mig om vad som tydligen kan anses vara ett specialintresse, fast jag inte håller med, och så blev det lite mer text och frågor än jag tänkte

 

[Brandgul]

Vad kännetecknar ett specialintresse? Är det tidsåtgången som man lägger på intresset som avgör eller är det oviljan att sluta (för resten av livet) med det roligaste som finns? Kan man säga att en livsstil är ett specialintresse?

Mitt specialintresse är att jag hela tiden har nya specialintressen När jag hittar något nytt och roligt går jag all in tills jag kan "allt" och sen lämnar jag det och hittar jag något nytt att lära mig allt om

Jag hade nog kunnat odla upp hela trädgården ena året och lära mig allt om solceller nästa år.

 

[Kilauea]

Jag hade försökt byta psykolog om jag var du.

Jag håller med. Att ha förtroende för den man ska prata med är väldigt viktigt.

@Magiana angående ögonkontakt så tycker jag det är rätt jobbigt i vanliga fall (utom i jobbet, men då har jag min roll liksom). När jag mår dåligt är det ännu värre. Det tog min läkare som en del i bedömningen av mitt mående, tex hur lätt det var att få kontakt med mig.

 

[Gnist]

Min hobby är hundar - mitt specialintresse är att nörda ner mig i linjer.
Eller som i ditt fall
Min hobby är trädgård - mitt specialintresse är att nörda in mig på ovanliga fröer, odlingstekniker
Min hobby är att snickra/bygga saker - mitt specialintresse är att finsnickra små prydnadssaker/en specifik möbel etc.

Det du skriver om i alla dina trådar om trädgård, odlingar, höns, bin, bygga grejor till mest husbehov är mer hobby än specialintressen, så en hobby i sig är inget specialintresse. Det är enkelt sagt, när man grottar ner sig inom ett smalare område som ryms inom sin hobby.

 

[bettysmatte]

Det jag har reagerat på är att du ofta visar STRESS över att du inte hinner med det som du säger är dina intressen. Det verkar, till exempel, som om din hobby trädgård ofta blir mer av börda än något som borde vara avstressande och roligt. Även när du säger att du har dragit ner på det som du planerar att göra så känns det inte riktigt som du kan släppa tankarna på det, eller har jag fel?

 

[escodobe]

Jag tänker att det ibland inte handlar om hur mycket tid intressen/projekt tar i timmar och minuter utan hur mycket energi det tar respektive ger.

Vissa kan lägga 3 timmar om dagen på sin trädgård/ häst/gym ect utan att det är ett problem.

Vissa kanske tycker om att hålla på med trädgård/ häst/ gym men blir samtidigt väldigt stressade och nere av tex "allt som måste göras", man kanske låser fast sig en dålig situaton, det år ut över relationer osv så att det blir en större belastning än vad det faktiskt ger.

Det behöver inte vara så at lösningen är att ge upp aktiviteten, men man behöver kanske anpassa den och sig själv.

 

[bettysmatte]

Jag tänker att det ibland inte handlar om hur mycket tid intressen/projekt tar i timmar och minuter utan hur mycket energi det tar respektive ger.

Vissa kan lägga 3 timmar om dagen på sin trädgård/ häst/gym ect utan att det är ett problem.

Vissa kanske tycker om att hålla på med trädgård/ häst/ gym men blir samtidigt väldigt stressade och nere av tex "allt som måste göras", man kanske låser fast sig en dålig situaton, det år ut över relationer osv så att det blir en större belastning än vad det faktiskt ger.

Det behöver inte vara så at lösningen är att ge upp aktiviteten, men man behöver kanske anpassa den och sig själv.

Håller med. Vissa intressen kan man ju lägga mycket tid på, men de innebär kanske inga speciella krav på att vissa saker måste bli gjorda vid "x" tidpunkt, eller "x" gånger/vecka. I ett tag nu har jag verkligen nördat ner mig i släktforskningen - och sysslar därmed lite mindre med bakning - men det är ju inget som spelar någon roll. Bakningen blir inte lidande. Jag BEHÖVER inte baka just nu, och när jag känner för det så gör jag det! Släktforskningen är heller inget som har en tidspress över sig. Det är väldigt, väldigt roligt att hålla på med, så jag lägger mycket tid och tankar (och några kronor på det också) just nu.

 

[Philosophia]

"Magiana lägger ner mycket tid och energi till att odla upp tomten till det hus hon f n bor i. Hon visade fotografier på ett hus och tomt hon hyrde och korten visade vilket jättejobb hon lade ner där. Jag misstänker att Magiana jobbar alldeles för mycket med "sidoprojekt" som gör att hon känner sig utmattad i sitt ordinarie lönearbete."

Han har liksom ingen koll på tidsaspekten. Att jag inte har gjort många knop alls under förra året tas ingen notis till. Att jag knappt gjort något alls sedan i höstas tas heller ingen notis till. Att utmattningen/depressionen kan bero på stress som orsakats av andra saker beaktar han inte. Jag har så klart berättat om detta men det gick nog inte in hur stressad jag var.

Jättejobbet han refererar till ovan var det jobb jag gjorde på 40 kvadrat under en säsong och som från start var fin ogräsfri jord som lagts dit av min hyresvärd. Det är det som jag visade bilder på ovan.

Fråga hur han menar - både för att se om han har missuppfattat dig, om det är du som missuppfattar journalanteckningen, eller om det kan vara en kombination av båda.

Spontant, när jag läser det du citerar ur journalen så tänker jag attdet lika gärna kan tolkas som att menar att din utmattning kan härledas till att du tidigare lade ner väldigt mycket tid på sidoprojekt att du kom att bli utmattad. Det som står där behöver inte nödvändigtvis tolkas som att han tror att du skulle ha ägnat dig med full kraft åt sidoprojekten fram tills den dag då du sökte dig till vården för din utmattning. Vad jag vill säga är att det är möjligt att tolka journalanteckningen på flera olika sätt och för att du ska få reda på vad han menar så måste du fråga honom.

Sedan får man hoppas att om han avser den tolkning du har gjort så får man hoppas på (och även anta) att det är slutsatser från en mer sammantagen bild än bara utifrån några trädgårdsbilder.

Skulle det vara en slutsats baserad enbart på trädgårdsbilderna så säger det nog mer om psykologens kunskaper om trädgårdsarbete (att det skulle vara ett oöverstigligt arbete för honom att åstadkomma) än vad det gör om orsakerna till din utmattning. Ungefär som när min sambo fick minst sagt panik när jag började prata om att gjuta betongplintar. Hans uppfattning var att det var ett vansinnigt avancerat arbete och att vi skulle ta oss vatten över huvudet om vi gjorde det. Han fick verkligen panik i ögonen.
Hur besvärligt och omfattande något tycks vara har med vilken förståelsehorisont man har. Men med det sagt så tror jag nog inte att psykologen har formulerat sina tankar om "sidoprojekt" enbart utifrån dina trädgårdsbilder.

Det kan väl vara passande att ta upp journalanteckningen och tolkningen av den som en första diskussionspunkt när ni träffas nästa gång.

 

[Magiana]

Det jag har reagerat på är att du ofta visar STRESS över att du inte hinner med det som du säger är dina intressen. Det verkar, till exempel, som om din hobby trädgård ofta blir mer av börda än något som borde vara avstressande och roligt. Även när du säger att du har dragit ner på det som du planerar att göra så känns det inte riktigt som du kan släppa tankarna på det, eller har jag fel?

Den stress som uppstår kommer av att jag ser kaoset. Jag ser kaos varje dag bara jag kliver ur bilen och går till huset. Jag har ingen plats att sitta på ute för det är kaos överallt. Att restaurera är nödvändigt för att jag ska trivas men jag baxnar lite över hur mycket jobb det är att få det fint. Jag har bott på många ställen men jag har aldrig haft ett sånt här kaos. Då gjorde jag ju bara det jag hade lust med utan krav på att ta tag i arbetet eftersom ytan såg bra ut innan jag gjorde om den. Det var fint men sen blev det ännu finare.

Fråga hur han menar - både för att se om han har missuppfattat dig, om det är du som missuppfattar journalanteckningen, eller om det kan vara en kombination av båda.

Spontant, när jag läser det du citerar ur journalen så tänker jag attdet lika gärna kan tolkas som att menar att din utmattning kan härledas till att du tidigare lade ner väldigt mycket tid på sidoprojekt att du kom att bli utmattad. Det som står där behöver inte nödvändigtvis tolkas som att han tror att du skulle ha ägnat dig med full kraft åt sidoprojekten fram tills den dag då du sökte dig till vården för din utmattning. Vad jag vill säga är att det är möjligt att tolka journalanteckningen på flera olika sätt och för att du ska få reda på vad han menar så måste du fråga honom.

Sedan får man hoppas att om han avser den tolkning du har gjort så får man hoppas på (och även anta) att det är slutsatser från en mer sammantagen bild än bara utifrån några trädgårdsbilder.

Skulle det vara en slutsats baserad enbart på trädgårdsbilderna så säger det nog mer om psykologens kunskaper om trädgårdsarbete (att det skulle vara ett oöverstigligt arbete för honom att åstadkomma) än vad det gör om orsakerna till din utmattning. Ungefär som när min sambo fick minst sagt panik när jag började prata om att gjuta betongplintar. Hans uppfattning var att det var ett vansinnigt avancerat arbete och att vi skulle ta oss vatten över huvudet om vi gjorde det. Han fick verkligen panik i ögonen.
Hur besvärligt och omfattande något tycks vara har med vilken förståelsehorisont man har. Men med det sagt så tror jag nog inte att psykologen har formulerat sina tankar om "sidoprojekt" enbart utifrån dina trädgårdsbilder.

Det kan väl vara passande att ta upp journalanteckningen och tolkningen av den som en första diskussionspunkt när ni träffas nästa gång.

Det är ju möjligt att han tolkar som du säger. Jag har ju berättat om vad jag vill göra. Och jag vill så väldigt mycket. Vad jag vill och vad jag hinner att göra är däremot inte samma sak.

Överväldigad blev jag ju inte förrän jag flyttade hit. Jag fick problem att prioritera. Att strunta i att göra saker skavde. Innan flytten hit hade jag inte så stor konkurrens i min to-do-lista. Om man tar exemplet med trädgården på 40 kvadrat, så var det ju något jag gjorde på tid då jag inte behövde göra något annat. Om jag inte hade fixat i trädgården så hade jag suttit och stirrat framför mig eller klättrat på väggarna.

Det var väl lite som att jag förvandlades till en bolltokig golden retriever när jag flyttade hit. Jag visste inte vilka bollar jag skulle springa efter. Dessutom stressades jag över att jag hade ett hål i taket på huset och jag visste inte hur det skulle lösas och av vem.

 

[mandalaki]

Det var väl lite som att jag förvandlades till en bolltokig golden retriever när jag flyttade hit. Jag visste inte vilka bollar jag skulle springa efter. Dessutom stressades jag över att jag hade ett hål i taket på huset och jag visste inte hur det skulle lösas och av vem.

Här tror jag att du är något på spåren. Din dröm, huset, jagar skiten ur dig. I din dröm har du ett jättemysigt hus med fin trädgård med höns och bin och det har inte du.

Men köper man inte det färdiga huset är det ju ofta en lång och arbetskrävande process innan drömmen slagit in, om den någonsin gör det. Och det är inte arbetet i sig som tar på dig, utan att du inte kommer igång med det. Om det sedan beror på ett NPF som gör att du har svårt att hitta en ände att börja i, eller att du helt underskattat processen i att ha hus, vet jag förstås inte. Det kanske är både och.

Du behöver ordentliga skygglappar, tror jag. Jag är rätt bra på såna. Mitt boende är i stort behov av upprustning och jag behöver inte ens göra det själv, ändå kommer jag inte loss. Jag skulle behöva köpa en ny soffa men det är ingen idé förrän jag fått tapetserat och för att tapetsera måste jag plocka ur alla böcker och montera ner bokhyllan och sen våntar sovrummet, hallen och köket och förresten klarar jag ändå inte att bo med hantverkare eftersom jag har migrän varje vecka ... Så eftersom jag inte lyckas bryta ner den där kedjan av åtgärder till görbara delar köper jag inte ens en soffa, jag tar på mig skygglapparna, gör popcorn och tittar på serier i stället.

 

[Magiana]

Här tror jag att du är något på spåren. Din dröm, huset, jagar skiten ur dig. I din dröm har du ett jättemysigt hus med fin trädgård med höns och bin och det har inte du.

Men köper man inte det färdiga huset är det ju ofta en lång och arbetskrävande process innan drömmen slagit in, om den någonsin gör det. Och det är inte arbetet i sig som tar på dig, utan att du inte kommer igång med det. Om det sedan beror på ett NPF som gör att du har svårt att hitta en ände att börja i, eller att du helt underskattat processen i att ha hus, vet jag förstås inte. Det kanske är både och.

Du behöver ordentliga skygglappar, tror jag. Jag är rätt bra på såna. Mitt boende är i stort behov av upprustning och jag behöver inte ens göra det själv, ändå kommer jag inte loss. Jag skulle behöva köpa en ny soffa men det är ingen idé förrän jag fått tapetserat och för att tapetsera måste jag plocka ur alla böcker och montera ner bokhyllan och sen våntar sovrummet, hallen och köket och förresten klarar jag ändå inte att bo med hantverkare eftersom jag har migrän varje vecka ... Så eftersom jag inte lyckas bryta ner den där kedjan av åtgärder till görbara delar köper jag inte ens en soffa, jag tar på mig skygglapparna, gör popcorn och tittar på serier i stället.

Jag har liksom inte behövt skygglappar förut, men nu måste jag uppenbarligen ha det. Det var en ny upptäckt. Och visst underskattar jag hur lång tid saker tar att göra. Jag kan ju tycka att en liten vedhög hinner man ju fixa på en dag. I verkligheten tar det två dagar. Jag behöver bli bättre på att uppskatta hur lång tid saker tar att göra och jag måste prioritera. Jag kommer ju till skott med saker, det svåra är att välja bort saker att göra.

 

[mandalaki]

Jag har liksom inte behövt skygglappar förut, men nu måste jag uppenbarligen ha det. Det var en ny upptäckt. Och visst underskattar jag hur lång tid saker tar att göra. Jag kan ju tycka att en liten vedhög hinner man ju fixa på en dag. I verkligheten tar det två dagar. Jag behöver bli bättre på att uppskatta hur lång tid saker tar att göra och jag måste prioritera. Jag kommer ju till skott med saker, det svåra är att välja bort saker att göra.

Precis så!

 

[Unafraid]

Jag har liksom inte behövt skygglappar förut, men nu måste jag uppenbarligen ha det. Det var en ny upptäckt. Och visst underskattar jag hur lång tid saker tar att göra. Jag kan ju tycka att en liten vedhög hinner man ju fixa på en dag. I verkligheten tar det två dagar. Jag behöver bli bättre på att uppskatta hur lång tid saker tar att göra och jag måste prioritera. Jag kommer ju till skott med saker, det svåra är att välja bort saker att göra.

Jag är likadan på att uppskatta tid, så jag överdriver i min beräkning. Det här borde ta en dag. Så jag räknar med tre! Då blir jag lika glatt överraskad varje gång jag är lättlurad!

 

[Lyraolissy]

Du verkar ju lägga oerhört mycket tid på att försöka hitta fel på dig själv och skriva trådar här om dig.
Det spelar ingen roll om någon har diagnos eller specialintressen. Även människor utan diagnos är olika. Var den du är och gör det du mår bra av och bry dig mindre om resten?
Folk som dömmer har dömt ut sig själva först och måste därför trycka ner andra.

 

[Lyraolissy]

Jag märker att jag rätt ofta får frågor som antyder att hästar och ridning skulle vara mitt specialintresse.
Har två hästar, och är oftast i stallet 2 ggr/dag, men ena gången bara några minuter till max en timme om jag har ut- eller insläpp. Utöver det lägger jag runt 1-1,5 h/dag på mockning, höpåsar och sånt. Det är vad jag gör VARJE dag. Sen varierar det, vissa dagar rider jag 2,5-3 timmar, mockar hage en timme och städar sadelkammaren. Vissa dagar klappar jag knappt på hästarna.
Tränar för tränare varannan vecka, ibland någon extra gång. Tävlar kanske 10 ggr/år. Det är vad jag liksom GÖR.
Sedan lägger jag, i perioder, en del av min övriga tid på tankar och planer osv kring hästarna. T.ex. på hösten när ny höskörd kommer in lägger jag en hel del energi på att räkna ut foderstat och nördar ner mig i det. På vintern/vårvintern när tävlingsterminen börjar ta form lägger jag ner en del tid på att planera säsongen. Emellanåt snöar jag in på att göra träningsscheman, ibland får jag nån idé om någon utrustning jag bara måste ha eller prova eller göra, osv.
JAG tycker det är helt normalt och inget konstigt, hästar tar ju tid liksom? Det blir en livsstil?
Men vissa inom vården märker jag ställer ledande frågor som pekar mot att det skulle vara ett specialintresse. Det är det väl inte?

Förlåt @Magiana för att jag spårade ur lite i din tråd Ville bara dela med mig om vad som tydligen kan anses vara ett specialintresse, fast jag inte håller med, och så blev det lite mer text och frågor än jag tänkte

Tycker när man är aktiv med hund och häst är det mer en livsstil

 

[parellikusken]

Min anhörig är autistisk, har rejäl AS. Hen är har i många år varit mycket intresserad av politik. Nästan från en dag till en annan så blev hen medlem i ett parti, började arbeta för det partiet, fick ett jobb på kansliet, satt i kommunfullmäktige i 8 år. Hen andades och levde för det partiet. (ett trevligt och rumsrent parti som tur var). Men sedan hände något inuti partiet, det byttes ut folk och de nya förstod sig inte på min autistiske anhörig så till slut slutade hen med politik.
Hen var deprimerad ett år efter det, åkte in och ut på psyk, fick till och med psykoser. Det var kaos.

Men nu har hen hittat till svenska kyrkan och är otroligt engagerad där, sitter i stiftet, hjälper till vid gidstjänster, går på kursser o.s.v.
Hen är lycklig igen, och resten av familjen är lycklig för hen trots att ingen av oss är religösa alls.

Det kallas jag specialintressen, att man går upp i det så pass mycket att det blir hela ens allt. Utan det blir det tomt.

 

[Magiana]

Min anhörig är autistisk, har rejäl AS. Hen är har i många år varit mycket intresserad av politik. Nästan från en dag till en annan så blev hen medlem i ett parti, började arbeta för det partiet, fick ett jobb på kansliet, satt i kommunfullmäktige i 8 år. Hen andades och levde för det partiet. (ett trevligt och rumsrent parti som tur var). Men sedan hände något inuti partiet, det byttes ut folk och de nya förstod sig inte på min autistiske anhörig så till slut slutade hen med politik.
Hen var deprimerad ett år efter det, åkte in och ut på psyk, fick till och med psykoser. Det var kaos.

Men nu har hen hittat till svenska kyrkan och är otroligt engagerad där, sitter i stiftet, hjälper till vid gidstjänster, går på kursser o.s.v.
Hen är lycklig igen, och resten av familjen är lycklig för hen trots att ingen av oss är religösa alls.

Det kallas jag specialintressen, att man går upp i det så pass mycket att det blir hela ens allt. Utan det blir det tomt.

Ok. Då är jag kanske och tassar i gränsmarkerna då för jag skulle inte fixa att bli förflyttad till en lägenhet där jag inte kan odla i någon större utsträckning. Jag skulle bli väldigt missnöjd och frustrerad. Det vore som att sitta i isoleringscell i fängelse utan något att göra. Sen att jag ser odlandet som en livsstil, där utgångspunkten är att fixa mat till mig själv och få använda min kreativitet, kanske inte har betydelse?

 

[Modest]

@Magiana jag hoppas att du inte tar illa upp men jag förstår att det jag skriver kanske krockar en del med din verklighetsuppfattning.

Du verkar ha energi att spendera. Energi som går åt till att tänka på hur utmattad du är, vilka diagnoser du möjligen har, hur ouppnåelig din drömbild av huset är, hur din sysselsättning ska utformas etc etc samt skriva trådar om detta. Allt detta tycker jag tyder på att du har massor med funktion och handlingskraft men att du spenderar den energin med att bygga upp hinder och begränsningar för dig själv.

Vad är viktigt för dig i livet, på riktigt? Vad du behöver göra för att närma dig de sakerna och vad kan (bör) prioriteras bort? Det känns som du har målat in dig i ett hörn av diagnoser, sjukskrivningar och utredningar där ditt fokus helt konsumeras av detta. Vad tror du istället kan öka din hälsa och funktion?

Det här var ett svårt inlägg att skriva och jag ber om ursäkt om det låter hårt. Det är bara mina tankar när jag läser dina trådar.

 

[parellikusken]

Ok. Då är jag kanske och tassar i gränsmarkerna då för jag skulle inte fixa att bli förflyttad till en lägenhet där jag inte kan odla i någon större utsträckning. Jag skulle bli väldigt missnöjd och frustrerad. Det vore som att sitta i isoleringscell i fängelse utan något att göra. Sen att jag ser odlandet som en livsstil, där utgångspunkten är att fixa mat till mig själv och få använda min kreativitet, kanske inte har betydelse?

Skillnaden är väl att hen ägnar all sin vakna tid åt dessa intressen. Hen jobbar deltid, men i övrigt så är det politik och kyrkan som gäller. Hen läser igenom allt som har med stiftullmäktige att göra, läser på om kyrkohistorien och ska åka till Rom med kyrkan för att besöka kyrkor där. Hen kan årtalen på när allas kyrkor i stiftet byggdes. Hen är bara ersättare i stiftet, men deltar på alla möten med dom ändå.
När man umgås med hen så är hen måttligt eller inte alls intresserad av att prata om andra personers intressen eller liv, frågar inte om hur vi har det. Men prata om sina specialintressen kan hen göra i timtal.
Hen baserar inte sitt engagemang i kyrkan på tro misstänker jag, utan det är en besatthet i allt som är runtomkring.

Många skulle bli utom sig av sorg om de tvíngades flytta in i en lägenhet efter att ha bott i hus på landet, det behöver inte vara ett specialintresse ändå.

 

[Sleepy]

tänka på hur utmattad du är, vilka diagnoser du möjligen har, hur ouppnåelig din drömbild av huset är, hur din sysselsättning ska utformas etc etc samt skriva trådar om detta.

Jag tror det är en naturlig och nödvändig process för att bearbeta och förstå vad som händer.