Det kommer med erfarenhet.Jag kan ju tycka att en liten vedhög hinner man ju fixa på en dag. I verkligheten tar det två dagar. Jag behöver bli bättre på att uppskatta hur lång tid saker tar att göra och jag måste prioritera.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Det kommer med erfarenhet.Jag kan ju tycka att en liten vedhög hinner man ju fixa på en dag. I verkligheten tar det två dagar. Jag behöver bli bättre på att uppskatta hur lång tid saker tar att göra och jag måste prioritera.
Upplever det exakt likadant.@Magiana jag hoppas att du inte tar illa upp men jag förstår att det jag skriver kanske krockar en del med din verklighetsuppfattning.
Du verkar ha energi att spendera. Energi som går åt till att tänka på hur utmattad du är, vilka diagnoser du möjligen har, hur ouppnåelig din drömbild av huset är, hur din sysselsättning ska utformas etc etc samt skriva trådar om detta. Allt detta tycker jag tyder på att du har massor med funktion och handlingskraft men att du spenderar den energin med att bygga upp hinder och begränsningar för dig själv.
Vad är viktigt för dig i livet, på riktigt? Vad du behöver göra för att närma dig de sakerna och vad kan (bör) prioriteras bort? Det känns som du har målat in dig i ett hörn av diagnoser, sjukskrivningar och utredningar där ditt fokus helt konsumeras av detta. Vad tror du istället kan öka din hälsa och funktion?
Det här var ett svårt inlägg att skriva och jag ber om ursäkt om det låter hårt. Det är bara mina tankar när jag läser dina trådar.
Jag kan tycka det är lite taskigt att säga att ”du använder energin till att bygga hinder”. Det är väl just det man gör när man är deprimerad, alltså bygger tankehinder och målar in sig i hörn.@Magiana jag hoppas att du inte tar illa upp men jag förstår att det jag skriver kanske krockar en del med din verklighetsuppfattning.
Du verkar ha energi att spendera. Energi som går åt till att tänka på hur utmattad du är, vilka diagnoser du möjligen har, hur ouppnåelig din drömbild av huset är, hur din sysselsättning ska utformas etc etc samt skriva trådar om detta. Allt detta tycker jag tyder på att du har massor med funktion och handlingskraft men att du spenderar den energin med att bygga upp hinder och begränsningar för dig själv.
Vad är viktigt för dig i livet, på riktigt? Vad du behöver göra för att närma dig de sakerna och vad kan (bör) prioriteras bort? Det känns som du har målat in dig i ett hörn av diagnoser, sjukskrivningar och utredningar där ditt fokus helt konsumeras av detta. Vad tror du istället kan öka din hälsa och funktion?
Det här var ett svårt inlägg att skriva och jag ber om ursäkt om det låter hårt. Det är bara mina tankar när jag läser dina trådar.
Jag tycker fortfarande att du ska förklara för honom tidsperspektivet på ditt trädgårdsprojekt, att det inte var så arbetskrävande som han trodde. Lugnt och noggrant - och fråga om det är fler saker som han tror tar energi från ditt jobb. Då kanske det visar sig att det finns fler frågetecken att räta ut.
Sedan skulle jag sluta läsa journalen om jag var du, det är livsfarligt. Av misstag fick jag syn på en mening i min neurologjournal en gång, den var helt fel. Skulle aldrig göra om det efter det.
Jag kan tycka det är lite taskigt att säga att ”du använder energin till att bygga hinder”. Det är väl just det man gör när man är deprimerad, alltså bygger tankehinder och målar in sig i hörn.
Att ha energi till att skriva på buke är inte samma sak som att ha energi till att jobba. Det är ju bättre att skriva på buke än att inte komma upp ur sängen. Sådana dagar har @Magiana också beskrivit.
Men det skiljer sig ju inte från det som sägs i sjukdomsvinst tråden? Om allt fokus är på hinder och begränsningar hjälper det inte hälsanJag kan tycka det är lite taskigt att säga att ”du använder energin till att bygga hinder”. Det är väl just det man gör när man är deprimerad, alltså bygger tankehinder och målar in sig i hörn.
Att ha energi till att skriva på buke är inte samma sak som att ha energi till att jobba. Det är ju bättre att skriva på buke än att inte komma upp ur sängen. Sådana dagar har @Magiana också beskrivit.
Gissar att hon läser via Mina vårdkontakter, det kan nog inte kallas att propsa. Överhuvudtaget har man ju rätt att läsa sin journal.
Att @Magiana går kvar hos psykologen tolkar jag som ett visst förtroende, med tanke på hur utgångsläget var. Och jag tror att relationen är lite skör och därför känns det som att man bör vara försiktig med att ifrågasätta den på nätet ... (Magiana förlåt för att jag pratar om dig)
Pot, meet kettle.Alltså jag förstår att du engagerar dig som du gör i tråden ang vad andra reflekterar över i sammanhangen, av välvilja mot TS . Men kan inte @Magiana få svara för sig själv ? Hon är vuxen och väldigt kompetent i att svara och engagera sig runt alla övrigas deltagande i hennes trådar ?
Det känns som du ”polisar” en hel del ang vad folk svarar och reflekterar över, hur de bör/inte bör skriva.
Naturligtvis spär depression på ett sådant beteende, men ältande och negativa tankemönster kan också bidra till att man drabbas av depression.
Pot, meet kettle.
Ja när man träffat någon med ett sådant specialintresse så blir det tydlig skillnad på det och att ha ett mer "normal" intresse.Skillnaden är väl att hen ägnar all sin vakna tid åt dessa intressen. Hen jobbar deltid, men i övrigt så är det politik och kyrkan som gäller. Hen läser igenom allt som har med stiftullmäktige att göra, läser på om kyrkohistorien och ska åka till Rom med kyrkan för att besöka kyrkor där. Hen kan årtalen på när allas kyrkor i stiftet byggdes. Hen är bara ersättare i stiftet, men deltar på alla möten med dom ändå.
När man umgås med hen så är hen måttligt eller inte alls intresserad av att prata om andra personers intressen eller liv, frågar inte om hur vi har det. Men prata om sina specialintressen kan hen göra i timtal.
Hen baserar inte sitt engagemang i kyrkan på tro misstänker jag, utan det är en besatthet i allt som är runtomkring.
Många skulle bli utom sig av sorg om de tvíngades flytta in i en lägenhet efter att ha bott i hus på landet, det behöver inte vara ett specialintresse ändå.
Alltså, jag är en väldigt orolig själ. Jag har ju en historik av panikångest. Även om den inte är kvar så finns ändå en oro. Det gör att hjärnan hela tiden jobbar på att lösa problem som eventuellt skulle kunna uppstå och jag försöker förutse problem innan de händer. Just denna oro är nog en del i min problematik. Jag kan ju också se att det kan finnas tänkbara förklaringar till oron (typ tidigare trauma). Vad jag ska göra åt det vet jag däremot inte. Det är nog psykologens uppgift att hjälpa mig med det.@Magiana jag hoppas att du inte tar illa upp men jag förstår att det jag skriver kanske krockar en del med din verklighetsuppfattning.
Du verkar ha energi att spendera. Energi som går åt till att tänka på hur utmattad du är, vilka diagnoser du möjligen har, hur ouppnåelig din drömbild av huset är, hur din sysselsättning ska utformas etc etc samt skriva trådar om detta. Allt detta tycker jag tyder på att du har massor med funktion och handlingskraft men att du spenderar den energin med att bygga upp hinder och begränsningar för dig själv.
Vad är viktigt för dig i livet, på riktigt? Vad du behöver göra för att närma dig de sakerna och vad kan (bör) prioriteras bort? Det känns som du har målat in dig i ett hörn av diagnoser, sjukskrivningar och utredningar där ditt fokus helt konsumeras av detta. Vad tror du istället kan öka din hälsa och funktion?
Det här var ett svårt inlägg att skriva och jag ber om ursäkt om det låter hårt. Det är bara mina tankar när jag läser dina trådar.
En som är på autismspektrumet har väl som jag förstått det specialintressen genom hela sitt liv, men de kan variera.Tidigare idag när jag var ute på promenad funderade jag mer över det här som anses vara ett specialintresse för mig. Jag har ju inte alltid haft det intresset och det är något som har vuxit fram genom åren. Innan dess fanns ingenting särskilt. Jag var en vanlig hästtjej som barn. Jag drömde om att lära mig rida och ritade hästar stup i ett. Jag umgicks med några jämnåriga och i tonåren så var vi som vilka tonåringar som helst, snackade om killar och sånt. Mellan 11 och 15 års ålder red jag på ridskola. Sen fick jag sluta för mamma hade inte råd längre. Det var tråkigt men världen gick inte under och jag har ju kunnat återuppta ridningen senare i olika perioder. (Jag hade även senare en ganska lång paus från hästeriet men återupptog det när hunden hade dött. )
När det var dags att välja till gymnasiet så funderade jag ett tag på att plugga till psykolog, men sen kom jag på att det var roligare med djur och växter så jag valde mellan trädgårdsutbildning och jordbruksutbildning. Det blev det sistnämnda. Jordbruk ligger nog i mina gener då jag har bönder i släkten. Genom åren har mitt intresse för trädgård växt och jag har också allt mer börjat vurma för den småskaliga produktionen av mat. Mat är ju en av våra grundläggande behov. Mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet är ju det viktigaste för att livet ska fungera. Det här är saker som jag har funderat på en del och jag inser att det ligger mer bakom mina val än bara intresse. Men det går jag inte in på just nu.
När du beskriver det så, så låter det som att det stämmer.En som är på autismspektrumet har väl som jag förstått det specialintressen genom hela sitt liv, men de kan variera.
Min anhörig var som väldigt liten väldigt intresserad av traktorer, hen kunde stå i timtal vid fönstret för att kolla efter traktorer. När hen blev äldre blev hen besatt av fyrar, pratade bara om fyrar och ville lära sig allt om fyrar. Verkade ibland som att det bara fanns tankar på fyrar i huvudet.
I mellanstadiet var det istället svensk historia som var besattheten, läste bara saker som var relaterade till svensk historia och ville alltid besöka en massa historiska platser. Hen älskade historiska museum.. Det intresset har hållit sig kvar, men är på en mer sansad nivå numera.
Specialintresse för mig är inget som växer fram under en lång tid, utan besattheten finns typ alltid där med kan skifta område.
Så du har nog en passion, intresse, hobby, livsstil snarare än vad som brukar räknas som specialintresse.
Jag håller med om din beskrivning. Min ena son som tillhör autismspektrumet är förtillfället besatt av lego. Det är lego morgon middag kväll och däremellan. Helst vill han inte gå skolan pga lego, och inte sova heller. Det är liksom en besatthet som är svår att förklara men jag tror att om man stöter på det förstår man nog vad det är.En som är på autismspektrumet har väl som jag förstått det specialintressen genom hela sitt liv, men de kan variera.
Min anhörig var som väldigt liten väldigt intresserad av traktorer, hen kunde stå i timtal vid fönstret för att kolla efter traktorer. När hen blev äldre blev hen besatt av fyrar, pratade bara om fyrar och ville lära sig allt om fyrar. Verkade ibland som att det bara fanns tankar på fyrar i huvudet.
I mellanstadiet var det istället svensk historia som var besattheten, läste bara saker som var relaterade till svensk historia och ville alltid besöka en massa historiska platser. Hen älskade historiska museum.. Det intresset har hållit sig kvar, men är på en mer sansad nivå numera.
Specialintresse för mig är inget som växer fram under en lång tid, utan besattheten finns typ alltid där med kan skifta område.
Så du har nog en passion, intresse, hobby, livsstil snarare än vad som brukar räknas som specialintresse.
Jag tycker att din analys av dig själv och dina problem verkar ha tagit flera steg framåt! Och det är också glädjande att se att du tänker in psykologen i resonemanget. I början av den här processen var du otroligt ensam, du såg ingen att ta emot hjälp från, det var bara du själv som skulle lösa allt, ingen förstod dig. Jag tycker mig se en väldigt stor skillnad.Alltså, jag är en väldigt orolig själ. Jag har ju en historik av panikångest. Även om den inte är kvar så finns ändå en oro. Det gör att hjärnan hela tiden jobbar på att lösa problem som eventuellt skulle kunna uppstå och jag försöker förutse problem innan de händer. Just denna oro är nog en del i min problematik. Jag kan ju också se att det kan finnas tänkbara förklaringar till oron (typ tidigare trauma). Vad jag ska göra åt det vet jag däremot inte. Det är nog psykologens uppgift att hjälpa mig med det.
Som jag skrev förut så är inte specialintresse ett kriterium för autismdiagnos längre. Så det är inte alla med autism som har specialintresse.En som är på autismspektrumet har väl som jag förstått det specialintressen genom hela sitt liv, men de kan variera.
Min anhörig var som väldigt liten väldigt intresserad av traktorer, hen kunde stå i timtal vid fönstret för att kolla efter traktorer. När hen blev äldre blev hen besatt av fyrar, pratade bara om fyrar och ville lära sig allt om fyrar. Verkade ibland som att det bara fanns tankar på fyrar i huvudet.
I mellanstadiet var det istället svensk historia som var besattheten, läste bara saker som var relaterade till svensk historia och ville alltid besöka en massa historiska platser. Hen älskade historiska museum.. Det intresset har hållit sig kvar, men är på en mer sansad nivå numera.
Specialintresse för mig är inget som växer fram under en lång tid, utan besattheten finns typ alltid där med kan skifta område.
Så du har nog en passion, intresse, hobby, livsstil snarare än vad som brukar räknas som specialintresse.