Städa jämställt?

Håller med om att det inte är valbart, men vad hade hänt om du, som hennes pappa "inte tar itu med sånna saker"? Vad är hans förklaring, han vill väl rent krasst heller inte göra henne besviken? (eller så kanske han skiter i det iofs).

Vi är separerade, så det som hade hänt är inget kalas och ledset barn. Han verkar inte reflektera över hennes känslor särskilt ofta. Hon brukar säga "det går inte att prata med pappa om känslor, han lyssnar inte".

Gissa varför jag gjorde slut 😜.
 
Sen måste jag fråga av ren nyfikenhet hur ni fick ihop det med mindre barn. Du har ju skrivit själv på buke att ni har många barn och även många hästar. Du behöver förstås inte svara om du vill- men jobbade ni heltid då? och samtidigt fick ihop det med dagishämtningar, läkarbesök och annat. Inget anklagande alls utan jag är bara nyfiken på hur ni gjorde?

Vi hade inte många små barn samtidigt utan har ett spann på många år. Nej, det var en blandning av heltid, deltid och föräldraledigheter på heltid och deltid - hästarna har dock sedan 2004 varit förvärvsarbete så det är inte "utöver" till stor del. Oftast lämnade jag och partner hämtade i barnomsorg/skola och är så fortfarande. Jag kollade som sagt på listan och det skaver lite på olika sätt, så här i efterhand. Ibland får man för sig att man är mer jämställd än verkligheten kanske visar, fördelningen av vilka uppgifter som görs är mer uppdelad och ojämn än man kan tänka ibland.

På papperet har jag för övrigt tagit ut mer föräldraledigt men det visar inte på en riktig fördelning - eftersom min partner jobbade i vårt eget nystartade företag fanns inga som helst möjligheter att vara föräldraledig med ersättning, trots att en större del låg på henne helt utan ersättning. Det kan man kalla osynligt i statistikhänseende!

Jag tänker dock att enskilda exempel är begränsat intressant för trådens ämne, det faktum att vi har en utbredd ojämn fördelning där män inte tar tillräckligt ansvar (allt från nästan inget alls, till halvdant) vare sig bekräftas eller motsägs av enskilda familjer - det finns där som en våt filt över vårt samhälle.
 
Min förhoppning är att nästa generation ska ha tagit ett steg till. Men ibland sviker det hoppet.

Men barn gör som man gör, inte som man säger. Man kan inte bara skyffla över ansvaret på nån diffus framtida räddare.

Nästa generation behöver lära sig av att se dagens föräldragenerationer ta klivet och ÄNDRA på sig själva.

Det är NU insatserna behövs för att dagens barn ska forma sina relationer i framtiden annorlunda.

Alla män behöver börja prata med varandra om vad de gör hemma för att dra jämna lass i både det synliga arbetet (disk, städ, skjuts etc) och det osynliga (prata om känslor, planera och komma ihåg, prioritera, etc).

Det här är upp till männen att fixa. Det enda vi kvinnor kan göra i situationen är hålla våra egna gränser.
 
Du feltolkar, eller jag är otydlig. Och jag förstår inte hur det kan vara kvinnans fel om hon är bunden till händer och fötter av en patriarkal kultur.

Det skrev jag inte, jag skrev att du skjuter över ansvaret genom att anse att kvinnan ska chilla lite, istället för att mannen ska steppa upp.
 
För mig blir det en väldigt konstigt diskussion när man hävdar allt man kan välja bort. Man kan väl välja bort precis allting om man hårddrar det? Jag skulle kunna både avliva hunden, sälja huset och säga upp kontakten med hela släkten. Jag hade kunnat välja att inte ens skaffa barn från början "om det nu är så förbaskat jobbigt". Själva problematiken ligger väl i att många vill mycket, och vill man ha mycket så måste man ge mycket. Vill jag ha familj och vänner måste jag vårda mina relationer. Vill jag ha djur så måste jag sköta dem. Vill jag ha barn så är det min skyldighet att ge dem en bra uppväxt. Hur skulle det kännas att vara den enda bland sina kompisar som inte får ha kalas eller gå på någon kvällsaktivitet? En är väl fullt medveten om att det går alldeles utmärkt att bli en eremit långt ute i skogen men nu har ju många uppenbarligen valt någonting annat.

Sedan går ju allt igenom olika faser också. Det är extra mycket vissa tider på året, och vissa tider i livet. Ska en undvika familjelivet helt för att det blir mycket med julklappar och rulla köttbullar kring jul? Att det blev mycket den där helgen med både fotbolls cup och middagsbjudning? Eller ska man undvika att skaffa barn helt för att det blir några extra intensiva småbarnsår? Missa det helt, för att man vet att det tidvis kommer vara jobbigt?

Nej, så fungerar ju inte livet. Jag vet ingen, med eller utan barn, som lyckas planera sitt liv så att varje vecka är lugn och harmonisk. Ibland råkar man planera in för mycket och då blev det stressigt, men man visste kanske inte från början att man tagit sig vatten över huvudet. Men det kanske blev kul också, så trots att man stod i sista sekund och blåste ballonger och hade tre skrikande barn hängandes i kläderna och man för en sekund kände att man snart kommer explodera så kanske det var superroligt två timmar senare när alla satt och åt tårta. Barnet kryper ner i sängen på kvällen med en ny nalle som den fått av en släkting, och ögonen lyser av lycka.

Så ser i varje fall jag på livet. Jag skulle kunna skala ner, välja bort, hoppa över. Det hade ju varit lugnt och skönt. Men tänk allt som jag skulle missa, allt som vi vill göra. Så vi maxar vår kapacitet och ja.. jag kommer bryta ihop ibland. Jag kommer undra vad tusan vi håller på med. Men tänk vad vi får, och tänk vad vi ger. Tänk vilka minnen vi skapar. När jag ligger på min dödsbädd vill jag tänka på alla barnkalas och alla middagsbjudningar. Vänner på min veranda med en kall mojito och när dottern vinner en hopptävling eller gör ett mål på en innebandymatch. Men det är inget liv jag tänker servera min man på ett silverfat utan vi är i det tillsammans.
Jag bara tänker på att det ändå ligger mycket press och fix på hemmet, kanske inte jämfört med 50-talet med hemmafru och husjungfru, men att det byggs på i magasin och sociala media. Mycket gulligt och roligt såklart med hemmagjorda julkalendrar och Nisse på besök och allt det kan vara men...
(Så frågan är, är problemet att fenomenet Nisse på besök alls finns, eller att det sällan är mannen som läser magasinet eller gruppen som gör att man kommer på idén att ha en. Eller att han inte tar tag i det när det väl är beslutat att en ska in i familjen.)

Medan annat som kan missas där går debatten tycker jag mer om hur man kan se till att fördela ansvaret för att det inte missas än att fördela skulden när det missats. Men det är kanske bara hur jag läser det.
 
Jag bara tänker på att det ändå ligger mycket press och fix på hemmet, kanske inte jämfört med 50-talet med hemmafru och husjungfru, men att det byggs på i magasin och sociala media. Mycket gulligt och roligt såklart med hemmagjorda julkalendrar och Nisse på besök och allt det kan vara men...

Medan annat som kan missas där går debatten tycker jag mer om hur man kan se till att fördela ansvaret för att det inte missas än att fördela skulden när det missats. Men det är kanske bara hur jag läser det.

Givetvis blir vi påverkade av normer även kring hem och hushåll? Jag förstår inte riktigt poängen. De magasinen och inläggen är ju allt som oftast också riktade mot just kvinnor.

Ditt andra stycke förstår jag inte, får inte riktigt ihop meningsuppbyggnaden.
 
Men barn gör som man gör, inte som man säger. Man kan inte bara skyffla över ansvaret på nån diffus framtida räddare.

Nästa generation behöver lära sig av att se dagens föräldragenerationer ta klivet och ÄNDRA på sig själva.

Det är NU insatserna behövs för att dagens barn ska forma sina relationer i framtiden annorlunda.

Alla män behöver börja prata med varandra om vad de gör hemma för att dra jämna lass i både det synliga arbetet (disk, städ, skjuts etc) och det osynliga (prata om känslor, planera och komma ihåg, prioritera, etc).

Det här är upp till männen att fixa. Det enda vi kvinnor kan göra i situationen är hålla våra egna gränser.
Agree. Men jag tror ändå att resultatet kan synas ännu bättre i nästa generation. Det är min förhoppning om den utveckling av samhället och borttagande av patriarkala strukturer ska ge i ämnet.
 
Agree. Men jag tror ändå att resultatet kan synas ännu bättre i nästa generation. Det är min förhoppning om den utveckling av samhället och borttagande av patriarkala strukturer ska ge i ämnet.

Resultatet ser vi i nästa generation, men jobbet behöver göras i denna generation.

Vad tror du skulle hända om du tog upp ämnet "Hur gör ni med barnkalas nu när inflationen är så hög?" med dina manliga vänner? Hur skulle konversationen gå, och tror du att du skulle kunna bidra med förändring av patriarkala attityder?
 
Jag ville aldrig lyfta några undantag, utan det handlade om att överbelastningen av individer och familjer handlar både om en pissfördelning av arbetet och det totala arbetsåtagandet som ofta piskas på av normer och tryck utifrån, snarare än vilja, behov och önskemål inifrån.

Det är ju en annan diskussion tänker jag. Men min uppfattning är inte att familjer går och är förslavade under åtaganden som ingen i familjen är intresserad av. Normer fungerar väl snarare så att de skapar en vilja, och en lust. Barnet vill spela fotboll för att klasskompisarna spelar fotboll, och för att föräldrarna tittar på fotboll, och det pratas fotboll för att det är VM den där sommaren. I ett vacuum, som absolut ingen lever i, kanske sparka på en boll inte hade varit lika intressant. Men så fungerar ju inte livet. Föräldrarna vill bjuda över sina vänner på middag för att det är så vi umgås idag. Sist bjöd vännerna på entrecote och ett bordeauxvin, det vore roligt att få bjuda på något lika trevligt osv.

Jag tycker absolut vi ska lyfta normer och social press i familjelivet till ytan, så att vi inte skapar ett ideal som får människor att må dåligt. Men i just den här diskussionen, bördan att projektleda en familj, så går det inte heller att avskriva problematiken med att "man kan välja att göra mindre". Så enkelt är det ju inte, för någon. Kanske måste du välja mellan slitet och det sociala utanförskapet och väljer det förstnämnda. Jag hade gjort detsamma, och hade gärna sluppit en "skyll dig själv"-skylt på ryggen då.
 
Givetvis blir vi påverkade av normer även kring hem och hushåll? Jag förstår inte riktigt poängen. De magasinen och inläggen är ju allt som oftast också riktade mot just kvinnor.

Ditt andra stycke förstår jag inte, får inte riktigt ihop meningsuppbyggnaden.
Ja att vi behöver skaka av oss lite normer och skakrav kring hem och hushåll helt enkelt. Att vissa saker Nisse på jul kanske helt enkelt får vara optional för de som tycker det är kul. Och andra saker kanske måste få vara, det funkar för dem och deras barn, hade inte funkat för oss och vårt barn, men det är ok att det fungerar för dem. Jag hatar inte på dem socialt för det.

Vi tex hade barnet som "alltid var kvar sist" på förskolan och till råga på allt kom tidigt. Ja det är så oacceptabelt att jag knappt ens vågat skriva det på Buke när det begav sig. "Alla" som arbetar som förskolepersonal tycker i trådar att det är totalt fruktansvärt och "alla" föräldrar månar om att hämta tidigast i samma trådar. Om man bara såg till upplevelsen och barnet så var det ett nöjt barn med positiv personal som hade det supermysigt och han hade jättebra kontakt med personalen. Men socialt var det självklart helt omöjligt och oerhört skämmigt.
 
Senast ändrad:
Det är ju en annan diskussion tänker jag. Men min uppfattning är inte att familjer går och är förslavade under åtaganden som ingen i familjen är intresserad av. Normer fungerar väl snarare så att de skapar en vilja, och en lust. Barnet vill spela fotboll för att klasskompisarna spelar fotboll, och för att föräldrarna tittar på fotboll, och det pratas fotboll för att det är VM den där sommaren. I ett vacuum, som absolut ingen lever i, kanske sparka på en boll inte hade varit lika intressant. Men så fungerar ju inte livet. Föräldrarna vill bjuda över sina vänner på middag för att det är så vi umgås idag. Sist bjöd vännerna på entrecote och ett bordeauxvin, det vore roligt att få bjuda på något lika trevligt osv.

Jag tycker absolut vi ska lyfta normer och social press i familjelivet till ytan, så att vi inte skapar ett ideal som får människor att må dåligt. Men i just den här diskussionen, bördan att projektleda en familj, så går det inte heller att avskriva problematiken med att "man kan välja att göra mindre". Så enkelt är det ju inte, för någon. Kanske måste du välja mellan slitet och det sociala utanförskapet och väljer det förstnämnda. Jag hade gjort detsamma, och hade gärna sluppit en "skyll dig själv"-skylt på ryggen då.
Men där är ju ett exempel på en grej som har ökat väldigt mycket på senare år. Normen gällande aktiviteter ett barn ska ha och mängden tid som varje aktivitet har. Det är självklart bra och trevligt på många sätt och vis, men det är mer än tidigare.
 
Men barn gör som man gör, inte som man säger. Man kan inte bara skyffla över ansvaret på nån diffus framtida räddare.

Nästa generation behöver lära sig av att se dagens föräldragenerationer ta klivet och ÄNDRA på sig själva.

Det är NU insatserna behövs för att dagens barn ska forma sina relationer i framtiden annorlunda.

Alla män behöver börja prata med varandra om vad de gör hemma för att dra jämna lass i både det synliga arbetet (disk, städ, skjuts etc) och det osynliga (prata om känslor, planera och komma ihåg, prioritera, etc).

Det här är upp till männen att fixa. Det enda vi kvinnor kan göra i situationen är hålla våra egna gränser.
Frågan är hur det ska förmedlas, om männen tex inte läser kolumnerna som handlar om projektledning i hemmet och kvinnorna inte ska uppfostra männen utan att bli skammade i sociala media (tidigare i tråden), eller släppa några bollar i marken utan att bli skammade av svärmor o förskolan. Downsizea den lista man har är omöjligt enligt ovan.

Det blir ju väldigt svårt iom att just männen verkar inte alltid ta den här diskussionen i sina media och i sina vänskapsrelationer (precis som de inte verkar ta i diskussionen att pojkar behöver bättre manliga förebilder hos sina fäder när det gäller skolan, enstaka mansaktivister skyller bara situationen på kvinnliga lärare o mammor utan att själva bli lärare eller närvarande pappor.).

Blir ett moment 22 där kvinnor diskuterar det män borde göra men män aldrig läser det och ju mansgrisigare mannen är desto mindre läsande i ämnet. Om en man ens diskuterar det är han sannolikt redan mer medveten än merparten män. Vissa är omedvetna, andra struntar i det, några är medvetna och gör något men pratar inte alltid med vännerna (några är medvetna, gör något och pratar med vännerna men det är ju en bubbla sannolikt, som iofs kanske sprider sig långsamt).
 
Senast ändrad:
Frågan är hur det ska förmedlas, om männen tex inte läser kolumnerna som handlar om projektledning i hemmet och kvinnorna inte ska uppfostra männen, eller släppa några bollar i marken utan att bli skammade (tidigare i tråden). Det blir ju väldigt svårt iom att just männen verkar inte alltid ta den här diskussionen i sina media och i sina vänskapsrelationer (precis som de inte verkar ta i diskussionen att pojkar behöver bättre manliga förebilder hos sina fäder när det gäller skolan, enstaka mansaktivister skyller bara situationen på kvinnliga lärare o mammor utan att själva bli lärare eller närvarande pappor.). Blir ett moment 22 där kvinnor diskuterar det män borde göra men män aldrig läser det. Vissa är omedvetna, andra struntar i det, några är medvetna och gör något men pratar inte alltid med vännerna (några är medvetna, gör något och pratar med vännerna men det är ju en bubbla sannolikt, som iofs kanske sprider sig långsamt).

Vi förmedlar det just nu, till åtminstone 1 man :).

Jag tänker att man ska inte underskatta det sociala trycket från öppna debatter online eller i tidningarna.

De som kan, vill, och orkar, kan göra mycket för att skifta en kultur genom att bara vara närvarande och stå för sina åsikter i de samtal som förs i hemmen och samhället, fysiskt eller online.

"Men vad säger du Kurt-Göran, vad är det där för gubbigt tänk?"
 
Vi förmedlar det just nu, till åtminstone 1 man :).

Jag tänker att man ska inte underskatta det sociala trycket från öppna debatter online eller i tidningarna.

De som kan, vill, och orkar, kan göra mycket för att skifta en kultur genom att bara vara närvarande och stå för sina åsikter i de samtal som förs i hemmen och samhället, fysiskt eller online.

"Men vad säger du Kurt-Göran, vad är det där för gubbigt tänk?"
Ja :) önskar bara det kunde gå ut ur kvinnornas bubbla och in i männens på fler vägar än genom kolumner om familj i Expressen som läses mest av kvinnor, som iofs absolut kan påverka svärmor. Eller en man på ett forum här och där :)

Det är därför jag tyvärr tror att släppta bollar och downsizing och "mansuppfostran" inte ska skammas av alla kvinnor när någon tar till dem. Jag har kört släppta bollar o downsizing liksom min mor och är väldigt nöjd över resultatet (hon kanske inte lika eftersom hon helt enkelt blev ensamstående vilket iofs säkert var reducerande av uppgifter i sig på 80-talet även med en halvmedveten man.). Men det är ju då inte helt ok.
 
Ja att vi behöver skaka av oss lite normer och skakrav kring hem och hushåll helt enkelt. Att vissa saker Nisse på jul kanske helt enkelt får vara optional för de som tycker det är kul. Och andra saker kanske måste få vara, det funkar för dem och deras barn, hade inte funkat för oss och vårt barn, men det är ok att det fungerar för dem. Jag hatar inte på dem socialt för det.

Jag förstår inte vem i tråden som hatat på någon annan för att man väljer bort vissa saker som familj? Det känns som att vi pratar om olika saker, eller på olika nivåer.
 
Jag tror att många kvinnor drillats in i den här kontrollfreak-stressen genom att andra människor (ofta män) sagt att de kommer lösa saker men sen inte gjort det. Dvs erfarenheten säger att man inte kan lita på att det kommer bli gjort.

Japp. Vi skulle på en större festival förra året med ett kompisgäng. I princip alla män varken planerade eller svarade på meddelanden om planeringen, är av typen att det kommer lösa sig (för att det är alltid någon som löser det åt dom), jag förväntades vara projektledare, men någon månad innan sa jag "fuck this" till mig själv och planerade bara tillsammans med sambo och en vän.

Två dagar innan vi skulle åka får dom panik och börjar fråga om saker. Jag skrev bara "Har köpt allt för mig och sambo + vän, så tänk inte på oss! :)".

Det var det mest surrealistiska jag varit med om. Dom satt och grät på festivalen för att dom hade det så dåligt och det inte blev som dom förväntade sig, Hur ingen hade planerat och hur dom var sådana som inte kunde planera och hur dom gav sin energi när dom väl var på plats. Är fortfarande förbluffad över att sådana män ens överlever idag. Jag tänker i alla fall inte planera åt dom. Dom är dessutom förvånade över att vi anser att dom inte går att lita på. :laugh:
 
Jag förstår inte vem i tråden som hatat på någon annan för att man väljer bort vissa saker som familj? Det känns som att vi pratar om olika saker, eller på olika nivåer.
Det var någon som fick neg för uppfostran av sin man och någon annan som fick neg för att föreslå att man kan påverka egen man i egen relation. Minns inte exakt posterna men det har hänt i andra trådar också. Dock blev de försvarade av någon tredje (själv var inte inblandad)
 
Ja :) önskar bara det kunde gå ut ur kvinnornas bubbla och in i männens på fler vägar än genom kolumner om familj i Expressen som läses mest av kvinnor, som iofs absolut kan påverka svärmor. Eller en man på ett forum här och där :)

Nog tror jag att många män läser Expressen och andra tidningar.

Att ta sig in på och vara närvarande i onlineutrymmen som är mansdominerade är vi allt fler som gör. Demografin på sweddit har ändrats kraftigt senaste två åren och det märks i trådarna - och det är många trådar om familjelivsfrågor. Det är faktiskt otroligt viktigt eftersom en halv miljon svenskar/svenskintresserade går in och läser där. Och där finns det faktiskt många män (antagligen millenials) som pratar på ett upplyst och ansvarstagande sätt - men dom var tysta för två år sen. Ser man exempelvis 2000 uppröster på ett inlägg som förklarar varför Andrew Tate är en idiot så kan det påverka en hel del personer, som slipper trilla ner i altright-träsket. Positivt grupptryck.

Förr eller senare kanske vi orkar ta oss an Flashback också 😅.
 

Liknande trådar

Anläggning En sak som jag tycker borde debatteras mer är utevistelse och hagar. Jag vet ett antal stall som fortfarande bara har typ fyra timmars...
6 7 8
Svar
141
· Visningar
8 447
Senast: Linda_A
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 389
Senast: Exile
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 005
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 483
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCV
  • Västeråsträffstråden
  • Drop-in-vigsel

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp