J
Jessica
För mig är det skillnad mellan stöd och kontakt. Jag strävar efter kontakt i handen men inte stöd och min definition är att hästen söker stöd medan jag söker kontakt. Det är alltid jag som bestämmer hur mycket/lite hästen ska få "suga på bettet".
Jag tillåter hästen att ta mer stöd när jag vet att jag ber honom om något jobbigt, men jag kräver kontakt när vi gör något som jag vet att han tycker är lätt, sedan finns det en steglös skala däremellan.
Jag har själv ridit min häst "uppspänd mellan hand och skänkel" och fy vad jobbigt det var. Jag har först på senare tid lärt mig lita på att hästen faktiskt kan gå själv.
Jag tycker inte att en pilbåge är någon vidare bra metafor i ridning, för den ges aldrig någon eftergift. Jag vill hellre se tygel- och skänkelhjäperna som elektriska impulser, som uppmanar hästen att dra samman vissa muskelgrupper, dvs säga samla sig lite till.
Självklart måste man hjälpa hästen lite extra emellanåt. Den orkar ju inte samla sig med flaxande tyglar och passiva skänklar hur länge som helst, men jag strävar hela tiden efter att hästen ska orka lite, lite längre, utan hjälp av min hand. Om hästen går i en ärlig form så ska du kunna släppa tygeln och hästen ska inte reagera, inget ska ändras i färdriktning och/eller form. Då har du hästen ärligt mellan hand och skänkel. Det händer inte ofta men när det väl gör det så är det en underbar känsla.
Målet med min ridning är att hästen ska gå helt själv, med mest vikt på bakdelen, och bära sin framdel helt själv, i balans.
mvh Jessica
Jag tillåter hästen att ta mer stöd när jag vet att jag ber honom om något jobbigt, men jag kräver kontakt när vi gör något som jag vet att han tycker är lätt, sedan finns det en steglös skala däremellan.
Jag har själv ridit min häst "uppspänd mellan hand och skänkel" och fy vad jobbigt det var. Jag har först på senare tid lärt mig lita på att hästen faktiskt kan gå själv.
Jag tycker inte att en pilbåge är någon vidare bra metafor i ridning, för den ges aldrig någon eftergift. Jag vill hellre se tygel- och skänkelhjäperna som elektriska impulser, som uppmanar hästen att dra samman vissa muskelgrupper, dvs säga samla sig lite till.
Självklart måste man hjälpa hästen lite extra emellanåt. Den orkar ju inte samla sig med flaxande tyglar och passiva skänklar hur länge som helst, men jag strävar hela tiden efter att hästen ska orka lite, lite längre, utan hjälp av min hand. Om hästen går i en ärlig form så ska du kunna släppa tygeln och hästen ska inte reagera, inget ska ändras i färdriktning och/eller form. Då har du hästen ärligt mellan hand och skänkel. Det händer inte ofta men när det väl gör det så är det en underbar känsla.
Målet med min ridning är att hästen ska gå helt själv, med mest vikt på bakdelen, och bära sin framdel helt själv, i balans.
mvh Jessica
