N
NineInchNails
Jag har en dotter som är 15 månader, och hennes pappa och jag är nyseparerade på hans begäran.
Då han har arbetat mycket från dag 1, och inte velat hitta på något på ledig tid, så är det jag som har styrt och ställt och tagit hand om våran dotter 85% av tiden sen hon föddes. Hon var inte planerad men hon är definitivt det bästa som någonsin hänt mig! Hon förgyller min vardag enormt och jag vill inte spendera många minuter ifrån henne ionödan. Jag är väldigt beskyddande om henne och funderar och ältar mycket om hon har det bra/mår bra/är lycklig och harmonisk och såvidare. Jag tål inte tanken på att hon skulle känna sig osäker, oälskad, otrygg o.s.v.
Iom seperationen har allt detta blivit värre, då jag inte vet VAD dom gör, VAD hon äter, VAD hon får göra, har hennes pappa brandvanare som fungerar, kör han som en idiot med henne i bilen o.s.v
Tankarna tar definitivt över mitt välmående då jag kan ligga långa nätter och vara orolig. Innerst inne vet jag att hon har det bra, men ångesten och tankarna kommer endå krypande.
Hur gör jag för att släppa kontrollen över henne? Borde jag söka proff. hjälp?
Då han har arbetat mycket från dag 1, och inte velat hitta på något på ledig tid, så är det jag som har styrt och ställt och tagit hand om våran dotter 85% av tiden sen hon föddes. Hon var inte planerad men hon är definitivt det bästa som någonsin hänt mig! Hon förgyller min vardag enormt och jag vill inte spendera många minuter ifrån henne ionödan. Jag är väldigt beskyddande om henne och funderar och ältar mycket om hon har det bra/mår bra/är lycklig och harmonisk och såvidare. Jag tål inte tanken på att hon skulle känna sig osäker, oälskad, otrygg o.s.v.
Iom seperationen har allt detta blivit värre, då jag inte vet VAD dom gör, VAD hon äter, VAD hon får göra, har hennes pappa brandvanare som fungerar, kör han som en idiot med henne i bilen o.s.v
Tankarna tar definitivt över mitt välmående då jag kan ligga långa nätter och vara orolig. Innerst inne vet jag att hon har det bra, men ångesten och tankarna kommer endå krypande.
Hur gör jag för att släppa kontrollen över henne? Borde jag söka proff. hjälp?