Ta sig ur en depression

Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression sedan jag var gravid -19. Efter barnet föddes blev det värre, jag minns verkligen när det slog till dagarna efter förlossningen. Det tog ett tag innan jag sökte hjälp, men jag har varit hos psykologer via bvc och vårdcentralen, varit sjukskriven en period, testat kbt (är inne på andra omgången nu) och massvis med olika mediciner. För några månader sedan började jag med Voxra, vilket funkade jättebra till en början! Ssri gav ingen effekt eller gjorde mig trött och hyper på samma gång och jag fick ångest för första gången i mitt liv. Effekten av Voxra har dalat sedan dess men den har hjälp mig ur min förlamande trötthet så nu orkar jag både jobba och vara en mamma på fritiden! Innan kunde jag somna på jobbet och möten var olidliga, då jag till och med kunde nicka till när jag stod upp ... Rätt pinsamt när chefen på mitt nya jobb la märke till det ... Men jag har varit öppen med hur det är och nu är det ju betydligt bättre. Går som sagt en kbt-behandling nu, men egentligen ville varken psykologen eller min läkare ha kvar mig i primärvården med tanke på att jag testat allt de har att erbjuda, men de gick med på ett sista försök. Ingen av oss ser nog någon direkt progression så jag misstänker att det blir remiss till psykiatrin som nästa steg. Där är det långa väntetider till behandling. Jag tycker inte att jag har tid! Jag har redan slösar bort fem år av mina barns liv på den här sjukdomen. Min läkare ska ta upp mig på deras behandlingskonferens i veckan ... igen. Kanske kan jag kombinera Voxran med något.

Men "livslusten" eller vad man ska säga är inte precis hög. Varje morgon vaknar jag och är som en robot. Jag är ofta ledsen och har såklart dåligt samvete över barnen. Ska de växa upp med en deprimerad mamma? Tankarna vandrar och ja, ni förstår säkert själva. Det som stoppar mig att ens tänka tanken till slut är ju barnen såklart. Men jag är så rädd att något ska hända, att jag en dag inte ska kunna hantera detta längre.

Jag har så mycket bra i mitt liv; mina fantastiska barn såklart, en partner, ett hus, katter och en hund, en fin trädgård Jag har en utbildning och ett jobb som jag trivs med, bra kolleger, helt okej ekonomi, och en medryttarhäst som jag tycker väldigt mycket om. Varför kan jag då inte må bra? Vara glad mer än korta stunder här och där?

Jag vet ju att jag inte är ensam med att ha det såhär och att jag ska vara tacksam över att jag har ett fungerande liv. Många har det ju mycket, mycket värre. Jag kan ju ändå jobba och fungera.

Hur tar jag mig ur detta? Är det någon som känner igen sig och som tagit sig ur det?
 

Hur tar jag mig ur detta? Är det någon som känner igen sig och som tagit sig ur det?
Ja, men det kan ta en väldigt lång tid.
Många år.
Det gäller att ha tålamod i det fallet faktiskt.

Jag åt SSRI i 17 år innan jag kunde sluta med det.
Det har varit många bra tider också under åren.
Men så lång tid tog det innan jag kunde sluta utan att livet riskerade att falla isär.
 
Jag var deprimerad från 13 till ca 30, ibland svårt, ibland "lättare". Det som till slut gjorde mig frisk var att sluta umgås med alla människor som fick mig att må dåligt och att sluta med alla självskadebeteenden. Självskadebeteenden kan vara så mycket mer än att skada sig själv fysiskt. I mitt fall handlade det om att alltid kräva det bästa av mig själv och liknande ("duktig flicka"), att inte låta mig sova ordentligt/så mycket jag behövde, att äta perfekt (nyttigt/näringsmässigt), att vara vältränad, helt enkelt att vara bäst/perfekt på ALLT - vem jag än jämförde mig med, med mera.

Vad gäller människorna i mitt liv, insåg jag att den största anledningen till min depression var att jag inte kunde vara 100% mig själv någonstans. Mina vänner ville att jag skulle vara någon annan. Min familj ville att jag skulle vara någon annan. Vännerna slutade jag träffa. Jag trodde att jag skulle känna mig ensam, men att inte ha en enda vän var så befriande för mig! Ingen som förväntade sig något, inga spel bakom ryggen. Vad gäller min familj funderade jag länge på att säga upp kontakten med mina föräldrar, men efter att ha gått i terapi kunde jag till slut hantera att fortsätta träffa dem, men liksom hålla dem på avstånd psykiskt. Inte låta deras ord komma åt mig, typ.

Det tog lång tid (kändes det som då) och mycket ansträngning men vid 33 års ålder såg jag mig själv som helt frisk från min depression. Så ca 3 år av aktiva försök, där det var mycket "2 steg fram, 1 steg bak". Men till slut kom jag ju i mål och idag är jag lycklig.

Så mitt tips är väl att hitta ursprunget till depressionen... Det kan vara liknande orsaker som jag nämnt, men det kan ju också vara något som är fel rent kroppsligt/fysiskt. Fysiska problem kan såklart vara svårare att komma åt och man kan behöva mycket kontakt med vården. Oavsett hoppas jag att du ska orka bli frisk! Livet på andra sidan är verkligen värt det.
 
Jag har så mycket bra i mitt liv; mina fantastiska barn såklart, en partner, ett hus, katter och en hund, en fin trädgård Jag har en utbildning och ett jobb som jag trivs med, bra kolleger, helt okej ekonomi, och en medryttarhäst som jag tycker väldigt mycket om. Varför kan jag då inte må bra? Vara glad mer än korta stunder här och där?

Du mår inte bra trots allt detta för att du är sjuk. Depression är lika lite ett val som fysiska sjukdomar. Jag tycker själv att det kan vara lätt att glömma bort när man är mitt i det. ❤️
 
Tack ni som svarat ❤️ Buke går alltid att vända sig till för kloka ord. Jag är en nygammal användare (2004) med nytt nick för jag vill inte bli igenkänd just nu. Buke har betytt mycket genom åren.

Jag har haft perioder med depression sedan jag var tonåring, men det har varit kortare perioder och jag har mått bra längre perioder, så jag vet ju att det går.

Förra veckan kändes det mesta rätt svart. Nu kanske det känns lite ljusare. Kanske på grund av ljusare tider, kanske på grund av min medicin och/eller behandling.
 
Får du sova tillräckligt mycket?

Får du tid för dig själv? Att utföra en hobby eller bara ensamtid så som du föredrar att ha den? Läsa en bok i lugn och ro. Gå en promenad själv eller med en vän. När jag hade småbarn åkte jag ibland iväg på en shoppingtur själv och köpte kläder till mig och åt en god lunch. För att få vara själv ett tag och inte behöva tänka på nån annan en stund.

Gör din partner sin del med barn och hem? Eller drar du ett tungt lass hemma utöver jobbet?

Jag upplevde småbarnsåren som otroligt tuffa! Jag var nog aldrig deprimerad enligt sjukvården. Men jag mådde väldigt dåligt och trivdes inte med livet. Trots att allt, på pappret, var bra. Jag tyckte inte att livet så som det var då passade mig. Jobba (trots att jag jobbade deltid tills dottern var 8 år), vara mamma, sköta hem (trots att min man alltid dragit sitt strå till stacken) osv.

Varje vinter var ångest. Ångest över att vi kunde vi sjuka när som helst i nåt barnet dragit hem från förskolan. När april kom varje år var det en lättnad! För då brukade förkylningarna och andra sjukor minska dramatiskt.

Jag kan bara föreställa mig hur jag hade mått då om jag dessutom fått en depression strax efter förlossningen!

Jag vet inte om det här hjälper alls. Men jag ville bara att du skulle veta att det är ok att inte trivas med hur livet är även om det på pappret är bra! Även om man enligt alla runt omkring borde vara lycklig. Jag hoppas att du hittar vad som felar dig! Oavsett om det är nåt kemiskt, fysiskt, mentalt eller nåt i livet som behöver ändras.
 
Får du sova tillräckligt mycket?

Får du tid för dig själv? Att utföra en hobby eller bara ensamtid så som du föredrar att ha den? Läsa en bok i lugn och ro. Gå en promenad själv eller med en vän. När jag hade småbarn åkte jag ibland iväg på en shoppingtur själv och köpte kläder till mig och åt en god lunch. För att få vara själv ett tag och inte behöva tänka på nån annan en stund.

Gör din partner sin del med barn och hem? Eller drar du ett tungt lass hemma utöver jobbet?

Jag upplevde småbarnsåren som otroligt tuffa! Jag var nog aldrig deprimerad enligt sjukvården. Men jag mådde väldigt dåligt och trivdes inte med livet. Trots att allt, på pappret, var bra. Jag tyckte inte att livet så som det var då passade mig. Jobba (trots att jag jobbade deltid tills dottern var 8 år), vara mamma, sköta hem (trots att min man alltid dragit sitt strå till stacken) osv.

Varje vinter var ångest. Ångest över att vi kunde vi sjuka när som helst i nåt barnet dragit hem från förskolan. När april kom varje år var det en lättnad! För då brukade förkylningarna och andra sjukor minska dramatiskt.

Jag kan bara föreställa mig hur jag hade mått då om jag dessutom fått en depression strax efter förlossningen!

Jag vet inte om det här hjälper alls. Men jag ville bara att du skulle veta att det är ok att inte trivas med hur livet är även om det på pappret är bra! Även om man enligt alla runt omkring borde vara lycklig. Jag hoppas att du hittar vad som felar dig! Oavsett om det är nåt kemiskt, fysiskt, mentalt eller nåt i livet som behöver ändras.
Jodå, jag får sova och vi delar på allt som har med hem och barn att göra. Jag går en kbt-behandling nu och vi pratar mycket om vikten av aktiviteter som ger mig glädje/tillfredsställelse så jag har lagt till flera såna i mina veckor. Resten av behandlingen har varit mer eller mindre svår att ta till mig och nu är det inte så många gånger kvar.


Ja, småbarnsåren är tuffa, minst sagt. Men just det har lättat mycket senaste året nu när barnen börjat bli stora. Men intensivt är det, minst sagt!
 
Jodå, jag får sova och vi delar på allt som har med hem och barn att göra. Jag går en kbt-behandling nu och vi pratar mycket om vikten av aktiviteter som ger mig glädje/tillfredsställelse så jag har lagt till flera såna i mina veckor. Resten av behandlingen har varit mer eller mindre svår att ta till mig och nu är det inte så många gånger kvar.


Ja, småbarnsåren är tuffa, minst sagt. Men just det har lättat mycket senaste året nu när barnen börjat bli stora. Men intensivt är det, minst sagt!

Då låter det som att du har goda förutsättningar iaf!

Men som jag skrev innan, klandra inte dig själv för att du trots att du på pappret borde vara lycklig inte är det. Det är så viktigt att ha empati med sig själv! Men väldigt svårt! Jag jobbar ständigt på det! Det är lättare att ha empati med andra.
 
Jag tror det är bra att ha ågonstans att skriva av sig. Det är svårt att känna sig förstådd. Och ännu svårare att öppna sig för människor och berätta om tankar och känslor.

Jag hade ett möte med psykologen idag. Åttonde kbt-sessionen tror jag? Ärligt talat vill jag bara att det ska ta slut. KBT är säkert bra och jag har tagit till mig vissa bitar som nog kommer göra en del bättre så småningom. Till den här gången skulle jag ha börjat med en övning som heter livskompassen. Jag gjorde övningen i sista sekund och vi pratade om den. Jag kan inte prata om något personligt utan att börja gråta. Jag grät, hon pratade på och jag svarade så gott jag kunde. Tills nästa gång ska jag göra några steg mot mina mål. Vi får se.

Jag läste i min journal att de tagit upp mitt ärende på nåt möte i fredags och att jag ska bli remitterad till psykiatrin. "Patienten är inte längre negativt inställd till remiss dit" hade tydligen min psykolog sagt. Redan i höstas togs frågan upp, men jag ville göra ett nytt försök med ny medicin och KBT och min erfarenhet av den psykiatriska öppenvården i dessa trakter är inte jättegod (jag har mycket kontakt med dem i min yrkesroll). Inte att dem är dåliga på något vis. Men de har så dåligt med resurser. I kommunen där jag jobbar har de en läkare anställd och man får vänta månadsvis på en tid. Kanske är det bättre i min kommun.

Men jag blev i alla fall lovad att jag inte ska bli bortglömd när de skickar remiss, utan jag ska få ha kvar någon form av kontakt.

Jobbet är ju en annan fråga. Jag gör det jag behöver, men saknar fokus, ork, empati ... Jag önskar att jag bara kunde försvinna ett tag. Eller sova. Jag vill sova länge och vakna upp och känna att livet är värt att leva. För som det är nu är det väldigt svårt att känna det. Som det är nu är det bara barnen som håller mig uppe. Jag är övertygad om att de skulle ha det bättre med någon annan mamma. De förtjänar verkligen en bra mamma! Men jag vet att det skulle skada dem något otroligt om jag plötsligt skulle försvinna. Jag älskar dem så ofantligt mycket.
 
Jag tror det är bra att ha ågonstans att skriva av sig. Det är svårt att känna sig förstådd. Och ännu svårare att öppna sig för människor och berätta om tankar och känslor.

Jag hade ett möte med psykologen idag. Åttonde kbt-sessionen tror jag? Ärligt talat vill jag bara att det ska ta slut. KBT är säkert bra och jag har tagit till mig vissa bitar som nog kommer göra en del bättre så småningom. Till den här gången skulle jag ha börjat med en övning som heter livskompassen. Jag gjorde övningen i sista sekund och vi pratade om den. Jag kan inte prata om något personligt utan att börja gråta. Jag grät, hon pratade på och jag svarade så gott jag kunde. Tills nästa gång ska jag göra några steg mot mina mål. Vi får se.

Jag läste i min journal att de tagit upp mitt ärende på nåt möte i fredags och att jag ska bli remitterad till psykiatrin. "Patienten är inte längre negativt inställd till remiss dit" hade tydligen min psykolog sagt. Redan i höstas togs frågan upp, men jag ville göra ett nytt försök med ny medicin och KBT och min erfarenhet av den psykiatriska öppenvården i dessa trakter är inte jättegod (jag har mycket kontakt med dem i min yrkesroll). Inte att dem är dåliga på något vis. Men de har så dåligt med resurser. I kommunen där jag jobbar har de en läkare anställd och man får vänta månadsvis på en tid. Kanske är det bättre i min kommun.

Men jag blev i alla fall lovad att jag inte ska bli bortglömd när de skickar remiss, utan jag ska få ha kvar någon form av kontakt.

Jobbet är ju en annan fråga. Jag gör det jag behöver, men saknar fokus, ork, empati ... Jag önskar att jag bara kunde försvinna ett tag. Eller sova. Jag vill sova länge och vakna upp och känna att livet är värt att leva. För som det är nu är det väldigt svårt att känna det. Som det är nu är det bara barnen som håller mig uppe. Jag är övertygad om att de skulle ha det bättre med någon annan mamma. De förtjänar verkligen en bra mamma! Men jag vet att det skulle skada dem något otroligt om jag plötsligt skulle försvinna. Jag älskar dem så ofantligt mycket.
Min erfarenhet av öppenpsykiatrin har bara varit bra. Jämfört med att få tid och hjälp på vårdcentralen gick det väldigt fort och lätt inom öppenpsykiatrin. Men det varierar ju säkert i olika regioner.
Fördelen med att hamna i psykiatrin är att de kan göra en bättre utredning av vad som är det grundläggande problemet, det kan ju vara så att depressionen är ett symptom. Men det har du säkert koll på.
 
Min erfarenhet av öppenpsykiatrin har bara varit bra. Jämfört med att få tid och hjälp på vårdcentralen gick det väldigt fort och lätt inom öppenpsykiatrin. Men det varierar ju säkert i olika regioner.
Fördelen med att hamna i psykiatrin är att de kan göra en bättre utredning av vad som är det grundläggande problemet, det kan ju vara så att depressionen är ett symptom. Men det har du säkert koll på.
Tack 💙 Jag ska tänka på det och hoppas att jag också får en positiv upplevelse.
 
Nu är jag här igen ... hade mitt sista samtal med psykologen i måndags och då avslutade vi vår kbt-behandling med själskattningstest igen. Ingen förbättring så nu kan primärvården inte göra mer och remiss ska skickas till psykiatrin.

Problem ett är att jag har brukare som är aktuella där och jag behöver ha viss kontakt med vårdgivarna i mitt arbete. Det känns väldigt obekvämt, men jag hoppas min arbetsledare kan lösa det så att jag inte behöver ha kontakt med just den mottagningen. Vi får se. Såklart också jobbigt att behöva berätta detta för arbetsledaren som i sin tur behöver ta det med de andra arbetsledarna och chefen. Vad tänker de om mig nu?

Problem två, som är det som just nu gör att jag sitter med ångestkänningar, med yrsel och domnande fingrar och ben, är att jag tror att jag kommer bli bortprioriterad på grund av brist på resurser. Jag är trots allt en fungerande individ utåt sett. Jag tror de kommer återremittera mig till primärvården. Primärvården som inte kunnat hjälpa mig trots fem år, massor med olika mediciner och två kbt-behandlingar. De säger själva att de inte kan göra mer för mig nu och jag känner att saker och ting eskalerar och jag är så rädd att jag ska göra något dumt på impuls.

Har jag rätt att få läsa remissen de skickar om mig?
 
Nu är jag här igen ... hade mitt sista samtal med psykologen i måndags och då avslutade vi vår kbt-behandling med själskattningstest igen. Ingen förbättring så nu kan primärvården inte göra mer och remiss ska skickas till psykiatrin.

Problem ett är att jag har brukare som är aktuella där och jag behöver ha viss kontakt med vårdgivarna i mitt arbete. Det känns väldigt obekvämt, men jag hoppas min arbetsledare kan lösa det så att jag inte behöver ha kontakt med just den mottagningen. Vi får se. Såklart också jobbigt att behöva berätta detta för arbetsledaren som i sin tur behöver ta det med de andra arbetsledarna och chefen. Vad tänker de om mig nu?

Problem två, som är det som just nu gör att jag sitter med ångestkänningar, med yrsel och domnande fingrar och ben, är att jag tror att jag kommer bli bortprioriterad på grund av brist på resurser. Jag är trots allt en fungerande individ utåt sett. Jag tror de kommer återremittera mig till primärvården. Primärvården som inte kunnat hjälpa mig trots fem år, massor med olika mediciner och två kbt-behandlingar. De säger själva att de inte kan göra mer för mig nu och jag känner att saker och ting eskalerar och jag är så rädd att jag ska göra något dumt på impuls.

Har jag rätt att få läsa remissen de skickar om mig?

Logga in på 1177 och kolla vad som finns tillgängligt Men triggervarning på det, jag brukar låta bli att läsa mina journalanteckningar om det inte är absolut nödvändigt.

Om du har suicidala tankar så tror jag verkligen inte att du kommer bli bortprioriterad, så länge som du är ärlig och berättar om det. Och åk till akutpsyk om det börjar bli fara för ditt eget liv. Akuten är till för just det, oavsett om det är kroppen eller knoppen.
 
Logga in på 1177 och kolla vad som finns tillgängligt Men triggervarning på det, jag brukar låta bli att läsa mina journalanteckningar om det inte är absolut nödvändigt.

Om du har suicidala tankar så tror jag verkligen inte att du kommer bli bortprioriterad, så länge som du är ärlig och berättar om det. Och åk till akutpsyk om det börjar bli fara för ditt eget liv. Akuten är till för just det, oavsett om det är kroppen eller knoppen.
Tack för tipset, men tyvärr verkar inte min vårdgivare visa remisser på 1177.

Jo, jag har varit ärlig och berättat och har blivit instruerad att ringa akut om det behövs. Men tack för påminnelsen ❤️
 
Nu är jag här igen ... hade mitt sista samtal med psykologen i måndags och då avslutade vi vår kbt-behandling med själskattningstest igen. Ingen förbättring så nu kan primärvården inte göra mer och remiss ska skickas till psykiatrin.

Problem ett är att jag har brukare som är aktuella där och jag behöver ha viss kontakt med vårdgivarna i mitt arbete. Det känns väldigt obekvämt, men jag hoppas min arbetsledare kan lösa det så att jag inte behöver ha kontakt med just den mottagningen. Vi får se. Såklart också jobbigt att behöva berätta detta för arbetsledaren som i sin tur behöver ta det med de andra arbetsledarna och chefen. Vad tänker de om mig nu?

Problem två, som är det som just nu gör att jag sitter med ångestkänningar, med yrsel och domnande fingrar och ben, är att jag tror att jag kommer bli bortprioriterad på grund av brist på resurser. Jag är trots allt en fungerande individ utåt sett. Jag tror de kommer återremittera mig till primärvården. Primärvården som inte kunnat hjälpa mig trots fem år, massor med olika mediciner och två kbt-behandlingar. De säger själva att de inte kan göra mer för mig nu och jag känner att saker och ting eskalerar och jag är så rädd att jag ska göra något dumt på impuls.

Har jag rätt att få läsa remissen de skickar om mig?
Du lär inte vara ensam med ångest och nedstämdhet på din arbetsplats. Jag har en vän som hade precis samma problem som du, hon har problem med ångest och oro men drar sig för att söka hjälp eftersom hon hamnar hos samma vårdinsats som dit hon går med sina brukare. Det är helt knäppt egentligen att de som jobbar med personer som har psykisk ohälsa i sitt dagliga arbete är de som drar sig mest för att söka den hjälpen eller att prata om sin egen psykiska hälsa :heart. Så jag skulle inte oroa mig, om du skulle vara den enda på din arbetsplats med psykisk ohälsa skulle du vara på en helt unik arbetplats.
 
Tack ni som orkar läsa, svara och reagera ❤ Det känns välbehövligt att få skriva av mig emellanåt när det känns tufft. Det är svårt att sätta ord på saker och allt vill man (jag) ju inte heller dela med nära och kära. Av omtanke om dem eller mig själv.

Idag har det varit riktigt tufft. Det började med en jobbig morgon, barnen ville inte gå upp och det blev stressigt och bråkigt. Jag tappade det och sa några hårda ord till min partner (när barnen inte hörde). Sedan har jag gråtit eller haft gråten i halsen hela dagen. Jobbdagen startade med en utbildning och jag kunde inte stoppa tårarna så fick gå ifrån till toaletten ibland. Sedan brast det inne hos kollegan.

Jag ville varken jobba eller åka hem. Känslan är att jag vill försvinna, eller sova tills det känns bättre. Jag är så trött. Jag lägger mig med barnen varje kväll (ca kl 20) sover hela natten och är ändå trött på dagen.

Jag jobbar halvdant, lägger all min energi på att vara käck, trevlig, och professionell på jobbet, sedan kommer jag hem till de viktigaste jag har och är helt orkeslös. Det känns inte bra. Jag vet att man ska aktivera sig när man är deprimerad, jag har gått kursen två gånger ... Men ska mitt privatliv kollapsa för det? Jag funderar på att sjukanmäla mig några dagar för att se hur det känns och sedan ringa min läkare nästa vecka och se om jag kan bli sjukskriven en period, kanske på halvtid ...

Tack ni som orkat läsa.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 448
Senast: Exile
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 789
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Jag har ringt psykakuten två gånger idag, men båda gångerna har jag lagt på luren innan jag kommit fram. Jag tycker inte att mitt...
Svar
6
· Visningar
587
  • Artikel
Dagbok Så känns det... Startar en ny depptråd på dagboksforumet. Behöver ventilera mig. Jag blev sjukskriven. Men jag är dålig på det. Blev...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 231
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Airtags, selar etc
  • Hjälp mig utvärdera rasförslag?
  • Hundrädda

Hästrelaterat

  • Vad gör halvblodsägare?
  • Dressyrsnack 17
  • Ridskoleryttare

Omröstningar

Tillbaka
Upp