- Svar: 44
- Visningar: 6 792
Himlen är stjärnklar, det har blivit februari. Snart är det vår. Som så oändligt många gånger förut är det dags att släppa in hästarna. Eller oändligt är nog att ta i, men jag har nog gjort samma manöver minst 5000 gånger. De hittar in själva, jag bara öppnar grindarna och säger varsågoda. De vet att man inte bara får klampa på, man måste få ett okej först.
Grusplanen glittrar ikväll. Det är frost på taken. Det är frost på bilrutan. Bäst att sätta på dieselvärmaren innan hemfärd. Boningshuset är upplyst. Där inne busar dottern med sin mormor och morfar. Morfar är egentligen inte morfar, men vi kallar honom så eftersom originalmorfar inte finns. Han är död sedan många år, men inte ens när han levde var han närvarande.
Kylan biter om kinderna. Den får nästan tåren som rinner ner för kinden att frysa.
Där står jag, på den plats jag älskar mest. På gården, den mamma och bonuspappa köpte när jag var 18 år. Halva mitt liv har stallet varit mitt andra hem. Första sommaren här gjorde jag inget annat på mitt sommarlov än att sanera markerna från taggtråd. Sedan lärde jag mig att sätta upp staket.
Det är fem år sedan nu som jag kunde få någon form av hjälp med sysslorna. Varken mammas eller bonuspappas kropp orkar mocka lägre. På sin höjd kan vatten fyllas på i hagen. Eftersom hästarna både hittar in och ut själva så kan iallafall bonuspappa släppa ut. Ibland när hans kropp har extra dåliga dagar tar han rullatorn ut till stallet. Han öppnar boxdörrarna och de hittar ut själva. Att skaffa medryttare har inte varit aktuellt. Ponnyn har inte gått att rida sedan 2013 och den gamla travaren har bara varit skogsmulle. Och en het sådan, ingen lätt häst.
Jag har alltid bott eller arbetat så att det varit nära till stallet, mer eller mindre iallafall. Men livet förändras.
Det fanns en tanke om att jag skulle leva ensam för resten av livet. Orkade inte med karlar längre. Så jag köpte ett renoveringsobjekt nära gården. Oklart hur många timmar, hur många gipsskivor och hur många liter färg som gick åt, men efter sex månaders renovering med nästan bara mina händer var huset klart. Dags för inflyttning!
Det var planen iallafall. Då står han där, prinsen. Han som nu är pappa till min dotter. Jag som varken skulle ha barn eller karl, så det kan gå?
Dilemmat var tydligt, han hade också ett hus. Och nu ville vi bo ihop, så vilket hus skulle vi ta? Äggstockarna ropade bebis bara han klev ur bilen den där dagen vid vårt första möte, så med det i tankarna föll vårt val på hans hus. Hans hus var en stor enplansvilla, mitt är mer torp. Nackdelen var avståndet till gården, men jag jobbade ändå nära gården så det fungerade bra att pendla mellan hus, jobb och stall.
Jag var nästan gift med mitt jobb, fram tills ekonomin havererade totalt. Kommunen jag jobbade på gick på knäna. Två av mina chefskollegor sade upp sig och jag fick ta deras jobb med. Efter 10 månader utan att kunna äta lunch orkade jag inte mer. Så när det kom ett erbjudande om annat jobb tackade jag ja direkt. Nära vårt gemensamma hus men desto längre från stallet. Men det skulle gå iallafall. Så fullt medveten om konsekvenserna tog jag mig an ett nytt äventyr.
Jag älskar att titta upp mot en stjärnklar himmel medan jag lägger ut hö i lådorna till morgondagen. Men jag är trött också. Avståndet till stallet känns i hela kroppen. Det är två år sedan livet ändrades och milen blev fler. Det är bökigt med ett litet barn att få ihop vardagen med hästar som finns så långt ifrån.
Jag ger hästarna en varsin morot och säger högt "älskar er" innan det är dags att åka de fem milen hem.
Fem mil enkel väg. Relativt taskig väg. Mycket vilt. På vintern mycket olyckor. Idag kommer det vara halt dessutom.
På vägen hem gråter jag igen. Tanken gnager i mitt huvud, kommer ifatt mig som ett ånglok. Försöker tränga bort, men det är omöjligt.
Jag (ibland prinsen) åker alltså 10 mil om dagen oavsett årstid, väglag eller hälsa till hästarna. Jag har mockat med 40 graders feber. Med magsjuka. Med proppar i lungorna. Med gravidkrämpor. Jag har sagt nej till utbildningar, jobb, konferenser och dejter på grund av hästarna. Jag har alltid behövts. Jag har aldrig haft något emot det, så jag ska inte klaga. Det är bara det att jag börjar bli trött på det efter 21 år.
Jag älskar mina hästar, över mycket annat.
Ibland tror jag dock att himlen glömt bort dem. De fortsätter att fylla år, år efter år. De är 25 och 29 år nu. Inga ungdomar direkt och de dras båda med sina bekymmer. Ingen av dem är underhållsfria längre. Men med lite extra foder, inga nätter ute bland myggen, varma täcken, foder av hög kvalitet, mediciner då och då och mycket kärlek snurrar livet på.
Men jag är trött och vet inte hur jag ska få ihop livet när jag börjar jobba igen, har ett litet barn och 10 mil tur och retur till stallet.
Och så gråter jag igen. Jag skäms. Hur kan jag tänka tanken?
När är det okej att säga farväl? Kommer jag att hata mig själv resten av livet om jag tar beslutet i höst? Ni vet, det om att skänka dem evig vila.
När jag snuddar vid tanken sköljer sorgen och paniken över mig som en stor våg. Att ta det beslutet innebär så mycket. En lång era skulle vara slut. Jag kan inget annat. Det är i stallet jag laddar mina batterier. Hur dålig dagen än har känts och hur trista milen bakom ratten än har känts, så har det varit glömt väl ute i stallet.
Där har jag fått själslig ro.
Jag tömmer i höet i lådorna ute. Tittar mot stallet. Vem kommer jag bli om hästarna inte finns? Var ska jag ladda mina batterier? Hur ska jag kunna ta farväl? Jag har gjort det förut. De enorma stenarna som helt plötsligt dyker upp lite varstans på gårdens marker markerar tidigare vänners eviga viloplatser.
Jag sa till min prins "jag vill bara inte leva resten av mitt liv med dåligt samvete över att jag tog den lätta vägen ut för att jag inte orkade mer".
Han klappade mig på axeln och replikerade "fast älskling, ska vi inte bara vara realistiska? De är gamla och kommer inte leva för evigt. Du vet såväl som jag att de lever främst för att du är en så bra matte. De dras båda med sina bekymmer. Det är en skör balansgång vi går".
En gammal kollega säger att man ibland bara måste bestämma sig. Det är inget fel med att avsluta innan det blir akut. Och det är det ju inte, det vet jag med. Hon är också hästmänniska och vet hur det känns när vännernas liv börjar gå mot sitt slut.
Men samvetet säger något annat.
Samtidigt är jag trött.
Jag vill att de ska leva för alltid.
En annan del av mig vill inte mer.
Jag har redan lovat att de ska få gå tillsammans när det är dags. Det är det enda rätta.
Men jag är rädd för hålet som kommer uppstå. Tomrummet. Tomrummet efter hästarna. Tomrummet efter stallet.
Det är februari och det är inom rimlig tid vår. Jag gillar inte våren. Den innebär att jag måste ge ponnyn diverse mediciner, för hon är allergisk mot pollen. Och varje vår får hon eksem ingen veterinär kan förklara. Det är inte soleksem. Det börjar som blåsor, som förökar sig, spricker och blir köttsår. Vissa år kommer de på huvudet, andra under magen. Eftersom ingen veterinär vet vad det beror på är det bara att försöka behandla när det väl händer. Och då gäller daglig tillsyn och vård.
Men varmblodet mår bra på våren. Hans artros blir bättre när kylan ger vika. Artrosen har blivit värre denna vinter. Det ska jag ärligt erkänna. Men ibland verkar han glömma att hans ben inte är fem år gamla längre, han bränner iväg genom den fyra hektar stora hagen som en vildhäst. Hästmassören jag hade ute sist vägrade tro på mig när jag sa att han är 29 år. Men jag vet.
Det är dags att åka hem. Det är februari nu. Jag tittar upp mot himlen och alla glittrande stjärnor och ställer frågan högt, men jag får inget svar. Kommer jag stå här i hagen med höpåsar i handen även nästa februari? Inte en stjärna blinkar till svar.
Jag gråter nästan hela vägen hem. Jag gråter för jag inser att en era är på väg att ta slut. Jag gråter för att jag är rädd för vad som kommer sedan. Jag gråter för att jag känner mig som en stor svikare, som ens tänker tanken.
Prinsen säger "vi får utvärdera situationen i höst". Jag svarar inte, jag gråter för mycket. Det finns egentligen inget fint med sommaren, inte ur hästarnas perspektiv. Jag vet att mina gillar hösten bäst. Då finns inget pollen i luften längre och det är fortfarande så pass varmt att artrosen inte gör sig påmind. Den krispiga luften brukar göra dem busiga. Lite som pånyttfödda. De blir unghästar igen.
Men det är kanske då det är som bäst att lämna. När man mår som bäst. Deras halvskruttiga kroppar till trots är jag säker på att de utan problem kan leva en vinter till, det är bara frågan om det är rätt. För dem. För mig.
Vi är hemma efter resan hem på fem mil.
Brukar folk ha så långt till stallet? Jag har aldrig frågat andra hästmänniskor, så jag vet inte. Jag vet bara att jag åker 10 mil om dagen, köper fina täcken, bästa tänkbara foder, tummar inte en millimeter på någon form av vård, för en gammal ponny jag inte kan rida och en gammal travare. Men det är det löftet jag gett dem, att det ska vara så oavsett.
Måndagen 3 februari. Dottern vill ha sin morgonflaska. Solen är på väg upp och himlen är rosa. Jag ska till stallet idag igen.
Fem mil från stallet står jag i mitt kök och gör välling. Och tankarna kommer igen. Tröttheten kommer igen. Men också längtan till att pussa mular.
Det är bara jag som kan ta beslutet.
Kanske vill jag bara att någon ska säga "skärp dig! Du visste vad du gjorde när du bosatte dig fem mil därifrån. Ta ditt ansvar och sluta tjut!". Kanske vill jag å andra sidan bara höra "det är okej att vara trött, och det är okej att få dö när man är gammal. Och det finns ett liv efter det här också".
Så fort prinsen slutat jobbet för dagen tar han över dottern och jag kan åka.
Ikväll ska jag krama hästarna lite extra och berätta för dem att de alltid kommer vara älskade.
Oavsett.
Grusplanen glittrar ikväll. Det är frost på taken. Det är frost på bilrutan. Bäst att sätta på dieselvärmaren innan hemfärd. Boningshuset är upplyst. Där inne busar dottern med sin mormor och morfar. Morfar är egentligen inte morfar, men vi kallar honom så eftersom originalmorfar inte finns. Han är död sedan många år, men inte ens när han levde var han närvarande.
Kylan biter om kinderna. Den får nästan tåren som rinner ner för kinden att frysa.
Där står jag, på den plats jag älskar mest. På gården, den mamma och bonuspappa köpte när jag var 18 år. Halva mitt liv har stallet varit mitt andra hem. Första sommaren här gjorde jag inget annat på mitt sommarlov än att sanera markerna från taggtråd. Sedan lärde jag mig att sätta upp staket.
Det är fem år sedan nu som jag kunde få någon form av hjälp med sysslorna. Varken mammas eller bonuspappas kropp orkar mocka lägre. På sin höjd kan vatten fyllas på i hagen. Eftersom hästarna både hittar in och ut själva så kan iallafall bonuspappa släppa ut. Ibland när hans kropp har extra dåliga dagar tar han rullatorn ut till stallet. Han öppnar boxdörrarna och de hittar ut själva. Att skaffa medryttare har inte varit aktuellt. Ponnyn har inte gått att rida sedan 2013 och den gamla travaren har bara varit skogsmulle. Och en het sådan, ingen lätt häst.
Jag har alltid bott eller arbetat så att det varit nära till stallet, mer eller mindre iallafall. Men livet förändras.
Det fanns en tanke om att jag skulle leva ensam för resten av livet. Orkade inte med karlar längre. Så jag köpte ett renoveringsobjekt nära gården. Oklart hur många timmar, hur många gipsskivor och hur många liter färg som gick åt, men efter sex månaders renovering med nästan bara mina händer var huset klart. Dags för inflyttning!
Det var planen iallafall. Då står han där, prinsen. Han som nu är pappa till min dotter. Jag som varken skulle ha barn eller karl, så det kan gå?
Dilemmat var tydligt, han hade också ett hus. Och nu ville vi bo ihop, så vilket hus skulle vi ta? Äggstockarna ropade bebis bara han klev ur bilen den där dagen vid vårt första möte, så med det i tankarna föll vårt val på hans hus. Hans hus var en stor enplansvilla, mitt är mer torp. Nackdelen var avståndet till gården, men jag jobbade ändå nära gården så det fungerade bra att pendla mellan hus, jobb och stall.
Jag var nästan gift med mitt jobb, fram tills ekonomin havererade totalt. Kommunen jag jobbade på gick på knäna. Två av mina chefskollegor sade upp sig och jag fick ta deras jobb med. Efter 10 månader utan att kunna äta lunch orkade jag inte mer. Så när det kom ett erbjudande om annat jobb tackade jag ja direkt. Nära vårt gemensamma hus men desto längre från stallet. Men det skulle gå iallafall. Så fullt medveten om konsekvenserna tog jag mig an ett nytt äventyr.
Jag älskar att titta upp mot en stjärnklar himmel medan jag lägger ut hö i lådorna till morgondagen. Men jag är trött också. Avståndet till stallet känns i hela kroppen. Det är två år sedan livet ändrades och milen blev fler. Det är bökigt med ett litet barn att få ihop vardagen med hästar som finns så långt ifrån.
Jag ger hästarna en varsin morot och säger högt "älskar er" innan det är dags att åka de fem milen hem.
Fem mil enkel väg. Relativt taskig väg. Mycket vilt. På vintern mycket olyckor. Idag kommer det vara halt dessutom.
På vägen hem gråter jag igen. Tanken gnager i mitt huvud, kommer ifatt mig som ett ånglok. Försöker tränga bort, men det är omöjligt.
Jag (ibland prinsen) åker alltså 10 mil om dagen oavsett årstid, väglag eller hälsa till hästarna. Jag har mockat med 40 graders feber. Med magsjuka. Med proppar i lungorna. Med gravidkrämpor. Jag har sagt nej till utbildningar, jobb, konferenser och dejter på grund av hästarna. Jag har alltid behövts. Jag har aldrig haft något emot det, så jag ska inte klaga. Det är bara det att jag börjar bli trött på det efter 21 år.
Jag älskar mina hästar, över mycket annat.
Ibland tror jag dock att himlen glömt bort dem. De fortsätter att fylla år, år efter år. De är 25 och 29 år nu. Inga ungdomar direkt och de dras båda med sina bekymmer. Ingen av dem är underhållsfria längre. Men med lite extra foder, inga nätter ute bland myggen, varma täcken, foder av hög kvalitet, mediciner då och då och mycket kärlek snurrar livet på.
Men jag är trött och vet inte hur jag ska få ihop livet när jag börjar jobba igen, har ett litet barn och 10 mil tur och retur till stallet.
Och så gråter jag igen. Jag skäms. Hur kan jag tänka tanken?
När är det okej att säga farväl? Kommer jag att hata mig själv resten av livet om jag tar beslutet i höst? Ni vet, det om att skänka dem evig vila.
När jag snuddar vid tanken sköljer sorgen och paniken över mig som en stor våg. Att ta det beslutet innebär så mycket. En lång era skulle vara slut. Jag kan inget annat. Det är i stallet jag laddar mina batterier. Hur dålig dagen än har känts och hur trista milen bakom ratten än har känts, så har det varit glömt väl ute i stallet.
Där har jag fått själslig ro.
Jag tömmer i höet i lådorna ute. Tittar mot stallet. Vem kommer jag bli om hästarna inte finns? Var ska jag ladda mina batterier? Hur ska jag kunna ta farväl? Jag har gjort det förut. De enorma stenarna som helt plötsligt dyker upp lite varstans på gårdens marker markerar tidigare vänners eviga viloplatser.
Jag sa till min prins "jag vill bara inte leva resten av mitt liv med dåligt samvete över att jag tog den lätta vägen ut för att jag inte orkade mer".
Han klappade mig på axeln och replikerade "fast älskling, ska vi inte bara vara realistiska? De är gamla och kommer inte leva för evigt. Du vet såväl som jag att de lever främst för att du är en så bra matte. De dras båda med sina bekymmer. Det är en skör balansgång vi går".
En gammal kollega säger att man ibland bara måste bestämma sig. Det är inget fel med att avsluta innan det blir akut. Och det är det ju inte, det vet jag med. Hon är också hästmänniska och vet hur det känns när vännernas liv börjar gå mot sitt slut.
Men samvetet säger något annat.
Samtidigt är jag trött.
Jag vill att de ska leva för alltid.
En annan del av mig vill inte mer.
Jag har redan lovat att de ska få gå tillsammans när det är dags. Det är det enda rätta.
Men jag är rädd för hålet som kommer uppstå. Tomrummet. Tomrummet efter hästarna. Tomrummet efter stallet.
Det är februari och det är inom rimlig tid vår. Jag gillar inte våren. Den innebär att jag måste ge ponnyn diverse mediciner, för hon är allergisk mot pollen. Och varje vår får hon eksem ingen veterinär kan förklara. Det är inte soleksem. Det börjar som blåsor, som förökar sig, spricker och blir köttsår. Vissa år kommer de på huvudet, andra under magen. Eftersom ingen veterinär vet vad det beror på är det bara att försöka behandla när det väl händer. Och då gäller daglig tillsyn och vård.
Men varmblodet mår bra på våren. Hans artros blir bättre när kylan ger vika. Artrosen har blivit värre denna vinter. Det ska jag ärligt erkänna. Men ibland verkar han glömma att hans ben inte är fem år gamla längre, han bränner iväg genom den fyra hektar stora hagen som en vildhäst. Hästmassören jag hade ute sist vägrade tro på mig när jag sa att han är 29 år. Men jag vet.
Det är dags att åka hem. Det är februari nu. Jag tittar upp mot himlen och alla glittrande stjärnor och ställer frågan högt, men jag får inget svar. Kommer jag stå här i hagen med höpåsar i handen även nästa februari? Inte en stjärna blinkar till svar.
Jag gråter nästan hela vägen hem. Jag gråter för jag inser att en era är på väg att ta slut. Jag gråter för att jag är rädd för vad som kommer sedan. Jag gråter för att jag känner mig som en stor svikare, som ens tänker tanken.
Prinsen säger "vi får utvärdera situationen i höst". Jag svarar inte, jag gråter för mycket. Det finns egentligen inget fint med sommaren, inte ur hästarnas perspektiv. Jag vet att mina gillar hösten bäst. Då finns inget pollen i luften längre och det är fortfarande så pass varmt att artrosen inte gör sig påmind. Den krispiga luften brukar göra dem busiga. Lite som pånyttfödda. De blir unghästar igen.
Men det är kanske då det är som bäst att lämna. När man mår som bäst. Deras halvskruttiga kroppar till trots är jag säker på att de utan problem kan leva en vinter till, det är bara frågan om det är rätt. För dem. För mig.
Vi är hemma efter resan hem på fem mil.
Brukar folk ha så långt till stallet? Jag har aldrig frågat andra hästmänniskor, så jag vet inte. Jag vet bara att jag åker 10 mil om dagen, köper fina täcken, bästa tänkbara foder, tummar inte en millimeter på någon form av vård, för en gammal ponny jag inte kan rida och en gammal travare. Men det är det löftet jag gett dem, att det ska vara så oavsett.
Måndagen 3 februari. Dottern vill ha sin morgonflaska. Solen är på väg upp och himlen är rosa. Jag ska till stallet idag igen.
Fem mil från stallet står jag i mitt kök och gör välling. Och tankarna kommer igen. Tröttheten kommer igen. Men också längtan till att pussa mular.
Det är bara jag som kan ta beslutet.
Kanske vill jag bara att någon ska säga "skärp dig! Du visste vad du gjorde när du bosatte dig fem mil därifrån. Ta ditt ansvar och sluta tjut!". Kanske vill jag å andra sidan bara höra "det är okej att vara trött, och det är okej att få dö när man är gammal. Och det finns ett liv efter det här också".
Så fort prinsen slutat jobbet för dagen tar han över dottern och jag kan åka.
Ikväll ska jag krama hästarna lite extra och berätta för dem att de alltid kommer vara älskade.
Oavsett.
Blir berörd av din text. Hoppas du finner ro i beslutet snart. Fint att du fick se dem dansa, försök minnas dem så. Du låter som den bästa djurägaren en häst kan tänka sig. Kram 
