Tankar efter samtal

[Lilla]

Idag tog jag det stora steget och faktiskt gick till kurator på VC. Har flera gånger bokat men avbokar pga ångest men nu gick jag.
Söker pga att jag trycker ner mig själv och har dålig självkänsla och oro och ångest.

Men nu sitter jag i bilen direkt efter och känner mig.... Ja jag vet inte riktigt. Jag tror jag gjorde fel?
Sökte som sagt för att ångest och oro och dålig självkänsla påverkar mig i vardagen och i viktiga beslut, bla ett mindre kirurgiskt ingrepp.

Kuratorn var snäll och trevlig och början gick bra när jag pratade med henne om hur jag känner och min vardag (fast jag blev blank när hon frågade hur jag känner som första fråga) men allt eftersom började hon mer och mer svänga in på mindfullness och leva i nuet och meditation osv.

Här började jag gå in mer och mer i mitt försvar, bara vara tyst och humma med. Kände bara mer och mer när hon pratade om mindfullness och sätta sig i skogen och njuta av stunden, att jag inte tror på det. Ligger långt ifrån mina egna tankar.
Fick ett häfte om mindfullness att läsa och en "läxa" till nästa gång men jag känner inget mot det. Läst häftet nu och upptäcker att jsg sitter med rynkad näsa i misstro.

Mit slutet av samtalet tyckte hon att jag kändes avig och jag svarade att jag inte riktigt trodde på det och att det låg långt ifrån mig. Då påpekade hon att hon bara kan hjälpa mig i samtal men att jag måste göra jobbet och undrade vad jag förväntade mig. Svarade att jag inte visste vad jag förväntade mig och att jag aldrig varit på samtal förut.

Nu sitter jag i bilen och är förvirrad! Gjorde jag fel på första besöket? Sa jag fel saker så hon tyckte "sitta på en sten i skogen" var rätt lösning? Va jag inte tydlig nog? Eller är jag bara lat och inte vill ändra mig? Är det så här det går till på samtal och jag bara är ovan och ovillig?

Just nu känner jag bara "nej, det här var bortkastad tid" och det var onödigt. Men jag vill ha och behöver ju hjälp så jag kanske ska fortsätta även om jag inte direkt trodde på det hon sa?

Jag skulle ha blivit galen!

 

[Valptass]

Idag tog jag det stora steget och faktiskt gick till kurator på VC. Har flera gånger bokat men avbokar pga ångest men nu gick jag.
Söker pga att jag trycker ner mig själv och har dålig självkänsla och oro och ångest.

Men nu sitter jag i bilen direkt efter och känner mig.... Ja jag vet inte riktigt. Jag tror jag gjorde fel?
Sökte som sagt för att ångest och oro och dålig självkänsla påverkar mig i vardagen och i viktiga beslut, bla ett mindre kirurgiskt ingrepp.

Kuratorn var snäll och trevlig och början gick bra när jag pratade med henne om hur jag känner och min vardag (fast jag blev blank när hon frågade hur jag känner som första fråga) men allt eftersom började hon mer och mer svänga in på mindfullness och leva i nuet och meditation osv.

Här började jag gå in mer och mer i mitt försvar, bara vara tyst och humma med. Kände bara mer och mer när hon pratade om mindfullness och sätta sig i skogen och njuta av stunden, att jag inte tror på det. Ligger långt ifrån mina egna tankar.
Fick ett häfte om mindfullness att läsa och en "läxa" till nästa gång men jag känner inget mot det. Läst häftet nu och upptäcker att jsg sitter med rynkad näsa i misstro.

Mit slutet av samtalet tyckte hon att jag kändes avig och jag svarade att jag inte riktigt trodde på det och att det låg långt ifrån mig. Då påpekade hon att hon bara kan hjälpa mig i samtal men att jag måste göra jobbet och undrade vad jag förväntade mig. Svarade att jag inte visste vad jag förväntade mig och att jag aldrig varit på samtal förut.

Nu sitter jag i bilen och är förvirrad! Gjorde jag fel på första besöket? Sa jag fel saker så hon tyckte "sitta på en sten i skogen" var rätt lösning? Va jag inte tydlig nog? Eller är jag bara lat och inte vill ändra mig? Är det så här det går till på samtal och jag bara är ovan och ovillig?

Just nu känner jag bara "nej, det här var bortkastad tid" och det var onödigt. Men jag vill ha och behöver ju hjälp så jag kanske ska fortsätta även om jag inte direkt trodde på det hon sa?

Har inte läst hela tråden än () men vill väl dela med mig lite just för att jag verkligen förstår din reaktion. Har också länge tyckt att mindfulness har lite woowoo-klang; namnet liksom... ~mindfulness~ låter sjukt ovetenskapligt! Men jag har börjat ändra inställning lite smått. Dels när jag var hos min hjärtläkare och frågade varför jag hade börjat få hjärtklappning oftare efter att ha börjat cykla till och från jobbet, och hon svarade att det är viktigt att både trappa upp och trappa ner och inte gå från noll till hundra och sedan från hundra till noll. Hon påpekade att det är viktigt att stanna upp och andas, hon sa till och med något i stil med "ja, lite som mindfulness, det finns ju en poäng med det". Just nu pluggar jag till undersköterska och har läst en del om stress och stresshantering, och just att stanna upp och andas djupt. Jag har prövat det själv också - har länge haft stora problem med att somna, förmodligen (helt eller delvis) pga stress - och senaste tiden har jag försökt tänka på andningen när jag ska sova och sett till att dra djupa, ordentliga andetag. Och det har faktiskt fungerat! Om jag nu somnade fortare tack vare det eller något annat går givetvis inte att svara säkert på.

För att summera så tror jag definitivt att mindfulness kan vara ett bra verktyg för stresshantering, och absolut värt att prova - det tramsiga namnet till trots. Dock får jag hålla med övriga i tråden om att du kanske också är i behov av KBT för att ändra dina tankemönster!