Jag vaknade återigen med en stressklump i magen efter en natt med trasig sömn, men efter att ha legat och våndats över dagen i några minuter var det som att någonting vände och jag kände bara att
nu skiter jag i det här. Nu skiter jag i att stressa och jobba övertid när ingen egentligen har bett mig att göra det. Jag skiter i att vara så jäkla duktig hela tiden och överprestera på alla möjliga sätt och vis. Det jag har klart till mötet imorgon får vara bra nog (och det är jag innerst inne 99% säker på att det är), och jag tänker inte hetsa mig igenom ännu en 12-timmarsdag utan lunchrast bara för att vara
bäst. Är det inte bra nog så är det inte bra nog, men då tar jag itu med den biten då.
När jag blir såhär stressad fastnar jag ibland i mina egna föreställningar om hur perfekt allt måste vara, men när jag nu började tänka lite utanför lådan kände jag mig helt plötsligt rätt optimistisk över det jag åstadkommit. Så idag satsar jag på att jobba mina 8 timmar och inte mer, och på att ta en längre lunchrast med tillhörande crossfit (med både handstående och löpning på schemat idag, läskigt!

).
Dumt bara att det skulle dröja såhär länge innan jag insåg allt detta...