Umgås med chefen på fritiden?

[Motacilla]

Jag var för flertalet är sedan i situationen att jag i min roll hade en chefsroll som innebar att jag satt med på ledningens möten.
Samtidigt var jag vän med i synnerhet en medarbetare.

Den högsta ledningen blev tvungen att säga upp ett stort antal personer. Min kompis blev ursinnig för att jag inte förvarnat hen om vad som komma skulle (dvs sämre orderingång och ledningens kalkyler). I min roll var det otänkbart att dela den informationen med någon som inte satt på mötena, vilket personen inte kunde förstå, eftersom vänskapen ur hens perspektiv betydde mer än företaget.

Efter det har jag lärt mig att inte blanda vänskap och affärer. Umgås inte privat med kollegor eller chefer.

Har även jobbat på ett ställe där en stor del av problemen berodde på att cheferna och vissa i personalen hade för nära relationer med varandra. De som inte var kompisar med cheferna kunde aldrig veta vad folk pratat om på fritiden (dvs vad som egentligen redan var bestämt innan möten) och atmosfären kan närmast beskrivas som "messy". Det ÄR svårt att ha samma arbetsrelation med ditt barns gudmor som du har med en kollega som du bara träffar på jobbet.

 

[Sassy]

Jag tror istället att många är naiva inför den form av ”korruption” som uppstår.

Ibland måste chefer fatta svåra beslut och jag tycker det är naivt att tänka att man ska kunna bortse från en djup vänskap , där man känner vederbörandes innersta och närmaste, umgås med hens barn och vet att det vore en katastrof för hens och hela familjens ekonomi om hen blev uppsagd i en situation där man ska säga upp 20% av gruppen.

Såna ubermenschen existerar inte tänker jag. Men kanske finns det nån enstaka som kan ha vattentäta skott i sin hjärna, men få kommer att tro på det om beslutet blir att vännen får behålla arbetet.

Så jag tänker att det är för allas bästa att man inte har en djup vänskap eller annan relation med just de man har i direkt beroendeställning på sin arbetsplats just nu. Det lär ju inte vara fler än 3-20 i de allra flesta fall i varje stund, komplementerande mängd människor räcker väl till?

Jag tycker att Mona Sahlin hade ett bra sommarprat om just det; hur vänskapskorruption är i princip omöjligt att undvika om man sitter i en position där man kan ha dubbla roller.

Har även jobbat på ett ställe där en stor del av problemen berodde på att cheferna och vissa i personalen hade för nära relationer med varandra. De som inte var kompisar med cheferna kunde aldrig veta vad folk pratat om på fritiden (dvs vad som egentligen redan var bestämt innan möten) och atmosfären kan närmast beskrivas som "messy". Det ÄR svårt att ha samma arbetsrelation med ditt barns gudmor som du har med en kollega som du bara träffar på jobbet.

Det här har definitivt drabbat mig på ett tidigare jobb. Varken chefen eller kollegan gjorde något planerat fel i situationen, men båda två glömde liksom bort att jag (som hade samma roll som kollegan) inte fått samma information när de hade pratat om något i förbifarten när de ändå fikade. Det slutade med att jag lämnade en i övrigt bra tjänst för att det blev så svårt att göra ett bra jobb och jag kände att jag allt som oftast kände mig som en sur bitch när jag påpekade att jag inte fått samma information. För hundrade gången.

 

[Stålvilja]

Jag är själv chef och min hållning är att aldrig skapa personliga band till mina medarbetare. Jag vill stå långt ifrån ev. korruption/beroendeställning som faktiskt ganska enkelt kan uppstå. Jag kan bara hålla med inlägget ovan här, upplever att många är naiva och har en övertro till att kunna skilja på arbete och fritid, men vi är människor med känslor och gränser kan lätt suddas ut.

Jag har varit med om en mycket tråkig händelse, som hade kunnat leda till en skriftlig varning för mig. Det var ett wake-up-call för mig, jag hade släppt en medarbetare för nära. Medan jag renoverade mitt hus frågade denna medarbetare (som jag egentligen endast var interim chef för under 6 månader), om jag ville låna lite av dennes verktyg som jag själv saknade. Jag sa att ja, det vore väl bra. Så denne åkte hem till mig, lämnade verktygen och passade på att ge lite konkreta råd i listsågning eftersom denne var väldigt van vid det. Mitt hus ligger på landet, men trots det var det en person som uppmärksammade dennes bil på min uppfart och ringde min chef, det slutade med ett allvarligt samtal med min chef och med HR. Jag fick förklarat för mig att umgänge på fritiden med medarbetare aldrig är ok om det inte sker under en AW eller så, eftersom jag kan hamna i beroendeställning. Och givetvis är det så, jag tyckte då bara att det där lilla var väldigt oskyldigt. Men det är oerhört lätt att hamna i beroendeställning.

Som chef behöver jag kunna ta allvarliga samtal, svåra beslut, behandla alla lika osv - och hur gärna jag än vill tro att lite umgänge inte skadar förmågan att behandla alla lika, så är steget inte speciellt långt till att faktiskt "råka" favorisera någon, kanske ha lite bättre öga till på lönesamtalet, ta sig lite mer tid till någon enstaka, se mellan fingrarna gällande misstag osv. Nej, jag vill vara nykter på alla sätt gentemot mina medarbetare.

Jag bytte jobb förra året och har där istället fått smaka på ett omvänt förhållande där det ibland är som jag minimeras. Min chef och vissa medarbetare har en oerhört nära relation. En av medarbetarna var tidigare chef på samma position som jag. De har umgåtts mycket på fritiden och känner varandra väl. Det har inte varit helt enkelt att komma in som ny. Min chef har säkert inte gjort det med flit, men det är lätt hänt att de pratar om min sektion precis som om jag inte fanns där. Jag har även fått höra saker från min chef där han direkt jämför mig med den föregående chefen. Jag stör mig på dessa vänskapsband, för min chef klarar inte av att säga åt/till den föregående chefen när han gör saker som inte är ok.

Jag vill kunna leda utan att någon har hållhakar på mig, eller att mitt sinne luddats av känslor. Men det är så jag funkar, sen väljer alla själva hur man vill ha det. Jag tror inte att varken människor eller verksamhet tjänar på djupa vänskapsband och umgänge mellan chefer/medarbetare.

 

[Cambrie]

Jag kollade våra policys nu, och ja, det är olämpligt med privata vänskapsrelationer mellan chef och anställd och det leder till omplacering om det finns en kärleksrelation mellan chef och anställd. Chef får inte heller anställa vänner eller släktingar. Det för att det är nepotismen där även vänskapsrelationer ingår.

Alltså, beror väl på var man jobbar och vad man jobbar med antar jag. Om man går under förvaltningslagarna som anställd (det vill säga de flesta statliga och många kommunala jobb) är det nog direkt olämpligt.

 

[Reville]

Jag och min ena chef har varit på flera konserter tillsammans pga gemensamt musikintresse och då snackar vi aldrig jobb. En annan person som jag är chef över har jag också varit på konsert tillsammans med, och inte heller där pratade vi jobb.
Jag tänker att så länge alla inblandade kan skilja på jobb/privatliv så är det inga konstigheter. Iofs så jobbar vi på en relativt större arbetsplats än i ts fall, strax över 100 personer.

 

[Dorinda]

Beror nog mycket på bransch och stad.
Jag arbetar med it i Stockholm.
Folk byter ju jobb hela tiden och det omorganiseras hela tiden. Det är ju ofta man redan känner någon som blir chef eller hamnar i högsta ledningen.
För att de eller jag har bytt jobb.

Även om marknaden just nu är något tuffare än tidigare så är det oftast larvigt enkelt att få ett nytt jobb!

 

[Sasse]

Jag tänker att det kräver rätt mycket av en chef för att kunna skilja på privatliv och arbetsliv om man vill vara kompis med sina medarbetare. Jag har bara träffat en enda chef som klarat av det och hittat en balans, resten har favoriserat vissa medarbetare vilket skapat ojämnhet och osämja i arbetsgruppen.

Men för att svara på ursprungsfrågan. Nej, jag hade inte velat umgås med en chef på fritiden. Jag vill ha en professionell, arbetsrelaterad kontakt med min chef, och har svårt för chefer som vill vara kompis (eller kanske snarare, jag har svårt med chefer som vill vara kompis och blir stötta när jag inte vill det).

Skillnad dock om vi råkar ha samma intresse och råkar träffas på dessa aktiviteter, men jag hade inte planerat in något med en chef.

 

[cirkus]

I många organisationer är kärleksrelationer mellan chef och dess direkt underställda mot reglerna och jag ser inte nödvändigtvis att en sådan är mer korrumperande och lämplig än en vänskapsrelation.

Eller ens mellan kollegor på vissa ställen
Min son och hans tjej träffades på jobbet. De var på samma avdelning först, men då visste ingen om att de var ett par. Sen bytte hon avdelning (båda sökte jobbet - hon fick det) och det blev officiellt att de var ett par - då fick han inte söka jobb på samma avdelning som henne. Lite trist eftersom det var exakt där han ville vara.

 

[Sel]

Lite OT men jag minns mycket väl att mor min tyckte det var ganska jobbigt att vara chef hos en stor arbetsgivare i ett litet samhälle. Varenda människa som kom och jobbade var någons son/dotter/mamma/kusin osv i all evighet.
Sedan hon blev personalansvarig gick hon nästan aldrig ut på lokal hemma i byn till exempel, inte så mycket för att hon inte ville skapa vänskapsband utan för att någon alltid skulle komma och prata om jobb, om skift, om semester, om allt möjligt när hon var ute och ville vara ledig.
Det är inte alltid så lätt det där med att skilja på fritid och arbetstid.

 

[skiesabove]

Chefen har enorm makt över den anställda oavsett hur platt hierarkin är. Utan jobb kan ens liv bli kaos - jag skulle aldrig ta risken att umgås med en chef av den anledningen. Tänk om man blir osams / råkar provocera dom.

Jag föredrar vattentäta skott mellan arbete och fritid. Jag har provokativa åsikter, udda intressen, kan låta brutalt rak i min kommunikation, och orkar inte med att ha en hård mask på mig på fritiden.

Sen har jag också svårt att se att jag skulle ha tillräckligt mycket gemensamt med någon som har en chefsposition / tjänar sitt levebröd på att ha maktposition över andra. Det skär sig liksom, politiskt-filosofiskt. Jag tycker hela konceptet (kapitalism) är omoraliskt.

 

[hagel]

Jag har en medarbetare under mig som jag har känt sedan hon hade praktik hos mig när hon var studerande för typ 5 år sedan. Fick chansen att anställa henne för ett par år sedan och det fungerar helt sjukt bra arbetsmässigt!

Vi klickar dessutom väldigt bra på det personliga planet och hade helt klart kunnat vara nära vänner privat också, men jag skulle aldrig ta första steget till det. Inte hon heller antagligen . Det kommer ju alltid vara en obalans i ”makt”, så länge jag är hennes chef.

Men det skulle inte överraska mig om vi fortsätter att jobba ihop i många år, även om vi skulle byta arbetsgivare. Vi är ett väldigt tight ”power couple” och jag vill absolut inte riskera att förstöra det genom att blanda ihop arbete och privatliv för mycket .

 

[Ullmerkott]

Tänker att det är som med det mesta här i livet - det beror på! Stor skillnad på om t.ex. jag ordnar grillfest där alla kollegor inklusive chefen är välkomna, eller om jag bjuder chefen på lyxkryssning i Karibien två veckor före lönesamtalet.
Även skillnad på en mindre arbetsgrupp där chefen kanske jobbar som kollega 80 % och chef 20 %, eller om chefen ägnar sig enbart åt chefande och inte har någon övrig kontakt med gruppen. Samt om man på arbetsplatsen har en kultur där de flesta även umgås privat i olika konstellationer, eller om det är en person som är bästis med chefen och hamnar i särställning jämfört med övriga.
Sen spelar arbetsmarknaden roll för maktdynamiken; är det svårt att få jobb hamnar den anställde mer i beroendeställning jämfört med en bransch där arbetsplatserna slåss om personalen.

Personligen har jag trivts bäst på arbetsplatser där jag har någon typ av vänskapsrelation med de jag jobbar tillsammans med (oavsett om det är kollegor med eller utan personalansvar). Jag är mest imponerad över de som inte behöver vänskapsrelationer med folk på jobbet och i stallet för att de har en massa övriga, helt privata vänner. Hur hinner ni? Med heltidsjobb och häst har jag nog 95 % av mitt sociala liv på just jobb och i stallet. Övriga vänner hinner jag kanske styra ihop något med ett par gånger per år, max.

 

[skiesabove]

Tänker att det är som med det mesta här i livet - det beror på! Stor skillnad på om t.ex. jag ordnar grillfest där alla kollegor inklusive chefen är välkomna, eller om jag bjuder chefen på lyxkryssning i Karibien två veckor före lönesamtalet.
Även skillnad på en mindre arbetsgrupp där chefen kanske jobbar som kollega 80 % och chef 20 %, eller om chefen ägnar sig enbart åt chefande och inte har någon övrig kontakt med gruppen. Samt om man på arbetsplatsen har en kultur där de flesta även umgås privat i olika konstellationer, eller om det är en person som är bästis med chefen och hamnar i särställning jämfört med övriga.
Sen spelar arbetsmarknaden roll för maktdynamiken; är det svårt att få jobb hamnar den anställde mer i beroendeställning jämfört med en bransch där arbetsplatserna slåss om personalen.

Personligen har jag trivts bäst på arbetsplatser där jag har någon typ av vänskapsrelation med de jag jobbar tillsammans med (oavsett om det är kollegor med eller utan personalansvar). Jag är mest imponerad över de som inte behöver vänskapsrelationer med folk på jobbet och i stallet för att de har en massa övriga, helt privata vänner. Hur hinner ni? Med heltidsjobb och häst har jag nog 95 % av mitt sociala liv på just jobb och i stallet. Övriga vänner hinner jag kanske styra ihop något med ett par gånger per år, max.

Det är skillnad på en jobbkompis och en privatlivs-kompis, för mig iaf.

Jag vill inte ha något med jobbet att göra på min fritid, och kollegor påminner om jobbet.

Men jag kan absolut ha jobbkompisar på jobbet. Dom man gillar att prata med, äta lunch med, osv. Men jag släpper aldrig in en kollega helt och hållet, vissa samtalsämnen är begränsade osv. Jag vill helst inte ens veta vilket parti dom röstar på. Men jag pratar gärna om trädgård på jobbet, det brukar vara ett säkert ämne. Nuförtiden, ska väl tilläggas. Som yngre provade jag att låta kollegor bli privata vänner och det blev bara jobbigt, för då kan man inte avsluta relationen snyggt förrän man avslutat anställningen.

Privat har jag få men mycket nära vänner. Folk jag litar på i riktiga krislägen, folk jag har bott tillsammans med eller kan tänka mig att bo tillsammans med, folk jag kan prata om absolut allt möjligt med. Vi ses fysiskt rätt sällan men samtalar nästan dagligen i olika format, oftast chatt. Med dom känner jag mig alltid trygg, aldrig orolig. Det är enkelt att vara med dom.

 

[monster1]

Jag tror istället att många är naiva inför den form av ”korruption” som uppstår.

Ibland måste chefer fatta svåra beslut och jag tycker det är naivt att tänka att man ska kunna bortse från en djup vänskap , där man känner vederbörandes innersta och närmaste, umgås med hens barn och vet att det vore en katastrof för hens och hela familjens ekonomi om hen blev uppsagd i en situation där man ska säga upp 20% av gruppen.

Såna ubermenschen existerar inte tänker jag. Men kanske finns det nån enstaka som kan ha vattentäta skott i sin hjärna, men få kommer att tro på det om beslutet blir att vännen får behålla arbetet.

Så jag tänker att det är för allas bästa att man inte har en djup vänskap eller annan relation med just de man har i direkt beroendeställning på sin arbetsplats just nu. Det lär ju inte vara fler än 3-20 i de allra flesta fall i varje stund, komplementerande mängd människor räcker väl till?

Jag jobbar ju i en stor organisation på en mindre plats, här är alla lite släkt, vänner eller gifta på något sätt. Nu är det ju sälla så att man jobbar i samma grupp när man är just gift alternativt nära släkt. Men jag tror snarare att man blir hårdare mot de man känner just för att man inte vill vara jävig. Så den vänskaps korruption som sker är mer att man blir tuffare mot varandra. Vilket förstås kan vara en risk för vänskapen.

Sen är jag så där att jag hellre försakar ett jobb än en vänskapsrelation. Kärleksrelationer däremot not so much, men det är ju mera för att min inställning till dessa är att de är flyktiga medan vänskap är bestående.

 

[monster1]

Jag skulle inte åka iväg på en privat resa med chefen. Som någon skrev tidigare i tråden, det handlar inte bara om min och chefens uppfattning utan även hur det uppfattas av andra. Jag tror mycket konflikter och mobbning på arbetsplatser hade kunnat undvikas om fler tänkte så.

Det tror jag verkligen inte på. Om mobbing uppstår på en arbetsplats beror det på saker som att a) det finns en eller flera personer på arbetsplatsen som inte kan bete sig som folk och b) ledningen gör inget åt problemet.

En ledning som inte gör något åt problemet beror oftast på att den är konflikträdd eller ointresserad inte för att den är vän med någon. Bara för att man är vän med sin chef betyder inte det att man plötsligt börjar mobba andra. Nej finns det mobbing på en arbetsplats beror det på att man har en kultur för det i arbetsgruppen och att ledningen antingen aktivt deltar eller blundar. Inget av det har med vänskap mellan två personer att göra.

 

[Sel]

Tänker att det är som med det mesta här i livet - det beror på! Stor skillnad på om t.ex. jag ordnar grillfest där alla kollegor inklusive chefen är välkomna, eller om jag bjuder chefen på lyxkryssning i Karibien två veckor före lönesamtalet.
Även skillnad på en mindre arbetsgrupp där chefen kanske jobbar som kollega 80 % och chef 20 %, eller om chefen ägnar sig enbart åt chefande och inte har någon övrig kontakt med gruppen. Samt om man på arbetsplatsen har en kultur där de flesta även umgås privat i olika konstellationer, eller om det är en person som är bästis med chefen och hamnar i särställning jämfört med övriga.
Sen spelar arbetsmarknaden roll för maktdynamiken; är det svårt att få jobb hamnar den anställde mer i beroendeställning jämfört med en bransch där arbetsplatserna slåss om personalen.

Personligen har jag trivts bäst på arbetsplatser där jag har någon typ av vänskapsrelation med de jag jobbar tillsammans med (oavsett om det är kollegor med eller utan personalansvar). Jag är mest imponerad över de som inte behöver vänskapsrelationer med folk på jobbet och i stallet för att de har en massa övriga, helt privata vänner. Hur hinner ni? Med heltidsjobb och häst har jag nog 95 % av mitt sociala liv på just jobb och i stallet. Övriga vänner hinner jag kanske styra ihop något med ett par gånger per år, max.

Jag umgås inte särskilt mycket med vänner alls, det är kanske lösningen? Jag är rätt less på umgänge efter jobbet... men oftast förblir jobbvänner/kollegor just jobbvänner. Orka se dem igen efter en arbetsvecka liksom.
Det är några få jag umgåtts med även privat under mina många år i arbetslivet och då är det nästan uteslutande efter att någon av oss lämnat arbetsplatsen, annars sågs vi ju ändå.

 

[co-SMAD4]

Personligen har jag trivts bäst på arbetsplatser där jag har någon typ av vänskapsrelation med de jag jobbar tillsammans med (oavsett om det är kollegor med eller utan personalansvar). Jag är mest imponerad över de som inte behöver vänskapsrelationer med folk på jobbet och i stallet för att de har en massa övriga, helt privata vänner. Hur hinner ni? Med heltidsjobb och häst har jag nog 95 % av mitt sociala liv på just jobb och i stallet. Övriga vänner hinner jag kanske styra ihop något med ett par gånger per år, max.

Och jag ser det som ett måste, att ha vänner och umgänge utanför jobb, för att må bra. Jag ska kunna lämna jobbet bakom mig och göra annat. Sen kan jag också uppskatta egentid som @Sel är inne på, då jag inte behöver träffa någon. Det är himla skönt!

 

[animalasia]

Det tror jag verkligen inte på. Om mobbing uppstår på en arbetsplats beror det på saker som att a) det finns en eller flera personer på arbetsplatsen som inte kan bete sig som folk och b) ledningen gör inget åt problemet.

En ledning som inte gör något åt problemet beror oftast på att den är konflikträdd eller ointresserad inte för att den är vän med någon. Bara för att man är vän med sin chef betyder inte det att man plötsligt börjar mobba andra. Nej finns det mobbing på en arbetsplats beror det på att man har en kultur för det i arbetsgruppen och att ledningen antingen aktivt deltar eller blundar. Inget av det har med vänskap mellan två personer att göra.

Mobbning kan ju ha flera olika orsaker men att vara vän med chefen kan ge fördelar och makt. Makt som kan användas för att ge sig själv fördelar. Det finns ju en anledning varför det står framskrivet som olämpligt i flertalet policydokument.

 

[Ullmerkott]

Det är skillnad på en jobbkompis och en privatlivs-kompis, för mig iaf.

Jag vill inte ha något med jobbet att göra på min fritid, och kollegor påminner om jobbet.

Men jag kan absolut ha jobbkompisar på jobbet. Dom man gillar att prata med, äta lunch med, osv. Men jag släpper aldrig in en kollega helt och hållet, vissa samtalsämnen är begränsade osv. Jag vill helst inte ens veta vilket parti dom röstar på. Men jag pratar gärna om trädgård på jobbet, det brukar vara ett säkert ämne. Nuförtiden, ska väl tilläggas. Som yngre provade jag att låta kollegor bli privata vänner och det blev bara jobbigt, för då kan man inte avsluta relationen snyggt förrän man avslutat anställningen.

Privat har jag få men mycket nära vänner. Folk jag litar på i riktiga krislägen, folk jag har bott tillsammans med eller kan tänka mig att bo tillsammans med, folk jag kan prata om absolut allt möjligt med. Vi ses fysiskt rätt sällan men samtalar nästan dagligen i olika format, oftast chatt. Med dom känner jag mig alltid trygg, aldrig orolig. Det är enkelt att vara med dom.

Jag umgås inte särskilt mycket med vänner alls, det är kanske lösningen? Jag är rätt less på umgänge efter jobbet... men oftast förblir jobbvänner/kollegor just jobbvänner. Orka se dem igen efter en arbetsvecka liksom.
Det är några få jag umgåtts med även privat under mina många år i arbetslivet och då är det nästan uteslutande efter att någon av oss lämnat arbetsplatsen, annars sågs vi ju ändå.

Och jag ser det som ett måste, att ha vänner och umgänge utanför jobb, för att må bra. Jag ska kunna lämna jobbet bakom mig och göra annat. Sen kan jag också uppskatta egentid som @Sel är inne på, då jag inte behöver träffa någon. Det är himla skönt!

Jag gillar också egentid.. Antagligen därför jag har begränsat med tid och ork till att hålla igång en massa ytterligare umgängen på fritiden. Men hade jag hållit umgänget med kollegor och stallkompisar till en ytlig, strikt affärsmässig relation hade jag antagligen just därför även blivit väldigt ensam.

Sen har jag privilegiet att nu ha ett jobb som också tangerar till intresse, så när jag umgås med mina "privata" vänner som har andra arbetsgivare så är snacket oftast jobb- och/eller hästrelaterat ändå

 

[monster1]

Mobbning kan ju ha flera olika orsaker men att vara vän med chefen kan ge fördelar och makt. Makt som kan användas för att ge sig själv fördelar. Det finns ju en anledning varför det står framskrivet som olämpligt i flertalet policydokument.

Vänskap finns väll inte föreskrivet i några policys. Kärleks eller sexuella relationer däremot och det är lite importerat från USA mycket för att minska risken för sexuella trakasserier och om man då ska vara lite cynisk risken för att företaget blir stämt för detta.