Vab

[Flixon]

Jag både vabbar och vobbar. Oftast kan jag vobba i alla fall 1a och 2a sjukdomsdagen. Brukar också nyttja flexen så jag inte sitter hela dagen. Sen börjar barnen bli för friska och rastlösa då vobbar jag halvdag och vabbar resten, förmiddagarna brukar de kunna sysselsättas med pyssel eller en stunds tv. Jag har också en tjänst som ganska sällan innebär ändlösa möten, så det är inte hela världen om jag behöver gå ifrån datorn i 5 minuter.
Min andra tjänst måste jag vabba helt från, den kräver att jag är på plats.

 

[Imogen]

Nu är jag föräldraledig men innan dess så vobbade jag i princip alltid. Fick inte ihop jobb heltid men brukade kanske ta ut två dagar vabb om de var hemma en vecka.

Både jag och min man kan jobba hemifrån så om barnen var sjuka brukade vi jobba hemifrån båda två och ha ”förskola” på nedervåningen och ”kontor” på övervåningen och så växlar vi. Den som är nere med barnen får jobba efter bästa förmåga.

Min chef är väldigt tydlig med att man inte förväntas vara tillgänglig om man är hemma med sjuka barn. Men vobb är ändå väldigt vanligt. Dels pga plånboken gissar jag eftersom många haft barnen hemma väldigt mycket under pandemin. Och dels för att ingen annan gör vårt jobb om vi är tillfälligt borta.

 

[SaraMara]

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

Jag vabar aldrig och har inte tagit en enda vab-dag sedan ungen föddes för snart 6 år sedan. Jag tycker att vobbandet är rena privilegiet som småbarnsförälder. Ett förtroende från min arbetsplats att jag löser det jag ska utan att behöva avstå en massa lön för att istället få ersättning från samhället och jag slipper hamna efter i kompetens, erfarenhet osv. Skulle jag avstått jobb varannan dag dottern var snuvig under pandemin hade jag tappat typ ett års kompetensutveckling. Vissa perioder var hon på förskolan sex dagar på två månader liksom...

Dottern kan sysselsätta sig själv, pyssla, pärla, leka med sina en miljard leksaker osv och är van vid att mamma och pappa ibland måste jobba ostört även på helger/kvällar - så ser liksom vårt liv ut. I värsta fall får det bli film på tvn och en skål med bär eller en glass för att klara ett teamsmöte som kräver ostördhet men jag ser inte något problem alls med det faktiskt. När jag var liten bäddades jag också ner framför tvn eller med en bok när jag blev stor nog och tyckte det var rätt mysigt. Ibland blir det givetvis krävande för mig som förälder att klara av att ratta matning av barn, hjälp med toabesök, räddning av utspillt vatten till vattenfärger osv samtidigt som jag har en tight deadline - men den stressen hade ju definitivt inte blivit mindre av att jag inte jobbade alls under dagen. Finns liksom ingen annan som får jobbet gjort om jag inte får det och att bränna stupstockar är liksom inget alternativ...

Vi har ingen uttalad icke-vab-policy på något sätt - tvärtom får alla göra det som känns bäst - men i ett yrke där det till syvende och sist endast är individen själv som färdigställer en leverans så måste ju jobbet göras någon annan gång annars ändå så faller sig nog ofta naturligt att det blir just vobbande. En lite mindre produktiv arbetsdag men ändå för att hålla näsan över vattenytan - och så får man vara mer effektiv när man blir avlöst av partnern helt enkelt.

 

[nejlica]

Min man jobbar hemma för det mesta, och är dottern sjuk så kan jag också sitta hemma och jobba så är vi två om att kunna ta hand om barn. Barnet är snart 3 och kräver en hel del underhållning för att vara nöjd.

Jobbar jag hemma brukar jag liksom inte göra mig iordning på morgonen utan typ på med mjukiskläder, göra iordning en kopp te och parkera mig vid datorn och så börjar vi bägge två lite tidigare än normalt. Ofta får vi då ut ett par timmar var innan dottern vaknar då. Sedan har jag inte det minsta dåligt samvete över att äta frukost med dottern i lugn och ro när hon vaknar, kollegorna har ju kafferast på jobbet, och sen vill nyvaket barn ofta sitta en stund framför tvn och vi hinner jobba en stund till. Det är först efter det som pusslandet börjar. Ibland tar jag ut en halvdag Vab och är nöjd så och så hinner leka hela dagen med dottern medan maken jobbar heldag och ibland pusslar vi lite, han tar med dottern på hundpromenad en bra stund och så sover hon oftast fortfarande middag så där är det två stunder till som jag hinner jobba ostört. Upplever inte att det är något större problem alls faktiskt.

Tycker dock maken är lite dålig på att ta ut faktisk Vab, han har nog inte tagit ut en enda dag sen barnet föddes, men är inte jag också småförkyld (som varit största anledningen till Vab nu under pandemin) så åker jag i gengäld ofta in till kontoret ett par dagar om hon är hemma en vecka, så får han lösa det bäst han vill.

 

[Pontevecchio]

Jag vobbar. Under pandemin var båda barnen tvungna att vara hemma om en var snorig så det var sällan sjuka och vilande barn utan snarare två med full rulle. Jag brukar köra igenom mailskörden medans de äter frukost och kollar TV. Sen tar jag telefonsamtal vid behov, kör ett race efter lunch när den lilla vilar och den stora sysselsätter sig själv och sen betar jag av på kvällen. Sen delar jag och min partner halva dagar eller varsin dag och när man då jobbar får man jobba en längre dag.

Jag måste inte göra exakt 8 timmar varje dag utan det jobb som måste göras måste göras men oftast finns det lite framförhållning. Sen är mitt jobb mycket strategi, strukturerande och planerande, sånt jobb kan jag göra i huvudet medans barnen är hemma.

 

[Ainon]

Jag måste vara på plats på mitt jobb så vabbar. Min man kan jobba hemifrån men dottern är ett högintensivt barn så det är inte görbart att jobba samtidigt och har aldrig varit även när hon var yngre (hon är drygt 4 nu). Han brukar inte vabba som att få ersättning från försäkringskassan då han styr sin arbetstid själv utan jobbar igen det annan tid när han inte är hemma med barnet.
Lillebror drygt 1år går det dock utmärkt att vobba med om det då bara är han som är hemma sjuk eller ’sjuk’.

Så beror nog lite på vilken typ av barn man har

Båda våra arbetsgivare är helt ok med VAB t.o.m. min mans som annars är i den typen av bransch där man kan tänka sig ha en annan kultur.

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

 

[Lickety]

Sonen är 2,5 och det är omöjligt att vobba speciellt mycket. Jag blir helt slut av att försöka så jag vabbar bara. Tv kan funka en liten stund. Han kan sysselsätta sig själv längre stunder ibland, men man vet aldrig när de stunderna infaller. Så det beror nog lite på vilket barn man har...

 

[lil-sis]

Jag gör lite olika med VAB och VOB. Jag är ofta hemma på onsdagar och brukar då ringa samtal, vilket är svårt att göra med femåring som gärna ropar på mamma varannan sekund även när han är frisk. Nu är han sällan hemma. Förra veckan så fick han gå hem pga kräks men var pigg som en spigg och jag trött som en död säl, så jag valde VAB rakt av.

Det är bara jag som har yngre barn på min enhet, två till har barn som omfattas av LSS och VAB i betydligt högre ålder än annars, de blandar också lite beroende på anledning till VAB och vad som står på schemat. Har vi ex utbildning digitalt så är det oftast inga problem att vobba. Vi täcker upp för varandra i den mån det går men de flesta har mest egna ärenden och då är det svårt att hjälpas åt mer än med rent praktiska saker, min rumskollega och jag delar många ärenden så vi kan ta varandras telefonsamtal och möten vid behov.

 

[Kilauea]

Jag kan inte jobba hemifrån, så har inte så mycket till val utan det blir VAB. Jag får alltid dåligt samvete gentemot jobbet och kunder dock, men vad ska jag göra. Är nog mest en övningssak att inte bry sig om det.

 

[Badger]

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

Tänker nog att med ett yngre rejält sjukt barn har jag känt att jag skulle vabbat oavsett, eftersom barnet helst vill sitta nästan i knä i soffan och se film tillsammans, inte lämnas självt. Jobbet har alltid sett vab som oproblematiskt. (Som tur är så hade flera kollegor små barn samtidigt och chefens barn var precis tonåring så alla mindes hur det var och det är helt dåligt samvetesfritt.). Med en typ 11 åring som suttit klistrad vid datorn med lite ont i halsen har jag vobbat.

Men jag kan verkligen föreställa mig att det och att vara sjuk hemma kommer att bli mer problematiskt nu iom möjligheterna hemma. Dvs om en chef tycker att så länge man faktiskt klarar sitta upp och snörvla så kan man lika gärna sitta och snörvla framför datorn hemma osv.

 

[Ajda]

Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan har apt och stänger tidigt, jag kan planera mitt jobb så att jag har två dagar i veckan där jag jobbar hemifrån etc. och det går också andra hållet, jag är flexibel gentemot min arbetsgivare när det behövs, t.ex. så går jag in under min semester och håller undan vissa arbetsuppgifter som är svåra att lämna över till någon kollega. I de allra flesta fall tycker jag att flexibiliteten är positiv och jag är mycket tacksam att jag har ett jobb jag kan utföra varsomhelst ifrån i princip.

Dock inte när det kommer till vab. Jag har kollegor i alla åldrar; med små barn, mellanstora barn, stora barn eller inga barn. Gemensamt mellan oss är dock att ingen vabbar förutom jag. Givetivs är även de andras barn sjuka emellanåt men ingen annan tar ut vab utan det vobbas istället. Även min man har ett felxibelt jobb och vi delar lika på vabben och emellanåt vobbas det också här, men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete för barnens skull. När vi båda har möte blir det ibland en stunds skärmtid men jag är inte bekväm med att sätta barnen där hela dagen för att jag ska kunna jobba. Visst kan de sysselsätta sig en stund själva men knappast halv-/heldagar.

Kombinationen av att jag alltid har en möjlighet att utföra mitt jobb hemifrån tillsammans med kulturen att det inte vabbas på min arbetsplats gör att jag tycker hela vab-situationen är tuff. Det finns ingen som uttrycker att det är fel att vabba men jag känner själv att jag avviker från det allmänna mönstret.

Barnen är 5 och 8 år om det har betydelse i frågan. Under pandemin har det till 99% handlat om "snor-vab" dvs. jag har inte behövt ta hand om sjuka barn som inte mått bra utan de har varit pigga och igång fast inte välkomna till skola/förskola. Om barnen är ordentligt sjuka finns inte alls samma känsla kring huruvida vabben är berättigad utan den uppstår främst vid vab av "friska" barn.

Hur gör ni som har liknande arbetssituationer? Hur mycket vobbar ni i förhållande till vab och vad gör barnen under den tiden? Är vabben oproblematisk i förhållande till din arbetsgivare och i förhållande till din egen syn på hur mycket du förväntas jobba när du vabbar?

Sambon har ett jobb liknande ditt. Dvs har han dator och telefonen kan han jobba hemifrån.
Han har tagit större delen av vaben för våra barn just därför. Kan räkna på en hand de gånger han faktiskt vabat och inte jobbat hemifrån i stället när barnen varit sjuka.