Det där med att förlåta - jag tycker inte det händer så mycket runt mig som jag behöver ta ställning till om jag ska förlåta. Har helt enkelt inte så mycket drama i mitt liv tror jag
Däremot finns det personer som jag undviker och det finns saker som jag inte glömmer. Min pappa gick bort för tio år sedan och hans frus/änkas agerande i samband med det och även tidigare mot min bror är sånt som det liksom inte finns anledning att förlåta (och hon anser inte att hon gjort något fel utan tvärtom att vi gjorde fel mot henne). Men jag har släppt det för länge sedan, det är inget som skaver, och självklart finns den här personen inte i mitt/våra liv längre. Att förlåta är dock helt ointressant.
Samma sak med vissa saker mitt ex sade och gjorde i samband med vår separation (också det ungefär tio år sedan). Det är inget jag känner att jag kan, vill eller måste förlåta och det är heller inget jag glömmer, men det påverkar mig inte i vardagen, det är inget jag ältar eller som skaver och jag har en okej relation till exet idag (men med väldigt tydliga gränser från min sida).
Jag tycker nog helt enkelt att förlåtelse är överskattat. Det som har hänt har hänt, jag drar mina slutsatser av det och går vidare med mitt liv. Glömmer gör jag sällan (varken bra eller dåliga saker), men jag är heller inte långsint eller går och ältar saker. Som sagt - gjort är gjort, men jag vore ju dum om jag inte mindes hur folk agerat och tog mina mått och steg utefter det.