Vad säger man till kompisen....

[Ela]

som har försökt att bli gravid i över ett år men inte lyckats.

En av mina allra bästa vänner och hennes sambo vill så gärna ha barn men hon blir inte gravid. De har försökt i övet ett år och har nu varit inne på en första fertilitets undersökning. Tyvärr är kön llåmg och det tar tid.

Detta är såklart jättejobbigt och hon är ledsen. Dessutom skaffar flera av våra närmaste kompisar barn vilket gör henne ännu mer ledsen. Det enda hon ser när hon är ute är gravida och barnvagnar.

Hur kan jag stötta henne ?? Vad säger man ??

 

[bananabambi]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Förstår att det är jobbigt för er båda.

Jag tycker inte du behöver säga eller göra något om hon inte specifikt vill det.

Vi försökte länge och väl, fast vi berättade det inte för omgivningen.

Men jag var gladast bara jag slapp höra om andras graviditeter, så det kanske räcker för henne om du bara låter bli att ta upp ämnet.

Någon speciell stöttning är nog svår. Mer än att du finns där och lyssnar om hon vill prata.

 

[Glamoroza ox]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Jadu, vet inte riktigt hur man ska stötta.
Kanske se det positivt & säga att de ändå har börjat få hjälp & hoppas att det snart slår väl ut.

 

[Ela]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Hon är en sån person som vill prata. Hon pratar inte om någonting annat. Jag tycker så synd om henne

 

[Björk]

Sv: Vad säger man till kompisen....

När jag pluggade hade jag en kompis som tillsammans med sin man försökte bli gravid. När hon berättade för mig hade de försökt i ett par år. De var på utredningar och inget var fel på någon av dem. Oförklarligt barnlösa löd domen. Under tiden vi pluggade så fick de insemination ett par ggr (hon berättade hur de centrifugerat ut hans bästa spermier och sedan inseminerat), men det lyckades inte.

Hur man stöttar? Tja, jag tror det handlar om att finnas där och att lyssna. Så mycket mer kan man inte göra. Tala om för henne att du förstår/märker att hon är ledsen och att hon kan prata med dig om detta när hon vill.

Jag var inte alls i samma skede som min kompis då, men sa till henne att deras bekymmer fått mig att inse en sak och det var att man inte någonsin ska ta något för givet. Som jag sa: Jag har alltid tänkt att den dagen vi vill ha barn då slutar jag bara med p-piller, men med tanke på det ni genomgår så inser jag att det inte nödvändigtvis är så enkelt.

(Jag o pluggkompisen har sporadisk kontakt och jag vet var hon bor och jobbar. Hon har idag tvillingar (IVF-resultat) som är i 7-10 årsåldern och för några år sen blev hon plötsligt gravid på helt "vanlig väg", över 35 år gammal! )

 

[Poppinella]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Kan bara tala för mig själv nu, men:
Det värsta jag vet är klämkäcka kommentarer som att "slappna av så ska du se att det löser sig"... det kommer i princip alltid från de som redan har barn och som vet någon som minsann slappnade av en gång i tiden och vips blev gravid... Att säga att man ska slappna av är som att beskylla MIG för denna situationen. Att det är mitt eget fel att jag inte blir gravid för att jag inte varit tillräckligt avslappnad... nåja. Jag var avslappnad i över ett år och inte hände nåt för det! Nu har det gått två år och vi är i utredningssvängen. Får se vad det visar.

Det verkar som att hon har lätt för att prata och VILL prata. Lyssna på henne och låt henne vara lite bitter emellanåt.
Det bästa jag vet är när jag och min kära vän M (som är i samma situation) sitter och fikar och beklagar oss som ett par gamla gnällkärringar! Det ger en ny energi och man står ut några dagar till! Sen är det dags för nästa gnällepisod
Det är toppen att ha nån att prata med och hon är säkert jätteglad att hon har dig mitt i denna cirkus.

Kan tipsa om en bra sida:
http://hem.passagen.se/chisanna/guide.htm

 

[Poppinella]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Kan även tillägga en sak:
det är inte så att man VILL vara missunnsam, men man blir det... det gör ont i en när en efter en meddelar att de är gravida. Jag vet inte hur många i vår omgivning som vid det här laget har blivit gravida och fått sina barn EFTER det att vi kastade pillrena. Vissa barn är ju redan över året och det planeras syskon.
Jag biter verkligen ihop för det sista jag vill är att de lyckliga nygravida ska märka vad jag känner, det hade ju tagit bort deras glädje och det vill jag inte. Därför att min kära fröken M och våra fikastunder så underbara för där kommer alla såna känslor ut och det stannar mellan oss!

Och det där med att "slappna av" (jag vet, jag har svårt för att släppa de orden... ). Jag vet (och säkert de flesta andra som är i samma situation) att man tolkar in mer i det än vad den som säger det oftast menar. Många gånger är det helt enkelt så att en del inte vet vad de ska säga och kör med "slappna av". En del tror stenhårt på det och ger rådet just därför.
Men tänk själva om ni vill något så otroligt gärna att det gör ont i en... man vill inget hellre än att hoppas, tro och drömma och så säger någon att det är mitt fel att det inte slagit in för att jag inte har slappnat av!
Ok, "mitt fel" säger de ju inte, men det är ju precis det jag hör.

Nåja, nu har jag fått ur mig lite här med... har inte pratat med M på några dagar, behöver nog ringa henne imorgon....

 

[TinyWiny]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Ja vad säger man, man låter henne prata och gråta, man låter henne vara arg, ledsen och förbannad, man finns där när man behövs och lyssnar.

En kompis till mig var på första utredningen som 26 åring, då hade hon och hennes sambo försökt i två år, hon fick hormoner som hon mådde dåligt av och det var verkligen jättejobbigt, inget fel kunde hittas om man bortser från att hon hade endomentrios, men de säger ju idag att det inte har någon inverkan en dag kommer hennes sambo hem och säger att det är slut bara rakt av, hon var ju helt förkrossad, hon trodde ju att det berodde på att de inte blev gravida

Tre år senare träffade hon en man, hon åt p-piller för att hålla sin endomentrios i shack, de använde kondom, hon blev gravid första gången jag var ju bara tvungen att fråga vad det var för en super hingst
Nu höll inte detta förhållandet, men hon är ju lycklig över sin underbare son

Några år senare träffar hon en ny man, efter ett tag vill de ha barn och de försöker och försöker efter två år börjar en ny fertilitets omgång.

Då blev hon gravid dagen innan de skulle på inskrivning plussar hon!!!

Så från att som "ung" inte kunnat få barn så fick hon första vid 30 och andra vid 35, helt utan någon hjälp alls.

Men under den "mörka" tiden så grät hon många gånger hos mej, det är inte vad man säger som räknas utan att man lyssnar (givetvis säger man inte "det ordnar sig när du slappnar av" eller andra idiotiska saker)

 

[humlanotrocadero]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Idioti att köra med "slappna av så löser det sig" då skulle man ju kunna ha det som preventimedel o det har ju knappast fungerat genom åren...

Spänn dig som fasiken så blir det inga barn

Slappna av så blir du gravid

Säger sig ju självt... Fatta inte dom som säger så.

 

[ancan]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Genom att finnas nära henne, lyssna och förstå.

Tala om för henne att 1 år faktiskt inte är så ovanligt länge, massor av andra par har hållt på längre, och ändå fått barn...

 

[dressyrtant]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Det går alltid att testa en erfaren zonterapeut eller akupunktör. För en del funkar det jättebra, för andra inte alls. Men det skadar inte att prova iaf.
Jag har själv gått zonterapi/reflexologikurser och de var rena rama fertilitetskurserna.

 

[cowgirl81]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Jag och min sambo har provat i lite mer än 2 år, och nu är jag gravid, jag slutade tänka på barn och familj och vips så var jag med barn,

 

[Sunshine]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Jag och min sambo har provat i lite mer än 2 år, och nu är jag gravid, jag slutade tänka på barn och familj och vips så var jag med barn,

Roligt for dig , men det var INTE for att du slutade tanka pa det som du blev gravid! DEt ar JUST sana idiotiska kommentarer som gor ofrivilligt barnlosa forbannade.

I ovrigt haller jag med om allt som Popinella sager

Man vill inte hora saker som: "slappna av sa loser det sig", "sluta tanka pa det sa blir du gravid", "ja staaaaaackars dig jaaaaag blev minsann gravid pa forsta forsoket", "jag kanner en som adopterade och vips blev de gravida pa naturlig vag" osv osv i all oandlighet.

Lyssna i forsta hand. Stotta. Fraga intresserat om behandlingen som de genomgar, om de kommit sa langt. Var en god van!

 

[alazzi]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Jag och min sambo har provat i lite mer än 2 år, och nu är jag gravid, jag slutade tänka på barn och familj och vips så var jag med barn,

Har du inte läst tråden?!

Det är just såna kommentarer som gör mest ont när man försöker att bli gravid. Ganska onödigt att slänga in den kommentaren, hoppas att du inte säjer så till dina vänner som försöker få barn.

Det hjälper INTE att "slappna av". Då skulle ingen behöva bli ofrivilligt gravid, då hade man ju bara behövt spänna sig och vara orolig för att bli gravid så hade man sluppit en graviditet med ditt resonemang.

 

[Poppinella]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Du kanske upplever det som att det funkade för dig, kanske var det inga fel på er utan tog tid helt enkelt. Ibland är det ju bara så. Självklart hoppas jag att det för vår del bara tar lite tid med och att man inte kommer hitta nåt galet.
Men tänk om du ger det rådet till ett par där tex mannens spermier inte kan ta sig igenom motstånd, eller där kvinnan har cystor och inte kan bli gravid utan hjälp, äggledarna kanske är igensatta osv osv... hur ska det då hjälpa att slappna av och inte tänka på barn?
Tänk på att du/ni kanske inte får veta vad som är fel. Inte alla vill berätta det öppet (det är trots allt väldigt privat) så det är därför man får tänka sig för lite med vad man säger.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Fattar inte heller att man dräper en sån kommentar i denna tråden...

Ok men jag antar att vi har en ny preventimedelsmetod då, tänk som faan så slipper du barn eller blir inte gravid om du tänker på det.

 

[Flyttfogel]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Min bästa vän o hennes sambo försökte oxå länge innan de fick sin lille son. Som kompis är det nog bara att finnas där, du behöver inte säga nåt särskilt. Lyssna när hon vill prata, det är nog bara så enkelt... Fråga vad hon tycker, vill hon att du ska fråga eller vill hon själv ta upp saken när hon vill prata?

Min kompis berättade bara för de närmaste om barnlösheten och det som sårade henne mest var oigenomtänkta kommentarer från andra, t.ex "Nämen, är det inte dags för er att skaffa barn snart, gubben börjar bli gammal hahaha! " Sånt skär i hjärtat efter 4år o otal misslyckade försök. Vid såna tillfällen när jag visste att hon blev ledsen kunde jag rycka in o på ett fint sätt utan att avslöja något föra in samtalet på ett annat ämne.

Min kompis har nu en 1-årig son som blev till efter 5 års väntan. Jag håller tummarna för att det kommer gå bra för din vän oxå!

 

[Poppinella]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Vid såna tillfällen när jag visste att hon blev ledsen kunde jag rycka in o på ett fint sätt utan att avslöja något föra in samtalet på ett annat ämne.

Och SÅNT är guld värt!!!
En räddare i nöden som kan göra en avledande manöver är toppen!

 

[Trani]

Sv: Vad säger man till kompisen....

Kanske OT men ett år är väl ingenting? Det är ju liksom bara 12 ägglossningar som dom inte har lyckats pricka in. Jag vet iaf att mina föräldrar fick vänta i två år på att min storebror skulle bli till, och inte gick dom till läkaren för det.

 

[bananabambi]

Sv: Vad säger man till kompisen....

volvo740tjej: Det där har ju egentligen ingenting med TS problem att göra. Det är precis sådant man inte ska säga till någon som försöker. Det är faktiskt inte så himla lätt. Det första man försöker med är att "slappna av". Har det inte fungerat efter många försök så behöver man absolut inte höra det från klämkäcka personer i omgivningen.

*kl*

Däremot att ha en förstående vän, som inte heller har någon önskan om att gå i barnvagnsaffärer och drömma, kan vara guld värt. Och som någon skrev, har denne även förmågan att få en att byta tankespår och ämne, är det kanon.

Jag kämpade med att bli gravid ett år, utan att tala om det för någon. När det gått precis ett år, avslöjade jag det för min väninna. Det tog en månad, så var hon gravid. Ja, hon blev inspirerad av mig, hade vi kommit så långt att vi ville ha barn så ville de samma sak. Jag trodde jag skulle lipa ögonen ur mig, jag var så makalöst avundsjuk och missunsam och ledsen. Sedan blev jag medsläpad i barnvagnsaffärer och tusen andra ställen jag helst av allt hade sett att jag sluppit.

Sedan, när nu barn kom på tal i vår umgängeskrets, så började min svärmor tjata. Och påpeka att vi nog skulle hinna före min sambos bror. Jag avskydde pratet, ville ju inget hellre än att "hinna före dom". Jag fick ständigt hitta på ursäkter inför både sambons föräldrar och mina egna. Månaden efter min vän talade om sin graviditet, släppte sambons bror nyheten: de skulle också ha barn. Då dog jag inombords en andra gång.

Jag ville inte se deras magar, inte höra ett enda ord om deras graviditeter. Min hals stockade sig vareviga gång, jag tyckte så hemskt synd om mig själv. Man blir så enormt självömkande när det inte går, det ligger en sådan prestation blandad med maktlöshet i att vilja men inte kunna. Det är hemskt.

Eftersom jag aldrig blev gravid så bestämde vi oss för att hösten -05 göra en utredning. Innan dess skulle jag gå ner i vikt, och ha en sommar där jag bara tänkte på mig själv.

Jag gick ner 15 kilon den sommaren. Jag skaffade hund som alltid varit min dröm. Sedan, i augusti, blev jag gravid. Efter 2,5 års försök.