T
Tjalfe
Min mormor och morfar(80år gamla) förstår inte att deras hund inte har ett bra liv.
För ca 6 år sen köpte dom en omplaceringshund. En JÄTTE STOR schäfer(dom ville antagligen ha en bra vakthund). Jag har aldrig sett en så stor schäfer, han är enorm! En ganska trevlig kille jämfört med deras tidigare schäfrar....
Dom bor inne i ett litet samhälle. Precis där dom bor finns det en liten skogsdunge som dom brukar rasta honom i. I början åkte dom upp till oss(som bor på landet) nån eller några gånger i veckan. Han fick då springa lös lite men dom gick riktigt korta promenader(typ 10-15 min). Sen var det bara hem och lägga sig framför tv soffan. Och fick bara gå ut och rastas i mellan åt. Enda gången han fick röra ordentligt på sig var när min mormor och morfar var bortresta då antingen jag och min pappa hade hunden eller när han var på hundpensionat. Då fick han ut och springa i skogen. Han har aldrig blivit tränad i någon som helst lydnad(kan väl som mest "sitt").
Man kan inte ha honom ihop med andra hundar, dom små biter han troligtvis ihjäl och dom större får ordentligt med stryk. Så släpper inte ihop honom med våra hundar.
Så en dag hände det som absolut inte fick hända. Dom hade med sig hunden upp till oss och hade precis kommit hem från en utav 10min promenaderna. Då kommer min 12åriga granne och hans kompis gående LUGNT! Inget flamsande, springande eller vevande med händer.
Hunden rusar mot dom(är väl ganska vanligt om dom ska hälsa). Det vi inte räknade med var att han hoppade upp och började hugga grannens kompis.... I armen och i magen.
Som TUR var så var min pappa i närheten så han kunde springa bort och sparka undan hunden.
Pojken klarade sig som tur var bra men var rejält chockad och hade bitmärken i arm/mage. Vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt...
Efter detta sa vi att nu SKA hunden avlivas. På den här gården skulle den iaf aldrig mer sätta sin fot. Men morfar skyllde ifrån sig med "äh, han ville ju bara leka". Dom slapp precis undan en polisanmälan som pojkens föräldrar tänkte göra. Så trotts att vi försökte övertala dom att avliva hunden så är han fortfarande kvar.
Nu får han inte ens längre dom här promenaderna ute i våran skog eftersom mormor och morfar vet att han inte är välkommen här(dom var uppe några gånger efter med munkorg på honom).
Så nu får han ligga inne för jämnan. Och får bara gå ut och kissa och bajsa. Sen är det in och vakta huset som gäller igen.
Jag som haft hundar hela mitt liv ser hur illa hunden mår. Han är förstörd både i psyke och kropp. Inga muskler, en hjärna som blir helt uppsnurrad om man gör något med honom. Han blir tokig om man försöker aktivera honom på nått sätt. Han kan verkligen inte kontrollera sig.
Jag har börjat bli rädd för honom. Jag håller avstånd från honom när vi är där på besök. Han har inga "spärrar" längre. Syns att mormor och morfar är rädda för honom också.
Han är nu 8år och ser väldigt "sliten" ut. Innerst inne hoppas jag att han ska bli sjuk och få somna in så han slipper det här livet. Men är rädd för att han ska ha många år kvar i livet.
Vad tusan ska jag göra? Ta hunden när dom är borta och åka iväg och avliva den? Knappast.
Jag älskar verkligen min mormor och morfar annars. Jag är deras enda barnbarn och dom gör allt för mig. Jag vill hjälpa hunden men absolut inte förstöra min relation till dom. Dom är gamla, jag vet inte hur länge jag får ha dom kvar.
Men tycker så synd om hunden och är även rädd att han ska göra någon annan illa nästa gång. Kanske ännu ett barn? Eller någon i min familj? Han har visat lite aggresivitet mot min pv redan.... Kanske en annan hund får sätta livet till? Det har varit nära förr.
Nån som har något tips om hur jag ska göra i den här sjuka situationen? Överdriver jag?
För ca 6 år sen köpte dom en omplaceringshund. En JÄTTE STOR schäfer(dom ville antagligen ha en bra vakthund). Jag har aldrig sett en så stor schäfer, han är enorm! En ganska trevlig kille jämfört med deras tidigare schäfrar....
Dom bor inne i ett litet samhälle. Precis där dom bor finns det en liten skogsdunge som dom brukar rasta honom i. I början åkte dom upp till oss(som bor på landet) nån eller några gånger i veckan. Han fick då springa lös lite men dom gick riktigt korta promenader(typ 10-15 min). Sen var det bara hem och lägga sig framför tv soffan. Och fick bara gå ut och rastas i mellan åt. Enda gången han fick röra ordentligt på sig var när min mormor och morfar var bortresta då antingen jag och min pappa hade hunden eller när han var på hundpensionat. Då fick han ut och springa i skogen. Han har aldrig blivit tränad i någon som helst lydnad(kan väl som mest "sitt").
Man kan inte ha honom ihop med andra hundar, dom små biter han troligtvis ihjäl och dom större får ordentligt med stryk. Så släpper inte ihop honom med våra hundar.
Så en dag hände det som absolut inte fick hända. Dom hade med sig hunden upp till oss och hade precis kommit hem från en utav 10min promenaderna. Då kommer min 12åriga granne och hans kompis gående LUGNT! Inget flamsande, springande eller vevande med händer.
Hunden rusar mot dom(är väl ganska vanligt om dom ska hälsa). Det vi inte räknade med var att han hoppade upp och började hugga grannens kompis.... I armen och i magen.
Som TUR var så var min pappa i närheten så han kunde springa bort och sparka undan hunden.
Pojken klarade sig som tur var bra men var rejält chockad och hade bitmärken i arm/mage. Vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt...
Efter detta sa vi att nu SKA hunden avlivas. På den här gården skulle den iaf aldrig mer sätta sin fot. Men morfar skyllde ifrån sig med "äh, han ville ju bara leka". Dom slapp precis undan en polisanmälan som pojkens föräldrar tänkte göra. Så trotts att vi försökte övertala dom att avliva hunden så är han fortfarande kvar.
Nu får han inte ens längre dom här promenaderna ute i våran skog eftersom mormor och morfar vet att han inte är välkommen här(dom var uppe några gånger efter med munkorg på honom).
Så nu får han ligga inne för jämnan. Och får bara gå ut och kissa och bajsa. Sen är det in och vakta huset som gäller igen.
Jag som haft hundar hela mitt liv ser hur illa hunden mår. Han är förstörd både i psyke och kropp. Inga muskler, en hjärna som blir helt uppsnurrad om man gör något med honom. Han blir tokig om man försöker aktivera honom på nått sätt. Han kan verkligen inte kontrollera sig.
Jag har börjat bli rädd för honom. Jag håller avstånd från honom när vi är där på besök. Han har inga "spärrar" längre. Syns att mormor och morfar är rädda för honom också.
Han är nu 8år och ser väldigt "sliten" ut. Innerst inne hoppas jag att han ska bli sjuk och få somna in så han slipper det här livet. Men är rädd för att han ska ha många år kvar i livet.
Vad tusan ska jag göra? Ta hunden när dom är borta och åka iväg och avliva den? Knappast.
Jag älskar verkligen min mormor och morfar annars. Jag är deras enda barnbarn och dom gör allt för mig. Jag vill hjälpa hunden men absolut inte förstöra min relation till dom. Dom är gamla, jag vet inte hur länge jag får ha dom kvar.
Men tycker så synd om hunden och är även rädd att han ska göra någon annan illa nästa gång. Kanske ännu ett barn? Eller någon i min familj? Han har visat lite aggresivitet mot min pv redan.... Kanske en annan hund får sätta livet till? Det har varit nära förr.
Nån som har något tips om hur jag ska göra i den här sjuka situationen? Överdriver jag?
