Ni träffas, ni flyttar ihop omgående utan eftertanke eller tydlighet om stora frågor (och drar in ett barn i det hela dessutom). Ni har en katt som mår uppenbart dåligt och fokus ligger på att gråta över kattsand på golvet???
Du kan uppenbarligen inte erbjuda den stressade katten en bra tillvaro. Däremot finns ett ex som kan och vill ta hand om den. Men det vill inte du för det är synd om dig om du ska behöva vara utan katten. Sorry, men det handlar faktiskt inte om att du ska välja katt eller sambo i första hand, det handlar om att du, så länge katten är ditt ansvar, ser till att den mår bra. Om du inte vill se till att den har det bra och ditt ex vill det, så är det hela inte särskilt komplicerat.
Det handlar inte heller om att husdjur ska tillåtas vara gränslösa och att ett hem med hundar och katter nödvändigt är ett sunkigt ställe med hår i smöret och spyor i hörnen, med sönderrivna möbler och utan lampor och växter i fönstren, utan att djur är individer som har rätt till utrymme och rörelsefrihet i sitt hem.
Du ska nog inte ha för höga förhoppningar om att få ha kvar katt nr 3 vad det lider. En människa som föredrar att djur sitter i bur ger mig obehagskänslor och hissar varningsflagg för ett kontrollbehov som inte jag vill ha något att göra med.
Svar från en person som inte vill föra en diskussion över huvud taget. Ett bekvämt sätt att ta makten över tillvaron.
Möjligt framtida scenario: Oden flyttar, Freja bor kvar, är tyst på nätterna, spyr inte och klöser inte på möblerna. Din partner gråter ändå över att ha en katt i hemmet och "dåligt samvete över att sätta dig i den här sitsen". Vad gör du då?
/Djurägare och pedant
Du behöver inte ha ont i magen över att det är barn med i bilden, för han mår definitivt inte dåligt i den här situationen. Inte heller över att jag kommit in i hans liv i såhär pass fort. Utan eftertanke är det inte heller vi flyttar ihop. Barnet och jag har en jättebra relation och vill att jag ska vara där. Fokus ligger inte på kattsanden på golvet heller, utan känslor. Han tänker på mina känslor, får ångest över sina och jag är ledsen för hans känslor, typ.
Däremot har T inte varit tillräckligt ärlig mot varken mig eller sig själv vad gäller djur i huset, först efter det faktum att katterna kom in i huset kom han ikapp med sina känslor angående det. Han har alltid sagt "jag vill ha dig, så fast jag är rädd för det här med katterna så vill jag såklart ge det ett försök, men det kommer ta tid innan jag vänjer mig". Han gick in positiv till det, nervös, men fortfarande positiv.
Han är jätteledsen över att nu inse att han kanske aldrig kommer kunna vänja sig, han mjuknar lite för varje dag, men än vågar jag inte hoppas på vi når hela vägen fram.
Oden har lugnat ner sig rejält och har inte skrikit de två senaste nätterna, han verkar ha accepterat att Vidar inte bor hos oss mer. Vi har byggt in uteplatsen med nät, så nu när de får vara ute mer verkar katterna betydligt mer harmoniska och tillfreds.
Och det var det jag vill se hos honom, att han började återfå lugnet, så att jag inte i ren panik bara körde honom till mig ex, som egentligen bor på tok för litet för att ha två katter. Så det hade bara varit en nödlösning, innan ett annat permanent hem kunde ordnas. Om Oden blir sitt gamla harmoniska jag igen nu, säger även T att katterna knappt märks och inte utgör något enormt problem.
Vi pratar så gott som dagligen om det här med djur, han berättade senast igår att han hade föredragit hund före katter 10 gånger om, för han tycker han får mer utbyte av en hund än katt. Han vill försöka vänja sig vid katterna, stundtals låter han positiv om att det ska gå. Jag har börjat ana att det egentligen bottnar i att han inte gillar katter helt enkelt, han har mumlat något om "jag ser ingen mening med katt, tänk om du hade haft hund istället..".
Men skulle det skita sig totalt och han absolut inte kan vänja sig vid katterna, får Oden flytta till mitt ex och Freja till min mamma.
Situationen börjar ordna upp sig, hoppas jag.
Nu tycker jag du är lite kinkig... 
