Varför bryr jag mig så mycket?

[Grazing]

Lillhagen ska ju rivas och jag mår så dåligt över det. Jag förstår verkligen inte, jag hatade det stället, bara tvång och dåligt behandlande av skötarna. Vård var det inget att tala om alls, jag gjorde allt för att komma ut därifrån och det gjorde jag ju tillslut. Sen flyttade dom ju psyk till ett annat ställe vilket är betydligt bättre i utseende och mycket mera hemtrevligt iallafall även innehållet i vården är densamma.

Dom senaste veckorna har jag gått i parken som är där, hur nere som helst över att det ska rivas och bara funderar och funderar på hur tomt det kommer bli. Är ju bara en byggnad och inte en särskilt snygg sådan heller.

Varför bry sig om ett ställe som man bara ville komma ifrån och där det verkligen inte finns bra erfarenheter alls. Borde ju bli glad om att dom gör om stället med tanke på dom dåliga minnerna från det.

För att analysera mig själv lite grann så kanske det är det som är mitt problem överhuvudtaget, må dålighet är/har varit en större del av min identitet och att jag inte vill/kan släppa det och gå vidare. Kanske därför jag aldrig heller mår helt bra nångång.

Varför reagerar man såhär? Logiskt borde ju vara att man vill gå vidare och ur dom sämre tankarna, inte tvärtom, inte bli rädd såfort det sämre måendet börjar släppa eller när någonting faktiskt är bra. Bara lite funderingar.

 

[morgaine]

Sv: Varför bryr jag mig så mycket?

Var ett program om just detta för ca en vecka sedan. En dok om lillhagen. Många känner som du. Några före detta patienter återvände och sov i kulvertarna.
Det har kanske att göra med att stället ändå tog hand om en när man mådde dåligt, så trots att man inte trivdes så representerar det en form av trygghet. Man vet att man kan få hjälp där?

 

[Grazing]

Sv: Varför bryr jag mig så mycket?

Det är ju det som är konstigt, såg den dokumentären också och jag förstod det som att det var folk som faktiskt var sjuka som tvingats ut därifrån och som bott permanent där under flera år. Jag är trots allt relativt "normal" på det sättet och har alltid varit. Kom dit på väldigt orättvisa sätt varje gång, mådde alltid tusen gånger värre när jag kom ut än vad jag gjorde när jag åkte dit. Att jag blev sämre där var just för att det inte fanns någon hjälp att få, inte på deras sätt iallafall. Det passade mig inte ett dugg det stället. Märkte ju att vissa fick mera hjälp än andra. Eller iallafall mera uppmärksamhet än andra.

Jag tror jag är för trygg i mådåligheten i sej självt, jag vet hur jag är där och hur jag reagerar, hur man nu kan "trivas" med att må dåligt. Borde ju vara friskhet och sundhet som lockar. Förnyelse och framåttänk, jag har trots allt förändrats mycket under åren, mådåligheten passar egentligen inte in. Verkar inte som att jag vill inse att jag inte är samma person längre.

Kanske blir det bättre när stället väl har försvunnit och det kommer dit nytt. Men just den stillheten över detta ställe är så konstigt härlig. Kan gå runt där på promenad med hunden i timmar utan att förstå riktigt vad det är som drar.