Vem är jag utan häst?

förvirrad

Trådstartare
Under en lång tid nu har jag känt att jag inte vill ha häst längre. Jag pratar nu inte månader utan snarare år. Problemet är att jag älskar min häst hårt och innerligt.
Sommaren brukar vara en viloperiod från den här känslan men den här sommaren har det inte skett.
Jag funderar fram och tillbaka men hur gör man? Jag har haft min häst sedan hon var föl. Hon är min själsfrände och meningen i mitt liv. Jag kan inte sälja henne. Det vore ett svek mot henne och ett svek mot mig själv men jag orkar inte ha häst. Jag vill inte ha häst helt enkelt, men jag vill ha min häst eftersom jag älskar henne som individ.
Hela sommaren har jag tänkt att jag borde göra det här i min bostad och det här men så ser jag pengarna rinna iväg på annat. Nu ser jag bara en lång period av mörker, regn och frysa framför mig.
Men vem är jag utan häst? Jag har ju haft häst hela mitt vuxna liv. Att ha häst är min identitet. Att ha häst är hela mitt sociala nätverk.
Nej det går inte att vänta på att hon blir gammal då hon bara är 14 år. Hon borde vara i sitt livs form men vi gör nästan ingenting förutom kramas.

Det här kanske borde ligga på Hästmänniska men det rör ju egentligen inte hästar så mycket utan mer identitet och känslor
 
Under en lång tid nu har jag känt att jag inte vill ha häst längre. Jag pratar nu inte månader utan snarare år. Problemet är att jag älskar min häst hårt och innerligt.
Sommaren brukar vara en viloperiod från den här känslan men den här sommaren har det inte skett.
Jag funderar fram och tillbaka men hur gör man? Jag har haft min häst sedan hon var föl. Hon är min själsfrände och meningen i mitt liv. Jag kan inte sälja henne. Det vore ett svek mot henne och ett svek mot mig själv men jag orkar inte ha häst. Jag vill inte ha häst helt enkelt, men jag vill ha min häst eftersom jag älskar henne som individ.
Hela sommaren har jag tänkt att jag borde göra det här i min bostad och det här men så ser jag pengarna rinna iväg på annat. Nu ser jag bara en lång period av mörker, regn och frysa framför mig.
Men vem är jag utan häst? Jag har ju haft häst hela mitt vuxna liv. Att ha häst är min identitet. Att ha häst är hela mitt sociala nätverk.
Nej det går inte att vänta på att hon blir gammal då hon bara är 14 år. Hon borde vara i sitt livs form men vi gör nästan ingenting förutom kramas.

Det här kanske borde ligga på Hästmänniska men det rör ju egentligen inte hästar så mycket utan mer identitet och känslor
Så länge de går ute med andra hästar så lider inte hästar av att "bara kramas".

Jag saknar hästarna så det värker trots att det var flera år sedan sista somnade in, men känslan av att inte ha häst är verkligen en lättnad. Och det är okej. Det finns andra saker att lägga sin energi och kärlek på, för mig fylls behovet av fåren, korna och hundarna.
 
Under en lång tid nu har jag känt att jag inte vill ha häst längre. Jag pratar nu inte månader utan snarare år. Problemet är att jag älskar min häst hårt och innerligt.
Sommaren brukar vara en viloperiod från den här känslan men den här sommaren har det inte skett.
Jag funderar fram och tillbaka men hur gör man? Jag har haft min häst sedan hon var föl. Hon är min själsfrände och meningen i mitt liv. Jag kan inte sälja henne. Det vore ett svek mot henne och ett svek mot mig själv men jag orkar inte ha häst. Jag vill inte ha häst helt enkelt, men jag vill ha min häst eftersom jag älskar henne som individ.
Hela sommaren har jag tänkt att jag borde göra det här i min bostad och det här men så ser jag pengarna rinna iväg på annat. Nu ser jag bara en lång period av mörker, regn och frysa framför mig.
Men vem är jag utan häst? Jag har ju haft häst hela mitt vuxna liv. Att ha häst är min identitet. Att ha häst är hela mitt sociala nätverk.
Nej det går inte att vänta på att hon blir gammal då hon bara är 14 år. Hon borde vara i sitt livs form men vi gör nästan ingenting förutom kramas.

Det här kanske borde ligga på Hästmänniska men det rör ju egentligen inte hästar så mycket utan mer identitet och känslor
Fast det tror jag ändå inte på. Hittar man rätt hem behöver det inte alls vara ett svek, att känna det kostar mycket pengar. Där finns många människor som säkert kan älska din häst precis lika mycket som dig. Så du skall inte behöva känna så.

Om du inte vill sälja kan det ju vara en möjlighet att ha hästen på lösdrift.

Men eftersom du nämner pengeaspekten och att du har känt så här länge, så varför inte sälja? det kan ta sin tid, men jag tycker verkligen inte du skall känna du sviker din häst.
 
Har varit i liknande situation förutom att den sista hästen hade inte bott här så länge som din.
Jag envisades med att ha kvar hästarna alldeles för länge pågrund av att jag alltid haft dom och inte visste hur livet skulle vara utan, hade ju haft hästar sen jag var liten utan avbrott. Till slut tog det bara stopp och jag sålde. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. Jag blev så urless på häst att jag nu inte ens vill träffa någon. Hade jag sålt tidigare kanske jag hade kunnat behålla en del av intresset och kanske rida någon gång ibland någon annanstans. Men nu är det bara tvärstopp.
Livet är så mycket bättre nu men jag såg direkt till att skaffa mig ett annat stort intresse och började träna mer med min hund och har nu köpt en valp som kräver lite mer än mina tidigare hundar för att kunna satsa på det. Och i hagen går det kossor 😁
 
Kan du skaffa en medryttare medans du velar?

Jag sålde min prins ❤️ men ser det inte alls som ett svek. Han fick ett toppenhem! En tjej som nyss blivit pensionär och hade all tid i världen. Hon hade en fin lösdrift på tomten och var en duktig ryttare. Helt ärligt har han det bättre där än han haft under de åren jag hade honom!

Visst saknar jag honom otroligt, men rent krasst har jag inte tid just nu och det hade mest varit ett dåligt samvete att ha kvar honom. (Sålde hästen när jag var höggravid)
 
Jag hade samma känslor som dig: stod med en ponny jag haft i 13 år och som jag absolut inte ville sälja egentligen men pengar, tid och intresse var en bristvara. Jag lånade ut honom till en fd stallägare. Världens bästa lösning, är så innerligt glad att det blev såhär bra. Förhoppningvis stannar han där läääänge.
 
Jag sålde mina sista två hästar för drygt fyra år sen. Det är det bästa beslut jag har tagit. Och båda har fått det KANON. Min ridhäst är just nu dräktig och står på lösdrift med sitt föl och en kompis. Har det löjligt bra! Ponnyn hamnade i en familj där hon fick gå i stor hage och träna/tävla fälttävlan. Det är absolut inte ett svek, det kan bli hur bra som helst.
 
För drygt 4 år sedan sålde jag en häst jag hade haft i 18 år, sedan han var fyra. För min del var det inte för att sluta med hästar, utan för att göra utrymme för att köpa en ny, men känslan att sälja den häst man haft i många, många år är nog densamma. För min del såg jag det inte som ett svek. Vi hade växt ifrån varandra. Han började bli gammal (22) och var inte längre lika pepp på att träna och tävla, medan jag ville utveckla min ridning och känna att jag som ryttare och vi som ekipage blev bättre. Och det blev vi ju inte längre. Så jag sålde till en familj med en då 8-årig dotter, vars läromästare min häst blev. Han finns fortfarande i livet, 26 år gammal, och han och hans nya människa älskar varandra, det kunde inte blivit bättre! Så nej, det behöver inte vara ett svek att sälja sin vän, det kan bli början till något ännu bättre!
 
Om du står fast vid att du inte vill sälja skulle jag rekommendera dig att skaffa betalande medryttare eller hel/halvfodervärd. På så sätt får du lite pengar och tid över till annat.

Om du landar i att det är bäst att sälja men ändå vill se hästen någon gång i veckan kanske du kan avtala om att bli medryttare på hästen i samband med ägarbytet? Kanske lättare sagt än gjort, men det är nog inte omöjligt.

Oavsett vad du väljer att göra så tycker jag absolut inte att du ska känna att du sviker din häst 🌷
 
Jag saknar min sista häst så det gör ont ibland, men jag vet ju att i den situationen jag stod i så hade jag inget val. Jag hade varken råd eller energi att hålla honom. Och skaffa en delfodervärd till en stor och nervig tävlingshäst som kastade av en så fort man blev lite hård i handen, men som samtidigt krävde massor med uteritter för att hålla är hopplöst. Dessutom var jag spyless på hästvärlden då. Jag hade gett den mitt allt och inte fått något tillbaka som jag upplevde det då. Det finns en identitet utan häst, den tar tid att hitta, men det går!
 
Medyttare är omöjligt att hitta där jag bor så den lösningen är utesluten.
Har du hästen hemma eller inackorderad?
Om hemma; har du möjlighet att flytta hästen till en anläggning med service?
Det behöver inte vara skitdåligt att ha hästen inackorderad på en ridskola där det kan finnas vettiga människor som rider på lektion och gärna vill vara medryttare. Ridlärarna brukar kunna tipsa om lämpliga personer.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej! Skulle uppskatta lite tips och hjälp. Jag har ridit nu i några månader och älskar verkligen det. Har dock endast kommit till...
Svar
9
· Visningar
604
Senast: valy
·
Hästmänniskan Jag har ägt henne i tre år. vi rider ut ca 4 ggr i veckan. Jag rider alltid ut själv, då jag inte har någon att rida ut med, samt att...
2
Svar
32
· Visningar
2 146
Senast: Sel
·
Hästmänniskan Blir så himla trött på mig själv! Behöver skriva av mig lite. Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller...
2
Svar
28
· Visningar
2 416
Senast: bobbbo
·
Hästmänniskan Jag har haft min häst i många år och utbildat den själv med hjälp av tränare. Älskar hästen över allt annat och har ridit den tusentals...
Svar
17
· Visningar
2 854
Senast: Solstig
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Skadade hästar och konvalescenter
  • Dressyrsnack 17
  • Uppdateringstråd

Omröstningar

Tillbaka
Upp