Apropå svårigheter att glädjas över andras lycka så flyttar den uttjatade kompisen/kollegans tjej hit och ihop med honom om knappt två veckor. Och det känns jobbigt som fan om jag skall vara ärlig mot mig själv. Vi umgås fortfarande väldigt mycket, (oftast ett par dagar i veckan+på jobbet) men nu lär det bli annorlunda. Annat vore osunt. Jag sa det till honom också, att jag är väldigt glad att han är så lycklig, men att jag är lite rädd för att jag kommer att bli väldigt ensam. Och jag ÄR glad för hans skull. Jag vill inte vara hans sambo, men jag vill vara med honom för det gör mig starkare, vi kan prata om nästan allt och han ger mig känslan av att vara behövd och att fylla en funktion. (Det sista behöll jag för mig själv...)
Det är en märklig liksom sorg jag känner över att han hellre är med henne än mig samtidigt som vi bara är vänner och det är ok.
Men ändå gör det ont. Vi är väldigt nära varandra och nu blir allt annorlunda.
Han säger att han vill fortsätta hänga med mig, bara att det inte lär bli lika mycket framöver.
Och kanske trivs jag med tjejen också och vi kan hänga alla tre, men det känns underligt. Den som lever får se. Men just nu känns det lockande att tacka för tiden som varit och flytta från den här lilla platsen och börja på nytt.
Trivs inte jättebra på jobbet just nu heller, stressigt och osäker situation. Och jag ser inte riktigt hur jag skall orka bo här som singel år ut och år in om jag inte träffar någon att dela livet med. Och ju fler människor jag lär känna desto mer övertygad blir jag dessvärre om att det faktiskt inte finns mer än en knapp handfull singelmän i lagom ålder och en rejäl överrepresentation av singelkvinnor.
Gud så deppigt DET lät. Men på plussidan är att jag har en kul och meningsfull fritid och trivs bra på det stora hela. Längtar kanske mer än någonsin efter att ha någon att dela livet med. Men jag känner mig stark, sund, frisk och fräsch!
Jag tar tiden här som rehab just nu, jag håller på att läka efter många jobbiga år och hittar tillbaka till den som är jag. Om kanske ett halvår kanske det är helt rätt med en ny nystart. Då har jag bott här i två år.
