viol

Trådstartare
Känner att jag skulle behöva lite råd kring vad man bör göra i min situation!

Det är så att jag har en jobbig, gnagande känsla som alltid finns där sedan en tid. Jag känner mig lite vilsen och som att jag tappat fästet lite i mig själv. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det! Mindfulness är något som har hjälpt mig tidigare men det känns inte riktigt som att det funkar nu? Jag vill verkligen bli av med den här känslan och förstå varifrån den kommer. Till saken hör att jag för ett tag sedan blev våldtagen för ett tag sedan, jag har bearbetat det och mått väldigt bra efteråt ett tag. I våras/vintras kändes det väldigt bra ett tag och jag vill tillbaka till känslan jag hade då. Men jag vet inte riktigt hur! Otroligt frustrerande!

Jag har haft kontakt med en samtalsterapeut rätt länge nu, men jag känner inte riktigt förtroende för henne, det känns inte rätt helt enkelt. Jag känner mig lite rädd för att det ska bli värre och att jag ska "gå ner mig" vilket antagligen gör oros-/jobbigkänslan värre. Det konstiga är att förut, när allt var sjukt mycket mer påfrestande, så upplevde jag mig själv som stark och som att jag klarade mig bra, att jag hade resurser och att inre styrka. Nu när allt har lugnat sig känns det mest bara tomt!

Frågan jag brottas med är typ: hur illa är det? Bör jag vara orolig? Eller är det oron som gör det värre? Är det kanske egentligen helt okej med mig, men mitt varningssystem blinkar rött av rädsla för att hamna i en jobbig situation igen? Vad ska jag göra åt detta? Det känns som att jag gått så länge till hon jag pratat med och vi har ältat samma saker om och om igen utan att komma fram till nån bra lösning. Och jag gillar inte ältande, jag vill ha lösningar!
 
Jag tänker att det hör ihop med traumat du varit med om, att du reagerade på ett sätt i nära anslutning (handlingskraftig?) och nu när det gått ett tag kommer andra reaktioner, kanske stress? Kropp och knopp försöker skydda sig kanske? En vanlig men jävligt obehaglig reaktion på stress/trauman är något som kallas för depersonalisering... Nu vet jag inte alls riktigt hur du känner men vad jag vill få fram är att jag tror det är något fullständigt normalt du går igenom och det kanske behöver tillåtas och jobbas MED och inte kämpas emot? Har du kontakt med andra som gått igenom liknande trauma som dig? Där kanske du kan finna stöd och tröst i vad du upplever?
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag skulle vilja ta truckkort. Det känns som en användbar grej när det gäller jobb. Eftersom jag tar det mycket för att göra mig...
Svar
3
· Visningar
438
Senast: Liten
·
Relationer Hej! Undrar om någon här varit i liknande sits och som kan dela med sig av sina erfarenheter. Jag har träffat min kille snart ett år, i...
3 4 5
Svar
80
· Visningar
5 443
Senast: cewe
·
Kropp & Själ Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att...
2 3
Svar
44
· Visningar
4 671
Senast: Mineur
·
Kultur Jag håller på att göra ett utkast till en bok inom ett av mina specialområden. Målgruppen (tänker jag mig) är både forskare inom ämnet...
Svar
9
· Visningar
573
Senast: Myrten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp