+ 1 på bröllop

[Sel]

Det är aldrig oartigt att tacka nej. Oartigt vore att inte tacka ja och ändå dyka upp, eller att inte svara alls.
Man skickar ju inbjudningar för att meddela att du är välkommen, inte för att du har plikt att dyka upp.

 

[Amha]

Det är givet, enda gången man går själv är möjligtvis när det är typ barnkalas inom familjen som inte ”är lika viktigt” som ett större evenemang såsom typ bröllop, jubileum eller liknande.

Och då ska det vara för att partnern är sjuk eller på arbete, inte för att båda inte är bjudna.

Blir inte jag och sambon båda bjudna, kommer ingen.

Anledningen till att jag undrar är att det har hänt minst en gång att jag läst om något den ena räknade kallt med att dennes partner skulle tycka för att sedan fråga partnern och fått ett svar som var väldigt oväntat. Därför undrar jag om t.ex du har frågat partnern hur denne tänker här eller om du bara räknat kallt med att det är så.

När jag tänker efter har det säkert hänt mig med att jag räknat kallt med att maken tycker en sak men efter att man frågar visat sig tycka något annat.

Nyfiken fråga: om din partner har en väldigt nära person som ska gifta sig men du verkligen, verkligen inte kommer överens med en eller båda i paret, hade du ändå gått dit? Eller om du pga ovan nämnda anledning inte blir bjuden? Det är ju ändå deras dag och de kanske vill ha den dagen utan tjafs.

Gud, jag har massa frågor gällande det där fenomenet. Jag tycker att det är jättespännande men det kanske är oartigt att ösa ur sig såna frågor

 

[Seabaz]

Vad sager ni om detta scenario da - jag ar sjalv inbjuden till brollop (singel, sa ingen partner att bjuda in anda), men kanner att det ar ett ganska stort atagande (masta stanna overnatt t.ex.) och att jag inte kanner valdigt manga personer pa brollopet - kanner egentlige bara bruden (och vi ar inte jattenara vanner) och en av brudtarnorna (vi ar nara vanner), men de kommer ju bada vara valdigt upptagna under dagen.
Ar det mycket oartigt att tacka nej?

Äh. Jag har tackat nej till flera bröllop. Oftast inte pga pengar MEN att jag känt som "varför är jag ens bjuden" och varför ska jag offra en hel ledig dag på detta?

Däremot var jag på min brors bröllop förra sommaren och det var kul att träffa hela tjocka släkten. Min sambo var med också och fick träffa alla för första gången. Men han är också många hundra gånger mer social än vad jag är.
Tvärt om, när vi ska träffa nån/några från hans släkt så tycker jag det är oerhört tråkigt eller omständigt eller jag vet inte vilket ord att använda. Det är roligt också men mest längtar jag mig därifrån.

Jag vill gifta mig en dag men då blir det nog lite mer 'de som vill får komma' eller nåt, ta med kompisar om ni vill. Middagen får man väl planera liiite mer men min erfarenhet är att folk dricker mer än äter så.. Jag hade lätt kunnat gifta mig i vipen på en flygplats och sedan dragit på honeymoon direkt...

Sorry. Rörigt inlägg. Det jag ville ha sagt är att Ja. Det är okej att tacka nej och du behöver inte ens uppge en anledning

 

[Luff]

Men gud, låt @Vogue och hennes partner göra allt tillsammans om de vill.
Det är väl ändå upp till dem?

Det är väl klart att dom FÅR göra vad dom vill. Inte fasen kommer någon från Buke åka hem till dom och hindra dom. Jag undrade för att jag undrade. Är fascinerad över hur folk ser på sina "bröllopsrelationer". Sista bröllopet jag var på blev jag bjuden ensam - av min jämnåriga kusin som jag umgåtts med en hel del under tonåren. Inga problem då jag var officiell singel. Blev 25 år gammal placerad med brudens mans helt obekanta ogifta 60+ morbröder av det mycket osociala sorten - sa ingenting. Medans brudens kompisar - ett tjugotal glada prickar - som jag kände ytligt, alla hade blivit satta vid samma bord och de släktingar jag kände satt också ihop långt från mig. Alltså hade jag tydligen hamnat vid något "singelbord". Jag kämpade glatt med gubbarna, prata med främlingar kan jag, men om man inte ens får svar på neutralt småprat så är det rätt så kört. Det blev att äta middagen och sen åkte jag. Tänkte att det kunde kvittat med den inbjudan. Om man bjuder 120 gäster så ska man väl ändå tänka att gästerna ska trivas under en två timmar lång middag.

 

[Vogue]

Anledningen till att jag undrar är att det har hänt minst en gång att jag läst om något den ena räknade kallt med att dennes partner skulle tycka för att sedan fråga partnern och fått ett svar som var väldigt oväntat. Därför undrar jag om t.ex du har frågat partnern hur denne tänker här eller om du bara räknat kallt med att det är så.

När jag tänker efter har det säkert hänt mig med att jag räknat kallt med att maken tycker en sak men efter att man frågar visat sig tycka något annat.

Nyfiken fråga: om din partner har en väldigt nära person som ska gifta sig men du verkligen, verkligen inte kommer överens med en eller båda i paret, hade du ändå gått dit? Eller om du pga ovan nämnda anledning inte blir bjuden? Det är ju ändå deras dag och de kanske vill ha den dagen utan tjafs.

Gud, jag har massa frågor gällande det där fenomenet. Jag tycker att det är jättespännande men det kanske är oartigt att ösa ur sig såna frågor

Haha jag har inga problem med att folk frågar! Jag är medveten om jag i mångt och mycket är väldigt gammaldags och ”norm mässig” inför vad som ”passar sig”.

Alltså om min sambo blir bjuden på bröllop av ett par som inte gillar mig eller som jag inte gillar skulle jag bli MYCKET förvånad om han ens ville gå.
För det första är han inte mycket för den typen av firanden (= jag roddar kring dessa event) och för det andra är vi en allians som inte tillåter att den andra blir behandlad dåligt.
Så, med allra största säkerhet hade vi/han tackat nej till det bröllopet.

Tack o lov har vi inga i vår krets som ”inte gillar oss” så förhoppningsvis slipper vi den typen av dilemma

 

[Luff]

Haha jag har inga problem med att folk frågar! Jag är medveten om jag i mångt och mycket är väldigt gammaldags och ”norm mässig” inför vad som ”passar sig”.

Alltså om min sambo blir bjuden på bröllop av ett par som inte gillar mig eller som jag inte gillar skulle jag bli MYCKET förvånad om han ens ville gå.
För det första är han inte mycket för den typen av firanden (= jag roddar kring dessa event) och för det andra är vi en allians som inte tillåter att den andra blir behandlad dåligt.
Så, med allra största säkerhet hade vi/han tackat nej till det bröllopet.

Tack o lov har vi inga i vår krets som ”inte gillar oss” så förhoppningsvis slipper vi den typen av dilemma

Grejen är väl att du själv - och dina kompisar - har hittat på dessa normer. För gammalmodigt är det inte heller. Har aldrig existerat i mer än mycket ovanliga kretsar i något inskränkt villaområde att man o kvinna aldrig gått någonstans utan varandra förutom könsbundna aktiviteter såsom de tjejkvällar du hänvisar till.

 

[Modest]

Men gud, låt @Vogue och hennes partner göra allt tillsammans om de vill.
Det är väl ändå upp till dem?

Knappast någon som hindrat dem genom att skriva på ett forum

 

[Amha]

Haha jag har inga problem med att folk frågar! Jag är medveten om jag i mångt och mycket är väldigt gammaldags och ”norm mässig” inför vad som ”passar sig”.

Alltså om min sambo blir bjuden på bröllop av ett par som inte gillar mig eller som jag inte gillar skulle jag bli MYCKET förvånad om han ens ville gå.
För det första är han inte mycket för den typen av firanden (= jag roddar kring dessa event) och för det andra är vi en allians som inte tillåter att den andra blir behandlad dåligt.
Så, med allra största säkerhet hade vi/han tackat nej till det bröllopet.

Tack o lov har vi inga i vår krets som ”inte gillar oss” så förhoppningsvis slipper vi den typen av dilemma

Jag har förstått att ditt förhållande inte är jättegammalt (rätta mig om jag har fel). Har du levt länge ihop med någon tidigare och under längre tid och fortfarande suttit ihop på det sättet?

Jag tänker tillbaka på hur min make och jag var första kanske 2 åren och då skulle vi ju göra allt som innebar t.ex familjeträffar ihop tyckte jag. Nu är och var dessa inte så vanliga dock. Efter det kändes det som att jag borde vara med pga normen men ville prioritera annat ibland och sen fimpade jag normer. Sista halvåret eller så tror jag inte att jag har varit med honom på en enda sådan träff (julfirande inkluderat) Och nej, det är inget knasigt i vår relation. Jag har bara haft annat för mig ärligt talat kan jag erkänna att det är ganska skönt att inte behöva bry sig om sånt där, det enda är väl att det har kommit en bebis i släkten som jag känner att jag har missat ;p

 

[Vogue]

Jag har förstått att ditt förhållande inte är jättegammalt (rätta mig om jag har fel). Har du levt länge ihop med någon tidigare och under längre tid och fortfarande suttit ihop på det sättet?

Jag tänker tillbaka på hur min make och jag var första kanske 2 åren och då skulle vi ju göra allt som innebar t.ex familjeträffar ihop tyckte jag. Nu är och var dessa inte så vanliga dock. Efter det kändes det som att jag borde vara med pga normen men ville prioritera annat ibland och sen fimpade jag normer. Sista halvåret eller så tror jag inte att jag har varit med honom på en enda sådan träff (julfirande inkluderat) Och nej, det är inget knasigt i vår relation. Jag har bara haft annat för mig ärligt talat kan jag erkänna att det är ganska skönt att inte behöva bry sig om sånt där, det enda är väl att det har kommit en bebis i släkten som jag känner att jag har missat ;p

Av mina vuxna samboförhållanden varade det första 4 år, sen 2 år och nu sen 2016

Mina föräldrar och deras vänner umgås också bara i par, (förutom när pappa spelar med sitt band 3-4 ggr månad) och mamma träffar sina barndomsvänner 2-4 ggr om året.
Annars har dom bara aktiviter tillsammans

Samma med vänner, det är tjejkvällar, annars paraktiviteter

 

[Kiwifrukt]

Jag var en av dem som förstod TS dilemma eftersom jag själv hade fått fullständig panik på att gå till en sån tillställning utan att direkt känna någon. Nu har jag ingen pojkvän, så det är ett väldigt påhittat scenario, men för mig finns det tre alternativ.

1) Jag blir bjuden ensam (av någon anledning) på ett bröllop till någon närstående. Då hade jag gått oavsett.
2) Jag blir bjuden ensam till ett bröllop hos en ytligare bekant. Känner kanske bara brudparet. Hade utan betänkligheter tackat nej. Men en sån tillställning hade jag tackat nej till även nu som singel.
3) Min (påhittade) pojkvän hade blivit bjuden till någons bröllop (närstående eller mer ytligt bekant kvittar) utan mig. Det får ju han avgöra om han vill gå? Vill han gå hoppas jag att han får trevligt. Vill han stanna hemma är det upp till honom.

 

[TinyWiny]

Av mina vuxna samboförhållanden varade det första 4 år, sen 2 år och nu sen 2016

Mina föräldrar och deras vänner umgås också bara i par, (förutom när pappa spelar med sitt band 3-4 ggr månad) och mamma träffar sina barndomsvänner 2-4 ggr om året.
Annars har dom bara aktiviter tillsammans

Samma med vänner, det är tjejkvällar, annars paraktiviteter

Det här är så totalt obegripligt för mig så jag måste fråga. Om någon av dina/hans vänner blir singel, utesluts de ur gemenskapen då? Får de inte längre vara med på era tillställningar då?

 

[Vogue]

Det här är så totalt obegripligt för mig så jag måste fråga. Om någon av dina/hans vänner blir singel, utesluts de ur gemenskapen då? Får de inte längre vara med på era tillställningar då?

Jo självklart? Det handlar inte om att vara ihop med någon, jag har varit på massor av event som singel, men nu när jag har en stadig sambo så är det ju vi? Men om säg AA BB CC (vi är CC) umgås som par och A är en väninna sen många år och hon blir singel så fortsätter vi ju umgås som A BB CC på tex middag och spelkväll?

Det enda som blir är väl att man kanske utökar detta med att A tar med en annan väninna om hon skulle vilja

 

[TinyWiny]

Jo självklart? Det handlar inte om att vara ihop med någon, jag har varit på massor av event som singel, men nu när jag har en stadig sambo så är det ju vi? Men om säg AA BB CC (vi är CC) umgås som par och A är en väninna sen många år och hon blir singel så fortsätter vi ju umgås som A BB CC?

Men varför är det så viktigt att umgås just i par? Vad är grejen liksom?

 

[Vogue]

Men varför är det så viktigt att umgås just i par? Vad är grejen liksom?

För att jag nästan bara känner par nuförtiden? Inte värre än så?

Gällande närmsta vänner så är två förlovade med barn, äger hus och planerar bröllop, nästa har varit sambo (utan barn men börjar bli dags) i snart 10 år och då blir det liksom så att man umgås?

Var med dessa donnor i London för en tjejhelg i November + min syster som också är sambo sen snart 4 år
Min svägerska som också var med är också gift med min sambos bror och har 3 barn, hennes bästa vän (var också med) är förlovad med en bäbis.

Har väl 3-4 singelväninnor som jag umgås sporadiskt med och kollegorna jag är vänner med privat har också alla de förhållanden utan typ 2 (och då har väl resterande 50 ett förhållande, ofta sen 20-40 år tillbaka).

 

[TinyWiny]

För att jag nästan bara känner par nuförtiden? Inte värre än så?

Men du skrev ju tidigare att ni bara umgås med andra par. Det måste ju finnas en anledning till att ni gör det. Att ni bara känner par nuförtiden är ju inte så konstigt. Ingen singel får ju komma in i ert umgänge. Svårt att lära känna nya människor då.

Nu har ju du och din sambo inte varit tillsammans så länge och precis som @Amha skriver så är det ju ofta så i början av förhållandet men för mig känns det så enormt främmande att jag och min sambo enbart skulle umgås med andra i par. Jag har aldrig ens funderat på om mina vänner är i en relation eller inte utan vi umgås ju för att vi vill, inte beroende på om de har en relation eller inte. Nu har vi aldrig haft några parmiddagar per se heller just av den anledningen att jag inte lägger någon värdering på om mina vänner är i en relation eller inte men just att kalla det för parmiddagar. Jag får rysningar
Jag inser nu varför så många mår så dåligt när de blir singlar. Inte kul att veta att visst, bjuden blir jag men det är just till en tänkt parmiddag och att då veta att man blir femte hjulet är knappast någon höjdare.

 

[Vogue]

Men du skrev ju tidigare att ni bara umgås med andra par. Det måste ju finnas en anledning till att ni gör det. Att ni bara känner par nuförtiden är ju inte så konstigt. Ingen singel får ju komma in i ert umgänge. Svårt att lära känna nya människor då.

Nu har ju du och din sambo inte varit tillsammans så länge och precis som @Amha skriver så är det ju ofta så i början av förhållandet men för mig känns det så enormt främmande att jag och min sambo enbart skulle umgås med andra i par. Jag har aldrig ens funderat på om mina vänner är i en relation eller inte utan vi umgås ju för att vi vill, inte beroende på om de har en relation eller inte. Nu har vi aldrig haft några parmiddagar per se heller just av den anledningen att jag inte lägger någon värdering på om mina vänner är i en relation eller inte men just att kalla det för parmiddagar. Jag får rysningar
Jag inser nu varför så många mår så dåligt när de blir singlar. Inte kul att veta att visst, bjuden blir jag men det är just till en tänkt parmiddag och att då veta att man blir femte hjulet är knappast någon höjdare.

Men om vi inte har några singelvänner kan vi ju inte umgås med singlar?
Jag har några tjejkompisar som min sambo inte är intresserad av att umgås med och då träffar jag dom och fikar?

Och ja, om det är 5 par på en middag så kan man väl inte kalla det singelkväll?

Och ang att bli singel, jag kan väl inte själv bli singel bara för att väninna A blir det? Hon betyder ju lika mycket ändå?
Jag är den som varit väninna A flest ggr och jag har fortsatt som 5:e hjulet ändå, jag är uppskattad oavsett?

Vart vill du komma?

 

[TinyWiny]

Men om vi inte har några singelvänner kan vi ju inte umgås med singlar?
Jag har några tjejkompisar som min sambo inte är intresserad av att umgås med och då träffar jag dom och fikar?

Och ja, om det är 5 par på en middag så kan man väl inte kalla det singelkväll?

Och ang att bli singel, jag kan väl inte själv bli singel bara för att väninna A blir det? Hon betyder ju lika mycket ändå?
Jag är den som varit väninna A flest ggr och jag har fortsatt som 5:e hjulet ändå, jag är uppskattad oavsett?

Vart vill du komma?

Okej. Så tjejkompisar din sambo inte är intresserad av att umgås med fikar du med, de får inte komma på parmiddagar?

Varför kalla det för något alls? Jag har aldrig uttalat ordet parmiddag mer än på skämt någon enstaka gång (inte singelkväll heller). Vad inbjudna har för relationsstatus bekommer mig inte. Det är inte deras relationsstatus jag umgås med. Äter jag middag med mina vänner så gör jag det, äter middag med vänner. Jag umgås inte olika med människor beroende på deras relationsstatus utan jag umgås på det sätt som passar just där och då och enbart för att jag vill umgås med den människan.

Varför skulle du behöva bli singel? Det är ju just det med att relationsstatusen är så viktig för dig som jag verkligen inte förstår.

Vart jag vill komma? Jag undrar varför det är så viktigt för dig vilken relationsstatus någon har, varför det avgör så mycket i ditt liv och varför du inte är en egen människa (på det sättet att du inte kan gå ensam på tillställningar) också. Varför är det så viktigt för dig att sitta ihop med din partner? Jag är absolut inte ute efter att håna eller att säga att du gör fel utan jag är bara så förvånad, förvirrad och fundersam över hur någons relationsstatus kan påverka så enormt mycket hur, var och när man umgås.

 

[Vogue]

Okej. Så tjejkompisar din sambo inte är intresserad av att umgås med fikar du med, de får inte komma på parmiddagar?

Varför kalla det för något alls? Jag har aldrig uttalat ordet parmiddag mer än på skämt någon enstaka gång (inte singelkväll heller). Vad inbjudna har för relationsstatus bekommer mig inte. Det är inte deras relationsstatus jag umgås med. Äter jag middag med mina vänner så gör jag det, äter middag med vänner. Jag umgås inte olika med människor beroende på deras relationsstatus utan jag umgås på det sätt som passar just där och då och enbart för att jag vill umgås med den människan.

Varför skulle du behöva bli singel? Det är ju just det med att relationsstatusen är så viktig för dig som jag verkligen inte förstår.

Vart jag vill komma? Jag undrar varför det är så viktigt för dig vilken relationsstatus någon har, varför det avgör så mycket i ditt liv och varför du inte är en egen människa (på det sättet att du inte kan gå ensam på tillställningar) också. Varför är det så viktigt för dig att sitta ihop med din partner? Jag är absolut inte ute efter att håna eller att säga att du gör fel utan jag är bara så förvånad, förvirrad och fundersam över hur någons relationsstatus kan påverka så enormt mycket hur, var och när man umgås.

För att lever man ett upptaget liv får man prioritera och jag prioriterar middagar med vänner till oss båda istället för att dutta in mina väninnor här och där, det har min sambo inget utbyte av. *
Då träffar jag dom ”udda” efter jobb osv när jag hinner en sväng och så

* Vi har allihop tydliga mål inför framtiden och de flesta gör karriär, då blir det inte mycket tid kvar! Och jag är nöjd med ett litet tight tjejgäng som jag träffar då ock då och sen strålar vi samman ett par ggr varje år med våra partners också.

Mitt jobb är sjukt socialt och hela dagarna går åt till att vara förstående och omhändertagande, efter jobbet vill jag ha lugn och ro med min sambo och då och då är jag sugen på sociala evenemang

Innan var jag superparty och umgicks i enorma kretsar, alltid, helatiden, nuförtiden vill jag vara med min lilla familj och planera våra äventyr inför framtiden

 

[Raderad medlem 6459]

För att lever man ett upptaget liv får man prioritera och jag prioriterar middagar med vänner till oss båda istället för att dutta in mina väninnor här och där, det har min sambo inget utbyte av.
Då träffar jag dom efter jobb osv när jag hinner en sväng

Åh herre. Det låter helt otroligt att du ens har en enda singelvän. Någon stackare som blir inklämd efter jobbet eftersom din sambo inte vill äta middag med henne. Jisses.

 

[Sel]

För att lever man ett upptaget liv får man prioritera och jag prioriterar middagar med vänner till oss båda istället för att dutta in mina väninnor här och där, det har min sambo inget utbyte av.
Då träffar jag dom ”udda” efter jobb osv när jag hinner en sväng och så

Mina närmsta vänner = bådas vänner nuförtiden umgås jag med både själv och alla tillsammans.

Mitt jobb är sjukt socialt och hela dagarna går åt till att vara förstående och omhändertagande, efter jobbet vill jag ha lugn och ro med min sambo och då och då är jag sugen på sociala evenemang

Innan var jag superparty och umgicks i enorma kretsar, alltid, helstiden, nuförtiden vill jag vara med min lilla familj och planera våra äventyr inför framtiden

Fast vill din partner inte lära känna dina vänner?