16 år

[Luff]

Åh jo. Visst minns jag. Och som du kämpade.❤

 

[Enya]

Tack för era svar! Och era tankar!

Jag tänker som sagt på den ibland, på hur betydelsefulla ord är och hur viktiga andra människor kan vara. Jag tänker på det när jag ser någon annan må dålig här på buke, det är svårt , väldigt svårt att veta vad man ska skriva, så jag vet att den biten inte heller är lätt- att sitta på andra sidan och vara den som ska ta emot när någon mår dåligt och skriver saker och behöver hjälp,och hjälpa den på rätt sätt. Och det måste ha varit svårt att ta in, det som hände, jag har ibland själv svårt att förstå hur lätt allt bara kan vändas upp och ner och så står man där med ett liv som man inte alls planerat för. Detta var inte planen när jag gifte mig, knappt urkliven ur tonåren gammal!

16 år ja, det är en lång tid onekligen. Barnen är inte barn längre i stort sett, och jag väntar ivrigt på att de ska lite större till och skaffa eget Och tyvärr, av pappa finns i dag inte många spår i deras liv. De minns inte honom. Vet en del om honom förstås, saker vi berättat, vad han tyckte om, hur han var, men de minns inget av det själv. De har inte heller varit speciellt intresserade, barn verkar vara här och nu mer än vuxna i det avseendet.

Den äldsta är lik honom till utseende och sätt, men har nog mycket av min envishet och styrka. Son nummer två verkar ha missats när utseendegenerna delades ut, han verkar inte vara lik honom alls, utan han och lillasyster är väldigt lika varandra, de har inte ens samma pappa, så de måste ha det från mig då gissar jag. I övrigt så tror jag att han är en riktig blandning av oss två. Han går fordon och transport och ska bli lastbilschaufför. Jag delar inte hans förtjusning, men har ju fått ge mig- hans liv, inte mitt. Det är förhoppningsvis bättre betalt än mitt jobb i alla fall!
Dottern ska söka till hotell och livsmedel om ett år när det är hennes tur. Insåg i går att det är ju att gå i sin pappas fotspår.... (de/vi har ingen kontakt sedan hon var några år gammal).

Livet för oss har inte varit utstakat rakt, men jag har fått hjälp som tur är. Min familj har varit barnvakt tex, så jag har fått chans till egentid vilket har varit viktigt, tror det hade varit så mycket tyngre utan den hjälpen. Och i dag känns 25 åriga jag så ung att inte kan fatta hur jag tänkte ibland! Brukar säga till barnen att de må räknas som vuxna åldersmässigt, men när de är i min ålder kommer de inse att det tar många år till innan de rent faktiskt är vuxna För det gör det nog.

Något som varit jobbigt under åren har varit frågan vad han dog av. Brukar svara typ hjärtproblem, för barnen sa jag det när de var riktigt små och inte förstod så mycket. För andra kan jag förklara lite mer om jag får följdfrågor. Hans behandlande läkare vid tillfället tyckte det fanns en sannolik dödsorsak, men den kunde inte bekräftas vid obduktion och när min mans familj pratade med rättsläkaren sedan ville den inte bekräfta utan snarare styrka det oklara i varför han dog, vad han dog av. När barnen blev lite äldre förklarade jag allt det där, vad som hände, hans sjukdom, vad läkaren sa och att han obducerades och att läkaren som gjorde det inte kunde säga samma sak osv. Och de har accepterat det rakt av, så som barn naturligt gör. De vill ha ärliga svar på sina frågor, kunna ställa följdfrågor- inte få hemska saker överslätat heller för den delen, och så är de nöjda med det.
Som när de frågade mig hur man skulle göra när han skulle begravas. Han ville ju kremeras, men vad säger man till en kille som är 3,5 år och en som är knappt 2 om vad det är? Jag sa att han ville kremeras, fick följdfrågan vad det var och sa att man eldar upp döda människor, om de vill det. Äldsta frågade om det gjorde ont och jag sa ju nej, man är död och då känner man inget alls, och till svar fick jag efter en liten stunds funderande "Det är rätt smart! Man kan ju inte fortsätta gräva ner alla människor som dör, då skulle vi inte ha någon plats över till att bygga hus och vägar på, vi skulle bara ha en massa gravar. Om man eldar upp vissa människor så får alla plats!"

Hans farmor däremot tog mig förfärat åt sidan någon dag efter och frågade om jag verkligen hade sagt att de skulle elda upp hans pappa.... Ptja, det hade ju gjort... Och min smarta unge kunde alltså redan i den åldern se fördelarna med det utan att tycka det var någon big deal!

Jag har inte varit på minneslunden där han hamnade sedan året efter han dog. Ibland känns det så märkligt att sakna någon som knappt hann lämna några spår efter sig och som nu 16 år efter inte gör avtryck i våra liv alls, som om han inte funnits. Att sakna och älska någon som inte finns känns oerhört tomt och hopplöst egentligen.

 

[Enya]

Kommer ihåg den och många andra trådar

Andra trådar som jag skrev? Jag har som sagt lite dåligt minne, som tur är så jag slipper minnas andra trådar, för det var en minst sagt rörig tid och inte värd att minnas kanske.

 

[FeatherCloud]

Minns någon tråden jag skapade för 16 år sedan här? Det var egentligen i går för 16 år sedan, och sedan fylldes den på. Blev rätt lång.

Min man som blev sjuk på jobbet, och kom hem och inte mådde bra- svårt att andas, ont i bröstet osv, men ville absolut inte till akuten. Det började som en helt vanlig tråd där jag 25 år gammal frågade vad som kunde vara fel på honom. Och slutade med uppdatering om att han åkt till akuten, att jag blev sur på min svärmor som trängde sig på (och nåt mer som jag inte minns ens längre, det är nämligen aldrig så enkelt som det låter med den släkten) så jag ville inte hälsa på den dagen, att de ringde dagen efter och sa att han dog under morgonen och så blev det begravning och allt sådant.

Och förstås biten i mitten där jag verkligen ville ta mitt liv och var på väg att göra det också, samma dag han dog. Jag frågade mamma om hon kunde passa mina barn och det kunde hon, och så körde hon hem mig igen. Hade tillbringat några timmar på sjukhuset där han var, tagit farväl ihop med hans familj. Jag ville vara ensam, tanken fanns redan när jag frågade mamma om barnvakt. Det var inget infall, det var en plan som skulle verkställas.

Jag tillbringade många timmar på buke den eftermiddagen, kvällen och delar av natten.

Och det är faktiskt ärligt talat inte tack vare min familj eller vänner eller andra som jag är vid liv, det är/var helt okända personer på buke som ska ha cred för det! Jag tänker på det ibland. Hur starkt ord kan betyda för en annan människa, hur man påverkas av dem, hur viktiga de kan vara. Det är inte min familj som såg till att jag överlevde, som hjälpte mig när jag mådde som sämst, som förhindrade att jag tog mitt liv. Min familj var/är trots allt de jag har närmast mig, men ändå så var det inte de som var avgörande i det här. Det var enbart bukefalister som läste och stöttade i min tråd. Och det är jag evigt tacksam för, att alla tog sig den tiden för mig.

Jag tycker att det är häftigt hur vi människor kan påverka varandra om vi bara vill och bestämmer oss för det, oavsett om vi känner varandra eller inte. Det tycker jag att jag är ett levande bevis för!

Och jag minns än i dag känslan när någon bara läst första inlägget i tråden och svarade på det, när den var en herrans massa sidor lång, vilken käftsmäll det kändes som!

Så mitt buketips är att läsa hela tråden innan svar!

Jag minns
Precis som nu läste jag mest och skrev väldigt lite själv, åtminstone på just seniorforumet, men följde allt som hände.
Så ofattbart och surrealistiskt, har faktiskt återkommit till händelsen i tankarna då och då sen dess, en påminnelse om att livet är skört.

 

[majola]

Jag minns också. Tänkte faktiskt på det för några dagar sedan.

 

[TinyWiny]

Jag var inte medlem då men blev medlem i februari -06 och minns en tråd du skrev senare. Kanske att det var på årsdagen. Så ofattbart snabbt livet kan vändas och hur märkligt det kan bli. Jag kan bara hålla med dig om hur otroligt viktiga människorna här på bukefalos är och hur viktiga orden är. Utan bukefalos hade jag aldrig orkat de mörkaste åren. Då när inget hopp fanns och jag bara blev sjukare och sjukare. När jag inte orkade prata mer än säga ja eller nej typ trots att mitt sociala behov var precis lika stort som det alltid har varit men jag orkade inte. Här kvittade det att det tog en dag att få ihop ett inlägg, att jag fick googla efter vart och vartannat ord för att jag såväl visste vad jag ville skriva men tappade orden. Ingen behövde stå och vänta och jag fick ändå oftast sagt det jag ville ha fram. Det var och är så enormt mycket värt.

 

[lingonben]

Jag minns

Minns att jag såg att tråden blivit lång, minns att jag läste nånstans mitt i den och fattade att något gått otroligt på tok. Och så bläddrade jag mig bakåt och såg att han dött Jag minns också inläggen där du mådde riktigt riktigt dåligt och att jag var så rädd för vad du skulle göra med dig själv. Känns overkligt att det är sexton år sen redan. Är glad att du finns här, kram!

 

[Enya]

Jag minns
Precis som nu läste jag mest och skrev väldigt lite själv, åtminstone på just seniorforumet, men följde allt som hände.
Så ofattbart och surrealistiskt, har faktiskt återkommit till händelsen i tankarna då och då sen dess, en påminnelse om att livet är skört.

Det är mycket skört. Ibland tenderar vi människor slösa bort värdefull tid istället för att ta vara på den. Vi har så många mål och drömmar att vi tenderar att glömma nuet. Och ibland verkar oförrätter vara viktiga än allt det som faktiskt är bra med den som gjort en illa på något vis. Min mamma som nu är 71 har sedan hon var barn varit sur och arg på sin ena bror för att brodern var deras mammas favorit och såg till att den andra brodern fick skuld för saker som han inte gjort och därmed också stryk. Hon förlät honom först förra året, har tidigare till och med vägrat träffa honom under alla år. Vilket slöseri på tid. Alla var ju barn på den tiden!

 

[Enya]

Jag var inte medlem då men blev medlem i februari -06 och minns en tråd du skrev senare. Kanske att det var på årsdagen. Så ofattbart snabbt livet kan vändas och hur märkligt det kan bli. Jag kan bara hålla med dig om hur otroligt viktiga människorna här på bukefalos är och hur viktiga orden är. Utan bukefalos hade jag aldrig orkat de mörkaste åren. Då när inget hopp fanns och jag bara blev sjukare och sjukare. När jag inte orkade prata mer än säga ja eller nej typ trots att mitt sociala behov var precis lika stort som det alltid har varit men jag orkade inte. Här kvittade det att det tog en dag att få ihop ett inlägg, att jag fick googla efter vart och vartannat ord för att jag såväl visste vad jag ville skriva men tappade orden. Ingen behövde stå och vänta och jag fick ändå oftast sagt det jag ville ha fram. Det var och är så enormt mycket värt.

Synd att det här med gilla inlägg inte finns så att man både kan ge hjärta och samtidigt skicka en aslång kram!
Då hade du fått båda! Massor av!



Jag tycker att det är bra att buke fanns för dig också! Det är jag glad för!

 

[Eurydome]

Andra trådar som jag skrev? Jag har som sagt lite dåligt minne, som tur är så jag slipper minnas andra trådar, för det var en minst sagt rörig tid och inte värd att minnas kanske.

Du skrev t ex trådar om all röra kring din dotters pappa, er relation innan och efter hon fanns och hur han hanterade sin papparoll.

 

[Enya]

Jag minns

Minns att jag såg att tråden blivit lång, minns att jag läste nånstans mitt i den och fattade att något gått otroligt på tok. Och så bläddrade jag mig bakåt och såg att han dött Jag minns också inläggen där du mådde riktigt riktigt dåligt och att jag var så rädd för vad du skulle göra med dig själv. Känns overkligt att det är sexton år sen redan. Är glad att du finns här, kram!

Tack1 Usch ja....
Jag minns i dag inte precis vad jag skrev, men jag minns känslan. Och 16 år må vara en lång tid, men känslan av orättvisa är ju fortfarande där, känslan av sorg, saknad och ensamhet. Ilskan. Fast den kanske är mer ny? Det är i alla fall som om känslor finns kvar, men de står åt sidan för annat. Jag gråter inte alltid längre när jag tänker på honom, men det beror bara på att jag väldigt sällan tänker direkt PÅ honom, så att säga. Jag tänker runt honom. Skulle jag tänka på honom skulle allt det där som står åt sidan bara överväldiga mig, för jag har så svårt att tänka mig att jag någonsin skulle kunna acceptera det. Jag är typ sambo i livet med det där istället, kanske man kan säga. Som något som finns där intill, vad jag än gör i livet. Inte mattat av ålder eller accepterat, inte hanterat för det har jag ingen aning om hur man gör, utan något som bara finns.

Jag tror det nämndes olika fasor av sorg i tråden på den tiden. Det känns som om jag skippade alla dem och gick åt ett annat håll och valde egen fas.

 

[Enya]

Du skrev t ex trådar om all röra kring din dotters pappa, er relation innan och efter hon fanns och hur han hanterade sin papparoll.

Ja herregud......

Det är den biten som jag faktiskt inte minns speciellt väl. Jag minns nog en tråd, någon del, det är allt, men hela den perioden är blurrig i skallen. Och det är väl tur det, något ska man sparas från kanske.

 

[Tarnin]

Kommer ihåg den

 

[cirkus]

Minns någon tråden jag skapade för 16 år sedan här? Det var egentligen i går för 16 år sedan, och sedan fylldes den på. Blev rätt lång.

Min man som blev sjuk på jobbet, och kom hem och inte mådde bra- svårt att andas, ont i bröstet osv, men ville absolut inte till akuten. Det började som en helt vanlig tråd där jag 25 år gammal frågade vad som kunde vara fel på honom. Och slutade med uppdatering om att han åkt till akuten, att jag blev sur på min svärmor som trängde sig på (och nåt mer som jag inte minns ens längre, det är nämligen aldrig så enkelt som det låter med den släkten) så jag ville inte hälsa på den dagen, att de ringde dagen efter och sa att han dog under morgonen och så blev det begravning och allt sådant.

Och förstås biten i mitten där jag verkligen ville ta mitt liv och var på väg att göra det också, samma dag han dog. Jag frågade mamma om hon kunde passa mina barn och det kunde hon, och så körde hon hem mig igen. Hade tillbringat några timmar på sjukhuset där han var, tagit farväl ihop med hans familj. Jag ville vara ensam, tanken fanns redan när jag frågade mamma om barnvakt. Det var inget infall, det var en plan som skulle verkställas.

Jag tillbringade många timmar på buke den eftermiddagen, kvällen och delar av natten.

Och det är faktiskt ärligt talat inte tack vare min familj eller vänner eller andra som jag är vid liv, det är/var helt okända personer på buke som ska ha cred för det! Jag tänker på det ibland. Hur starkt ord kan betyda för en annan människa, hur man påverkas av dem, hur viktiga de kan vara. Det är inte min familj som såg till att jag överlevde, som hjälpte mig när jag mådde som sämst, som förhindrade att jag tog mitt liv. Min familj var/är trots allt de jag har närmast mig, men ändå så var det inte de som var avgörande i det här. Det var enbart bukefalister som läste och stöttade i min tråd. Och det är jag evigt tacksam för, att alla tog sig den tiden för mig.

Jag tycker att det är häftigt hur vi människor kan påverka varandra om vi bara vill och bestämmer oss för det, oavsett om vi känner varandra eller inte. Det tycker jag att jag är ett levande bevis för!

Och jag minns än i dag känslan när någon bara läst första inlägget i tråden och svarade på det, när den var en herrans massa sidor lång, vilken käftsmäll det kändes som!

Så mitt buketips är att läsa hela tråden innan svar!

Vissa saker glömmer man aldrig. Den tråden och allt runt det har etsat sig fast i mitt medvetande.
Det är så surrealistiskt

 

[Hippocampus]

Minns också att han vägrade åka in. Och att det som skedde var riktigt hemskt. Däremot minns jag inte att du uttryckte suicid-tankar. Tänk att det gått 16 år… tänker på dig och denna händelse ganska regelbundet faktiskt.
Ta hand om dig

 

[Fraggel_Tess]

Andra trådar som jag skrev? Jag har som sagt lite dåligt minne, som tur är så jag slipper minnas andra trådar, för det var en minst sagt rörig tid och inte värd att minnas kanske.

Inga dåliga trådar, men mycket hur du skulle lösa praktiska saker

 

[rickie]

Jag minns följde men skrev nog inget.

 

[TinyWiny]

Synd att det här med gilla inlägg inte finns så att man både kan ge hjärta och samtidigt skicka en aslång kram!
Då hade du fått båda! Massor av!



Jag tycker att det är bra att buke fanns för dig också! Det är jag glad för!

Tack detsamma

Ja, buke har många betydelser för mig. Jag håller verkligen inte med den som skrev "det är ju bara ett jävla internetforum". För många av oss är det så mycket mer än så.

 

[Luff]

Jag kommer ihåg när vi skickade Pokemonkort till sonen. Han fick ganska många va? Det kändes ju bra att få hjälpa till även om det bara var begagnade kort.