2 åring med mycket egen vilja.

[YaHilweh]

Åh vad bra! Hon är alldeles normal! Man behöver ju faktiskt träna sig i att hävda sin egen åsikt redan i den åldern. Vissa saker måste man som förälder stoppa, andra inte. Man får välja vilka strider man ska ta. Självklart får barnet inte kunna skada sig själv eller andra, men även om hon inte sitter still som ett ljus och äter nu så hänger inte hennes beteende som varken vuxen eller "storbarn" på om hon gör det nu eller ej. Det hänger heller inte i hop med om hon kommer att hänga ute hela nätterna som tonnis eller om hon kommer hem kl 16 efter skolan. Hon är TVÅ år liksom...

Det är väl ungefär det jag försöker poängtera. Jag är fullt medveten om att hon är fullt normal och i en utvecklingsfas som är krävande för oss som föräldrar.
Jag vet oxå att vi kommer komma ur den så småningom. Men för det vill jag inte ändra på våra matvanor som vi har haft från start och som familjen har. Utan de vill jag hålla kvar, för diskussionen om det kommer komma förr eller senare i vilket fall, så därför väljer jag att ta den direkt.

Och still som ett ljus har aldrig vart något krav, jag vet inte vart det kommer ifrån. Utan jag vill att hon ska sitta på stolen vid mattillfälle.

 

[ako]

Det är väl ungefär det jag försöker poängtera. Jag är fullt medveten om att hon är fullt normal och i en utvecklingsfas som är krävande för oss som föräldrar.
Jag vet oxå att vi kommer komma ur den så småningom. Men för det vill jag inte ändra på våra matvanor som vi har haft från start och som familjen har. Utan de vill jag hålla kvar, för diskussionen om det kommer komma förr eller senare i vilket fall, så därför väljer jag att ta den direkt.

Och still som ett ljus har aldrig vart något krav, jag vet inte vart det kommer ifrån. Utan jag vill att hon ska sitta på stolen vid mattillfälle.

Då är mitt råd att du helt enkelt ska chilla lite och sluta se det hela som ett problem. Om några månader är fasen över liksom (och något nytt tar vid ). Bråka inte om det, men om det är jätteviktigt för dig så var tydlig med att maten ska ätas sittande på stolen. Går hon så går hon och vill hon komma tillbaka och äta så finns maten kvar (och blir hon hungrig efter att ni andra är klara så går det att ta fram maten igen).

Sedan detta att du inte vill ändra på era vanor och rutiner och tycker det är bättre att ta fajten direkt. Du är medveten om att det blir betydligt lättare att förklara och resonera med ett lite äldre barn va? Därav att jag skrev att jag tycker kraven känns mer lagom för en fyra, femåring.

Hursomhelst är inte t ex jämförelser med spottande ungar på semestern jämförbara med detta. Det hänger liksom inte ens i hop. Du behöver inte oroa digför att hon ska bli huligan även om du släpper lite på kraven nu.

Lycka till !

 

[Hyacinth]

Det är inte direkt så att jag precis har börjat tycka att vi sitter på stolen i köket när vi äter. Det är något som vi har gjort sedan hon började äta vid 6 månader.
Det jag blir irriterad över är när folk inte riktigt läser då jag säger att det är inte matsituationen som är problemet. Utan att hon har börjat testa gränser, för det är precis så barn gör i den åldern jag är fullt medveten om det och försökte vara så tydlig jag kunde om detta.
Min fråga gällde vad man gör för at orka med trotsåldern. Det är inte trots, ett barn trotsar inte utan testar gränser för att utvecklas.
Att jag plötsligt ska börja om med kraven från 6 månaders ålder igen, det känns inte okej någonstans i min värld.
Det handlar om att jag vill att hon sitter på en stol under middagen.

Om man tänker såhär;

Min hund kunde massor av käcka trick när hon var ett år. Vid 1,5 kunde hon knappt sitta på kommando.
Nu vid 18 månader har polletten trillat ner igen.
Om du ser det som en fas som är övergående kanske du inte behöver lägga energi på det, utan be henne sitta kvar så lång tid som du vet hon klarar, eller släpp henne innan hon rusar iväg.
Just nu har hon för mycket spring i kroppen, om nån månad är det något annat.

 

[akleja]

Det är väl ungefär det jag försöker poängtera. Jag är fullt medveten om att hon är fullt normal och i en utvecklingsfas som är krävande för oss som föräldrar.
Jag vet oxå .att vi kommer komma ur den så småningom. Men för det vill jag inte ändra på våra matvanor som vi har haft från start och som familjen har. Utan de vill jag hålla kvar, för diskussionen om det kommer komma förr eller senare i vilket fall, så därför väljer jag att ta den direkt.

Och still som ett ljus har aldrig vart något krav, jag vet inte vart det kommer ifrån. Utan jag vill att hon ska sitta på stolen vid mattillfälle.

Jag har inte läst hela tråden och det är väldigt länge sen jag hade ett tvåårigt barn, men jag har erfarenhet av tre stycken. Två föddes väluppfostrade vilket knappast var min förtjänst. Den tredje hörde till sorten som gärna låg under matbordet vid måltiderna.

Det jag lärde mig av mitt mycket viljestarka barn var att det var jag och hans pappa som lärde honom vad han skulle tjafsa om. Ju viktigare något var för oss desto mer valde vår kloka son att protestera. Så vi tog det så lugnt som möjligt, försökte att inte låta saker och ting få så stora proportioner. Vid en del tillfällen hände det väl att vi helt enkelt fick be honom lämna matbordet om det blev för roddigt, men vid nästa måltid var det glömt.

Som vuxen får man ju fundera på vad som är viktigt. För dig är det kanske viktigt att ha principer, för mig var det viktigare att minimera strulet och ha så mycket bra tid som möjligt md barnen. Samt att hinna med jobbet och stallet etc.

 

[Speciella_tina]

De där härliga utvecklingsfaserna glömmer en (i alla fall jag) tack och lov snabbt! Med en 5-åring och en 8-åring hemma är det ett tag sedan just de problemen fanns här. Däremot jobbar jag med 14 härliga barn i åldern 1-3 På mitt jobb resonerar jag såhär: att sitta på sin plats när vi äter är ett absolut krav, som barnen behöver olika mycket stöd i. Att låta barnen springa runt som de vill hade helt enkelt inte gått, övriga hade inte fått någon matro. Olika barn har olika lätt/svårt för att sitta kvar när de är färdiga. Där har jag lite olika strategier beroende på barn. För vissa räcker det att få en liten uppgift, ställa något på vagnen eller hämta något i lådan till exempel. Andra behöver gå ifrån. Trots att jag har mellan 5 och 7 småbarn vid mitt bord är det faktiskt relativt lugnt. Det jag gör är att låta barnen ta upp mat själv, fylla på med grönsaker själv, uppmuntra dem att prova dela maten själv, låta dem dricka ur riktiga glas. Helt enkelt ge dem små uppgifter som distraherar. Ett barn som gärna vill gå ifrån sätter jag bredvid mig och vinklar stolen lite mot mig så att barnet är inramat av mig och bordet. Vissa behöver mer stöd och andra mindre för att klara av att sitta på sin plats när vi äter, men alla klarar det.

 

[Brandgul]

Och jag får lite ont i magen när jag läser inlägg om trots och testa gränser.

För jag tror en del menar föräldrarnas gränser.

Vi har tre barn och inget de någonsin gjort skulle jag kalla för trots.

Däremot testar de sina egna gränser och färdigheter. Det kanske känns annorlunda att äta på en annan stol? Det är finfin träning av motoriken att klättra upp och ned på stolar. Det är kanske det som barnet har behov av att träna på just nu?
I vår värld har barnen slutat testa nya saker när de fått träna på det några gånger. Vi har inte begränsat deras behov av att utforska och vi har aldrig kallat det trots.

Vår nio- och sjuåring spottar inte folk i ansiktet och de kan sitta still vid matbordet och vara artiga hur länge som helst om situationen kräver det, trots att de varit hala som ålar vid matbordet när de var två år. Det finns liksom ingen koppling däremellan. Barn måste inte uppfostras till att göra något när de är små för att klara av det när de är äldre.

 

[Meibla]

Nu har jag inte läst hela tråden, men jag måste hålla med de som tycker att du borde släppa lite på kraven.
Av mina fyra barn så är det en som faktiskt satt stilla vid matbordet i den åldern. De tre andra skulle aldrig ha ro att sitta stilla så länge.
Min minsta fyller 2 nu och hon sitter max ett par minuter vid bordet, sen går hon en runda, kikar lite på plattan, äter lite till osv. Jag är glad bara ungen äter. Min 9-åring (förvisso med npf-diagnos) äter som bäst när han får sitta UNDER bordet med en surfplatta. Och det gör mig ingenting så länge vi är hemma. I skolan sitter han still på sin stol, men äter superdåligt och att han måste sitta stilla blir bara ett stort stressmoment.
Med det sagt, vissa saker är inte värt att tjafsa om, speciellt inte när de är 2.
Det är först nu som min 4-åring sitter stilla på sin stol en hel måltid, och det har kommit helt av sig själv.

 

[Tora]

Det är väl ungefär det jag försöker poängtera. Jag är fullt medveten om att hon är fullt normal och i en utvecklingsfas som är krävande för oss som föräldrar.
Jag vet oxå att vi kommer komma ur den så småningom. Men för det vill jag inte ändra på våra matvanor som vi har haft från start och som familjen har. Utan de vill jag hålla kvar, för diskussionen om det kommer komma förr eller senare i vilket fall, så därför väljer jag att ta den direkt.

Och still som ett ljus har aldrig vart något krav, jag vet inte vart det kommer ifrån. Utan jag vill att hon ska sitta på stolen vid mattillfälle.

Det är väldigt höga krav för en tvååring att leva upp till dina vuxna principer. Det fixar hon inte.

Du är medveten om att hon är i en utvecklingsfas men vill inte ändra på något. Det gör att du kräver en massa av din tvååring som hon inte klarar av att leva upp till. Det är du som är vuxen det är du som klarar av att ändra och anpassa.

Att sitta stilla och äta kan vara väldigt svårt för en tvååring även om det för en vuxen kan vara något enkelt. För dig är det inte kärnfysik men för en tvååring kan det vara det.

Bara för att du gör förändringar i dina principer runt matbordet betyder det inte att du förlorar och ditt barn vinner. Det betyder bara att du är vuxen och kan påverka och förändra situationen så att även din tvååring kan leva upp till dina krav. Att du ändrar något nu betyder inte att det alltid måste vara så, bara att det behöver vara så just nu för att det skall fungera.

 

[Kattennizze]

Att du i förväg hotar med straffet "om du inte gör såhär så gör jag såhär" gör inte att straffet är mindre ett straff. Det är ju inte så att straff bara är sånt som kommer spontant, tvärtom är straff sådant vars förutsättningar i samhället brukar vara ganska tydliga..

Det är helt upp till var och en vad man väljer att ha för regler för sina barn, det säger jag ingenting om. Men att man har lärt sitt barn att undvika straff genom att göra som man säger (skrämma dem till lydnad) är inte samma sak som att barnet förstår konsekvenserna av sina handlingar. (Sen vet jag ingenting om vad just ditt barn förstår och inte förstår gällande konsekvenser, men det du har beskrivit här är något annat).

Jag tycker inte alls att det helt upp till var och en hur de behandlar sina barn, att slänga leksaker och straffa ett så litet barn tycker jag är synnerligen olämpligt. Hade jag sett en sådant beteende rent allmänt där föräldrarna systematiskt hade straffat sina barn med hot om det ena eller andra , och nu pratar jag inte om @TeamLundVer utan generellt, hade jag utan att tveka gjort en orosanmälan till socialtjänsten.

 

[Speciella_tina]

Jag tänker lite kring det här att sitta stilla länge. Jag uppfattar det inte som att barnet måste sitta på sin plats tills hela familjen ätit färdigt utan till hen själv ätit färdigt. Det kan ju ta 5 minuter! Att säga till ett barn i den åldern att när du äter sitter du på din plats, när du är färdig får du gå ifrån tycker jag att en kan göra. På mitt jobb sitter barnen i samma ålder kvar vid bordet till kompisarna också är färdiga. Det kräver dock oftast att måltiden är väldigt inriktad på barnet, och det blir inte så mycket samtal med andra vuxna. Att en samtalar med barnet, ger barnet utrymme att prova sig fram osv. I perioder när vi velat ha vuxenmåltider hemma har vi serverat barnen först, då har de fått titta på padda samtidigt, sedan har jag och min man ätit.

 

[Raderad medlem 6459]

Det betyder bara att du är vuxen och kan påverka och förändra situationen så att även din tvååring kan leva upp till dina krav.

Precis exakt så.

Håller med om allt du skriver i inlägget!

 

[Imogen]

Men för det vill jag inte ändra på våra matvanor som vi har haft från start och som familjen har. Utan de vill jag hålla kvar, för diskussionen om det kommer komma förr eller senare i vilket fall, så därför väljer jag att ta den direkt.

Jag tror att det kommer bli väldigt jobbigt om man tänker sig att allting som fungerat "från start" innan barnet knappt hade en egen vilja ska fungera genom alla barnets utvecklingsfaser och att man av princip ska hålla kvar vid dem för att inte "tappa taget. Det blir så många strider man måste ta trots att de ändå skulle lösa sig när barnet är moget.

 

[Imogen]

Bara för att du gör förändringar i dina principer runt matbordet betyder det inte att du förlorar och ditt barn vinner. Det betyder bara att du är vuxen och kan påverka och förändra situationen så att även din tvååring kan leva upp till dina krav. Att du ändrar något nu betyder inte att det alltid måste vara så, bara att det behöver vara så just nu för att det skall fungera.

Men precis! Man vinner ingenting på att som vuxen hålla fast vid principer som barnets perspektiv ändå inte uppfattar är principer.

 

[Tora]

Men precis! Man vinner ingenting på att som vuxen hålla fast vid principer som barnets perspektiv ändå inte uppfattar är principer.

Visst är det så. Sen går det att hålla fast vid vissa principer men man får hitta på lite olika vägar för att uppnå det. Tex att borsta tänderna på kvällen. Väldigt vanligt att barn inte vill borsta tänderna.

Speciellt där runt två år blir det ifrågasättande och då får man hitta på alla möjliga olika sätt för att borsta tänderna. Det som fungerar ena dagen fungerar inte nästa dag.

Är det väldigt viktigt att barnet sitter stilla så får man för tillfället skrota någon annan princip för att få det att fungera. Tex längden på stillasittandet, aktiviteterna under stillasittandet mm.

 

[Amha]

Mat kan vara svårt. Att begära att barnet pang bom ska sitta på stolen och äta rakt igenom hela barndomen är nog inte möjligt att få igenom. Återkommande samtal hos oss när barnen har dåligt fokus är vad vi äter. Barnen får gissa ingredienser, jag fyller i och frågar om de sett ingrediens x. De letar. De är osäkra på någon, de smakar och gissar. Vilken ingrediens var godast? Var det någon som inte var bra (äldsta ogillar tofu men hon smakar med dealen att är det äckligt får man spotta ut)? Osv. Ibland förekommer samtal om vad som har hänt på förskolan eller annat också. De är 2 och 4 år och sitter hyfsat lugnt vid bordet. Så lugnt man kan begära alltså. Sen tycker vi om musik så ibland sjunger vi lite vid bordet. Mini har lärt sig någon ny sång eller något. Det stör mig inte alls men man får be dem putta bort sina tallrikar och glas för annars ligger det mat och dryck i hela köket. Ibland framåt slutet av måltiden brukar man få be dem att fokusera lite men där har man ofta nått ett stadie att de nog är ok nöjda men gärna äter lite till.

Man får helt enkelt anpassa sig lite till barnen. Vuxen mat-tid får man ha senare i livet eller om man äter för syns skull med barnet och äter "på vuxenvis" senare när barnet är i säng.

 

[YaHilweh]

Jag vet inte riktigt vart ni snöat in på att jag inte tar det på hennes nivå. Inte heller att det viktigaste är att vi vuxna får äta i lugn och ro. Inte heller att jag inte ändrat på kraven efter hennes förmåga. Hon är fullt kapabel till att sitta på en stol, bara för att hon testar och gör något annat. Betyder inte det att jag ska ändra på de regler vi har. Vad vinner hon på att få allt serverat på silverfat? Absolut ingenting, det gör inte jag heller. Jag är inte ute efter den lätta vägen för att jag som förälder är rädd för att mitt barn blir argt. Man får bli arg, arg är en viktig känsla. Minst lika viktig som glad och ledsen.

Blir man arg, då behöver man lugna sig. Vissa gör det bäst själva, andra vill bara vara nära. Alla är olika, alla är uppfostrade på olika sätt., alla har vi olika förutsättningar.

 

[Amha]

Kom att tänka på en sak till. Vår 2-åring vill gärna ha två saker att välja mellan. Hade min haft problem att välja stol hade jag gett två val. Den eller den stolen. Barnet hade fått välja och jag hade plockat undan den som inte skulle användas. Alternativt, beroende på hur stolarna ser ut om barnet når osv låtit barnet välja en plats och ställt barnets stol där det för dagen passade bäst.

 

[TeamLundVer]

Jag tycker inte alls att det helt upp till var och en hur de behandlar sina barn, att slänga leksaker och straffa ett så litet barn tycker jag är synnerligen olämpligt. Hade jag sett en sådant beteende rent allmänt där föräldrarna systematiskt hade straffat sina barn med hot om det ena eller andra , och nu pratar jag inte om @TeamLundVer utan generellt, hade jag utan att tveka gjort en orosanmälan till socialtjänsten.

Jag kan hålla med dig delvis. Precis som de flesta här så väljer jag mina strider. Att plocka undan efter sig innan läggdags/ innan man går hem från förskola/ kompis är en av de strider jag tar. Liksom att vi äter när maten är serverad, inte 30 min senare. Annars är det de självklara som att man inte får slåss, klättra på bokhyllan, gå där det finns bilar utan att hålla handen osv. Saker som är farliga alltså.

Åh andra sidan brukar sonen springa fram och tillbaka i affären (jag räknar klara färdiga gå), vi hoppar över alla brunnar (verkliga ich imaginära), nattning sker i perioder framför tv:n osv. Det finns en mängd strider vi inte väljer att ta och i vissa fall uppmanar vi även till beteenden som andra tycker vi borde vara emot.

Våra barn får drösvis med kärlek. Till den grad att några påpekat att de kommer bli bortskämda men även det är oerhört viktigt för ffa mig då min uppväxt var utan ömhetsbetygelser.

Vad jag vill komma till är att ett barn som får massvis med kärlek och uppmuntran klarar av att förhålla sig till ett fåtal regler utöver potentiellt farliga saker. Även när de är små.

Och jag "straffar" inte vår son i tid och otid. Maten räckte en gång (mycket diskussion och förklaring innan) och med leksakerna är sett väl ngn gång mer. Återigen med förklaring innan.

 

[ako]

Det är väl ungefär det jag försöker poängtera. Jag är fullt medveten om att hon är fullt normal och i en utvecklingsfas som är krävande för oss som föräldrar.
Jag vet oxå att vi kommer komma ur den så småningom. Men för det vill jag inte ändra på våra matvanor som vi har haft från start och som familjen har. Utan de vill jag hålla kvar, för diskussionen om det kommer komma förr eller senare i vilket fall, så därför väljer jag att ta den direkt.

Och still som ett ljus har aldrig vart något krav, jag vet inte vart det kommer ifrån. Utan jag vill att hon ska sitta på stolen vid mattillfälle.

Jag vet inte riktigt vart ni snöat in på att jag inte tar det på hennes nivå. Inte heller att det viktigaste är att vi vuxna får äta i lugn och ro. Inte heller att jag inte ändrat på kraven efter hennes förmåga. Hon är fullt kapabel till att sitta på en stol, bara för att hon testar och gör något annat. Betyder inte det att jag ska ändra på de regler vi har. Vad vinner hon på att få allt serverat på silverfat? Absolut ingenting, det gör inte jag heller. Jag är inte ute efter den lätta vägen för att jag som förälder är rädd för att mitt barn blir argt. Man får bli arg, arg är en viktig känsla. Minst lika viktig som glad och ledsen.

Blir man arg, då behöver man lugna sig. Vissa gör det bäst själva, andra vill bara vara nära. Alla är olika, alla är uppfostrade på olika sätt., alla har vi olika förutsättningar.

Ja men om du vet precis hur du vill ha det och inte är särskilt intresserad av inputs så är ju tråden rätt irrelevant?

Att det har funkat förut är ointressant. De flesta ettåringar sitter still i stolen. De har liksom inte kommit på tanken att göra något annat än. De flesta fyra- femåringar går att resonera med på ett helt annat sätt och man kan då få dem att göra (lite mer) som man vill. Nu är det en tvååring du har. Du har fått tips och input, nu är det liksom upp till dig att välja om du vill ta till dig det folk skriver eller inte. Själv tycker jag det verkar som du ser problem i något som många andra inte ser problem i.

 

[Imogen]

Visst är det så. Sen går det att hålla fast vid vissa principer men man får hitta på lite olika vägar för att uppnå det. Tex att borsta tänderna på kvällen. Väldigt vanligt att barn inte vill borsta tänderna.

Speciellt där runt två år blir det ifrågasättande och då får man hitta på alla möjliga olika sätt för att borsta tänderna. Det som fungerar ena dagen fungerar inte nästa dag.

Är det väldigt viktigt att barnet sitter stilla så får man för tillfället skrota någon annan princip för att få det att fungera. Tex längden på stillasittandet, aktiviteterna under stillasittandet mm.

Ja visst är det så att vissa saker, typ borsta tänderna, är saker man måste göra. Jag menade mer när föräldern av någon anledning vill ha det på ett visst sätt av princip, när det finns flera sätt att göra det på (som inte innebär risk för hälsa och säkerhet och sånt).