Så länge har jag velat ha ett eget hus. Det är ungefär så länge sedan som jag flyttade ut från asfaltsdjungeln i Stockholmsförorten Fittja. Jag ville bo på landet. Sedan dess har jag bott i ett antal olika hus. Första stället jag bodde på hade inget vatten indraget inomhus. En brunn fanns dock så där hämtade jag mitt vatten. Givetvis var det utedass. Tvätt skötte jag oftast någon annanstans.
Efter ett år i det huset sålde ägaren huset. Jag blev bokstavligt talat utkastad för att han skrivit kontrakt med ny ägare och struntade i att han redan hade kontrakt med mig. Han kom och började lyfta ut mina grejer mot min vilja. Polisen fick komma och prata vett med honom.
Jag hade tur och hittade en ny bostad snabbt en bit därifrån och blev inneboende hos en familj. Jag hyrde halva övervåningen av ett hus där jag delade dusch med familjen som bodde där. Efter ett år ville de nyttja utrymmet själva och jag blev uppsagd.
Jag hittade åter ett hus att hyra, denna gång i grannkommunen. Efter 1½ år, om jag inte minns fel, flyttade jag därifrån för att bo ihop med man jag sällskapade med. Fyra år senare var det åter dags att flytta. Det blev till ytterligare ett hus jag hyrde. Tja, något år senare flyttade jag ihop med en annan man. Jag har tappat räkningen på hur många år vi bodde ihop men det var ett antal. För två år sedan flyttade jag därifrån till nuvarande bostad.
Det har alltså blivit ett antal flyttar genom åren. Ibland ofrivilligt, ibland frivilligt och ibland för att situationen blivit så pass otillfredsställande att ett flytt blivit oundviklig. Gemensamt för alla bostäder har varit att jag inte ägt dem. Jag har inte alltid själv kunnat välja att bo kvar. Det har stört mig att vara så i händerna på andra.
Redan under tiden i det första huset ville jag köpa ett eget hus och gick till banken för att få ett lånelöfte. Jag fick inget (trots att jag jobbade heltid då) och kom mig inte för att gå till en annan bank. Därefter bytte jag jobb till ett på 75% och sedan blev jag sjuk. Att vara sjuk blir man ju inte rik på
.
Det tog mer än 10 år att tillfriskna och under tiden hann vården tappa hoppet. I mina läkarutlåtanden stod det att jag var terapiresistent. Det föreslogs att förtidspension kunde vara ett alternativ.
Men ja, nu sitter jag här, frisk, med jobb och har ett kontrakt på ett hus . Jag längtar verkligen efter att få flytta in och hoppas att damen som bor där hittar ett nytt boende snabbt så jag inte behöver vänta så länge. Och under tiden kan jag bara sitta och drömma om hur det kommer att bli. Där ska det i alla fall inte vara någon annan som bestämmer om jag ska flytta eller inte.
Mitt hem, min borg!
Efter ett år i det huset sålde ägaren huset. Jag blev bokstavligt talat utkastad för att han skrivit kontrakt med ny ägare och struntade i att han redan hade kontrakt med mig. Han kom och började lyfta ut mina grejer mot min vilja. Polisen fick komma och prata vett med honom.
Jag hade tur och hittade en ny bostad snabbt en bit därifrån och blev inneboende hos en familj. Jag hyrde halva övervåningen av ett hus där jag delade dusch med familjen som bodde där. Efter ett år ville de nyttja utrymmet själva och jag blev uppsagd.
Jag hittade åter ett hus att hyra, denna gång i grannkommunen. Efter 1½ år, om jag inte minns fel, flyttade jag därifrån för att bo ihop med man jag sällskapade med. Fyra år senare var det åter dags att flytta. Det blev till ytterligare ett hus jag hyrde. Tja, något år senare flyttade jag ihop med en annan man. Jag har tappat räkningen på hur många år vi bodde ihop men det var ett antal. För två år sedan flyttade jag därifrån till nuvarande bostad.
Det har alltså blivit ett antal flyttar genom åren. Ibland ofrivilligt, ibland frivilligt och ibland för att situationen blivit så pass otillfredsställande att ett flytt blivit oundviklig. Gemensamt för alla bostäder har varit att jag inte ägt dem. Jag har inte alltid själv kunnat välja att bo kvar. Det har stört mig att vara så i händerna på andra.
Redan under tiden i det första huset ville jag köpa ett eget hus och gick till banken för att få ett lånelöfte. Jag fick inget (trots att jag jobbade heltid då) och kom mig inte för att gå till en annan bank. Därefter bytte jag jobb till ett på 75% och sedan blev jag sjuk. Att vara sjuk blir man ju inte rik på
. Det tog mer än 10 år att tillfriskna och under tiden hann vården tappa hoppet. I mina läkarutlåtanden stod det att jag var terapiresistent. Det föreslogs att förtidspension kunde vara ett alternativ.
Men ja, nu sitter jag här, frisk, med jobb och har ett kontrakt på ett hus
. Jag längtar verkligen efter att få flytta in och hoppas att damen som bor där hittar ett nytt boende snabbt så jag inte behöver vänta så länge. Och under tiden kan jag bara sitta och drömma om hur det kommer att bli. Där ska det i alla fall inte vara någon annan som bestämmer om jag ska flytta eller inte. Mitt hem, min borg!
