Älskar ni era barn på samma sätt?

[vindvissla]

Ni som har mer än ett barn, älskar ni alla på samma sätt eller känns det olika?

 

[Sar]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag skulle säga på precis samma sätt, jag visste inte att man kunde älska så "lika"....

Sedan vet jag inte om det skulle vara skillnad på om man först haft ett barn och sedan får ett annat (jag fick ju mina precis samtidigt), jag får väl se hur det blir den här gången!

 

[rubytoo]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Ja väldigt intressant att höra vad ni som har fler barn svarar.

Har alltid funderat på hur det skulle vara med ett syskon till Gustav. Älskar ju honom över allt annat och undrar om det ändrar sig med ett syskon?

 

[nevin]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag älskar alla mina barn på olika sätt, lika mycket men olika.

Största sonen har ju flyttat hemifrån, och är nu en vuxen man. Känns underligt, och inte helt bekvämt att inse det, han får rösta i höst!! Jag älskar honom innerligt, men inte på samma sätt som när han var bebis och beroende av mig. Nu älskar jag honom som en annan vuxen som betyder otroligt mycket för mig.


Mina två minsta barn älskar jag också olika faktiskt. Inte så att jag älskar den ena mer än den andra, men jag värdesätter olika saker och egenskaper hos dem. D till exempel är en otroligt snäll kille som skulle kunna ge bort sin högra arm för sin mamma . Han är också fantastiskt charmig och social, han vet hur man för sig i sällskap och kan kommunicera otroligt bra med sitt språk! Han är dessutom väldigt kramig och pussig


L är klasses clown, som vet precis hur man får folk att skratta, han är oerhört söt när han går loss! Han är också bra på att kommunicera med använder kroppsspråket mycket mer än D, eftersom han inte har så mycket språk ännu. Att se denna lilla kille "prata" är som balsam för själen!

 

[jerseyko]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag älskar dom lika mycket men på olika sätt, vilket väl är tur de eftersom de är två olika personer.

Jag är bombsäker på att blir det fler barn kommer de älskas lika mycket. Åh vad underbart det är med så mycket

 

[TinyWiny]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag älskar mina barn på olika sätt eftersom de är olika men jag älskar dem lika mycket.

Jag ville först bara ha ett barn för jag var rädd att jag inte skulle kunna älska ett barn till lika mycket, jag oroade mej i onödan

Nu är mina barn vuxna men jag älskar dem precis lika mycket nu som när de var små, det är bara olika sätt att visa och olika sätt att älska.

Men jag älskar dem för att de är just dem, inte för vad de gör utan för vad de är.

 

[lingonben]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Har alltid funderat på hur det skulle vara med ett syskon till Gustav. Älskar ju honom över allt annat och undrar om det ändrar sig med ett syskon?

Jag uppfattar det inte som att kärleken till första barnet ändrar sig av syskonet. Snarare får man ett nytt lass kärlek att ge till nummer två Men tiden man har att lägga på barnen, den är däremot inte expanderbar på samma sätt som kärleken. Det är det som jag tycker är jobbigast, att storasyskonet inte längre får lika mycket tid som förr och att stackars lilla småsyskonet aldrig får den oreserverade uppmärksamheten som ettan fick.

Sen uppskattar jag olika sidor hos mina barn eftersom de är olika som personer. Ettan är intensiv, framåt, utåtriktad och orädd. Tvåan kan sitta och fnula med något på egen hand långa stunder, eller tulta omkring och vara jätteglad över allt han ser. Jag känner igen mig mycket i den ene men inte i den andre. Och gemensamt för de båda är envishet och ett rejält hett humör när de inte får som de vill. Tur att de har en mor med samma envishet, det är inte så att det räcker att säga nej en eller fem gånger för att hindra något olämpligt.

 

[vindvissla]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag har alltid varit en segstartare, när första föddes så blev jag alltså inte blixtförälskad men jag kände ett mycket starkt "den här ska jag ta hand om". Hela första året kände jag så, och sen kunde jag känna att jag verkligen älskade den individen han var. Nu när tvåan kom så fick jag en liten chock när han liksom sög sig fast i mitt hjärta med det samma. Var gång jag tittar på honom så smälter hela mitt hjärta. Äldsta är en handfull just nu, gränstestarenvis till tiotusen. Mellan varven har vi jättemysigt men det är skitjobbigt ibland.

Jag är alltså rädd att det är tvärtom. Inte så att jag inte älskar min äldste men tvåan blev liksom mer naturligt på nåt sätt. Eller är det för att den ena är en liten gosig bebis och den andre en outtröttlig monsterduracellkanin? (monster var lite på skämt men han är verkligen en terrorist...)

 

[Mitten]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Det kanske är så att nu VET du ju känslomässigt på ett annat sätt att den lille kommer växa upp och bli en person, att du skall få vara med om alltihop en gång till liksom! Jag tycker inte det låter så konstigt faktiskt Första bebisen är så mycket annat på något sätt.

Jag kanske inte skall uttala mig som bara har 1 och inte ens har 1 till på g

 

[vindvissla]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Du får självklart uttala dig

Jag tycker inte det låter så konstigt faktiskt

Vad bra. Jag har ju inte haft så mycket mamma-och-Sam-tid på sistone, det kanske inte hjälper heller. Isaac är totalmammig och blir helförstörd när sambon har honom stackarn. Men det går väl över det också.

 

[lingonben]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

De där funderingarna hade jag för ett par månader sen Jag mådde rätt dåligt över det och vågade inte ventilera det särskilt högt, men jag har landat nu. För det första tror jag skillnaden vid födslarna beror på vanan. Vid första barnets födsel förändrades verkligen allting. Jag var nyfödd och förvirrad som förälder och vi fick dessutom en dålig start med mycket skrik och sömnlöshet. Det kändes som att hela mitt tidigare liv raderats ut på några sekunder, och då är det svårt att ha en såndär toppen-rosenskimrande inställning till allt. Ansvarskänslan däremot, den fanns där från början. Med andra barnet visste jag var det var frågan om, och jag visste att även om allt var uppochner just nu skulle livet stabilisera sig igen. Klart att det blir lättare för mig att uppskatta och knyta an då!

Sen hade vi en lång period med en förnöjd sovande liten bebis, och ett nyblivet storasyskon som kämpade med att ha fått sin världsbild uppochnervänd av att just ha blivit storasyskon. Lägg därtill the terrible twos och att han också är en högvarvande duracellkanin... nångång då började jag bli orolig att jag älskade dem olika. Men så vände det. Storasyskonet har mognat och utvecklats massor, fortfarande en duracellkanin dock. Småsyskonet har vuxit upp till en ettårig duracellkanin som klättrar på allt, ska undersöka och helst ta sönder allt han hittar och vrålar av raseri när han inte får det. Så nu har jag insett att nej, jag älskar inte den ene mer än den andre. Jag älskar båda massor, däremot har de perioder när deras beteende är jobbigare eller enklare helt enkelt.

 

[vindvissla]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag var lite rädd att starta den här tråden också, men sen tänkte jag ju att jag känner egentligen ingen här live ändå så då kan det ju kvitta.

Vad skönt att höra att du kände likadant! Jag har ju så många andra känslor för Sam, jag blir arg, ledsen och helt matt när han håller på, så känner jag ju aldrig för bebisen. Men det gjorde jag ju inte för Sam heller när han var liten.

 

[jerseyko]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Så kände jag lite oxå, tog några månader med första medans den andra älskade jag massor långt innan hon var född!

Nu har jag mer en "stolt kärlek" till storebror över allt han lär sig och kan. Medans syrran är den jag gärna har nära 24/7 och bara gosar och pussar på.

 

[Hyacinth]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Jag har ju bara en, men kan förstå dig tror jag. Jag tror att jag snabbare skulle knyta an om vi skaffade en till, just för att jag då skulle känna mig lite säkrare och kunna fokusera på "må bra känslan" snabbare.

Att man inte älskar två personer på samma sätt innebär ju inte att man älskar den ena mindre.

 

[vindvissla]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

När jag tänker på den första natten, fortfarande på bb efter de hade fötts så är de så otroligt olika. Sam låg i en plastlåda bredvid mig och sov, inlindad i fyra filtar. Isaac låg bredvid och nära, den där plastbaljan var bra att ha blöjorna i istället. Så låg vi, jag och Isaac och bara myste, ammade, sov, smsade och lyssnade på ipod. Hela morgonen och hela dagen. Med Sam började amningshelvetet och han ville äta, äta, äta, äta och senare den dagen efter typ 6 timmars konstant sugande hade jag så sjukt ont. Min mamma ringde och jag bröt ihop.

Nästan allt känns mycket enklare denna gången. Trots kolik, täppta näsor och nu feber så känns det mycket lättare.

 

[rubytoo]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Kan inte det vara för att det just är andra barnet och man vet vad som förväntas?

 

[Hyacinth]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Det är klart att det blir lättare när man får en så annan start! Är det enklare släpper man på känslorna fortare, låter helt naturligt.

Och sen är det jättebra att du skapade tråden, man måste få prata om sånt här.
Annars känner sig folk som ufon när de inte blir himlastormande lyckliga i samma sekund som bebis tittar ut.

 

[Snurrfian]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Kan inte det vara för att det just är andra barnet och man vet vad som förväntas?

För mig var det så ialla fall, med andra barnet kände jag mig trygg som mamma, jag vågade stå på mig och säga vad jag tyckte och tänkte redan på förlossningen, tex så tyckte de att han verkade väldigt pigg när han kom ut, medans jag bestämt hävdade att barnläkaren som stod i rummet skulle ta honom eftersom han rosslade... Och mycket riktigt så sprang barnläkaren iväg med honom och maken för att rensa upp luftrören, sen fick jag tillbaka en betydligt mer lätt andad bebis, med första så hade jag nog bara varit tyst, eller bett någon annan om en åsikt. Samma sak när vi kom upp på BB efter förlossningen bad jag direkt att de skulle ställa sängen så jag kunde ha en långsida mot väggen, jag kände direkt att han hade rätt tag när han ammade och när han fick fel kunde jag rätta till det själv, jag kände att han verkligen sög tag och orkade äta. Och eftersom jag kände mig trygg så förmedlade jag ju den känslan till honom oxå, med honom hade jag aldrig den "besvärliga" natten, utan jag såg ju till att jag hade honom i sängen och låg och amma från början, det klarade jag efter två månader med dottern, och kan man ligga och amma kan man ligga och slummra samtidigt och alltså blev det aldrig så jobbigt.

Nu är mina snart 5 och 8 år gamla och jag älskar dem högt, men jag kan inte beskriva min kärlek till dem, mer än att jag älskar dem var och en av dem som den de är.

 

[jerseyko]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Kan inte det vara för att det just är andra barnet och man vet vad som förväntas?

Så upplever jag det i alla fall.

 

[Snyggve]

Sv: Älskar ni era barn på samma sätt?

Det var med Sam du lärde dig att bli en mamma. Det var med honom du fick lära dig vad det innebär att älska ett barn och få samma kärlek tillbaka. Med Isaac kunde du redan det där och var redan inne i din mammaroll.

Så tror jag att det hänger ihop. Men jag har bara ett barn så vad vet jag