Bukefalos 28 år!

Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Lejonelle

Trådstartare
En fråga till tjejer i ÄU-åldern. Vad tänker ni om en kille är deppig? Är deppighet oattraktivt? Om man t ex ser en kontaktannons eller träffar en kille ute - skiner deppighet igenom även om inte rakt ut säger det? Och i så fall hur tänker ni om det?
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Ja, det lyser igenom och ja, det är en oattraktiv egenskap. Sen beror det ju självklart på typ av deppighet. Deppiga perioder har ju alla, vissa mer eller mindre, det handlar väl mest om hur man hanterar dem. Det finns de som har en konstant bakomliggande deppighet men som ändå lyckas vara glada och leva livet och gilla det de gör - de kan mycket väl bli attraktiva ändå, för glädjen lyser igenom mest. Men de som är mer allmänt deppiga på allt lär inte så många finna attraktiva, varför skulle man tända på någon som inte klarar av att vara glad? Som kanske inte ens verkar glad över att träffa en?
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Ja, det är sjukt oattraktivt. Hade ett ex som var deppig och som inte ville inse det själv, blev bara mer och mer tråkig och ville aldrig göra något. Jag kunde inte lyfta honom och den kärlek som hade funnits försvann helt då han inte ens försökte vara delaktig i förhållandet utan bara satt för sig själv.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag reagerar mycket över att folk blir irriterade på deppiga människor. De som inte vill eller kan inse det behöver hjälpen att bryta mönstret. Där tycker jag det handlar om hur mycket man känner för personen. Antingen så mycket att man stannar och försöker reda ut det eller dissar allt sådant. Att inte vilja finnas där för att man själv inte vill drabbas tycker jag otroligt egoistiskt
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag finner absolut inte deppiga snubbar attraktiva, oavsett om vi talar "vanlig" butter/deppig/glädjelöshet eller en faktiskt depression, skulle springa åt motsatt håll med en gång. Jag vill ha en glad, stabil och frisk man som jag inte behöver lyfta, för det varken vill eller kan jag göra. Vill att min relation ska ge energi, inte ta.

Och folk får väl tycka att det är hur mycket dubbelmoral som helst eftersom jag själv har problem med depressioner, men det är ju något jag strävar efter att komma ifrån eftersom jag fattar själv att det inte är något önskvärt utan fruktansvärt oattraktivt och avskräckande. Dessutom ser jag det som att en egen nedstämdhet är skäl nog för att hålla sig på avstånd från en partner med samma problem.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag tycker det är stor skillnad på att finnas där för någon (redan befintlig) vän som har det svårt, och att falla för någon med "egenskaper" (om än tillfälliga) som man anser oattraktiva.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Det beror verkligen på hur personen hanterar det hela.
Jag har träffat flera killar som varit deppiga, men som inte gjort ett jävla skit för att ta sig ur sin situation. Den första lyckades dessutom dra ner mig rejält i skiten, de andra bröt jag kontakten med i tid.

Nu har jag träffat en annan kille som utan tvekan är lite smådeppig ibland, men där är det väldigt tydligt varför han är missnöjd med sitt liv och han gör verkligen sitt absolut bästa för att få allt bättre. Dessutom försöker han att inte låta det deppiga ta överhanden utan tar tillvara på allt positivt som finns och vägrar låta andra se honom som någon negativ tråkmåns.
Det gör att han trots att han är missnöjd med hur livet är nu osv kan vara sjukt attraktiv, sådär så att man själv blir förvånad :p
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag väljer aktivt bort någon ev ny partner om den har problem med antingen en depression eller att den är en sån som lätt blir nedstämd.

Jag orkar ärligt talat inte med det i en relation. Jag är inte på jakt efter någon att bli terapeut eller mamma åt. Jag har varit i flera såna relationer.
Och det blir osunt iom att man får en vårdarroll/mammaroll om man inte själv är lika trasig/okontrollerad.
Man tänder inte på sin patient eller sitt barn. Så blir det för mig med. Jag kan älska en sån person som individ. Men jag kan inte tända på en sådan.
Det vet jag av erfarenhet. Attraktionen dör för mig.

Alltså väljer jag att inte inleda en sån typ av relation med en som mår dåligt.

Jag har själv haft psykiska problem. Och så här i efterhand kan jag ju se att jag nog egentligen hade gjort bäst i att låta bli att ha kärleksrelationer då, för de andras och min egen skull.
Jag borde arbetat med mig själv istället.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag känner mig väldigt kluven till om det är oattraktivt eller inte, för det beror så mycket på hur personen är i stort. Är det en kille som är butter, deppig och innesluten i sig själv och som vägrar förändra sitt liv så är det absolut en kille son jag inte vill ha i mitt liv alls. Är det däremot någon som har många andra fina egenskaper och som har lärt sig leva med sin deppighet (vad den nu beror på) och som jag inte ska vara en extra psykolog till eller bära omkring på, så är det inte något som får mig att avstå.

För mig är det alltså inte avgörande huruvida någon är deppig eller ej, utan hur personen är i det stora hela och hanterar det. Jag tänker att alla kommer med fel och brister, vissa saker kan jag inte leva med (men som någon annan kanske kan) och vissa saker stör mig inte det minsta, så att därmed aktivt välja bort någon på grund av ett personlighetsdrag eller en sjukdom som kan yttra sig lite hur som helst är inget jag gör på förhand bara för att. Däremot, med tanke på min egen mentala hälsa, har jag inte ork för energitjuvar vilket gör att personer som jag inte klarar av att ha en fungerande relation med inte heller blir direkt långvariga i mitt liv (om de t.ex inte kan hantera sitt eget mående.

Angående din andra fundering om det märks på någon om de är deppiga, så ja, jag tycker att det ofta skiner igenom och framförallt om det är någon man känner under en längre tid. Många är ju relativt bra på att dölja det ett tag, men det brukar nästan alltid märkas en aning på hur personen är. Och då är det återigen tillbaka i hur personen hanterar det - vill man bli bättre osv så tycker jag att det märks - för är det en person som vill ändra på sin situation eller hanterar den på ett vettigt sätt så tycker jag mest att det är tråkigt att personen känner ett behov av att låtsas vara något den inte är (framförallt om det handlar om en längre tidsperiod)
 
Senast ändrad:
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Mycket oattraktivt. Är inte intresserad av någon som är psykisk sjuk, på varken det ena eller andra sättet. Går inte att ha en sund relation...

Som Jenka skriver är det oändligt stor skillnad på att ställa upp för någon man redan känner som får problem, än att aktivt försöka hitta relationer med själsligt sjuka människor.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Halvt KL

Som flera andra varit inne på så tycker jag att det är ganska stor skillnad på att hjälpa och finnas där för en (redan existerande) deprimerad vän eller pojkvän, till skillnad mot att inleda en ny relation med en deprimerad person.

Jag tycker nog att det är oattraktivt, även om jag inte på pricken kan säga varför.
Jag är dessutom ganska övertygad om att man inte kan vända/hjälpa/bota/whatever personen i fråga, så det är liksom dött lopp. Depression är ju en sjukdom som påverkar känslolivet, så rimligtvis försöker man bli frisk innan man inleder en ny kärleksrelation.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

ja, jag tycker det är oattraktivt.

Skillnad om min man skulle bli deprimerad, då skulle jag självklart hjälpa honom så gott jag kan. Men aldrig att jag skulle inleda ett nytt förhållande med en deprimerad människa, som att be om problem.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

ja, jag tycker det är oattraktivt.

Skillnad om min man skulle bli deprimerad, då skulle jag självklart hjälpa honom så gott jag kan. Men aldrig att jag skulle inleda ett nytt förhållande med en deprimerad människa, som att be om problem.

*lite halv kl*

Det här är inte riktat mot dig Bison, utan mer en vidarefundering kring det resonemanget.

Jag har funderat vidare lite på det där att inleda ett förhållande med någon som är deprimerad gentemot att vara i ett förhållande med någon som blir deperimerad.

Givetvis tror jag att de flesta skulle ställa upp för sin respektive om de blir deperimerade, men jag undrar om det inte är svårare ibland att vara med när någon utvecklar en depression. Min tanke är alltså att det oftast är ett ganska så långt steg från att utveckla en depression tills dess att man verkligen inser det själv och vill förändra vad det nu är som påverkar en. Detta då till skillnad mot att bli tillsammans med någon som har uttalade problem, men som är medveten om det och jobbar med dem. Jag tror också att det är svårare att sätta gränser för vad man själv orkar med i ett förhållande om det är någon som man känner bra sedan länge och som gradvis blir sämre, för man tänker att personen inte är sådan egentligen och den har ju så många andra egenskaper som är bra osv. Istället för att vara medveten om hur "resultatet" av en depression blir och då kunna ta ställning till om det är något som man kan leva med eller inte.

Om jag utgår från mig själv och mitt förhållande där jag är den som har en depression och lite annat med mig. Det är något som jag har varit halvt medveten om, men inte riktigt tagit tag i, under större delen av livet och när jag och min sambo träffades var jag inne i en bra fas och var relativt högfungerande. Därefter har det successivt blivit sämre och nu är jag i en fas där jag är begränsad i mitt liv, vilket givetvis påverkar min sambo också. Givetvis hade jag inte velat vara utan min sambo, men jag tror att många gånger hade det varit enklare för honom om vi hade träffats nu istället eftersom jag har mycket mer förståelse för mig själv och hur jag påverkar mina relationer samtidigt som han hade sluppit en rätt så lång och framförallt jobbig resa från relativt bra till dålig till något bättre. Dessutom känner jag mig så otroligt falsk ibland och som att jag inte är den personen han blev tillsammans med eftersom jag har förändrats en hel del och det känns som sagt att ibland så hade det varit bättre om vi träffats senare då det hade varit mer "rätt" om han hade fått infon om hur det påverkar hans liv att jag är som jag är.

Så ja, min fundering är helt enkelt om det inte är bättre ibland att komma in i någons liv efteråt än att vara med på hela resan som det faktiskt är och att det är enklare att förhålla sig till hur en depression påverkar personen och en själv när man inte har så många andra saker att förhålla sig till (som att man bor ihop, har barn, har varit tillsammans jättelänge osv). Sen menar jag absolut inte att man ska överge sin partner när den mår dålig (eller vänner heller), men för mig är det inte alltid så självklart att det innebär så mycket mer problem för en själv om man inleder något med en som är deperimerad gentemot att vara i ett förhållande när någon blir det.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Talar vi om något tillfälligt spelar det ingen roll men långvariga/livsvariga diagnoser gällande diverse energislukande beteendestörningar som bla kan innebära depressivt/grubblande tillstånd går bort.

Jag vill så långt det bara går ha ett privatliv som är obekymrat och enkelt, att leva med en energislukande partner är inget alternativ.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag, som tjej med en hel hög diagnoser och lite annan (fd) problematik, känner att jag i viss mån försökt välja bort människor med liknande svårigheter just för att det förmodligen skulle sluta i en enda katastrof. Därmed inte sagt att jag vill eller måste ha någon som är stark nog för att kunna ta hand om mig, jag klarar mig bra på egen hand och är inte i behov av en partner som ska axla någon slags förälder eller psykolog-roll.

Men jag kan absolut attraheras av någon som inte mår bra, det är något som åtminstone jag känner av direkt, och det kan kan säkert bero på att jag känner igen mig. Lite vill jag nog hjälpa med, hej Florence Nightingale liksom :p.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag kan hålla med i ditt resonemang men det var inte riktigt så jag menade.

Även jag tycker deppighet är oattraktivt, helt enkelt inte lika kul att umgås med. Sen ska jag inte säga att jag aldrig skulle inleda nåt med nån som mår dåligt, men det finns ju olika grader.

Menar snarare så att min sambo har jag redan känslor för och är attraherad av. De känslorna försvinner inte helt plötsligt plus att jag är mer mån om att hjälpa honom än en främling. Tanken var inte vad som är lättast för mig utan vad som skulle falla sig naturligt
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Nej, jag skulle inte låta bli att fortsätta någon som hade problem med depressioner. Så länge han är medveten om sina problem och jobbar med det så ser jag inga problem med det - blir jag kär eller förtjust i någon så ska det mer till än deppighet för att jag ska backa. Är han dock mitt uppe i en av sina värsta faser är det knappast ett bra läge att dejta någon, men jag förutsätter att det hela skulle vara mer kontrollerbart än så (jag går ju inte gärna på dejt liksom när jag själv har det som värst).

När jag träffade min nuvarande pojkvän var jag helt öppen med att jag i perioder kämpar med nedstämdhet. Efter ett tag var jag även ärlig och berättade om mina problem med sociala rädslor. Jag är glad för att han gav mig en chans, att han inte dömde mig och att han var så avslappnad till det hela :)
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag kan hålla med i ditt resonemang men det var inte riktigt så jag menade.

Även jag tycker deppighet är oattraktivt, helt enkelt inte lika kul att umgås med. Sen ska jag inte säga att jag aldrig skulle inleda nåt med nån som mår dåligt, men det finns ju olika grader.

Menar snarare så att min sambo har jag redan känslor för och är attraherad av. De känslorna försvinner inte helt plötsligt plus att jag är mer mån om att hjälpa honom än en främling. Tanken var inte vad som är lättast för mig utan vad som skulle falla sig naturligt

Jag förstår givetvis att det inte alltid går att tänka på vad som är enklast för en själv och har man känslor för något så har man och det är inget som bara försvinner över en natt för att personen kanske blir deppig.

Så äh, det jag menar är inte att man inte ska stanna kvar hos sin sambo/i sin relation om någon blir deppig och den andre orkar med den situationen utan mer en fundering rent allmänt om att vara i en relation med någon som är deppig.

Sen funderar jag vidare lite kring att hjälpa sin respektive om den är deppig, för jag antar att man lägger in olika värderingar i det. För mig är det inte min sambos uppgift att hjälpa mig, däremot att stötta mig om jag behöver och han orkar, men hjälp ska jag få utifrån och från mig själv för annars blir det (för mig) mer så att han blir en vårdare av något slag och det är väl det som skrämmer många (det är alltså inte mening att sitta och märka just dina ord, utan mer en fundering rent allmänt). Så därför blir det också märkligt för mig om någon går in med inställningen att de ska rodda runt och hjälpa mig att ordna upp situationerna, för det klarar jag själv och om jag inte klarar det ska jag antingen ha hjälp från någon som har det som jobb eller inte engagera mig i en kärleksrelation eftersom det inte blir en sund sådan. Så hur svårt det blir att vara tillsammans med någon som har psykiska problem handlar väl till stor del om hur den deppiga personen är/hanterar sin situation, varför den har problemen och hur man som "frisk" förhåller sig till det hela :)
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Jag är glad för att han gav mig en chans, att han inte dömde mig och att han var så avslappnad till det hela :)


Hade han någon uppfattning om vad det kan innebära att vara med någon som periodvis är "nedstämd" och lider av sociala rädslor?
Erfarenheten är nog rätt ofta avgörande till huruvida man kan uppfattas som dömande eller ej.
 
Sv: Är deppighet ett diskvalificerande fel?

Fast vad jag menar med att han inte dömde mig handlade inte om huruvida han var villig att fortsätta med mig eller ej - utan hur han tag emot det jag berättade. Hans attityd, hans bemötande, allt sånt. Jag hade varit fullkomligt OK med om han velat avsluta det hela, även om jag blivit otroligt ledsen, eftersom jag själv vet hur tufft det kan vara. Jag var dock rätt säker på att han inte skulle backa, jag känner honom rätt väl nu och litar på honom.

Men till frågan: Ja, han har viss erfarenhet ja. Däremot har han ju aldrig varit sambo med nån med min problematik och det får vi ju se hur det går. Jag är dock väääääldigt symptomfri nuförtiden :) (till min enorma glädje!) och kan hantera min deppighet väldigt väl.
 

Liknande trådar

Tjatter Efter att ha läst tråden "Hjälp, jag har för mycket prylar" som femtioelva köpare/spekulanter har de mest konstiga frågor och klagomål...
Svar
1
· Visningar
901
Senast: Happimess
·
Ekonomi & Juridik Hej! Jag köpte min 11 åriga valack för drygt ett år sedan ! Nu ett år senare upptäcktes efter att jag tyckt han kännts knackig en lös...
2 3
Svar
40
· Visningar
5 903
Senast: WBanna
·
Kropp & Själ Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar. Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder...
2
Svar
20
· Visningar
1 582
Senast: miumiu
·
Relationer Hej Då jag inte har någon i min krets att vända mig till kollar jag om det finns någon på buke. Kanske blir ett långt inlägg, så ni...
Svar
11
· Visningar
1 934
Senast: Twihard
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Betäckningar 2023 och föl 2024
  • Elitloppet – en gång om året!
  • Börja rida

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp