T
Tant Asta
Äntligen, äntligen fungerar det! Jag och min häst har haft problem hela vintern, allt ifrån att han tar bettet och sticker till att han stegrar, slänger sig runt och galopperar hem när vi är ute och rider. Även när vi red i paddocken var det problem, vi hade helt tappat förmågan att kommunicera med varandra som vi gjorde förr. Jag lät honom stå i tre veckor, pysslade bara med honom när jag var ute. Nu för en vecka sedan började jag sätta igång honom igen, och jag har fått en ny häst! Han gick helt underbart i dag, inte ens en antydan till bråk någon gång, travade lugnt (tidigare var det högsta växeln + huvudet i vädret som gällde) och lyssnade på alla mina hjälper. Åh, jag är så lycklig!
Jag tror nog att allt detta beror på att vi båda har fått en ny start. Jag var trött på allt som hade med hästen att göra, vet inte riktigt varför, han kännde nog på sig det och började tröttna han med. Men i stället för att inse att det gick utför, var jag så envis och skulle kämpa för att det skulle gå bra när vi red. Han var precis lika envis han, och ja vi hade en del bråk. Jag hade väl egentligen ingen baktanke när jag lät honom stå, jag var bara trött på allt. Inget gick som jag ville. Men nu förstår jag att han måste ha varit minst lika trött som jag var. Nu har jag bestämt mig för att vi bara ska ha kul ett tag och lära känna varandra på nytt innan vi tar tag i de problemen vi har kvar, själva finputsen liksom.
Det känns som om jag är kär, jag är så lycklig! Jag har fått tillbaka glädjen över att vara i stallet och rida, och han har fått tillbaka gimten i ögat. Och om en och en halv månad kommer tränaren hem igen från utlandssemestern, så då kan vi ta nya tag och börja arbeta med varandra, inte mot varandra som tidigare. Det känns som om jag har fått en uppenbarelse!
Kanske lite onödigt inlägg, men var bara tvungen att skriva av mig, allt känns underbart nu
Jag tror nog att allt detta beror på att vi båda har fått en ny start. Jag var trött på allt som hade med hästen att göra, vet inte riktigt varför, han kännde nog på sig det och började tröttna han med. Men i stället för att inse att det gick utför, var jag så envis och skulle kämpa för att det skulle gå bra när vi red. Han var precis lika envis han, och ja vi hade en del bråk. Jag hade väl egentligen ingen baktanke när jag lät honom stå, jag var bara trött på allt. Inget gick som jag ville. Men nu förstår jag att han måste ha varit minst lika trött som jag var. Nu har jag bestämt mig för att vi bara ska ha kul ett tag och lära känna varandra på nytt innan vi tar tag i de problemen vi har kvar, själva finputsen liksom.
Det känns som om jag är kär, jag är så lycklig! Jag har fått tillbaka glädjen över att vara i stallet och rida, och han har fått tillbaka gimten i ögat. Och om en och en halv månad kommer tränaren hem igen från utlandssemestern, så då kan vi ta nya tag och börja arbeta med varandra, inte mot varandra som tidigare. Det känns som om jag har fått en uppenbarelse!
Kanske lite onödigt inlägg, men var bara tvungen att skriva av mig, allt känns underbart nu
