Bukefalos 28 år!

Allt är åt helvete!!

Ja det vet jag.. men det gör så jävla ont och jag känner mig så jäkla misslyckad som gav upp allt.. :(

Fast du ar inte misslyckad ... du har ju forsokt, tyvarr ar odsen emot dig lite for stora om inte sambon forstar allvaret nar du tar diskussionen med honom. Det ar nog helt enkelt dags for dig att forklara var din grans gar.

Att barnet sitter i klam gor hon ju redan ... och som @mandalaki berattade sa mar inte ett barn bra av att kunna manipulera sin vuxna omgivning. Det ar riktigt skadligt i langden.
 
Jag skrev om att jag var sträng för att barnet skulle sitta still vid matbordet osv, antagligen därifrån det kommer. Och jag hade kunnat skriva allt det där, men då hade jag väl fått skit för det också.
Och då är vi tillbaka tidigt i tråden. Den tredje vuxenpersonen i ett barns liv kan inte ta på sig rollen att vara sträng. I synnerhet inte lägga på barnet andra krav än pappan gör. Däremot bör de båda vuxenpersonerna i hemmet vara samordnade i sin syn på barnet, och dessutom tydligt ha gjort upp sinsemellan hur mycket den tredje personen kan delta i barnets fostran.
 
Ja det vet jag.. men det gör så jävla ont och jag känner mig så jäkla misslyckad som gav upp allt.. :(
Kan du inte ta ett steg tillbaka och andas lite och låta din sambo sköta det som han vill just nu. Tänk igenom allting och ta inte ett steg fram igen förrän du har lugnat ner dig och kan se saken från flera olika håll. Oavsett om barnet är krävande eller inte så måste man utgå från det och det som är bäst för hen. Ni kanske löser det tillsammans. Eller kanske inte. Men just nu är det bäst att avvakta lite.
 
Om barnet gör rätt i skolan så vet ju barnet hur man gör.
Nej man behöver inte ha en drös med regler speciellt för barnet.
Man kan få sin vilja fram på olika sätt och tjata och kräva det kommer inte att hjälpa för dej.
Din sambo behöver visa med ord och handling för barnet att han alltid oavsett tid på dygnet, om du är där eller inte finns där för barnet. Att en tillsägelse från honom eller dej vid ex. Matbordet inte innebär att ni på något vis är ovänner med barnet. Barnet behöver kanske lära sig att ibland blir man besviken, men efter en stund är det bra igen. Sambon kanske behöver lära sig att det är inte farligt om åtta åringen smäller igen dörren till rummet och tjurar där inne en stund. De kan prata komma överens och kramas när barnet kommer ut igen.
Barn behöver veta att föräldrarna är en klippa om en mjuk att stödja sig mot och ta sats från.
 
Jag minns när jag var ca 8 år och testade min mamma, som var den tålmodigaste av föräldrarna. Jag tjatade o tjatade tills hon satte ner foten. Då mådde jag helt plötsligt bra. Jag blev själv väldigt förvånad. Jag hade inte fått som jag ville, men jag mådde bra när mamma blev bestämd och sa ifrån.

Fast jag tror iofs att det där är olika. I mitt fall var min pappa den tålmodigaste. Nu tjatade inte jag direkt, utan min linje som barn var snarare vredesutbrott, men jag minns just det där "sätta ner foten", "dra en gräns" och liknande som oerhört obehagligt. Även som vuxen uppfattar jag sådan "uppfostran" som betonar vikten av "fasta gränser" mest som en hjälp åt föräldrarna, de föräldrar som känner sig hjälpta av det, alltså.

Så utifrån min erfarenhet ska man inte överskatta behovet av "fasta regler" och jag tror verkligen inte heller att det är det som det stora problemet för åttaåringen i den här diskussionen. Problemen runt det barnet är betydligt större än så.
 
Och då är vi tillbaka tidigt i tråden. Den tredje vuxenpersonen i ett barns liv kan inte ta på sig rollen att vara sträng. I synnerhet inte lägga på barnet andra krav än pappan gör. Däremot bör de båda vuxenpersonerna i hemmet vara samordnade i sin syn på barnet, och dessutom tydligt ha gjort upp sinsemellan hur mycket den tredje personen kan delta i barnets fostran.

Det är inte att vara sträng att sätta gränser. Ett barn mår bra av rutiner och regler. Men när föräldern börjar tycka tvärtom och anse att det är att vara för sträng att anse att man sitter stilla vid matbordet och har håret uppsatt för att slippa hänga i maten, det är då problemen uppstår. Med gungande föräldraskap från båda håll, skulle TS kunna bli den trygga klippan för barnet, men det går inte när föräldrarna sätter emot. Det blir bara mer kaos för barnet.
 
Fast jag tror iofs att det där är olika. I mitt fall var min pappa den tålmodigaste. Nu tjatade inte jag direkt, utan min linje som barn var snarare vredesutbrott, men jag minns just det där "sätta ner foten", "dra en gräns" och liknande som oerhört obehagligt. Även som vuxen uppfattar jag sådan "uppfostran" som betonar vikten av "fasta gränser" mest som en hjälp åt föräldrarna, de föräldrar som känner sig hjälpta av det, alltså.

Så utifrån min erfarenhet ska man inte överskatta behovet av "fasta regler" och jag tror verkligen inte heller att det är det som det stora problemet för åttaåringen i den här diskussionen. Problemen runt det barnet är betydligt större än så.
Jag håller med om att den här 8-åringen har en komplicerad situation.

Vad det gäller gränssättning så tror jag att det också att det handlar om hur det görs och i vilka situationer. Gränsen ska inte sättas för att föräldern vill visa sin makt. Det vet jag också hur det känns och det är för djävligt.
 
Fast jag tror iofs att det där är olika. I mitt fall var min pappa den tålmodigaste. Nu tjatade inte jag direkt, utan min linje som barn var snarare vredesutbrott, men jag minns just det där "sätta ner foten", "dra en gräns" och liknande som oerhört obehagligt. Även som vuxen uppfattar jag sådan "uppfostran" som betonar vikten av "fasta gränser" mest som en hjälp åt föräldrarna, de föräldrar som känner sig hjälpta av det, alltså.

Så utifrån min erfarenhet ska man inte överskatta behovet av "fasta regler" och jag tror verkligen inte heller att det är det som det stora problemet för åttaåringen i den här diskussionen. Problemen runt det barnet är betydligt större än så.
I mitt fall handlade det om, tror jag, att jag hade velat veta när ett nej var ett nej. Jag fick aldrig någon hund som jag tjatade länge om, och det nejet förstod jag, det var inget problem. Vi hade inte råd och ingen i familjen kunde riktigt ta hand om den.

Men i mindre saker fick jag nej där jag hörde en tvekan. Jag hörde att de var väldigt olyckliga över att säga nej. Och då bråkade jag mig till det och mådde skitdåligt av det, jag hade dåligt samvete efteråt.
 
Det är inte att vara sträng att sätta gränser. Ett barn mår bra av rutiner och regler. Men när föräldern börjar tycka tvärtom och anse att det är att vara för sträng att anse att man sitter stilla vid matbordet och har håret uppsatt för att slippa hänga i maten, det är då problemen uppstår. Med gungande föräldraskap från båda håll, skulle TS kunna bli den trygga klippan för barnet, men det går inte när föräldrarna sätter emot. Det blir bara mer kaos för barnet.
Hon använde ordet sträng, det var därför jag svarade med samma ord. Själv använder jag det inte när det gäller barn, jag tycker att det är fyrkantigt ord som inte säger något vettigt.
 
Fast @orkarintemernu det brukar skina igenom i såna här trådar vad man egentligen tycker om barnet. Du hade inte lagt tid på att skriva om hur bortskämd och ohyfsad ungen är om du inte innerst inne tyckte att det var viktigt att få fram hur jävla jobbig hon är.

Så tror jag i alla fall.
Nu har ju jag bara skumläst, men jag uppfattade det nog som att hon ville visa hur sambon agerade i uppfostran snarare och att det var det som var problemet, för ts och för barnet.

Om man nu skulle bestämma sig för att vilja stanna i ett förhållande med ett barn i så är det väl klart att man tycker det är viktigt att barnet går i skolan osv eftersom man kanske bryr sig om barnet lite. Att irritera sig kan ju också vara att man bryr sig om och vill att det ska gå barnet väl men att ens egen uppfostran inte stämmer med vad man ser att barnet får. Sedan kan man ju ha rätt eller fel såklart. (Sannolikt styr väl barnet upp själv sedan även om det alltid får som det vill.)

Men om man inte tänkte stanna spelar det väl kanske ingen roll för en om barnet får som det vill och kanske därigenom far illa (enligt vad man tror), bara det mår bra för stunden. Det Är ju svårt att inte vilja påverka lite när det gäller barn man umgås med ibland, det är nog lite naturligt. Det blir ju så bara man passar ett barn en timma åt grannen.
 
Men i mindre saker fick jag nej där jag hörde en tvekan. Jag hörde att de var väldigt olyckliga över att säga nej. Och då bråkade jag mig till det och mådde skitdåligt av det, jag hade dåligt samvete efteråt.
Och då tog du på dig ansvaret för situationen och för deras mående och fick dåligt samvete.
 
Vad det gäller gränssättning så tror jag att det också att det handlar om hur det görs och i vilka situationer. Gränsen ska inte sättas för att föräldern vill visa sin makt. Det vet jag också hur det känns och det är för djävligt.

Gränser för att föräldrar ska visa sin makt, tänkte jag inte ens på i relation till min egen barndom. Mina föräldrar har tack och lov inte sådana behov. I praktiken tror jag snarare att de situationer jag minns negativt - men absolut inte mer negativt än att jag smärtfritt lever med dem - handlade om när de var rätt trötta. Då blir man ju lätt lite onyanserad.

I det vardagliga liv där man orkar prata med varandra och lyssna och säga vad man har på hjärtat, ser jag "fasta gränser" som ett rätt meningslöst påhitt.

Oavsett är "uppfostringsmetoder" och regler kring bordsskick för det första inget som en bonusförälder ska försöka styra upp och för det andra är det inte där det här barnets problem ligger. Barnet uppför sig ju tydligen väl i skolan, så den delen behöver man inte bekymra sig om. Barnet kan redan den typen av sociala regler, men bryter dem hemma pga otrygghet.

I mitt fall handlade det om, tror jag, att jag hade velat veta när ett nej var ett nej. Jag fick aldrig någon hund som jag tjatade länge om, och det nejet förstod jag, det var inget problem. Vi hade inte råd och ingen i familjen kunde riktigt ta hand om den.

Men i mindre saker fick jag nej där jag hörde en tvekan. Jag hörde att de var väldigt olyckliga över att säga nej. Och då bråkade jag mig till det och mådde skitdåligt av det, jag hade dåligt samvete efteråt.

Jag känner igen mönstret, men hade inte dåligt samvete. Ond som jag är.

Det är ju väldigt olika saker som är lätta/svåra att acceptera, både för barn och vuxna.

För mig handlade de där "gränserna" väldigt mycket om att föräldern avlägsnade sig själv ur diskussionen, liksom gömd bakom en regel/gräns. Det skedde mycket sällan, men det skedde. Jag mår illa när jag ser det som vuxen också. Just när föräldrar gör sig oåtkomliga, inte tar diskussionen med barnet, utan "drar en gräns". Det är så fruktansvärt opersonligt och avstängt att göra så när föräldern ju samtidigt är den viktigaste relationen barnet har, tycker jag. (Sen har jag gjort det själv, oftast pga trötthet. Jag är mycket långt ifrån perfekt.)
 
Ja precis så. Jag hade fått min vilja igenom och de blev ledsna och sårade på kuppen. Det gav mig inget roligt bagage.
Där skulle jag säga att "felet" (den pedagogiska bristen) är att föräldrarna skuldbelade dig i dessa sammanhang.

Det gör ju även TS med åttaåringen - troligen betydligt mer än dina föräldrar.
 
Oavsett är "uppfostringsmetoder" och regler kring bordsskick för det första inget som en bonusförälder ska försöka styra upp och för det andra är det inte där det här barnets problem ligger. Barnet uppför sig ju tydligen väl i skolan, så den delen behöver man inte bekymra sig om. Barnet kan redan den typen av sociala regler, men bryter dem hemma pga otrygghet.

Precis så menar jag också men du uttrycker det bättre :bow:
 
Att ha granser, ramar och regler galler alla i familjen. I alla fall var det sa i var familj. Vi alla hade vissa "regler" att folja. Lika val som att pappa ibland maste jobba sent och inte kom hem till middagen (middagen var nar alla satt ner och pratade om dagen, tiden kunde variera sa att alla kunde vara med, men den stunden tillsammans var mycket viktig) kunde ett barn ha nagot annat for sig och inte vara med.

Liksom alla andra granser, ramar eller regler, vad man nu vill kalla dem ... hade ett barn en rimlig onskan som innebar att man knuffade pa namnda ramar och granser sa knuffades de pa. I vart fall skapade det vuxna som ar mycket duktiga pa att debatera (men inte sitter vid matbordet med kepsen pa).:p
 
Gränser för att föräldrar ska visa sin makt, tänkte jag inte ens på i relation till min egen barndom. Mina föräldrar har tack och lov inte sådana behov. I praktiken tror jag snarare att de situationer jag minns negativt - men absolut inte mer negativt än att jag smärtfritt lever med dem - handlade om när de var rätt trötta. Då blir man ju lätt lite onyanserad.

I det vardagliga liv där man orkar prata med varandra och lyssna och säga vad man har på hjärtat, ser jag "fasta gränser" som ett rätt meningslöst påhitt.

Oavsett är "uppfostringsmetoder" och regler kring bordsskick för det första inget som en bonusförälder ska försöka styra upp och för det andra är det inte där det här barnets problem ligger. Barnet uppför sig ju tydligen väl i skolan, så den delen behöver man inte bekymra sig om. Barnet kan redan den typen av sociala regler, men bryter dem hemma pga otrygghet.



Jag känner igen mönstret, men hade inte dåligt samvete. Ond som jag är.

Det är ju väldigt olika saker som är lätta/svåra att acceptera, både för barn och vuxna.

För mig handlade de där "gränserna" väldigt mycket om att föräldern avlägsnade sig själv ur diskussionen, liksom gömd bakom en regel/gräns. Det skedde mycket sällan, men det skedde. Jag mår illa när jag ser det som vuxen också. Just när föräldrar gör sig oåtkomliga, inte tar diskussionen med barnet, utan "drar en gräns". Det är så fruktansvärt opersonligt och avstängt att göra så när föräldern ju samtidigt är den viktigaste relationen barnet har, tycker jag. (Sen har jag gjort det själv, oftast pga trötthet. Jag är mycket långt ifrån perfekt.)
Jag säger som tidigare, jag tycker att det är positivt att barnet inte är så välanpassat hemma, att det vågar vara lite mer sig själv och testa.

Jag tror inte heller på någon sorts kadaverdisciplin. Och man behöver inte ha små många regler, det blir bara bråk med att upprätthålla dom. Men vissa måste man ha. Som "spring inte rakt ut i gatan det kan komma en bil" t ex.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 306
Senast: mars
·
Relationer Vet inte ens vart jag ska börja. Fick starta ett anonymt konto för jag känner att jag måste få skriva av mig lite just nu. Igår blev...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
14 818
Senast: Bulldoozer
·
Skola & Jobb Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan...
9 10 11
Svar
210
· Visningar
15 454
Senast: Badger
·
Hundavel & Ras Jag är en relativt vanlig och normal person, är utbildad inom hund och är väldigt seriös med hunderiet. Blir därför otroligt förvånad...
2
Svar
35
· Visningar
3 416
Senast: hollypolly
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp