A
Antti
Den eviga frågan, vilken sadel är bäst?
Kriteriena är viktiga. På vilket stadie är hästen?
Är det första ridturerna? Då är en w-sadel lämpligast.
Den är skonsam mot hästen och hjälper ryttaren att sitta kvar.
Tex. kan hästen gå omkull och ryttaren fortfarande blir kvar i sadeln.
När hästen har fått den första tiden så att den är på det klara
mad att den är ridhäst kan man gå över till annat.
Sadeln ska vara formad för häst. Den ska vara formad för ryttare. De sk. allround-sadlarna är nästan alltid fel.
En beg. sadel är ofta bra att ha. Den är redan formad av häst och ryttare.
En ny sadel kräver lång tid för att bli bra. Många gör felet att genast byta,
innan den ens har blivit inriden. Många stoppar om sadeln innan den ens har varit på
hästen. För att sen upptäcka att dom får göra om det.
För den dagliga skolningen är en dressyr sadel nästan alltid bäst. Även en hopphäst kan gå i dressyrsadel de första åren. Först när man börjar rida hoppning avancerat så behövs hoppsadeln. Den är ett speciall redskap.
När grund skolningen är klar så kan behovet av en mer anpassad sadel dyka upp. Tex. en Alta Escuela. Den är mindre bra för första ridningen. Den är byggd för hästar som är resta fram. Då sätter den ryttaren i position. Innan sitter man framåt lutad. Den är avsedd för långa stidläder.
Andra Iberiska sadlar är byggda för sina ändamål. I en vaquera sadel har man mera böjda ben, kortare stigläder alltså. Samma för de portugisiska. Inte i någon av sadlarna är det meningen att bakfickorna ska vara i kontakt med sätet. De stora valven bak är inte avsedda som ryggstöd. De träder först in i våldsammare rörelser och då gör de nytta.
Man kan alltså behöva flera olika sadlar beroende på vad man ska göra. En hög specialliserad dressyr sadel med kort säte och mycket djup, med vulsterna lång bak kommer bara till nytta de minuterna man rider GP på Globen.
För turridning är vilken typ av herdesadel som helst lämplig. De är avsedda för långa dagar i sadeln.
Sätet i en sadel ska vara bred, bredare än vad som är standard. Insidan av låret, och skrevet ska ha kontakt. Med en smal sadel så kommer ryttaren att ha mera vikt i stigbygeln än vad som är lämpligt, man skyddar sig själv automatiskt genom att avlasta skrevet. Eller så sätter man sig på bakfickorna. Båda sätten är fel.
En mjuk sits upplevs av de flesta som bekväm. Men det är bara bekvämt vid korta ridpass. En slät, hård sadel blir bekvämmare för varje timma man sitter. Sadeln som låser ryttaren i en viss position känns också bra ett tag. Men med ökad ridkunskap så vill man ha mera rörlighet i sätet. Och på topp så har man en fast position som då kan verka motsägandes till rörligheten. Men den kommer ur rörligheten. Utan den så är det svårt att hitta dit.
När man läser den eviga frågeställningen om sadlar så ser man att dom flesta ska ha sadel för att den ska smälta in i en grupptillhörlighet. Vansinne.
Kriteriena är viktiga. På vilket stadie är hästen?
Är det första ridturerna? Då är en w-sadel lämpligast.
Den är skonsam mot hästen och hjälper ryttaren att sitta kvar.
Tex. kan hästen gå omkull och ryttaren fortfarande blir kvar i sadeln.
När hästen har fått den första tiden så att den är på det klara
mad att den är ridhäst kan man gå över till annat.
Sadeln ska vara formad för häst. Den ska vara formad för ryttare. De sk. allround-sadlarna är nästan alltid fel.
En beg. sadel är ofta bra att ha. Den är redan formad av häst och ryttare.
En ny sadel kräver lång tid för att bli bra. Många gör felet att genast byta,
innan den ens har blivit inriden. Många stoppar om sadeln innan den ens har varit på
hästen. För att sen upptäcka att dom får göra om det.
För den dagliga skolningen är en dressyr sadel nästan alltid bäst. Även en hopphäst kan gå i dressyrsadel de första åren. Först när man börjar rida hoppning avancerat så behövs hoppsadeln. Den är ett speciall redskap.
När grund skolningen är klar så kan behovet av en mer anpassad sadel dyka upp. Tex. en Alta Escuela. Den är mindre bra för första ridningen. Den är byggd för hästar som är resta fram. Då sätter den ryttaren i position. Innan sitter man framåt lutad. Den är avsedd för långa stidläder.
Andra Iberiska sadlar är byggda för sina ändamål. I en vaquera sadel har man mera böjda ben, kortare stigläder alltså. Samma för de portugisiska. Inte i någon av sadlarna är det meningen att bakfickorna ska vara i kontakt med sätet. De stora valven bak är inte avsedda som ryggstöd. De träder först in i våldsammare rörelser och då gör de nytta.
Man kan alltså behöva flera olika sadlar beroende på vad man ska göra. En hög specialliserad dressyr sadel med kort säte och mycket djup, med vulsterna lång bak kommer bara till nytta de minuterna man rider GP på Globen.
För turridning är vilken typ av herdesadel som helst lämplig. De är avsedda för långa dagar i sadeln.
Sätet i en sadel ska vara bred, bredare än vad som är standard. Insidan av låret, och skrevet ska ha kontakt. Med en smal sadel så kommer ryttaren att ha mera vikt i stigbygeln än vad som är lämpligt, man skyddar sig själv automatiskt genom att avlasta skrevet. Eller så sätter man sig på bakfickorna. Båda sätten är fel.
En mjuk sits upplevs av de flesta som bekväm. Men det är bara bekvämt vid korta ridpass. En slät, hård sadel blir bekvämmare för varje timma man sitter. Sadeln som låser ryttaren i en viss position känns också bra ett tag. Men med ökad ridkunskap så vill man ha mera rörlighet i sätet. Och på topp så har man en fast position som då kan verka motsägandes till rörligheten. Men den kommer ur rörligheten. Utan den så är det svårt att hitta dit.
När man läser den eviga frågeställningen om sadlar så ser man att dom flesta ska ha sadel för att den ska smälta in i en grupptillhörlighet. Vansinne.
