Ångest hipp som happ

[Singoalla]

Ja, lite märklig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag orkar inte ens vara anonym, känns som att jag passerade det stadiet av integritet i det här forumet för många år sedan

Jag har problem med ångest. Den kommer lite hipp som happ när den känner för det och pajar även de trevligaste av stunder i livet. Jag kan spåra det ända tillbaka till mellanstadiet, jag kommer ihåg att jag kunde få en konstig känsla i kroppen. När jag var så ung så kunde jag inte definiera det utan upplevde det som antingen törst, att jag plötsligt blev väldigt torr i halsen och var tvungen att dricka. Eller att jag plötsligt ville sova, bara stänga in mig i ett mörkt rum och stänga av. Det tog mig mååånga år att förstå vad det var som hände i kroppen. Nu för tiden så händer det med jämna mellanrum att jag känner det där trycket över bröstet, och blir tvungen att gå undan. Det händer ibland på jobbet, ibland med vänner, ibland på fester. Ena sekunden har jag the time of my life, hänger med trevligt sällskap och skrattar. Nästa sekund har jag låst in mig på toaletten och sitter i fosterställning. Eller så sitter jag och jobbar, känner att hjärtat börjar rusa och försöker knappa vidare på mina mail trots att kroppen vrider sig från insidan.

Jag kan liksom sällan koppla varför den kommer. Under perioder i livet då jag mår sämre så kommer det givetvis oftare och reaktionerna är starkare. Men även när jag känner att jag är på toppen och livet leker som kommer den smygandes som en förbaskad jäkla skugga och pajar allt Jag har länge försökt reda ut anledningen till ångesten. Tänkt att man måste börja där, men hur jag än vänder och vrider på det så är den ju liksom där ändå i olika grad. Om jag tränar mycket så brukar den dämpa sig, så jag försöker hålla igång. Om jag stressar mycket så blir den värre, så jag försöker hålla lugn takt i livet. Men den är där. Alltid. Sedan jag var barn. Jag började en utredning med min läkare men remisserna snurrar runt och har nu hamnat på helt fel spår, så jag känner att förtroendet för psykvården försvunnit lite.

Nu var jag precis på en weekend med mina närmsta vänner och vi har haft en helt underbar helg. Men både fredag kväll och söndagen blev lidande av mega-ångest. Tog en tablett för mycket av min vid-behov-medicin som jag fick för ett år sedan så var helt avtrubbad igår. Mina vänner hade jätteroligt och jag kände mig som en jäkla tråkig tjej. Story of my life, en lite svår och känslig tjej som ibland drar sig undan. Introvert. Och jag är så förbannat less på henne Det är inte alls den personen som jag vill vara. Men jag har förstått att den där skuggan har följt med från barnsben och den kommer nog aldrig förvsinna. Jag måste bara lära mig att hantera (och kontrollera?) den.

Någon annan som lever med ångest? Vafan gör man? Här är man ung och taggad på livet och så bara.. nehe..

 

[Magiana]

Jag lever inte med ångest. Längre. Den kan komma på besök ändå ibland men det stör mig inte särskilt mycket.

En utredning av vården är nog bra. Kan du hitta nycklar till varför du har ångest kan det vara en hjälp att lösa det. Men det är inte alltid nödvändigt heller. För min del var det yoga, meditation och en självhjälpsbok som löste problemet och det är ju metoder som inte analyserar orsakerna.

Kan det vara så att du har outtalade krav på dig? Antingen krav som du själv ställer på dig eller som andra ställer på dig? Kan det vara så att du tycker att saker och ting borde vara på ett annat sätt än de är? Är du perfektionist som måste ha det på ett visst sätt? Duger inget annat än det bästa? Duger du för dig själv som du är?

Du behöver inte svara på frågorna. Jag bara spånar efter möjliga ledtrådar till ångesten.

 

[Singoalla]

Jag lever inte med ångest. Längre. Den kan komma på besök ändå ibland men det stör mig inte särskilt mycket.

En utredning av vården är nog bra. Kan du hitta nycklar till varför du har ångest kan det vara en hjälp att lösa det. Men det är inte alltid nödvändigt heller. För min del var det yoga, meditation och en självhjälpsbok som löste problemet och det är ju metoder som inte analyserar orsakerna.

Kan det vara så att du har outtalade krav på dig? Antingen krav som du själv ställer på dig eller som andra ställer på dig? Kan det vara så att du tycker att saker och ting borde vara på ett annat sätt än de är? Är du perfektionist som måste ha det på ett visst sätt? Duger inget annat än det bästa? Duger du för dig själv som du är?

Du behöver inte svara på frågorna. Jag bara spånar efter möjliga ledtrådar till ångesten.

Jag ska slå ett slag för löpning också, jag märker att det gör skillnad så jag borde egentligen investera i att ta en liten runda om dagen. Bra tips med självhjälpsböcker, jag började läsa en som var riktigt bra för något år sedan. Måste rota fram den i bokhyllan! Kommer ihåg att jag satt och storgrät något kapitel in i boken så uppenbarligen var det ju något som träffade rätt Det var min mamma som hade köpt den till mig också. Hon verkar ha koll.

Angående dina frågor så.. ja. Men jag tycker att alla sådana frågor är så svåra. Jag skulle kunna svara både ja och nej på alla. För visst känner man så till en viss grad, men frågan är till vilken grad det är hälsosamt och till vilken grad det inte är hälsosamt? Och hur vet man?

 

[Mammadutt]

Finns kanske ingen "yttre orsak" utan det kanske helt enkelt är obalans i hjärnan?

Är du säker på att det är ångest du upplever och inte rastlöshet? ("Kryper det" i kroppen och själen?)

 

[purity_666]

Jag har panikångest i familjen och har haft kraftig ångest själv.

Min syster har panikångest i perioder då det är för mycket för henne, då hon stressar för mycket. För henne hjälper träning och att försöka ha koll på läget.

Jag har haft ångest sen skoltiden. Illamående, yrsel och torr i munnen var symtomen som liten. Dödsångest och akutenbesök var symtomten som vuxen. Jag började medicinera med venlafaxin och har inte haft panikångest sen dess. Jag kan ha lite krypande ångest fortfarande, men inte ens en hundradel av hur det var. Så det är det råd jag kan ge, mediciner. För mig hjälpte inget tankearbete när det var som värst.

 

[Singoalla]

Finns kanske ingen "yttre orsak" utan det kanske helt enkelt är obalans i hjärnan?

Är du säker på att det är ångest du upplever och inte rastlöshet? ("Kryper det" i kroppen och själen?)

Jag har också funderat på det, eftersom jag inte kan förstå någon koppling mellan när det sker. När jag var barn hade jag helt andra problem i livet och perspektiv på saker och ting, än vad jag har nu som vuxen (såklart) men ångesten har hängt med. Har funderat på om det helt enkelt är just någon medfödd obalans i hjärnan.

Rastlös är jag också, men det är en helt annan tråd Det är en annan känsla av att vilja göra precis allt just nu i samma stund. Ångesten är nattsvart och nästan enbart en fysisk reaktion.

 

[Singoalla]

Jag har panikångest i familjen och har haft kraftig ångest själv.

Min syster har panikångest i perioder då det är för mycket för henne, då hon stressar för mycket. För henne hjälper träning och att försöka ha koll på läget.

Jag har haft ångest sen skoltiden. Illamående, yrsel och torr i munnen var symtomen som liten. Dödsångest och akutenbesök var symtomten som vuxen. Jag började medicinera med venlafaxin och har inte haft panikångest sen dess. Jag kan ha lite krypande ångest fortfarande, men inte ens en hundradel av hur det var. Så det är det råd jag kan ge, mediciner. För mig hjälpte inget tankearbete när det var som värst.

Jag har haft Atarax och Inderal några år och det har fungerat bra. Men nu är de snart slut (har enbart en Atarax kvar efter den här helgen) och min utredning just nu går verkligen helt åt pipan. Kortfattat så träffade jag en läkare som tror att jag är i en depression just nu, och jag håller med henne. Hon skickade en remiss till psykiatrin, dock anser psykiatrin att min depression kan bero på mitt alkoholintag. Jag berättade nämligen för min läkare att jag senaste månaden hade druckit alkohol för att kunna somna i brist på bättre verktyg att hantera ångesten. Min läkare anser inte att jag har några egentliga problem med alkoholen, utan förstod att det har varit en nödlösning under en kort period. Men hon sa att hon dessvärre inte kunde göra någonting utan att de bästa är att jag går till beroendecentret, som psykiatrin hänvisade till, och ber dem göra en utredning. Om de kan påtala för psykiatrin att jag inte har något alkoholproblem så kommer psykiatrin ta emot min remiss.

Jag tyckte det kändes märkligt, men förstår att det kan bli fel ibland och gick på mitt möte på beroendecentret. Jag träffade en sjuksköterska som gjorde lite generella tester. Enligt de papper jag fyllt i så ska min alkoholkonsumtion inte vara något problem. Men han ville ändå ta blodprov. Så frågade han om jag även ville testa mig för HIV. Jag såg ungefär ut såhär: Frågade om det verkligen var nödvändigt och han svarade "Det beror på, det är mest om man haft mycket oskyddat sex eller bytt sprutor eller liknande...." Det kändes ganska förnedrande att sitta där och svara på sånna frågor när jag sökt hjälp för depression. Tillslut kom vi fram till att jag visst borde få hjälp av psykiatrin, men för att de ska ta emot mig så måste beroendecentret kunna påvisa att jag inte har alkoholproblem och jag måste därför lämna blodprov regelbundet under några månader

Alltså, för att förtydliga. Jag har träffat en läkare och en sjuksköterska som inte anser att jag har alkoholproblem. Men jag måste ändå ta regelbundna blodprover en tid för att psykiatrin, som inte träffat mig ännu, ska vilja ta emot min remiss.

Dra mig baklänges....

 

[lady_vip]

Jag har väldigt lite erfarenheter av ångest, tror jag, men vad gör du när du får ångest? Hur hanterar du det?

 

[purity_666]

Jag har haft Atarax och Inderal några år och det har fungerat bra. Men nu är de snart slut (har enbart en Atarax kvar efter den här helgen) och min utredning just nu går verkligen helt åt pipan. Kortfattat så träffade jag en läkare som tror att jag är i en depression just nu, och jag håller med henne. Hon skickade en remiss till psykiatrin, dock anser psykiatrin att min depression kan bero på mitt alkoholintag. Jag berättade nämligen för min läkare att jag senaste månaden hade druckit alkohol för att kunna somna i brist på bättre verktyg att hantera ångesten. Min läkare anser inte att jag har några egentliga problem med alkoholen, utan förstod att det har varit en nödlösning under en kort period. Men hon sa att hon dessvärre inte kunde göra någonting utan att de bästa är att jag går till beroendecentret, som psykiatrin hänvisade till, och ber dem göra en utredning. Om de kan påtala för psykiatrin att jag inte har något alkoholproblem så kommer psykiatrin ta emot min remiss.

Jag tyckte det kändes märkligt, men förstår att det kan bli fel ibland och gick på mitt möte på beroendecentret. Jag träffade en sjuksköterska som gjorde lite generella tester. Enligt de papper jag fyllt i så ska min alkoholkonsumtion inte vara något problem. Men han ville ändå ta blodprov. Så frågade han om jag även ville testa mig för HIV. Jag såg ungefär ut såhär: Frågade om det verkligen var nödvändigt och han svarade "Det beror på, det är mest om man haft mycket oskyddat sex eller bytt sprutor eller liknande...." Det kändes ganska förnedrande att sitta där och svara på sånna frågor när jag sökt hjälp för depression. Tillslut kom vi fram till att jag visst borde få hjälp av psykiatrin, men för att de ska ta emot mig så måste beroendecentret kunna påvisa att jag inte har alkoholproblem och jag måste därför lämna blodprov regelbundet under några månader

Alltså, för att förtydliga. Jag har träffat en läkare och en sjuksköterska som inte anser att jag har alkoholproblem. Men jag måste ändå ta regelbundna blodprover en tid för att psykiatrin, som inte träffat mig ännu, ska vilja ta emot min remiss.

Dra mig baklänges....

Det där var det sjukaste jag läst på länge. Samtidigt är jag tyvärr inte förvånad. Jag jobbar inom socialtjänsten och att få en missbrukare att få hjälp inom psykiatrin är som att stånga sig blodig. Nu är ju inte du missbrukare förstås, men så fort psyk kan sniffa till sig minsta misstanke om beroende så hänvisar man människor någon annanstans. De ville säkerligen gärna bolla dig vidare. Sjukt!

Men menar du att du inte ska få någon hjälp alls under ett par månader?
Hmm Atarax är ju egentligen allergimedicin, i brist på annat kanske något receptfritt allergiläkemedel kan funka?

Venlafaxin är ju sån medicin man står på hela tiden. Jag kommer nog aldrig vilja sluta med den för den räddade verkligen mitt liv. Angesten kom när man minst anade det, som om någon bara hoppade fram och drog en huva över huvudet. Jag hade en del starkare medicin att ta vid behov, problemet var att ångesten var snabbare och när ångesten kom vågade jag inte ta vid behovsmedicinen för jag trodde jag skulle dö då också. Den muskelavslappnande effekten gav mig dödsångest. Dumt. Nu med den här medicineringen är mina ångestattacker extremt sällsynta och de är egentligen mest "gråta över livets jävlighets" attacker. Nervös kan jag bli, men inte ångest.

Jag har försökt hantera min ångest själv. Om ångesten får full kraft kan jag inte bryta, men om jag är på väg in är det som funkar bäst för mig avledning. Jag ringer min mamma och säger att det snart är kört och min mamma börjar då babbla om vilka blommor hon planterat i rabatten, vad deras hund gjort den dagen, vad gör mina hundar osv osv. Det funkar inte att hon pratar om mitt tillstånd och förklarar att det är ångest, det enda som funkar är att lägga fokus någon helt annanstans. Hon tvingar mig att lyssna och svara och snart lägger det sig.
Min syster tar på löparskorna och går ut och springer, lite svårare mitt på jobbet förstås. Men avledning kanske funkar? Allt för att få hjärnan att släppa tankarna på att det är på väg. Helst skulle någon hoppa fram och skrämmas eller nåt, göra något drastiskt så inte hjärnan kan fokusera på trycket över bröstet, pulsen som slår eller att man andas konstigt. Kanske kan du skaffa någon/några att ringa i akutläge. Någon som kan styra om din hjärna och släppa ångesten.

 

[Azalea]

Jag har liknande ångestkänslor, som inte tycks ha någon särskild anledning och som funnits med mig alltid. För mig så fungerade KBT bra genom att jag fick verktyg att hantera ångesten när den dyker upp. Ångesten har inte försvunnit, men blivit mycket mer sällsynt samt betydligt mer lätthanterlig eftersom jag tack vare KBTn hinner bromsa tanke/känslo-reaktionen som annars hann spinna iväg och växa sig jättestor direkt när den där lilla ångestkänslan dök upp.

Jag gick privat i KBT eftersom jag inte orkade med den karusellen med psykiatrin som du fått smaka på. Har du råd så är det något jag verkligen rekommenderar, att gå privat.

 

[Magiana]

Men menar du att du inte ska få någon hjälp alls under ett par månader?
Hmm Atarax är ju egentligen allergimedicin, i brist på annat kanske något receptfritt allergiläkemedel kan funka?

Venlafaxin är ju sån medicin man står på hela tiden. Jag kommer nog aldrig vilja sluta med den för den räddade verkligen mitt liv. Angesten kom när man minst anade det, som om någon bara hoppade fram och drog en huva över huvudet. Jag hade en del starkare medicin att ta vid behov, problemet var att ångesten var snabbare och när ångesten kom vågade jag inte ta vid behovsmedicinen för jag trodde jag skulle dö då också. Den muskelavslappnande effekten gav mig dödsångest. Dumt. Nu med den här medicineringen är mina ångestattacker extremt sällsynta och de är egentligen mest "gråta över livets jävlighets" attacker. Nervös kan jag bli, men inte ångest.

Jag har försökt hantera min ångest själv. Om ångesten får full kraft kan jag inte bryta, men om jag är på väg in är det som funkar bäst för mig avledning. Jag ringer min mamma och säger att det snart är kört och min mamma börjar då babbla om vilka blommor hon planterat i rabatten, vad deras hund gjort den dagen, vad gör mina hundar osv osv. Det funkar inte att hon pratar om mitt tillstånd och förklarar att det är ångest, det enda som funkar är att lägga fokus någon helt annanstans. Hon tvingar mig att lyssna och svara och snart lägger det sig.
Min syster tar på löparskorna och går ut och springer, lite svårare mitt på jobbet förstås. Men avledning kanske funkar? Allt för att få hjärnan att släppa tankarna på att det är på väg. Helst skulle någon hoppa fram och skrämmas eller nåt, göra något drastiskt så inte hjärnan kan fokusera på trycket över bröstet, pulsen som slår eller att man andas konstigt. Kanske kan du skaffa någon/några att ringa i akutläge. Någon som kan styra om din hjärna och släppa ångesten.

Jag har också fått Atarax utskrivet som lugnande att ta vid behov. Jag visste inte ens att det var en allergimedicin. Men jag känner igen ångesten över att ta medicinen vid behov, då även jag tyckte det var obehagligt att ta den.

Avledning är en metod som kan fungera för att bryta en ångestattack. Det kan vara ett sätt att komma tillbaka till det som är här och nu, till verkligheten och inte låta sig svepas med av skrämmande fantasier. När ångesten slår till är det andningen som sticker snabbt som ögat och därför fungerar det också att ta kontroll över sin andning. Genom att andas rätt kan du tala om för kroppen att allt är lugnt. Långa, djupa andetag (så som det lärs ut i MediYoga) fungerar ofta, men om det inte gör det finns det andra sätt. På sikt är det bra om man kan bli kompis med sin ångest och våga känna på det som är obehagligt. När man inte längre blir rädd för att bli rädd, så släpper ångesten taget.

Nyligen, när jag hade en knöl i bröstet som väntade på att utredas, hade jag ett par ångestattacker. Det som slog mig var hur lätt jag tog på dessa attacker och hur de skiljde sig från min tidigare panikångest som var på väg att sätta mig i förtidspension. Vid båda dessa attacker fortsatte jag att fungera som vanligt och jag gjorde vad jag skulle gjort även utan ångesten, d.v.s. somna för att det var sovdags och åka till stallet för att jag tänkt göra det.

 

[Singoalla]

Det där var det sjukaste jag läst på länge. Samtidigt är jag tyvärr inte förvånad. Jag jobbar inom socialtjänsten och att få en missbrukare att få hjälp inom psykiatrin är som att stånga sig blodig. Nu är ju inte du missbrukare förstås, men så fort psyk kan sniffa till sig minsta misstanke om beroende så hänvisar man människor någon annanstans. De ville säkerligen gärna bolla dig vidare. Sjukt!

Men menar du att du inte ska få någon hjälp alls under ett par månader?
Hmm Atarax är ju egentligen allergimedicin, i brist på annat kanske något receptfritt allergiläkemedel kan funka?

Venlafaxin är ju sån medicin man står på hela tiden. Jag kommer nog aldrig vilja sluta med den för den räddade verkligen mitt liv. Angesten kom när man minst anade det, som om någon bara hoppade fram och drog en huva över huvudet. Jag hade en del starkare medicin att ta vid behov, problemet var att ångesten var snabbare och när ångesten kom vågade jag inte ta vid behovsmedicinen för jag trodde jag skulle dö då också. Den muskelavslappnande effekten gav mig dödsångest. Dumt. Nu med den här medicineringen är mina ångestattacker extremt sällsynta och de är egentligen mest "gråta över livets jävlighets" attacker. Nervös kan jag bli, men inte ångest.

Jag har försökt hantera min ångest själv. Om ångesten får full kraft kan jag inte bryta, men om jag är på väg in är det som funkar bäst för mig avledning. Jag ringer min mamma och säger att det snart är kört och min mamma börjar då babbla om vilka blommor hon planterat i rabatten, vad deras hund gjort den dagen, vad gör mina hundar osv osv. Det funkar inte att hon pratar om mitt tillstånd och förklarar att det är ångest, det enda som funkar är att lägga fokus någon helt annanstans. Hon tvingar mig att lyssna och svara och snart lägger det sig.
Min syster tar på löparskorna och går ut och springer, lite svårare mitt på jobbet förstås. Men avledning kanske funkar? Allt för att få hjärnan att släppa tankarna på att det är på väg. Helst skulle någon hoppa fram och skrämmas eller nåt, göra något drastiskt så inte hjärnan kan fokusera på trycket över bröstet, pulsen som slår eller att man andas konstigt. Kanske kan du skaffa någon/några att ringa i akutläge. Någon som kan styra om din hjärna och släppa ångesten.

De säger akutpsyk Om det skulle bli bråttom. Jag anser väl kanske inte att jag är tillräckligt dålig för att gå dit just nu, men tillräckligt dålig för att inte göra någonting alls. Men jag måste stoppa utredningen nu direkt, för jag tror det är precis som du säger, att om psykiatrin hittar någonting som tyder på en missbrukare så är det kört. Jag är rädd att om det kommer finnas journaler på mig från beroendecentret så kommer jag säkert vara portad från psykiatrin "for life" sen.

Jag reagerar nog väldigt likt dig på ångesten, i ett tidigt stadie går det att stoppa men har det gått för långt så är det kört. Atarax har funkat bra för mig men man får ju ta 2 + för att den ska ge effekt Jag brukar må bra mellan varven (ja, inte just nu kanske men generellt) så jag har aldrig tänkt att jag skulle behöva äta medicin varje dag. Men jag ser framför mig ett liv där jag kanske har vid behov-medicin i väskan och även några timmar i terapi som kan ge mig lite tips och trix. Verktyg. Det hjälper mig också att bli distraherad. Jag tror det också är en anledning till att det är sämre nu. Jag har bott med min sambo i några år men nu när vi separerat och jag bor ensam så händer det oftare att dom inre demonerna lyckas ta över.

 

[Singoalla]

Jag har väldigt lite erfarenheter av ångest, tror jag, men vad gör du när du får ångest? Hur hanterar du det?

Det beror lite på hur svår den är, och vart det händer. Jag borde bli bättre på att avbryta det jag gör direkt och hitta någon eller någonting som kan distrahera mig. Men ofta blir jag ganska handlingsförlamad. Kämpar vidare med vad jag nu sysslar med och försöker ignorera det. Det har gett sådär halvbra resultat hittills

 

[Singoalla]

Jag har liknande ångestkänslor, som inte tycks ha någon särskild anledning och som funnits med mig alltid. För mig så fungerade KBT bra genom att jag fick verktyg att hantera ångesten när den dyker upp. Ångesten har inte försvunnit, men blivit mycket mer sällsynt samt betydligt mer lätthanterlig eftersom jag tack vare KBTn hinner bromsa tanke/känslo-reaktionen som annars hann spinna iväg och växa sig jättestor direkt när den där lilla ångestkänslan dök upp.

Jag gick privat i KBT eftersom jag inte orkade med den karusellen med psykiatrin som du fått smaka på. Har du råd så är det något jag verkligen rekommenderar, att gå privat.

Ja, det kan bli en sådan lösning. Skönt att höra att KBT:n hjälpt dig! Jag har hört att det hjälpt många, och det är just verktyg jag letar efter. Min egen amatörmässiga uppfattning är att jag nog inte har någon personlighetsstörning eller förträngt trauma som ligger till grund, utan jag tror att jag helt enkelt är en extremt känslig människa som just nu famlar i mörkret.

 

[purity_666]

De säger akutpsyk Om det skulle bli bråttom. Jag anser väl kanske inte att jag är tillräckligt dålig för att gå dit just nu, men tillräckligt dålig för att inte göra någonting alls. Men jag måste stoppa utredningen nu direkt, för jag tror det är precis som du säger, att om psykiatrin hittar någonting som tyder på en missbrukare så är det kört. Jag är rädd att om det kommer finnas journaler på mig från beroendecentret så kommer jag säkert vara portad från psykiatrin "for life" sen.

Jag reagerar nog väldigt likt dig på ångesten, i ett tidigt stadie går det att stoppa men har det gått för långt så är det kört. Atarax har funkat bra för mig men man får ju ta 2 + för att den ska ge effekt Jag brukar må bra mellan varven (ja, inte just nu kanske men generellt) så jag har aldrig tänkt att jag skulle behöva äta medicin varje dag. Men jag ser framför mig ett liv där jag kanske har vid behov-medicin i väskan och även några timmar i terapi som kan ge mig lite tips och trix. Verktyg. Det hjälper mig också att bli distraherad. Jag tror det också är en anledning till att det är sämre nu. Jag har bott med min sambo i några år men nu när vi separerat och jag bor ensam så händer det oftare att dom inre demonerna lyckas ta över.

Jag tycker du ska sätta dig på akutpsyk, de ska väl inte bolla runt med dig sådär.

Ja jag hade en klient som vi starkt misstänkte var schizofren. För att få utredning på psyk skulle han vara dokumenterat drogfri i 6 månader. Lycka till med det om man är sjuk och inte har någon annan hjälp.

Nej behövs det inte varje dag så är det ju en klar fördel. Min syster har inte behövt medicinera mer än vid behov. Jag kanske skulle klara mig utan också men är livrädd för att prova.

Ja det är ju värre när man är ensam, men kanske kan du hitta egna knep för att hinna mota undan dom? Om du har vänner du kan vara öppen med, eller familj, och komma överens om en form av strategi om hur de kan hjälpa när du ringer? Min mamma vet att hon inte får prata ångest alls när jag ringer i panik. Hon vet att hon ska babbla om allt annat och dra med mig i samtalet så jag tvingas släppa tankemönstret.
Sen hitta egna strategier om du kan läsa av dig själv i ett tidigare skede, vad funkar då? Att gå ut? Läsa något? Finns det någon film/spel/bok som gör dig fängslad?
Eller är du sån som kan resonera med dig själv? Som kan tala om för dig att det är ångest, du kan andas, det bara känns obehagligt?
Någon gång när jag ringt min mamma och anfallet gått så långt så dödsångesten krupit fram så har hon tvingat mig gå upp och ner för trappan hemma, med henne i telefon. Hon har såklart försäkrat att minsta hon hör att jag blir sjuk så ringer hon ambulans. Så jag får gå där i trappen och dör inte, såklart. Så kan jag också börja att lugna mig för jag VET att hade jag en pågående hjärtinfarkt så skulle jag inte klara av att springa i trappor. Jag är förstås förbannad på min mamma som vill mörda mig med trappmotion först, men sen kan inte ens ångesten lura hjärnan längre.

Andningsövningar är bra för många. För mig triggar det tyvärr. Många andas i fyrkant, dvs visualisera en fyrkant och andas in ena sidan, sen ut nästa sida osv. Man ska följa sin fyrkant med blicken ordentligt.

Men i grund och botten ska du ju ha hjälp. Behovsmedicinering och få redskap i hur du kan hantera ditt mående. Kanske finns grupplektioner i KBT? Redskapen är ju ganska liknande.

 

[Magiana]

Andningsövningar är bra för många. För mig triggar det tyvärr. Många andas i fyrkant, dvs visualisera en fyrkant och andas in ena sidan, sen ut nästa sida osv. Man ska följa sin fyrkant med blicken ordentligt.

De vanliga andningsövningarna kan trigga en del, men det finns andra andningsövningar som funkar bättre för dessa personer.

 

[DarkInNight]

Jag lever med nästan daglig ångest, har väl lärt mig leva och hantera den såpass OK nu att livet fungerar bra utan att ångesten förstör (alltför) mycket

För mig har KBT hjälpt mig att dels inse när jag får ångest, varför jag får ångest och hur jag ska hantera ångesten.
Medicinering kändes inte som rätt väg för mig att gå och även om det tagit tid, väldigt lång tid, så är jag i dagsläget glad över den resa jag gjort.

 

[Hallonsoda]

Ja, lite märklig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag orkar inte ens vara anonym, känns som att jag passerade det stadiet av integritet i det här forumet för många år sedan

Jag har problem med ångest. Den kommer lite hipp som happ när den känner för det och pajar även de trevligaste av stunder i livet. Jag kan spåra det ända tillbaka till mellanstadiet, jag kommer ihåg att jag kunde få en konstig känsla i kroppen. När jag var så ung så kunde jag inte definiera det utan upplevde det som antingen törst, att jag plötsligt blev väldigt torr i halsen och var tvungen att dricka. Eller att jag plötsligt ville sova, bara stänga in mig i ett mörkt rum och stänga av. Det tog mig mååånga år att förstå vad det var som hände i kroppen. Nu för tiden så händer det med jämna mellanrum att jag känner det där trycket över bröstet, och blir tvungen att gå undan. Det händer ibland på jobbet, ibland med vänner, ibland på fester. Ena sekunden har jag the time of my life, hänger med trevligt sällskap och skrattar. Nästa sekund har jag låst in mig på toaletten och sitter i fosterställning. Eller så sitter jag och jobbar, känner att hjärtat börjar rusa och försöker knappa vidare på mina mail trots att kroppen vrider sig från insidan.

Jag kan liksom sällan koppla varför den kommer. Under perioder i livet då jag mår sämre så kommer det givetvis oftare och reaktionerna är starkare. Men även när jag känner att jag är på toppen och livet leker som kommer den smygandes som en förbaskad jäkla skugga och pajar allt Jag har länge försökt reda ut anledningen till ångesten. Tänkt att man måste börja där, men hur jag än vänder och vrider på det så är den ju liksom där ändå i olika grad. Om jag tränar mycket så brukar den dämpa sig, så jag försöker hålla igång. Om jag stressar mycket så blir den värre, så jag försöker hålla lugn takt i livet. Men den är där. Alltid. Sedan jag var barn. Jag började en utredning med min läkare men remisserna snurrar runt och har nu hamnat på helt fel spår, så jag känner att förtroendet för psykvården försvunnit lite.

Nu var jag precis på en weekend med mina närmsta vänner och vi har haft en helt underbar helg. Men både fredag kväll och söndagen blev lidande av mega-ångest. Tog en tablett för mycket av min vid-behov-medicin som jag fick för ett år sedan så var helt avtrubbad igår. Mina vänner hade jätteroligt och jag kände mig som en jäkla tråkig tjej. Story of my life, en lite svår och känslig tjej som ibland drar sig undan. Introvert. Och jag är så förbannat less på henne Det är inte alls den personen som jag vill vara. Men jag har förstått att den där skuggan har följt med från barnsben och den kommer nog aldrig förvsinna. Jag måste bara lära mig att hantera (och kontrollera?) den.

Någon annan som lever med ångest? Vafan gör man? Här är man ung och taggad på livet och så bara.. nehe..

Hej! Jag har haft lite snarlika problem, dock mer smygande och diffusa, och stundtals attackartade. Likt har dock varit att även jag haft väldigt svårt att förstå vad som utlöser allt gnag och all oro, men förmodligen har jag en del som pockar på från bakåt i tiden, vilket färgar mina nuvarande upplevelser på ett plan jag inte rikrigt kan greppa.

Det där har blivit väldigt mycket bättre nu utan att jag egentligen förstår varför, eller det kan vara att jag är betydligt mer trygg med de människor jag har runt mig, men hur som helst, jag har snackat med flera kompisar om lite liknande upplevelser, och iaf tre av dem har blivit väldigt hjälpta av medicin som man står på varje dag, SSRI. De säger att den tar udden av den värsta panikkänslan, utan att inverka på deras känslor i övrigt, och sådana mediciner rekommenderas även som ett alternativ för depression.

Samtalsterapi med en terapeut som du verkligen klickar med känns kanske egentligen som ett mer tilltalande alternativ, men åh du verkar ha hamnat så fel i vårdkarusellen . Kanske kan du lista om dig? Det borde finnas många vårdcentraler med psykolog anslutna till sig, och kanske finns det någon där tider finns inom rimlig tid. Dock brasklapp för att primärvården kanske anser att psykiatrin ska ta hand om dig nu.

Annars är ett tips att söka privat om du har råd. förmodligen hade jag gjort just så om jag vore i din sits och ville ha samtalsterapi med psykolog. SSRI kan du nog dock få utskrivet bara du får en second opinion av en annan läkare om du känner att du vill testa. De kan ge insättnings- och utsättningssymptom, och en stabil kontakt med uppföljning ska absolut finnas när medicinen sätts in, men som jag förstår det är de absolut inte ökända för att ge outhärdliga sådana. Jättemånga människor står på sådana mediciner och många verkar verkligen bli väldigt hjälpta.

Hur som helst - ta hand om dig!!! Önskar att jag visste mer om framkomliga vägar i Stockholm!

 

[Blueberry]

Det beror lite på hur svår den är, och vart det händer. Jag borde bli bättre på att avbryta det jag gör direkt och hitta någon eller någonting som kan distrahera mig. Men ofta blir jag ganska handlingsförlamad. Kämpar vidare med vad jag nu sysslar med och försöker ignorera det. Det har gett sådär halvbra resultat hittills

Jag har ingen egen erfarenhet av ångest, men jag tycker att du är ganska lik min lillasyster (det är antagligen därför jag gillar dig så mycket ). Det här kanske kommer låta jätteflummigt nu, men:

Hon är en känslig person med en känslig själ, och snappar upp minsta lilla spår av obalans och kan liksom känna av stämningen i rummet i princip när hon tar i dörrhandtaget. Långa känselspröt liksom.

Ibland får hon en känsla av att hon "får någon annans känsla". Att den liksom fastnar på henne för att hon är så... Mottaglig. Typ. Hon kan till exempel plötsligt bli jätteledsen och känna en enorm sorg, utan att känna igen det som en egen känsla. I början när det hände fick hon panik och blev jätterädd, men hon har lärt sig att vara lugn och liksom "ta emot det", låta det gå genom kroppen och sedan lämna. Inte spjärna emot så mycket. Inte analysera det så mycket heller. När hon var yngre hade hon ofta svårt att somna och komma till ro och tog Valerina på kvällen redan som barn, det hjälpte henne väldigt mycket. Mamma och farmor snappade liksom upp den här känsligheten redan där, så hon fick stöd och lite verktyg redan som barn.

Hur som helst:
Det här gör att hon är helt suverän med människor, hon kan lugna och trösta och till viss del även förekomma utbrott (explosiv storasyster, hehe) tack vare hennes känselspröt. Det är väldigt häftigt, men hon kan få en "känslomässig baksmälla" av det efteråt.

Så... Har du "utforskat" ångesten? (Herregud vad flummigt det låter.) Känns den på samma sätt varje gång eller är den olika? Inte bara i kroppen, utan i själen liksom.

 

[Mammadutt]

Jag har ingen egen erfarenhet av ångest, men jag tycker att du är ganska lik min lillasyster (det är antagligen därför jag gillar dig så mycket ). Det här kanske kommer låta jätteflummigt nu, men:

Hon är en känslig person med en känslig själ, och snappar upp minsta lilla spår av obalans och kan liksom känna av stämningen i rummet i princip när hon tar i dörrhandtaget. Långa känselspröt liksom.

Ibland får hon en känsla av att hon "får någon annans känsla". Att den liksom fastnar på henne för att hon är så... Mottaglig. Typ. Hon kan till exempel plötsligt bli jätteledsen och känna en enorm sorg, utan att känna igen det som en egen känsla. I början när det hände fick hon panik och blev jätterädd, men hon har lärt sig att vara lugn och liksom "ta emot det", låta det gå genom kroppen och sedan lämna. Inte spjärna emot så mycket. Inte analysera det så mycket heller. När hon var yngre hade hon ofta svårt att somna och komma till ro och tog Valerina på kvällen redan som barn, det hjälpte henne väldigt mycket. Mamma och farmor snappade liksom upp den här känsligheten redan där, så hon fick stöd och lite verktyg redan som barn.

Hur som helst:
Det här gör att hon är helt suverän med människor, hon kan lugna och trösta och till viss del även förekomma utbrott (explosiv storasyster, hehe) tack vare hennes känselspröt. Det är väldigt häftigt, men hon kan få en "känslomässig baksmälla" av det efteråt.

Så... Har du "utforskat" ångesten? (Herregud vad flummigt det låter.) Känns den på samma sätt varje gång eller är den olika? Inte bara i kroppen, utan i själen liksom.

I new age och hokus pokus-världen kallas "såna människor" för Empater. Oavsett om man tror eller inte tror på't så är det ganska intressant (googla empat/empath vid intresse).