E
exitingsvillemo
2006 skulle vi få vårat andra barn, allt var frid och fröjd, den sista Maj (v.32) fick jag plötsligt JORDENS värkar och åkte in till förlossningen, där man kunde konstatera att hjärtat inte slog på lillkillen pga moderkaksavlossning. begravning och hela grejjen istället för nyförälskade föräldrar.
Vi bestämde dock ganska snart att försöka igen, med inställningen, det KAN inte hända två ggr. Den 7e November föddes våran lillkille i vecka 34, pytteliten men fullt frisk.
Allt rullade på och vi fick komma hem med sondmatning, då han inte hade greppat amningen ännu, två sköterskor från barnavd kom och vägde och mätte två gg i veckan. Han blev förkyld dagen efter han föddes och det gav sig inte, 20.e dec var vi til MVC för att koll honom eftersom han fortfarande var snuvig och lite hostig, men där tyckte man att han var fullt frisk och jag, som mamma tackade för mig och åkte hem, i tron att personalen vet vad dom gör.
Morgonen den 22 dec, vaknade jag tidigt och la handen över magen på skrutten (man vill ju gärna veta att dom andas) men fick ingen som helst respons. Skakade lite på honom, ingenting.
For upp, med bäbis under armen och ringer SOS, väl medveten om att det har hänt igen, det som INTE SKULLE hända två ggr.
Ambulansen var snart på plats och konstaterade att han var död.
Obduktionen visade på akut lunginflamation. Kan väl tycka att hans "förkylning" kanske skulle tagits på lite större allvar.
Nu sover han med sin bror.
Storebror, funderar fortfarande var lillebror tagit vägen.
Ngn mer som har varit med om att förlora ett barn?
Vågade ni försöka igen? Vad säger syskonen? Hur harni förklarat för dom?
Jag kan ibland tom känna skuld, att jag inte ens klarar av att hålla mina egna barn vid liv, trots att jag vet att så inte är fallet!
Vi bestämde dock ganska snart att försöka igen, med inställningen, det KAN inte hända två ggr. Den 7e November föddes våran lillkille i vecka 34, pytteliten men fullt frisk.
Allt rullade på och vi fick komma hem med sondmatning, då han inte hade greppat amningen ännu, två sköterskor från barnavd kom och vägde och mätte två gg i veckan. Han blev förkyld dagen efter han föddes och det gav sig inte, 20.e dec var vi til MVC för att koll honom eftersom han fortfarande var snuvig och lite hostig, men där tyckte man att han var fullt frisk och jag, som mamma tackade för mig och åkte hem, i tron att personalen vet vad dom gör.
Morgonen den 22 dec, vaknade jag tidigt och la handen över magen på skrutten (man vill ju gärna veta att dom andas) men fick ingen som helst respons. Skakade lite på honom, ingenting.
For upp, med bäbis under armen och ringer SOS, väl medveten om att det har hänt igen, det som INTE SKULLE hända två ggr.
Ambulansen var snart på plats och konstaterade att han var död.
Obduktionen visade på akut lunginflamation. Kan väl tycka att hans "förkylning" kanske skulle tagits på lite större allvar.
Nu sover han med sin bror.
Storebror, funderar fortfarande var lillebror tagit vägen.
Ngn mer som har varit med om att förlora ett barn?
Vågade ni försöka igen? Vad säger syskonen? Hur harni förklarat för dom?
Jag kan ibland tom känna skuld, att jag inte ens klarar av att hålla mina egna barn vid liv, trots att jag vet att så inte är fallet!
