Att förneka vetenskap

[supercalifragilistic]

Men det är ju dumt att bara klaga. Här är lite tips istället!

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskapsteori

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskaplig_metod

https://kib.ki.se/soka-vardera/vardera-information

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_bias


Som utgångspunkter.

förlåt för följande flummiga inlägg, men...


Nu när vi är inne på Wikipedia så finns ju också den teorin eller principen eller vad det nu var jag läste om första året jag pluggade (...), att även om man faktiskt får något rakt upp och ner demonstrerat som går emot ens världsbild, så är chansen tror att man klamrar sig fast ännu hårdare vid den.
Ett exempel var att man tror att alla flyktinga är kriminella/lever på bidrag/någon annan rasseklassiker. En dag möter man en som är VD-topp eller liknande. Istället för att konfrontera sin ursprungliga åsikt, så stärks den på nåt sätt istället. Varför minns jag inte.


Annars tror jag på vad många anda skrivit (), samt några egna extra teorier; att kunna spela på andras känslor är effektivt; var och en är salig i sin tro; just klimatfrågan är väldigt avancerad med sina fakta (studier! flerdimensionell! forskning! vetenskap!); klimathotet är något extremt läskigt och därför blundar man för det; korttidstänkande; naturligtvis doktriner från olika håll; ovilja att erkänna sig ha fel? kan det vara en så stark psykisk blockering?; man heter Donald Trump och kommer i alla fall för resten av sitt eget och sina barns (möjligen barnbarns) liv vara så äckligt jävla rik att man kan undgå att känna av förändringarna personligen.

Om vi drar ifrån just klimatskepticism och jag försöker tänka på de gånger jag fått något bevisat för mig som jag inte trodde var sant, eller snarare inte ville att det skulle vara sant, undrar jag hur jag egentligen gjorde efter det. Accepterade det väl. Och tänker att det ju måste krävas en särskild patologi att inte kunna eller vilja acceptera verkligheten, hur tydlig den än är, och fortsätta vara en inbiten dumbom.



Men vaad fan hette den där principen, eller boken, eller författaren, eller vad som helst som kan ge mig en källa på detta

 

[supercalifragilistic]

Hur stor måste sannolikheten vara för att man ska avstå något som kan komma att kasta ungarna eller deras barn i kaos?

Vad jag lärde mig av en termins miljöjuridik:
Det finns rent ekonomiska argument som talar både för och emot att "rädda planeten", men de mot är ofta vanligare, större, säkrare. Här är det ganska klart vad Trump skulle välja, och väljer.

Men sen finns perspektiven som utgår från människan, som du syftar på, och naturen. För att man ska kunna överväga och ta till sig vad klimatförändringarna har för påverkan på människan och naturen krävs det att man har ett värdetänkande om dessa, vilket många tyvärr, särskilt när det kommer till naturen, inte riktigt har.
Tydligen finns det tre olika värden:

- arvsvärdet, alltså att framtida generationer ska kunna leva i den här miljön, ett långsiktigt värde som väl främst förknippas med politiker och företag, men likväl kan vara på en personlig nivå
- "eventualitetsvärdet", att man uppskattar att ha möjligheten att kunna använda en viss resurs, även om man aldrig gör det
- användarvärdet, alltså vad man själv får ut av att till exempel gå ut i skog och mark, eller att vilja kunna äta en viss matprodukt och köpa den för ett visst pris.

Det är på den sista nivån jag tycker att fler människor borde vara för att miljörörelsen ska stärkas, men också faktiskt förstå den individuella påverkan som klimatförändringarna kommer ha, utöver den kollektiva såklart.

 

[Monstermom]

förlåt för följande flummiga inlägg, men...


Nu när vi är inne på Wikipedia så finns ju också den teorin eller principen eller vad det nu var jag läste om första året jag pluggade (...), att även om man faktiskt får något rakt upp och ner demonstrerat som går emot ens världsbild, så är chansen tror att man klamrar sig fast ännu hårdare vid den.
Ett exempel var att man tror att alla flyktinga är kriminella/lever på bidrag/någon annan rasseklassiker. En dag möter man en som är VD-topp eller liknande. Istället för att konfrontera sin ursprungliga åsikt, så stärks den på nåt sätt istället. Varför minns jag inte.


Annars tror jag på vad många anda skrivit (), samt några egna extra teorier; att kunna spela på andras känslor är effektivt; var och en är salig i sin tro; just klimatfrågan är väldigt avancerad med sina fakta (studier! flerdimensionell! forskning! vetenskap!); klimathotet är något extremt läskigt och därför blundar man för det; korttidstänkande; naturligtvis doktriner från olika håll; ovilja att erkänna sig ha fel? kan det vara en så stark psykisk blockering?; man heter Donald Trump och kommer i alla fall för resten av sitt eget och sina barns (möjligen barnbarns) liv vara så äckligt jävla rik att man kan undgå att känna av förändringarna personligen.

Om vi drar ifrån just klimatskepticism och jag försöker tänka på de gånger jag fått något bevisat för mig som jag inte trodde var sant, eller snarare inte ville att det skulle vara sant, undrar jag hur jag egentligen gjorde efter det. Accepterade det väl. Och tänker att det ju måste krävas en särskild patologi att inte kunna eller vilja acceptera verkligheten, hur tydlig den än är, och fortsätta vara en inbiten dumbom.



Men vaad fan hette den där principen, eller boken, eller författaren, eller vad som helst som kan ge mig en källa på detta

Författare eller bok vet jag inget om, men det låter som du pratar om backfire effect?
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cognitive_biases

 

[Monstermom]

Om vi drar ifrån just klimatskepticism och jag försöker tänka på de gånger jag fått något bevisat för mig som jag inte trodde var sant, eller snarare inte ville att det skulle vara sant, undrar jag hur jag egentligen gjorde efter det. Accepterade det väl. Och tänker att det ju måste krävas en särskild patologi att inte kunna eller vilja acceptera verkligheten, hur tydlig den än är, och fortsätta vara en inbiten dumbom.

Den enda gång jag vet att jag arbetat mig igenom ett kognitivt bias (eller flera, snarare) på ett "dramatiskt", för mig själv märkbart sätt var när jag omvärderade vad jag visste om hundträning. Det gjorde ont! Det var jättesvårt, och tog lång tid... Jag brukar säga att det känns som att tänka baklänges när jag tänker tillbaka till mina tidigare övertygelser, jag kan minnas att jag hade dem, förstå att de var verkliga för mig, och se var de kom ifrån, men de är väldigt främmande nu. Men jag minns också processen för att bryta ner dem, och det tog verkligen emot...

Jag har ju ändrat åsikt om massor av saker i mitt liv, tagit till mig ny information, backat från tidigare åsikter, allt möjligt utan större problem. Men jag tror det är kopplat till min identitet på ett djupare plan, att "kunna hund", mycket starkare känslomässigt värde än så gott som alla andra delar av mitt liv. Jag förstår inte hur tex rasism kan vara kopplat till någons identitet på det sättet, men uppenbarligen är det ju väldigt svårt för många att möta verkligheten utanför sin egen hjärna.

Men det går ju! Och det är var och ens förbannade skyldighet att se sina bias och kämpa ner dem när de går emot fakta. Även - eller särskilt! - om det känns jobbigt.

 

[sjoberga]

Håller med, ett stort problem är också hur slutsatser dras av forskningsresultat, ofta i flera led och med mycket dålig underbyggnad och det gäller i hög grad även för delar av naturvetenskapen.

Fast det gäller att skilja på slutsatser och ny teoribyggnad. Det senare är själva kärnan i kunskapsbyggandet, resultat som ger nya teorier som prövas.

Jag upplever inte att ej underbyggda resultat lever särskilt länge inom naturvetenskapen. Törsten efter kunskap är för stor.