Att fylla femtio

[sjoberga]

Man får aldrig priser för att man mockar bra.

Inte snabbt heller. Men mycket beröm kan man få för att man mockar bra eller envist mockar utan dröjsmål. Antingen av andra eller sig själv. Om man vill gamifiera sitt liv så kan man ha en resultattavla.

Däremot tänker jag att hela den här idén att jämföra sig med andra i allt som pågår är extremt riskfyllt särskilt när man dessutom kanske har fler svårigheter än de flesta andra. Risken är stor att man aldrig är bättre än någon annan i absolut mening, trots att man gör mycket större och mer imponerande prestationer än flera av de andra.

 

[TinyWiny]

Man får aldrig priser för att man mockar bra.

Det priset är en häst med välmående hovar som gärna ligger ner och återhämtar sig/sover och som slipper liggsår! Det är verkligen ett fint pris!

 

[raggsock]

Man får aldrig priser för att man mockar bra.

När jag läser vad du brukar skriva så är det alltid vad du inte kan eller vad du misslyckats med enligt dig. Det måste vara jobbigt att tänka så. Tänk på det du gör som fungerar istället. Jag har själv funderat på att skriva en tacksamhetsdagbok som Oprah ofta sa i sin show. Skriv ner 4 saker varje dag som är bra, stort som smått räknas sa hon, inte fel

 

[tuaphua]

Det vet jag inte. Men att höra att det inte är en större prestation att vinna en lokal tävling tycker jag säger en del. För den nivån kommer jag aldrig att nå upp till.

Jag tycker nog det är för tidigt i ditt liv för att avgöra att du aldrig kommer kunna det. Du kan ju rida många år till och du vet inte hur livet kanske kommer ändras och ge dig bättre förutsättning om du skulle vilja tävla framöver.

Jag har inte tävlat mer än några småtävlingar som yngre. Men då kunde jag inte direkt något även om jag lyckades vinna några små dressyrtävlingar. Det är inte det som definierat min känsla av vad jag kan inom häst eller mitt personvärde. Det är absolut inte de bästa minnen jag har av mitt hästliv heller. Eller de stunder jag eller andra känt att jag varit som bäst.
För mig har känslan av att utvecklas och känna att "shit, det här trodde jag aldrig jag skulle klara/inte ens drömt om". Det är en blandning av att kunna komunicera och hittat en vilja hos hästen att göra allt det här svåra och att själv både klara svårare saker och uppleva kraften i att snudd på bli ett med hästen och dess kraft/snabbhet/etc.

Sen angående att du inte fick till det på en häst utbildad svårklass utan tränare tycker jag inte är det minsta konstigt. Många högt utbildade hästar är känsliga för sits, balanskänsliga och svarar på de små saker en mindre rutinerad ryttare inte vet att den gör. Då kan faktiskt hästar utbildade typ MSV C av en mindre duktig ryttare upplevas enklare att rida.
Jag är ju kass på hoppning. Jag bad en hopptjej som rider enligt samma system som mig och som ändå har fin känsla etc även om hon inte var så jätteutbildad i dressyren då att hoppa min häst en gång. Hon är van vid känsliga hästar och jag förvaranade. Men trots det kunde hon knappt få honom att gå rakt fram först iom att han följde hennes sits och gick slalom när hon inte satt i balans. När hon fattade galopp såg han ut som han blivit utsatt för övergrepp och kastade sig iväg.
Sen kan de svara olika på missarna. Vissa välutbildade mer bara stänger av och tuffar på i egen valfri form, andra blir såspåsar, andra har fokus på allt utom ryttaren, andra vinglar runt/slår med huvudet/etc och vissa tappar humöret, som min.
Och att hitta rätt utan att veta vad man letar efter är svårt. Utan tränare enooormt mycket svårare. Och sen är ju tyvärr inte alla tränare eller system så bra.
Att du inte lyckats handlar mycket om förutsättningar, mycket av det så klart ekonomiskt/tid/ork. Har man inga pengar måste man ha betydligt mer tid och ork för att komma vidare. Att lyckas rida LA/LA går absolut utan större talang!

 

[Wille]

Jag tycker nog det är för tidigt i ditt liv för att avgöra att du aldrig kommer kunna det. Du kan ju rida många år till och du vet inte hur livet kanske kommer ändras och ge dig bättre förutsättning om du skulle vilja tävla framöver.

Jag har inte tävlat mer än några småtävlingar som yngre. Men då kunde jag inte direkt något även om jag lyckades vinna några små dressyrtävlingar. Det är inte det som definierat min känsla av vad jag kan inom häst eller mitt personvärde. Det är absolut inte de bästa minnen jag har av mitt hästliv heller. Eller de stunder jag eller andra känt att jag varit som bäst.
För mig har känslan av att utvecklas och känna att "shit, det här trodde jag aldrig jag skulle klara/inte ens drömt om". Det är en blandning av att kunna komunicera och hittat en vilja hos hästen att göra allt det här svåra och att själv både klara svårare saker och uppleva kraften i att snudd på bli ett med hästen och dess kraft/snabbhet/etc.

Sen angående att du inte fick till det på en häst utbildad svårklass utan tränare tycker jag inte är det minsta konstigt. Många högt utbildade hästar är känsliga för sits, balanskänsliga och svarar på de små saker en mindre rutinerad ryttare inte vet att den gör. Då kan faktiskt hästar utbildade typ MSV C av en mindre duktig ryttare upplevas enklare att rida.
Jag är ju kass på hoppning. Jag bad en hopptjej som rider enligt samma system som mig och som ändå har fin känsla etc även om hon inte var så jätteutbildad i dressyren då att hoppa min häst en gång. Hon är van vid känsliga hästar och jag förvaranade. Men trots det kunde hon knappt få honom att gå rakt fram först iom att han följde hennes sits och gick slalom när hon inte satt i balans. När hon fattade galopp såg han ut som han blivit utsatt för övergrepp och kastade sig iväg.
Sen kan de svara olika på missarna. Vissa välutbildade mer bara stänger av och tuffar på i egen valfri form, andra blir såspåsar, andra har fokus på allt utom ryttaren, andra vinglar runt/slår med huvudet/etc och vissa tappar humöret, som min.
Och att hitta rätt utan att veta vad man letar efter är svårt. Utan tränare enooormt mycket svårare. Och sen är ju tyvärr inte alla tränare eller system så bra.
Att du inte lyckats handlar mycket om förutsättningar, mycket av det så klart ekonomiskt/tid/ork. Har man inga pengar måste man ha betydligt mer tid och ork för att komma vidare. Att lyckas rida LA/LA går absolut utan större talang!

Jag har ju ridit många år på ridskola också och inte tyckt att jag utvecklats alls.

Svårklasshästen upplevde jag inte alls som känslig, snarare lite hård. Vi var iväg och tränade för en tränare en gång, men jag trivdes inte alls med tränaren så det blev inga fler gånger. Hennes instruktioner gick stick i stäv med vad jag lärt mig tidigare och som jag känner är logiska.

 

[ameo]

Jag har ju ridit många år på ridskola också och inte tyckt att jag utvecklats alls.

Det är å andra sidan inte nödvändigtvis något konstigt, beroende på hästmaterial och instruktörer på aktuell ridskola.

Om du hade bott nära mig (och jag fortfarande haft en fungerande ridhäst) hade jag sett en utmaning i att få dig att utvecklas som ryttare, med tanke på hur du beskriver din brist på utveckling...

 

[Wille]

Det är å andra sidan inte nödvändigtvis något konstigt, beroende på hästmaterial och instruktörer på aktuell ridskola.

Om du hade bott nära mig (och jag fortfarande haft en fungerande ridhäst) hade jag sett en utmaning i att få dig att utvecklas som ryttare, med tanke på hur du beskriver din brist på utveckling...

Jag hade antagit utmaningen .

 

[Wille]

Och apropå ridningen. Jag har ju haft wow-upplevelser ibland. Som den gången när hästen blev 10 cm högre och vi bara flöt fram en hel långsida. Eller när jag galopperade i skogen och gjorde en 45-gradig vändning då vi tog en ny stig. Eller när jag fick svårklasshästen att gå precis mellan hand och skänkel då vi travade på hemvägen vid uteridning. Han brukade vilja trava på fortare än önskat men där var han precis där jag ville ha honom.

Det är såna där ögonblick man minns. Och som man längtar tillbaka till. Någon uttryckte det att de där ögonblicken var en försmak av framtiden. Och jag skulle så gärna vilja hamna där med större regelbundenhet.

 

[tuaphua]

Jag har ju ridit många år på ridskola också och inte tyckt att jag utvecklats alls.

Svårklasshästen upplevde jag inte alls som känslig, snarare lite hård. Vi var iväg och tränade för en tränare en gång, men jag trivdes inte alls med tränaren så det blev inga fler gånger. Hennes instruktioner gick stick i stäv med vad jag lärt mig tidigare och som jag känner är logiska.

Jag tycker få som bara ridit på ridskola fått med sig så värst mycket kunskap. Det är ju många andra som ska ha ridlärarens tid, man kan inte individanpassa övningar eller utbildningstrappa etc. Många behöver få höra ”där”, ”där”, ”där” exakt varje gång de gör rätt och är på rätt spår för att hittta rätt.

En del svårklasshästar är känsliga. Men när de möts av för mkt tvetydiga signaler stänger de ner och upplevs hårda.
En svårklasshäst ska ju ridas i varje steg. Ryttaren ska ha koll på balans, takt, tempo, lösgjordhet, linjen(man ska rida på) etc. Om en sådan häst inte känner att människan gör rätt eller snabbt nog kan de stänga av och ta egna initiativ och ta över ansvaret så att säga.

Att försöka hitta allt det på egen hand är väldigt svårt!

Rider du en häst utbildad MSV C av en sämre ryttare, som själv gör misstag i att inte vara helt tydlig/mjuk/i balans/följsam etc kan en sådan häst vara lättare att lära sig på IOM att det inte behöver vara så exakt för att den ska göra ungefär vad du vill.
Men även där är ju tränare viktigt för utveckling.

 

[Wille]

Jag tycker få som bara ridit på ridskola fått med sig så värst mycket kunskap. Det är ju många andra som ska ha ridlärarens tid, man kan inte individanpassa övningar eller utbildningstrappa etc. Många behöver få höra ”där”, ”där”, ”där” exakt varje gång de gör rätt och är på rätt spår för att hittta rätt.

En del svårklasshästar är känsliga. Men när de möts av för mkt tvetydiga signaler stänger de ner och upplevs hårda.
En svårklasshäst ska ju ridas i varje steg. Ryttaren ska ha koll på balans, takt, tempo, lösgjordhet, linjen(man ska rida på) etc. Om en sådan häst inte känner att människan gör rätt eller snabbt nog kan de stänga av och ta egna initiativ och ta över ansvaret så att säga.

Att försöka hitta allt det på egen hand är väldigt svårt!

Rider du en häst utbildad MSV C av en sämre ryttare, som själv gör misstag i att inte vara helt tydlig/mjuk/i balans/följsam etc kan en sådan häst vara lättare att lära sig på IOM att det inte behöver vara så exakt för att den ska göra ungefär vad du vill.
Men även där är ju tränare viktigt för utveckling.

Jag har ju inte bara ridit på ridskola. Jag har ridit en del privat också. Och ridit en del kurser i CR. Och jag har haft rätt många medryttarhästar.

En medryttarhäst jag hade (ridponny) var också högt utbildad. Tror det var upp till St George. Han var inte svår att rida, men var svår i skallen. Det var mycket som var läskigt för honom. Och han var likadan för ägaren som utbildat honom.

 

[moster_punk]

Wille, jag öppnade den här tråden eftersom jag själv är i samma ålder, och har läst den med intresse och ville svara trots att det är ett tag sen du skapade den.

Det är uppenbart att du bär ett sargat och sviket barn inom dig, och för det barnet spelar det ingen roll egentligen om du fyller trettio, femtio eller nittio år. Dina besvikelser och ditt missnöje med livet kommer från det du upplevt som liten. Du speglar allt i livet mot din barndoms svärta. Det är ett barn som inte fick tillräckligt för att bli en självförsörjande vuxen som talar i den här tråden.

Många kommer med förslag och försöker hjälpa dig, och de flesta avfärdas. Rida kan du inte på grund av brist på pengar, och du kan inte springa för du är för tung. Du kan inte bjuda in någon, för du känner ingen. Du kommer aldrig vinna rosetter, du kommer aldrig jobba heltid. Du har ångest och är rädd. Du är sjuk och du får ingen hjälp och inga mediciner finns det heller för dig.

På ett sätt är du väldigt klar och medveten om dig själv, du beskriver redigt och vuxet hur det är för dig. Samtidigt saknar du nog insikten om att det kanske inte är den femtioåriga Wille som truligt säger nej till "allt", utan snarare ditt barnajag.

Det är inte lätt att växa och bli vuxen när man inte har fått rätt gödning från början. Kanske blir man lite som ett grässtrå som vuxit under en hink och aldrig fått se solen - man växer på längden, men blir blek och tanig utan klorofyll. Det går att ta färg och resa sig om man får solljus senare, men det blir såklart en mer mödosam resa än om du vuxit fritt under solen och aldrig skuggats eller bitits av frost.

Jag tror inte alls att det är hopplöst för dig, men jag tror att du skulle må bra av att vrida perspektiven. Ditt inre trasiga barn bär du med dig, hen kommer du inte ifrån. Dock behöver du ge det barnet upprättelse. Det svikna barnet behöver få det som en gång saknades, trygghet, stabilitet, lugn och ro, acceptans och vad det nu kan vara.

Jag tror du letar efter någon/något som ska kunna ge dig allt detta- kanske tävlingsrosetter? Vänner? Födelsedagsfirande? God hälsa?, men grejen är att det förmodligen - precis som du själv anar när du skriver att det ena efter det andra inte kommer fungera - inte finns något utanför dig själv som kan ge dig det du behöver. Du behöver hitta verktyg för att läka dig själv och ge ditt inre barn det hen behöver.

Eftersom jag inte känner dig vet jag inte vilken väg som skulle kunna fungera bäst för dig, men det finns flera alternativ. Ett är DBT, vilket är en profilerad terapiform som ofta ger bra stöd för den som behöver lära sig bättre sätt att ta hand om och möta sig själv. Just nu tror jag Wille är det största hindret för Wille, och det låter verkligen inte som att Wille behöver dras ned av sitt inre lilla barns besvikna och missnöjda klagande länge till. Femtio år kan väl få räcka?!

Hoppas du inte tar illa vid dig för att jag skriver såhär direkt om mina tankar, jag vill dig bara väl och är genuint mån om dig som person. Vill och vågar du så har jag massor av utrymme för nya människor i mitt liv, så du får gärna ta kontakt privat. Det är ju viktigt för människor att ha människor i sitt liv, särskilt när man som du har haft brist på det länge. Är man bara ensam med sig själv blir det lätt att man bara fortsätter på inslagen bana och så blir det som det alltid har varit.