Blev inkallad till min arbetsledare häromdagen, då de fått in en rapport från s.k. "mysteryshoppers". Det är som ett slags spioner som låtsas vara vanliga kunder men har uppdrag av arbetsgivaren att se hur vi sköter vårt jobb. Jag var ganska ledsen efter det samtalet och det harvarit mindre kul att jobba.
I rapporten stod att läsa att jag skött mitt jobb precis som jag ska, men varit för "neutral" i mötet med kunder och inte tillräckligt trevlig, positiv, framåt och öppen i kroppsspråket, så jag fick dåliga "poäng" för kundbemötande. Min arbetsledare sa att det är viktigt att ta till sig denna information, då man kanske har dålig koll på hur andra uppfattar en och behöver tänka till. Hon tycker att rapporterna brukar stämma bra med vad hon ser av vår personlighet, och "du är ju ganska reserverad som person".
Varför är detta så jobbigt att höra? Jo för att jag hela mitt liv kämpat mot blyghet och dålig självkänsla som gått runt i en ond cirkel. Varje gång någon (och det har hänt relativt ofta) påpekat hur blyg/tyst/stel jag är har jag blivit alltför självmedveten och osäker, känt ännu mer att jag inte duger och det har blivit ännu mer omöjligt att spänna av och våga ta för sig.
Jag har fått jobba med detta och kommit väldigt långt. Det som gjort att jag numera trivs med livet, och ser mig själv som en fungerande hyfsat social person är inte att jag bytt personlighet utan att jag ACCEPTERAT den jag är. Jag är inte den där typiskt käcka pratsamma och framåt personen, och jag måste inte vara det, det finns så många såna, och det behövs olika sorter.
Mitt jobb är utåtriktat och bygger på mycket kontakt med människor, och det är det det som gör det roligt. Då det finns en tydlig roll har jag inte sett det som nåt större problem för mig. Jag känner att jag trivts kanon på jobbet, och att många kunder uppskattar mitt lugna och vänliga tålamod. Därför känns det så jobbigt när jag nu helt plötsligt inte duger, min ömma tå trampas, den gamla jobbiga självmedvetenheten kommer tillbaka och ingenting blir bra av det.
Ska ha medarbetarsamtal snart med min arbetsledare och skulle vilja prata om det här, men är rädd att det bara blir en massa ynklighet. Jag skulle vilja förklara varför jag och många andra inte behöver höra nån påpeka att vi är reserverade och verkar osäkra, för vi är alltför medvetna om det redan. Det som behövs är annan typ av uppmuntran - att vi får vara som vi är.
Pepp/liknande erfarenheter någon?