Att inte titta där någon visar/pekar!

Njä, han får vara kvar, har andra bra kvalitéer som uppväger.

Han letar ofta själv....med uruselt resultat. Åker och köper nya saker. Så jag tycker det är helt ok när han frågar. Problemet är att han inte lyssnar på svaret.
Jag tolkar det som djupgående pessimism och stress. Skit också - nu är den borta och jag måste köpa ny - typ. Så hans sista utväg är att fråga mig, nederlag liksom, be om hjälp - han är extremt självständig. Och dörädd för att det är något fel på hans hjärna på riktigt.

Det att han inte frågar -Har du sett min laddsladd? vilket jag tycker är en normal fråga är helt hans mors fel. Hon kan inte säga något rakt ut om hon inte blir hotad till livet.

Men det här med pekandet....helt puckat. Man tittar väl där någon pekar, följer fingret liksom.
 
Min sambo är lite likadan, han frågar för jag har i allmänhet stenkoll på vart allt är. Kommer ihåg nästan exakt vart jag såg en sak senast och har därmed lätt att hitta det, även om det inte är mina saker.

"Har du sett min mobil?"
"Den ligger här." *Pekar på soffan bredvid mig, sambon kollar i fönsterkarmen i motsatt riktning.*

Jag är inte jättebrydd egentligen, blir inte arg (surprise surprise...) men blir lite lagom kort i tonen när jag upprepar med lite långsammare röst. "Älsklingen... här." Väntar på kontakt och sen pekar igen. Det är lite som att anvisa en trög hund :rofl:

Jag ogillar generellt mansbebisar, har haft ett par stycken innan och är väl på sätt och vis nu inne på min tredje. Vi har dock inte bott ihop så länge och han har bott hemma alldeles för länge pga en sjuk förälder. Jag flög ut när jag var 21 så har mer erfarenhet av att bo själv med allt vad det innebär. Har lite överseende med vissa saker nu i början så länge jag ser att han försöker, men mitt tålamod är inte oändligt på den punkten.
 
Maken är inte bortskämd för fem öre ska jag tillägga. Bodde ensam i 10 år minst. Det har inte jag gjort.
 
Gahh jag känner igen mig! Min man visar inte så mycket mansbebistendenser i övrigt men han frågar ALLTID mig om var allt är, utan att ens ha gjort ett halvhjärtat försök att typ kolla på de tre mest sannolika platserna först. Det retar gallfeber på mig! Och det är typ saker som hans plånbok, hans kläder och andra grejer som jag inte har nåt som helst intresse av att flytta på eller ha koll på. Tycker ärligt talat att det är rätt respektlöst att vänta sig att någon annan ska hålla koll på ens grejer och studsa upp och ta fram dem så fort man så behagar. Det skulle aldrig falla mig in att förvänta mig det av honom. Har börjat svara ”jag har ingen aning” och sitta kvar fast jag ibland vet och det har faktiskt hjälpt enormt på kort tid, frågandet har minskat med uppskattningsvis 87 %! :up:
 
Jag har en sån mamma (minus letandet, men just det här med att inte titta vart man pekar). Slutar med att bägge surar efter att jag helt enkelt tar tag i och vrider henne åt rätt håll när jag tröttnar.
Känns som en egenskap som hänger ihop med att skita i att svara när de själva får en fråga, gör era bebisar också så? Jag kan fråga vilken väg vi ska ta eller om hon vill ha en glass tex och får ingen respons alls, krävs ofta att jag får ryta i för att hon ska öppna käften.

Säga vad man vill om saker som blir bättre med åren, mitt tålamod är inte en sån sak.
 
Min sambo är lite likadan, han frågar för jag har i allmänhet stenkoll på vart allt är. Kommer ihåg nästan exakt vart jag såg en sak senast och har därmed lätt att hitta det, även om det inte är mina saker.

"Har du sett min mobil?"
"Den ligger här." *Pekar på soffan bredvid mig, sambon kollar i fönsterkarmen i motsatt riktning.*

Jag är inte jättebrydd egentligen, blir inte arg (surprise surprise...) men blir lite lagom kort i tonen när jag upprepar med lite långsammare röst. "Älsklingen... här." Väntar på kontakt och sen pekar igen. Det är lite som att anvisa en trög hund :rofl:

Jag ogillar generellt mansbebisar, har haft ett par stycken innan och är väl på sätt och vis nu inne på min tredje. Vi har dock inte bott ihop så länge och han har bott hemma alldeles för länge pga en sjuk förälder. Jag flög ut när jag var 21 så har mer erfarenhet av att bo själv med allt vad det innebär. Har lite överseende med vissa saker nu i början så länge jag ser att han försöker, men mitt tålamod är inte oändligt på den punkten.

Fast har han bott hemma ed sjuk förälder borde han väl ha tagit ansvar för två? Eller är det föräldern som va sjuk på så sett att hen trodde att han var en baby?
 
Fast har han bott hemma ed sjuk förälder borde han väl ha tagit ansvar för två? Eller är det föräldern som va sjuk på så sett att hen trodde att han var en baby?
En sjuk förälder, en frisk som haft svårt att klippa navelsträngen (och fortfarande har till mitt stora förtret) och i princip låtit honom komma undan med att inte riktigt bli självständig. "Jag städar och gör alla hussysslorna för det blir inte bra när någon annan gör det", ungefär och då är det lätt att man blir lite bekväm och åker med på en räkmacka när man har en förälder som resonerar så (det var den sjuka förälderns önskan att han skulle bo hemma tills h*n dog).
 
Jag håller såklart med dig. Skojade lite. Det kan även vara att just de män som jag levt med inte ser även om det borde vara mycket enkelt. Typ öppna ett skafferi och fråga efter det som syns bäst. Brukar bara be dem sluta blunda.
 
Men jag skulle inte blandat äpplen o päron i trådstarten.
Det är mest det här med att inte titta åt det håll någon pekar jag funderar över.

Har tänkt på det och inser att jag också blir förvirrad när folk pekar åt fel håll.
Jag har inget sinne för väderstreck och inne i en stad kan jag ha svårt att peka åt rätt håll om jag verkligen inte vet i vilken riktning kulturhuset ligger. Jag vill vara noggrann.
Jag har märkt att folk pekar åt totalt fel håll när dom ska förklara vart åt något ligger när man är inomhus.
Exempel:
-För att gå till kulturhuset går du ut på gatan här. (Gatan ligger precis utanför huset.) Och så pekar dom åt fel håll...mot en fabriksbyggnad som inte har någon gata. Sen går du vänster upp mot järnvägen. Nu pekar dom snett åt vänster mot hur dom pekade förut - men fortfarande åt fel håll. Och så fortsätter det.

Är det därför maken inte tittar när jag pekar? För att det sällan stämmer när andra pekar?
 
Jag håller såklart med dig. Skojade lite. Det kan även vara att just de män som jag levt med inte ser även om det borde vara mycket enkelt. Typ öppna ett skafferi och fråga efter det som syns bäst. Brukar bara be dem sluta blunda.
Jag förstod nog det egentligen. Har en kollega som brukade titta upp i himlen och irrande med blicken säga:
-Kolla jag Karlletar efter mina skor. Detta inträffade när hennes tonårsson ringde och frågade efter något han inte hittade. Hände rätt så ofta trots att hennes svar oftast var; -Titta där du ställde dom.
 
Min uppfattning är att män inte kan leta alls. Kanske är hormonellt?
Det är i så fall fördelat över könsgränserna med visst överlapp, för jag kan inte leta alls, min man kan däremot leta, jag brukar fråga honom :). (jag får helt enkelt inte lägga saker någonstans där jag måste leta efter dem.)

Mitt barn tittar inte dit man pekar, inte ens när han var nio månader -titta lampa, trooligt. Men han verkar klara sig ändå, så länge han inte letar och man pekar :D
 
Jag förstod nog det egentligen. Har en kollega som brukade titta upp i himlen och irrande med blicken säga:
-Kolla jag Karlletar efter mina skor. Detta inträffade när hennes tonårsson ringde och frågade efter något han inte hittade. Hände rätt så ofta trots att hennes svar oftast var; -Titta där du ställde dom.
Grejen är att han inte "ställde dem". Saker och kläder bara drösar av "barn" som vatten på en gås -dvs saker, inte tillsägelser. Det är som om kläderna krälade av av sig själva och draperar sig där de tycker, som Spindelmannens svarta dräkt :D, utom strumpor som är mer som skalbaggar som kilar iväg nervöst och in under soffan. Jag försöker implementera, använd hjärnan aktivt när du lämnar någonting någonstans, haha, händer inte.
 
Senast ändrad:
Men är du säker på att han vill ha hjälp?
Jag säger extremt ofta, minst ett par gånger om dagen "Var är mina nycklar/ Var är min telefon" högt. Till mig själv. Det innebär inte att jag på något vis har en förväntan på att någon annan ska engagera sig eller svara.

Jag gör ju Det även när bara jag och ödlan är hemma liksom.
 
Ibland verkar människor få någon form av visuell blackout. Under ett halvårs tid bodde en av mina kompisar hos oss till och från. Vid slutet av detta halvår var jag och min partner bortresta i 2-3 veckor och hon skulle då bo i vår lägenhet.

Jag lade fram nyckeln till soprummet, med en förklarande lapp om sopsortering, men tydligen borde jag ha varit superspecifik gällande information om exakt, på pricken var soprummen låg för hon hittade inte någon. Saken är den att hon dagligen passerade minst två soprum på väg till jobbet och ett av dem syns från vårt köksfönster. Vårt område har ganska många soprum som är tydligt skyltade.

Istället för att "se" eller leta efter dessa hade hon kastat sina hushållssopor i allmänna soptunnor efter cykelvägen. I övrigt är hon en mycket klipsk person men i vissa situationer blir hon totalt handfallen.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Har H och nära anhörigs tillåtelse att skriva detta men valt ett anonymt konto ändå. Har en nära anhörig med diabetes vi kan kalla hen...
2
Svar
31
· Visningar
2 024
Senast: Hajfisk
·
Kropp & Själ Ok varning för triggande ämne kanske, men känner att jag behöver bolla mina tankar. Har nog alltid eller iaf sedan väldigt ung ålder...
2
Svar
20
· Visningar
1 400
Senast: miumiu
·
Hemmet Vi har nyss köpt ett hus, som tar vatten ur lokal brunn. För att göra livet underhållande, så är vi tre fastigheter som delar på samma...
2
Svar
31
· Visningar
1 673
Senast: Blyger
·
Hoppning Hej, tänkte fråga om lite hjälp och råd. Jag har en häst och vi har haft det lite upp och ner, har har haft henne i lite mer än 2 år...
Svar
8
· Visningar
1 217
Senast: zarmino
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp