Att kämpa för jämställdhet

[mandalaki]

En i stort sett asexuell person född som kvinna, som accepterar sitt biologiska kön med en axelryckning. Klipper inte håret på salong (har det halvlångt eftersom det kräver minst underhåll - går att fläta ihop så det är ur vägen och inte behövs det någon frissa heller eftersom vem som helst kan hjälpa till med ett tag med saxen när det blir för risigt), sminkar sig inte, har aldrig rakat benen (kvinnliga attribut/beteenden...).
Har under perioder använt p-piller av praktiska skäl (undvika järnbrist, samt slippa den opraktiska mensen).
Lever ensam, har inga barn, ingen partner (av egen fri vilja).
Prioriterar gräsklippning framför städning, tvättar när det behövs, stryker inte (för tråkigt och finns andra alternativ). Går hellre på Biltema än i klädaffärer - Biltema har en hel del ganska roliga verktyg och annat praktiskt.
Går klädd i jeans och någon neutral skjorta eller tröja - gärna blått, grått eller svart.
Lång akademisk utbildning, relativt högavlönad.
Tänker praktiskt vid inköp av kläder - ska hålla och vara enkelt att underhålla samt fungera vid utomhusuppgifter, typ gräsklippning och liknande, när plagget är lite slitet och inte riktigt passar att ha till jobbet.
Går hellre i gummistövlar än prydliga skor.
Äger inga "finskor".

Har inte köpt festkläder på tio år eller så - återanvänder de få gånger tillfället kräver "uppklädd".

Passar kanske in i din bild av att det där med kön inte spelar någon roll...

I ditt inlägg där så spelar ju kön en jättestor roll, eftersom vad du bestämmer vad som är manligt resp kvinnligt med hur du beskriver dig som avvikande från din könsroll ..

 

[athena]

En i stort sett asexuell person född som kvinna, som accepterar sitt biologiska kön med en axelryckning. Klipper inte håret på salong (har det halvlångt eftersom det kräver minst underhåll - går att fläta ihop så det är ur vägen och inte behövs det någon frissa heller eftersom vem som helst kan hjälpa till med ett tag med saxen när det blir för risigt), sminkar sig inte, har aldrig rakat benen (kvinnliga attribut/beteenden...).
Har under perioder använt p-piller av praktiska skäl (undvika järnbrist, samt slippa den opraktiska mensen).
Lever ensam, har inga barn, ingen partner (av egen fri vilja).
Prioriterar gräsklippning framför städning, tvättar när det behövs, stryker inte (för tråkigt och finns andra alternativ). Går hellre på Biltema än i klädaffärer - Biltema har en hel del ganska roliga verktyg och annat praktiskt.
Går klädd i jeans och någon neutral skjorta eller tröja - gärna blått, grått eller svart.
Lång akademisk utbildning, relativt högavlönad.
Tänker praktiskt vid inköp av kläder - ska hålla och vara enkelt att underhålla samt fungera vid utomhusuppgifter, typ gräsklippning och liknande, när plagget är lite slitet och inte riktigt passar att ha till jobbet.
Går hellre i gummistövlar än prydliga skor.
Äger inga "finskor".

Har inte köpt festkläder på tio år eller så - återanvänder de få gånger tillfället kräver "uppklädd".

Passar kanske in i din bild av att det där med kön inte spelar någon roll...

Ok bortsett från det där med man och barn då så är jag också isf asexuell. Eller inte . Märkligt definition må jag säga!

 

[mandalaki]

Ok bortsett från det där med man och barn då så är jag också isf asexuell. Eller inte . Märkligt definition må jag säga!

Men det är väl ingen definition? Hon skriver att hon är i stort sett asexuell, inte att resten hon räknar upp betyder att hon är asexuell.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Asexualitet

 

[Petruska]

En i stort sett asexuell person född som kvinna, som accepterar sitt biologiska kön med en axelryckning. Klipper inte håret på salong (har det halvlångt eftersom det kräver minst underhåll - går att fläta ihop så det är ur vägen och inte behövs det någon frissa heller eftersom vem som helst kan hjälpa till med ett tag med saxen när det blir för risigt), sminkar sig inte, har aldrig rakat benen (kvinnliga attribut/beteenden...).
Har under perioder använt p-piller av praktiska skäl (undvika järnbrist, samt slippa den opraktiska mensen).
Lever ensam, har inga barn, ingen partner (av egen fri vilja).
Prioriterar gräsklippning framför städning, tvättar när det behövs, stryker inte (för tråkigt och finns andra alternativ). Går hellre på Biltema än i klädaffärer - Biltema har en hel del ganska roliga verktyg och annat praktiskt.
Går klädd i jeans och någon neutral skjorta eller tröja - gärna blått, grått eller svart.
Lång akademisk utbildning, relativt högavlönad.
Tänker praktiskt vid inköp av kläder - ska hålla och vara enkelt att underhålla samt fungera vid utomhusuppgifter, typ gräsklippning och liknande, när plagget är lite slitet och inte riktigt passar att ha till jobbet.
Går hellre i gummistövlar än prydliga skor.
Äger inga "finskor".

Har inte köpt festkläder på tio år eller så - återanvänder de få gånger tillfället kräver "uppklädd".

Passar kanske in i din bild av att det där med kön inte spelar någon roll...

Jag fattar inte vad du vill säga med inlägget överhuvudtaget. Du pekar ut några saker som är rätt stereotypa och beskriver en person som inte ägnar sig åt dem. Nähä. Dock är det viktigt att säga att personen lever ensam frivilligt, inte för att ingen vill ha hen. Tja.

 

[Petruska]

Fast jo, en del av dina formuleringar i tråden visar faktiskt på att du verkar besitta en del undermedveten transfobi. Bara det att du säger att din partner gick "från man till kvinna" är en rätt olycklig beskrivning. Hon har ju varit kvinna hela tiden, oavsett hur utsidan sett ut eller ser ut nu. Att vara tillsammans med en person ur en missgynnad grupp betyder inte att man på något vis friköpt sig från att kunna vara transfobisk, sexistisk, rasistisk eller vad det nu må vara.

Jag tycker att det är att dra förhastade slutsatser.

Förvisso kan en person som lever med en transperson ändå vara transfobisk, precis som en transperson själv mycket väl kan vara det.

Men jag uppfattar också att de saker som krävs av vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss, för att helt undgå att reproducera en binär könsuppfattning, tills vidare är lite orimligt att klara av vid varje möjligt tillfälle.

 

[Roheryn]

Så man kan inte säga transfobiska saker för att man lever med en transperson?

Det kan man säkert. Och man är inte heller vaccinerad mot klumpiga formuleringar, onödiga generaliseringar etc.... Men när du säger att jag skall läsa på, så vill jag bara mena att jag faktiskt gjort det. De senaste 5-6 åren har jag läst allt jag kommit över om transsexualism och "MtF transition". Däremot kanske inte så mycket om övriga former av transsexualism.

Om transfobi står det såhär på Wikipedia:

Transfobi, transfördomar, transmisogyni (kombinationen av transfobi och kvinnohat, mot transkvinnor) och transmisandri (missaktning mot transmän) är en serie av negativa attityder och känslor riktade mot transpersoner själva och eller deras kultur, deras könsidentiteter eller könsuttryck. Transfobi rättfärdigar och upprätthåller underordnadet av transpersoner i förhållande till cispersoner. Transfobi kan ta sig i uttryck i allt från fördomar, diskriminering och förakt till hat och våld. Känslorna kan vara baserade på irrationell rädsla, politisk övertygelse eller religiös tro.

Och där är jag ju inte - jag är inte rädd för transpersoner, jag ser inte transpersoner som underordnade, jag har inga negativa känslor och åsikter om transpersoner, jag har inga politiska eller religiösa övertygelser "mot" transpersoner. Däremot är jag säkert väldigt färgad av "min transperson", dvs min partner och hur hon upplever och har upplevt sitt liv. Därtill är jag inte speciellt bevandrad i "korrekt terminologi" vilket säkert gör att jag uttrycker mig "fel" i en del personers ögon ibland. Exempelvis när jag beskriver min partners resa som en resa "från man till kvinna" (vilket hon också gör själv, för övrigt) och när jag säger att hon, åtminstone delvis, strävar efter den kvinnliga könsnormen till skillnad från den manliga (som hon känt sig "påtvingad" under stor del av sitt liv).

 

[Roheryn]

Jag tycker att det är att dra förhastade slutsatser.

Förvisso kan en person som lever med en transperson ändå vara transfobisk, precis som en transperson själv mycket väl kan vara det.

Men jag uppfattar också att de saker som krävs av vårt språk och vårt sätt att uttrycka oss, för att helt undgå att reproducera en binär könsuppfattning, tills vidare är lite orimligt att klara av vid varje möjligt tillfälle.

Tack, @Petruska!!!!! Det känns som om du förstår vad jag menar även när jag inte förmår uttrycka mig helt tydligt och helt korrekt!!

 

[Roheryn]

I mitt experiment skulle du antingen inte "kunna" göra sådant, eller så skulle det inte tolkas som feminitet/kvinnlighet när du gjorde det. Helst det sista.

Att föredra ur jämställdhetssynpunkt, menar jag. Och då ojämn ur samma aspekt, som något att försöka förhindra OM man vill att det är jämställt. Långt ifrån alla vill det, det visar ju diskussioner på buke med all önskvärd tydlighet.

Alltså, transfrågorna är ju lite känsliga. Personer mår väldigt dåligt. Men nej, JAG tror inte att det skulle finnas transpersoner i en värld där könsnormer etc inte fanns. Om kön i praktiken inte finns, kan ju inte heller varianter av kön och könsuppfattning finnas, antar jag. Men det hänger ju ihop med att jag ser på kön som i första hand en social grej. Synen på trans blir för mig då en effekt av det.

Däremot skulle ju varianter av intersex finnas, alltså personer där yttre och inre könsorgan inte stämmer överens på olika vis. Det är ju medfödda kroppsliga grejer, ungefär som om man har två tummar eller inte. Men jag tänker mig att det skulle kvitta lika, ur alla aspekter utom möjligen om man vill ha barn (jag vet inte om de personerna är fertila, tex).

Jag tänker mig att det som gör det jobbigt att tänka sig ett liv utan att något med kön spelar någon roll, helt enkelt är att många av oss får mycket av vår bekräftelse från andra genom att vi agerar vårt kön på för andra tilltalande vis. Om vi är snygga och har långt lockigt hår och lagar god mat och är snälla mot barn, på ett feminint vis, så får vi i egenskap av kvinnor bekräftelse för det. Om vi ska välja bort den bekräftelsen, så måste vi nog våga lita på att vi får lika mycket bekräftelse ändå, fast för något annat. Och hur skulle man kunna vara säker på det?

Tack för intressant svar!!

Jag är nog med dig vad gäller att företeelsen trans skulle existera i åtminstone väldigt mycket mindre utsträckning i ditt experiment. Men tänker mig att de som ser sig själva i spegeln och ser en kvinna men skulle vilja se en man ändå skulle finnas...?

Och du har nog rätt i sista stycket - att många finner sin bekräftelse "som kvinnor" eller "som män". Men inte bara, tror jag! Jag får förvisso en del bekräftelse "som kvinna", men också "som yrkesperson", "som ryttare" och en hel del annat. Frågan är ju om jag och om personer i allmänhet vill och kan helt avstå från uttrycket som och bekräftelse som sin könsroll, om det räcker med allt det andra (som jag ändå tycker är rätt mycket)? Det hade varit SÅ intressant om det hade gått att genomföra ditt experiment!!

 

[MiniLi]

Oj, så tänker inte jag alls! Rakar benen i duschen och tycker inte att det tar någon tid, typ.... Och sminkar mig väl till vardags ganska måttligt, så det går på fem minuter per morgon. Hinner jag inte så avstår jag!

Salong har jag bara varit på för att klippa håret - ingen färgning, inga fransar, inga naglar, ingen hårborttagning, inga ansiktsbehandlingar.... Inser plötsligt att det är en hel hög saker ur den "kvinnliga normen" som jag avstår från för att det tar för mycket tid och pengar!

Men det är ju ändå minutrar som blir en del tid sammantaget och som män faktiskt inte lägger.
Jag har inte heller problem med det. Hade jag haft problem med rakning och smink så hade jag ju skippat det, men jag kan ju ändå titta på fenomenet ur olika perspektiv.

Själva poängen är ju att både män och kvinnor gör saker som de vill göra, men där vår vilja är påverkad av normer. Jag skulle gärna leva i en värld där man får göra allt detta om man vill, men utan allt som kommer på köpet med könsnormerna..

 

[Roheryn]

Men det är ju ändå minutrar som blir en del tid sammantaget och som män faktiskt inte lägger.
Jag har inte heller problem med det. Hade jag haft problem med rakning och smink så hade jag ju skippat det, men jag kan ju ändå titta på fenomenet ur olika perspektiv.

Själva poängen är ju att både män och kvinnor gör saker som de vill göra, men där vår vilja är påverkad av normer. Jag skulle gärna leva i en värld där man får göra allt detta om man vill, men utan allt som kommer på köpet med könsnormerna..

Ja, det är klart att det tar NÅGON tid. Samtidigt känner jag många män som ägnar fler minuter åt att raka sig i ansiktet än vad jag ägnar åt att sminka mig OCH raka benen Problemet uppstår väl först när man känner att "jag måste" sminka mig, raka mig whatever för att ens våga mig utanför dörren...?

Håller med om att idealet är att man gör som man vill utan att snegla på normer, men hur sjutton skall man kunna frikoppla sin vilja från de normer man vuxit upp med och tar för givna? Jag VILL förvisso sminka mig ibland, tycker att jag är fin då, men är den viljan resultatet av den rådande normen eller av min helt fria vilja? Och spelar det någon roll? Vet inte, bara funderar över detta...

 

[MiniLi]

Ja, det är klart att det tar NÅGON tid. Samtidigt känner jag många män som ägnar fler minuter åt att raka sig i ansiktet än vad jag ägnar åt att sminka mig OCH raka benen Problemet uppstår väl först när man känner att "jag måste" sminka mig, raka mig whatever för att ens våga mig utanför dörren...?

Håller med om att idealet är att man gör som man vill utan att snegla på normer, men hur sjutton skall man kunna frikoppla sin vilja från de normer man vuxit upp med och tar för givna? Jag VILL förvisso sminka mig ibland, tycker att jag är fin då, men är den viljan resultatet av den rådande normen eller av min helt fria vilja? Och spelar det någon roll? Vet inte, bara funderar över detta...

Om du kämpar emot normerna öppnar du upp och kan ge nästa generation möjlighet till ökad reell frihet. På samma sätt som kvinnor successivt har känt det som självklart att jobba istället för att vara hemma.
Och som män mycket långsamt går mot självklart delat föräldraansvar.

Vi kan ju inte förvänta oss att det ska vara kortsiktigt skönt att bryta loss. Det blir fördelaktigt långsiktigt. Kanske för oss själva, troligtvis för nästa generation. Men vi måste ju ge oss ut och våga vara rollmodeller.

 

[Klonim]

Satte kaffet i halsen ikväll när min fru sa att hon tyckte vi borde bli emotionellt jämställda. Då påtalade jag att. Visst, det kan vi bli om du röjer vidare på tomten.

Plötsligt var det inte lika roligt längre det där med emotionell jämställdhet. :P

 

[Petruska]

Tack, @Petruska!!!!! Det känns som om du förstår vad jag menar även när jag inte förmår uttrycka mig helt tydligt och helt korrekt!!

När jag såg @Migo s inlägg, tänkte jag genast att jag säkert har gjort samma förenklingar som du i mitt sätt att uttrycka mig kring kön, genus och trans i tråden.

En ung person i min relativa närhet, tycker att alla bör säga "person som läses som män" när jag vanligtvis skulle säga just "man". Och så vidare. Jag förstår vad de menar, men jag tycker också att det, åtminstone tills vidare, blir ohanterligt. Dessutom är ju inte sista ordet sagt, det är långt ifrån säkert att det blir en sådan formulering vi landar med när eller om vi landar.

 

[Petruska]

Satte kaffet i halsen ikväll när min fru sa att hon tyckte vi borde bli emotionellt jämställda. Då påtalade jag att. Visst, det kan vi bli om du röjer vidare på tomten.

Plötsligt var det inte lika roligt längre det där med emotionell jämställdhet. :P

Du valde det raljanta svaret och den raljanta berättelsen om det, istället för att fråga henne vad hon menar med emotionell jämställdhet och vad hon saknar i er relation i emotionellt hänseende.

 

[MiniLi]

Satte kaffet i halsen ikväll när min fru sa att hon tyckte vi borde bli emotionellt jämställda. Då påtalade jag att. Visst, det kan vi bli om du röjer vidare på tomten.

Plötsligt var det inte lika roligt längre det där med emotionell jämställdhet. :P

Men va?
Hur kan du tycka att det är rimligt att ”skryta” om hur du dissar din frus önskan om ökad jämställdhet?

Så jävla ruttet. Och det hör inte hemma i den här tråden!

 

[Petruska]

Ja, det är klart att det tar NÅGON tid. Samtidigt känner jag många män som ägnar fler minuter åt att raka sig i ansiktet än vad jag ägnar åt att sminka mig OCH raka benen Problemet uppstår väl först när man känner att "jag måste" sminka mig, raka mig whatever för att ens våga mig utanför dörren...?

Håller med om att idealet är att man gör som man vill utan att snegla på normer, men hur sjutton skall man kunna frikoppla sin vilja från de normer man vuxit upp med och tar för givna? Jag VILL förvisso sminka mig ibland, tycker att jag är fin då, men är den viljan resultatet av den rådande normen eller av min helt fria vilja? Och spelar det någon roll? Vet inte, bara funderar över detta...

Jag tycker att @MiniLi har en poäng. Om vi till all den feminina skönhetsvården lägger den tid det tar (även om kvinnan är ensamstående) att hålla hemmet i ett sådant skick att det känns okej även när andra hälsar på, att hålla garderobens innehåll i skick för alla de situationer med vidhängande klädbyte som en kvinna kan råka ut för, och så vidare, så tror jag nog att könsrollerna med avseende på hur man sköter sitt yttre kostar mer för kvinnor än män. Den tiden och kraften hade kunnat läggas på annat.

 

[Roheryn]

När jag såg @Migo s inlägg, tänkte jag genast att jag säkert har gjort samma förenklingar som du i mitt sätt att uttrycka mig kring kön, genus och trans i tråden.

En ung person i min relativa närhet, tycker att alla bör säga "person som läses som män" när jag vanligtvis skulle säga just "man". Och så vidare. Jag förstår vad de menar, men jag tycker också att det, åtminstone tills vidare, blir ohanterligt. Dessutom är ju inte sista ordet sagt, det är långt ifrån säkert att det blir en sådan formulering vi landar med när eller om vi landar.

I någon mån gör vi nog alla förenklingar på alla möjliga olika plan, just för att livet och allting skulle bli helt ohanterligt annars. Ibland stannar vi kanske upp och reflekterar, korrigerar oss själva, och ibland är något så viktigt att vi ändrar oss helt, men förenklingar är nog nödvändiga, tänker jag, för att vi skall klara att hantera allting vi ställs inför.

Så jag gör som du - säger "man" när jag menar "någon som ser ut att vara biologisk man och därtill klär sig och agerar enligt manlig könsnorm". Och jag säger "han" och "hon" när jag tror mig identifierat en man eller en kvinna - "hen" använder jag när jag inte vet eller när personen själv bett om det. En hel massa förenklingar bara där!

 

[Klonim]

, istället för att fråga henne vad hon menar med emotionell jämställdhet och vad hon saknar i er relation i emotionellt hänseende.

Det frågade jag faktiskt.

 

[Roheryn]

Jag tycker att @MiniLi har en poäng. Om vi till all den feminina skönhetsvården lägger den tid det tar (även om kvinnan är ensamstående) att hålla hemmet i ett sådant skick att det känns okej även när andra hälsar på, att hålla garderobens innehåll i skick för alla de situationer med vidhängande klädbyte som en kvinna kan råka ut för, och så vidare, så tror jag nog att könsrollerna med avseende på hur man sköter sitt yttre kostar mer för kvinnor än män. Den tiden och kraften hade kunnat läggas på annat.

Ja, på gruppnivå har nog du och @MiniLi rätt - kvinnor lägger mer tid än män på sitt eget utseende och kanske även på sin bostads utseende. För egen del inser jag att jag kanske (?!) är mer normbrytande än jag tror i det här avseendet. Jag har skalat bort rätt mycket av framförallt "hemmets skönhetsvård" för att hinna med annat som jag brinner för - mina två hästar och min dotters tävlingar tillsammans med en av dem!

 

[Roheryn]

Om du kämpar emot normerna öppnar du upp och kan ge nästa generation möjlighet till ökad reell frihet. På samma sätt som kvinnor successivt har känt det som självklart att jobba istället för att vara hemma.
Och som män mycket långsamt går mot självklart delat föräldraansvar.

Vi kan ju inte förvänta oss att det ska vara kortsiktigt skönt att bryta loss. Det blir fördelaktigt långsiktigt. Kanske för oss själva, troligtvis för nästa generation. Men vi måste ju ge oss ut och våga vara rollmodeller.

Ja, jag är med på att våga. Jag är till min personlighet mer rebell än lydig och är mer än gärna i opposition mot det etablerade och det som tas för givet. Jag är dock också väldigt mycket idealist, så det är viktigt för mig att verkligen tro på det jag står upp för. Och jag har SÅ SVÅRT att tro på att jag eller min dotter eller någon annan skulle få en bättre värld eller ett bättre liv för att jag inte sminkar mig. Eller rakar benen.

Däremot ser jag min mamma som en stor förebild, en rollmodell om du så vill. Hon jobbade heltid i en tid då de flesta kvinnor med barn inte gjorde det. Hon bestämde sig för att lite skit i hörnen och omanglade lakan var ett helt okej pris att betala för egen inkomst och en plats på arbetsmarknaden. Hon såg sitt jobb och sin inkomst som lika viktig som pappas. Hon ägde halva huset, betalade hälften av räkningarna och körde egen bil. Hon (och pappa) trodde på alla mina drömmar och lät mig förstå att jag kunde göra vad jag ville med mitt liv och bli vad jag ville. Det fanns liksom inte ens ett underförstått "fastän du är flicka", utan jag fick med mig en bergfast övertygelse om att jag hade alla möjligheter och samma möjligheter som alla andra.

Mitt eget bidrag som rollmodell får bli att jag lämnade ett förhållande jag inte mådde bra av. Att jag till slut vågade gå och vågade bygga upp ett eget liv. Min dotter tackar mig inte för det än (det var ju hennes pappa jag lämnade och skilsmässan var "mitt fel"), men jag hoppas att det kan göra att hon en dag inser att hon också kan gå om hon behöver det, att hon inte behöver stanna om hon inte vill.

Det där är saker värda att kämpa för, anser jag, och det gör jag gärna till sista blodsdroppen. Men det måste vara viktigt för att jag skall kämpa!