Att komma ur en depression

[mandalaki]

Men tror du inte att det mesta av resultatet sker MELLAN psykologsamtalen? Får du inte med dig saker att fundera på/jobba på till nästa gång?

Det beror väl på vilken typ av terapi man går i? När jag prövade KBT tror jag att jag fick uppgifter till nästa gång. I PDT däremot var det enda terapeuten sa till mig ibland att hon ville att jag skulle drömma.

 

[Ciccio]

Jag har återkommande depressioner. Äter SSRI för att klara mig hyfsat. Står ut med biverkningarna som är trista men alternativet är sämre. Orkar inget efter jobbet. Äter, sover, jobbar. Arbetar 75% för att orka. Ingen sjukpenning. Har 60 000 kr i banklån för nödvändig tandvård. Bor i en etta på 38 kvm. Önskar inget hellre än att kunna bo på landet utan buller och kanske ha lite djur. Men pengar finns inte. Så jag ”ruttnar i en lägenhet”. Har ledinflammationer som vissa dagar gör att jag gråter av att ta på mig skorna. Är det ett skitliv? Ja vissa dagar, för många tycker jag. Har jag livskvalitet? Ja det tycker jag. Kan inte jämföra mig med friska ”normala” människor, om det nu finns några sådana. Jämfört med många andra som har det för jävligt har jag dock ett toppenliv i jämförelse.

 

[Pilot]

Det beror väl på vilken typ av terapi man går i? När jag prövade KBT tror jag att jag fick uppgifter till nästa gång. I PDT däremot var det enda terapeuten sa till mig ibland att hon ville att jag skulle drömma.

Jag haft olika samtalshjälp, en KBT-tant gav mig läxa som gjorde att jag fick ångest. Den andra tanten var väldigt noga med att poängtera att det var inget som skulle "presteras" mellan besöken utan något att ha i bakhuvudet.
Vad jag ville säga med detta är nog att det har en del med personkemin/ en samtalshjälp som är lyhörd.

 

[Pilot]

@Magiana Bäst hjälp får man om man bryter ihop, beskriver hur "tom" du känner dig och funderar på om det är bättre om du inte hade levt.
Det är viktigt att vara brutalt ärlig i de tillfällena. Gå på samtal, tycker de att du behöver det så kommer du få samtalstid en gång i veckan, eller flera. Annars är det en process som kommer ta tid. Tyvärr.

 

[Magiana]

Men tror du inte att det mesta av resultatet sker MELLAN psykologsamtalen? Får du inte med dig saker att fundera på/jobba på till nästa gång?

Jag har aldrig gått på en terapi som varit framgångsrik. Enda gången jag fått hemläxa var när jag gick i kbt för blodfobin (och det gick ju inte så bra då det skapade ett bakslag.)

Jag förstår att du inte mår bra och då kan man uttrycka sig konstigt ibland. Men jag blir ändå provocerad och jätteledsen av mycket du skriver. Du stämplar många människors liv som odugligt och meningslöst. Dina förväntningar och föreställningar om livet är inte realistiska. @Grazing beskriver det bra ovan tycker jag. Hur tror du egentligen ”normala” människor lever? När du i din pensionstråd skriver att du inte ”tänker sitta och ruttna i en lägenhet” så sparkar du på alla oss som just nu sitter i en lägenhet och kanske inget hellre önskar än att få bo i ett hus på landet, som du gör. Du beskriver oro över att inte ha råd att laga dina tänder när du blir pensionär. Ja välkommen till verkligheten. Många människor arbetar och har lön och har ändå inte pengar till tandvård. Dina förväntningar på livet och på vården är inte realistiska. Vad är det du tror att vården kan göra för dig egentligen? Hur tror du vi andra lever? Ett liv i sus och dus och med ett ständigt leende på läpparna? Du vet ju att det tyvärr är många som dras med depressioner och tajt ekonomi. Är deras liv värdelöst?

Men va? Hur läser du?

Om andra är nöjda rör väl inte mig? Om de accepterar läget så är det väl bra? Jag lägger inga värderingar i vad folk är nöjda med.

Jag vill att alla ska ha det bra/ ett drägligt liv, men kan inte påverka andras liv.

Det enda jag kan göra är att kämpa för mig själv.

Om jag inte hade kunnat köpa ett hus hade jag antingen fortsatt att hyra hus eller byggt ett litet hus på en vagn. Kollektivboende är också ett sätt att bo. Det finns liksom alternativ till lägenhet. Och människor är olika. En del trivs jättebra i lägenhet. Det gör inte jag.

 

[Gnist]

Men det är ju knappt att man får träffa kurator ens. Det är 3 veckor mellan besöken.

Hur täta besök som inplaneras kan nog bero på hur vården bedömer behovet och vill man -som du vill- ha tätare besök hos psykolog än vad de bedömer att ens behov är, så är alternativet att gå privat.

 

[Magiana]

@Magiana Bäst hjälp får man om man bryter ihop, beskriver hur "tom" du känner dig och funderar på om det är bättre om du inte hade levt.
Det är viktigt att vara brutalt ärlig i de tillfällena. Gå på samtal, tycker de att du behöver det så kommer du få samtalstid en gång i veckan, eller flera. Annars är det en process som kommer ta tid. Tyvärr.

Jag fick fylla i madrs-formuläret sist jag var där. Den enda frågan jag hade noll poäng på var matlusten. Jag äter normalt eller för mycket. Jag hade inte maxpoäng på någon fråga. Jag är heller inte direkt självmordsbenägen i nuläget men tänker ofta att det nog vore bättre om jag var död.

Sen pratade vi utifrån svaren. En hake är väl att jag berättar om vad jag trots allt försöker göra och i enstaka fall så mår jag också lite bättre (när jag rider/är i stallet). Jag är så inriktad på att kämpa (har varit hela livet) så jag missar att berätta mer om orsakerna till kampen och hur jag egentligen mår. Problemet är ju att hur mycket jag än kämpar så tror jag inte att jag kommer vidare på egen hand.

 

[Magiana]

Hur täta besök som inplaneras kan nog bero på hur vården bedömer behovet och vill man -som du vill- ha tätare besök hos psykolog än vad de bedömer att ens behov är, så är alternativet att gå privat.

Man får inte gå oftare. Det är inte ens diskuterbart.

Som jag sa så fick jag inte ens träffa läkare fast jag mådde rejält dåligt, så jag ger inte så mycket för deras bedömningar.

 

[Grazing]

Jag har aldrig i hela mitt liv haft såna samtal som jag känt att jag kan "leva länge på", trots att jag varit psykpatient i typ 30 år.

Mitt liv suger och jag känner ingen glädje. Någon initiativförmåga finns inte. Jag får tvinga mig att göra sånt som åtminstone var kul förut. Jag är ledsen hela tiden. M.m. Det finns ingen livskvalité i det.

Jag har varit inom psykvården nästan hela mitt liv och det är bara en gång jag träffat någon att prata med som gett något, nu går jag en gång i månaden på stödsamtal och dom räcker faktiskt. Dock har det tagit många år att hitta någon som känts okej och som är bra.

Är det någonting som jag lärt mig av många andra och även nu mig själv är att ta sig en titt på vad man faktiskt har i livet och hur man lever och hur man egentligen mår. Släppa alla tankar på vad andra gör med sina liv och sluta jämföra sig med andra helt. Försöka släppa tankarna på vad man kunde göra, sluta jämföra sig själv med hur man var en gång.

Nej, det går inte.

Varför skulle just du inte få prata med psykiatrikern? Dock får man ju boka en tid.

För att jag inte vill vänta på resultatet. Risken är att jag ger upp om inget händer.

En sån här process tar tid, går man för fort fram och vill ha snabba resultat så kommer det tror jag bli ännu värre istället. Låt det ta den tid det tar och var glad för alla samtal du kan få.

 

[Pilot]

Jag fick fylla i madrs-formuläret sist jag var där. Den enda frågan jag hade noll poäng på var matlusten. Jag äter normalt eller för mycket. Jag hade inte maxpoäng på någon fråga. Jag är heller inte direkt självmordsbenägen i nuläget men tänker ofta att det nog vore bättre om jag var död.

Sen pratade vi utifrån svaren. En hake är väl att jag berättar om vad jag trots allt försöker göra och i enstaka fall så mår jag också lite bättre (när jag rider/är i stallet). Jag är så inriktad på att kämpa (har varit hela livet) så jag missar att berätta mer om orsakerna till kampen och hur jag egentligen mår. Problemet är ju att hur mycket jag än kämpar så tror jag inte att jag kommer vidare på egen hand.

En "frisk" människa går inte runt och funderar på om det är bättre om de hade varit dödae. Det är suicidalatankar och ska tas på allvar, i mitt tycke. Att du inte är självskadande är en sak, men att du funderar på om det inte hade varit bättre om du inte hade levt är illa och är inget som ska förminskas.
Skriv ner på en lapp, har fullförståelse för att när man väl sitter där får hjärnsläpp.

Skriv ner saker som BEHÖVER ta upp. Som att du känner att du inte vill leva. Att du får ångest över pensionen, att du oroar dig för hur ditt framtida liv ska se ut, att du inte är nöjde med detta i dagsläget.

Förstår att du oroar dig över din ekonomi, men om du klarar dig ok i dagsläget, försök se det som att de där 25% du inte jobbar är till för att läka din hjärna.

 

[Grazing]

Om jag inte hade kunnat köpa ett hus hade jag antingen fortsatt att hyra hus eller byggt ett litet hus på en vagn. Kollektivboende är också ett sätt att bo. Det finns liksom alternativ till lägenhet. Och människor är olika. En del trivs jättebra i lägenhet. Det gör inte jag.

Långt ifrån alla klarar av det du skrev där. Jag bor i lägenhet och kan inte klara ett jobb utan att bli riktigt dålig och har inga pengar att flytta till ett hus, även om jag kunde så hade förmodligen inte orken funnits där att sköta ett hus om jag ska vara realistisk. Det finns i mitt fall inget alternativ till lägenhet faktiskt, du är lyckligt lottad på den punkten faktiskt. Jag bor så bra som en sån person som jag kan bo ensam. Nära till stad och natur och det är jag tacksam för.

Så att ändå ha orken och ro runt ett hus med jobb osv är ändå positivt även om du inte kan se det så riktigt. Det är lätt att bli blind för det man faktiskt har och hur lyckligt lottad man är.

 

[Alexandra_W]

Men det är ju knappt att man får träffa kurator ens. Det är 3 veckor mellan besöken.

När det är så här så känner jag mest för att ge upp, att sluta kämpa. I förrgår när jag kom hem från psykologen så kändes det som om det inte fanns någon väg fram längre, att alla möjligheter var uttömda. Jag var helt tom och likgiltig. Nu var känslan inte så långvarig men skulle jag fastna i känslan så blir det ingen framtid.


För att varje dag är ett lidande. Mitt liv försvinner. Åren går och det är bara meningslöst.

Som folk brukar säga "en död häst lider inte". Inte en död människa heller.


Givetvis är det inte som ett samtal med en bekant, men det har heller ingen betydande funktion. Man snackar bara och det finns ingen riktning i samtalet. Det känns som om det samtalet vore utbytbart till att snacka med en vägg.

Men vad är felet med 3 v mellanrum?? Jag förstår inte det. Och jag tror att vården har svårt att se vad de kan hjälpa dig med. Du klarar din vardag, du arbetar 75% och har god hjälp av din medicinering men vill inte ha samtalsterapi var tredje vecka.

Jag vet inte hur det är i ditt landsting men här ska ångest och depression behandlas inom primärvård och behandlingsinsatser vara uttömda innan det ens blir aktuellt med psykiatrin. Och medicin samr terapi (KBT och annan) ingår i det primärvård ska erbjuda. Om patienten tackar nej och det inte beror på underliggande diagnos eller misstanke om underliggande diagnos förändrar inte. Om det finns eller misstänks underliggande diagnos ska remitteras till psykiatrin för utredning. Vill patienten inte det återremitteras denna till primärvård.

Så du har fått och får mer vård än du skulle fått i ”mitt” landsting. Men du tackar ner till delar av den.

Utan att du går hos kuratorn kan ju vården inte se du har ett behov av tätare intervall än var tredje vecka heller. Men om du börjar gå kanske de lägger tätare intervall när de ser behovet?

 

[mandalaki]

Magiana det här har jag inte tänkt på förut men: jag undrar om ditt ensamjobb jobbar emot dig i den här frågan? Nu ser vården bara att du jobbar 75 procent och klarar det. Men du sitter hemma hos dig själv och jobbar. Hade du, som du mår, klarat att varje dag åka till en arbetsplats och ha människor omkring dig?

 

[Trott]

Jag har inte blivit erbjuden någon terapi på 10-20 sessioner och man kan inte avvisa något som inte erbjudits.

Det enda jag blivit erbjuden är "samtal", en timme var tredje vecka.


Givetvis är det inte jämförbart. I mitt fall sa psykologen så många konstiga saker som inte ens var verklighetsförankrade. Bl.a. ansåg han att jag skulle ha en förmyndare om jag skulle bo i hus (bara som exempel).


Menar du november 2018? Det var i så fall helt galet snabbt!!!

Själv har jag suttit i kö 7 och en halv månad sedan juni 2018. Först 3 månader för att komma till kurator. Sedan 2 och en halv månad för att få en bedömning och resten av tiden väntade jag på att få komma till psyk.

6 pass MediYoga är verkligen ingenting. Det är ingen quickfix eller mirakelmetod. Man bör göra det varje dag i åtminstone 6 veckor, innan man kan utvärdera det.


Jag får inte ens veta vilken behandling som erbjuds hos kuratorn. Jag var där i augusti 2018 och det var bara "ett samtal". Jag drog min historik och vi tyckte båda att det verkade vara för svårt för henne. Det var alltså inte bara jag som tyckte det.

Även när jag var som allra sjukast och inte klarade mitt jobb och inte fick i mig tillräckligt med mat, så var VCs svar att jag skulle till kuratorn. Jag var där en gång och sen fick jag nästa tid 3 veckor senare (trots att jag hade det svårt med maten och inte klarade mitt jobb). Jag fick heller inte träffa läkare för de krävde att jag skulle ta fram min gamla journal och ge dem, men jag var för sjuk för att klara av det. Det dröjde nästa 2 månader innan jag fick träffa en läkare och det blev först efter att jag brutit ihop i telefon i samtal med VC. Det krävdes alltså att jag storbölade för att få en läkartid.



Jag vet att min depression inte är svår i dagsläget. (Jag äter maxdos medicin som tagit udden av den. Annars hade jag nog varot död.) Men jag kämpar ändå varje dag. Det är tur att mitt jobb är anpassat. Så här kan jag inte ha det resten av livet.

Ja, november 2018. Det kanske låter snabbt med 4 månader, men kan man verkligen sätta en stämpel på hur lång eller kort tid sånt här "ska ta"? Jag var ärlig när jag pratade med min samtalskontakt, jag grät i stort sett genom hela samtalet, berättade att jag ofta tänkte att det vore bättre som död, (att om jag krockade med en lastbil, då borde jag väl dö?) att när jag kommer hem från jobbet sitter jag bara i soffan, klarar inte av att göra någonting, att jag hela tiden mår dåligt över allt jag borde göra (städa, diska, slutföra projekt osv), att jag hela tiden oroar mig för framtiden, om pengar, om livet. Om inte ens samtalskontakt (nu skriver jag så, för att inte låsa mig i ordet kurator, psykolog eller annat, eftersom den man träffar kan ha olika titel) får veta hur illa det verkligen är, hur ska den kunna förväntas veta vilket behov som finns?

Ang. Medi yogan, så ja, kanske det också var kort tid, men det här var vad jag fick från vc, och tanken är ju att man ska jobba själv med det mellan passen, och då blir det ju 6 veckor om man gör det dagligen. Nu kände jag att det inte funkade pga min kropp, sitter jag med benen i kors i mer än några minuter domnar jag bort helt i underkroppen, vissa rörelser gav mer smärta än lindring osv, och därför gjorde jag inget hemma. Men jag gav det ändå en chans, istället för att bara neka att testa. Jag har varit öppen för allt dom vill att jag ska göra, för jag ville bli bra. Nu hade jag tur att i samband med att jag kom tillbaka till jobbet åkte den kollega som skapat den mesta ångesten på arbetsplatsen på semester, hade jag behövt gå tillbaka för att arbeta med honom tvivlar jag på att det hade gått lika "snabbt".

 

[Dressyrtjejen_97]

Har sagt det tidigare och säger det igen, tycker det verkar som att du @Magiana faller genom systemet, mellan stolarna, och det är jättebeklagligt. Du får uppenbarligen inte den hjälp som du behöver.

---
Nu hade jag aldrig någon officell diagnos på det, men när mobbningen var som värst och skolbytena var som flest, när jag var 11-15 år, och speciellt året jag var 14, hade jag med all säkerhet en lätt/mild till som mest måttlig depression. Jag lyckades ta mig ur på helt egen hand. Försökte söka stöd från några av skolornas kuratorer, men i bästa fall gav det ingenting, i värsta fall tryckte de ner mig ännu hårdare med ibland rent verbala angrepp. Jag hade inte heller något stöd hemifrån, utan fick som sagt stå på helt egna ben och kämpa själv. Var som värst illa däran som 14 åring när jag t.o.m hade ett självskadebeteende och självmordstankar, men lyckades precis hålla mig flytande ändå. Därifrån, "absoluta botten", till att jag mådde helt bra igen, tog det ungefär 6 år. 6 år av kämpande, och många bakslag. Men sedan snart 2 år tillbaka står jag på toppen av livet och mår bättre än jag någonsin gjort.
Det som hjälpte mig var dels, till stor del, H.H som jag fick på foder som knappa 18 åring. Det blev ett stort hopp uppåt i mitt mående, men även att hela tiden försöka hitta de små glädjeämnena i vardagen, typ se sina kompisar tävla på helgen, ha en privatlektion på ridskolan etc. etc.

 

[Petruska]

Men det är ju knappt att man får träffa kurator ens. Det är 3 veckor mellan besöken.

När det är så här så känner jag mest för att ge upp, att sluta kämpa. I förrgår när jag kom hem från psykologen så kändes det som om det inte fanns någon väg fram längre, att alla möjligheter var uttömda. Jag var helt tom och likgiltig. Nu var känslan inte så långvarig men skulle jag fastna i känslan så blir det ingen framtid.


För att varje dag är ett lidande. Mitt liv försvinner. Åren går och det är bara meningslöst.

Som folk brukar säga "en död häst lider inte". Inte en död människa heller.


Givetvis är det inte som ett samtal med en bekant, men det har heller ingen betydande funktion. Man snackar bara och det finns ingen riktning i samtalet. Det känns som om det samtalet vore utbytbart till att snacka med en vägg.

Jag förstår att du mår skitdåligt. Alltså, på riktigt. Jag fattar det. Jag har stor erfarenhet av depression från många olika vinklar.

Men jag tänker också att det där med en kuratorskontakt inte alls behöver vara så uselt som du tror. "Bara samtal", vad är det ens? Varför skulle inte kuratorn sköta det som sitt arbete?

Ser jag till min man, så har han förvisso gått i olika former av samtalskontakter i ett par omgångar, men för mig ser det framförallt ut som att det som har hjälpt honom är 1. medicin (efter måååånga försök med olika), 2. att han har haft någon sorts koppling till vården, en läkare nån gång ibland, kuratorskontakt, en sköterska som det går att ringa till, något. Ofta mycket glest, men något. Som en trygghet och då och då även som en puff framåt i livet.

Det största steget mot tillfrisknande var nog någonstans i mitten av de många årens sjukskrivning, då han och jag och en läkare kom överens om att han varje dag skulle gå ut minst en gång. Som minimum en promenad till en kyrka några hundra meter bort. Varje dag. Ingen dag då han inte gick ut. Det var väldigt hjälpsamt!

Och så 3, att han fick rätt mycket hjälp att komma igång att jobba när han var frisk nog för det. Där är ju du redan. Sedan har blivit så frisk, har det i stort sett enbart handlat om medicin (som kan behöva ändras ibland) och om just samtal med en kurator lite då och då. 1-2 ggr/månad, tror jag, just nu då det har varit lite tätare än vanligt ett tag.

Den där stora meningslösheten och gråheten som du upplever, uppfattar jag som en fråga dels om medicinering, och sen om du själv tror på det och vill det, en fråga för privat samtalsterapi.

Vården handlar ju mycket om att folk ska vara arbetsföra, och det är du ju.

 

[Magiana]

Jag har varit inom psykvården nästan hela mitt liv och det är bara en gång jag träffat någon att prata med som gett något, nu går jag en gång i månaden på stödsamtal och dom räcker faktiskt. Dock har det tagit många år att hitta någon som känts okej och som är bra.

Är det någonting som jag lärt mig av många andra och även nu mig själv är att ta sig en titt på vad man faktiskt har i livet och hur man lever och hur man egentligen mår. Släppa alla tankar på vad andra gör med sina liv och sluta jämföra sig med andra helt. Försöka släppa tankarna på vad man kunde göra, sluta jämföra sig själv med hur man var en gång.

Varför skulle just du inte få prata med psykiatrikern? Dock får man ju boka en tid.

En sån här process tar tid, går man för fort fram och vill ha snabba resultat så kommer det tror jag bli ännu värre istället. Låt det ta den tid det tar och var glad för alla samtal du kan få.

Varifrån har du fått att jag jämför mig med andra? Det gör jag inte.

En "frisk" människa går inte runt och funderar på om det är bättre om de hade varit dödae. Det är suicidalatankar och ska tas på allvar, i mitt tycke. Att du inte är självskadande är en sak, men att du funderar på om det inte hade varit bättre om du inte hade levt är illa och är inget som ska förminskas.
Skriv ner på en lapp, har fullförståelse för att när man väl sitter där får hjärnsläpp.

Skriv ner saker som BEHÖVER ta upp. Som att du känner att du inte vill leva. Att du får ångest över pensionen, att du oroar dig för hur ditt framtida liv ska se ut, att du inte är nöjde med detta i dagsläget.

Förstår att du oroar dig över din ekonomi, men om du klarar dig ok i dagsläget, försök se det som att de där 25% du inte jobbar är till för att läka din hjärna.

Jo, så är det. Jag har min 25%iga tjänstledighet som tid för återhämtning/ rehab.

Långt ifrån alla klarar av det du skrev där. Jag bor i lägenhet och kan inte klara ett jobb utan att bli riktigt dålig och har inga pengar att flytta till ett hus, även om jag kunde så hade förmodligen inte orken funnits där att sköta ett hus om jag ska vara realistisk. Det finns i mitt fall inget alternativ till lägenhet faktiskt, du är lyckligt lottad på den punkten faktiskt. Jag bor så bra som en sån person som jag kan bo ensam. Nära till stad och natur och det är jag tacksam för.

Så att ändå ha orken och ro runt ett hus med jobb osv är ändå positivt även om du inte kan se det så riktigt. Det är lätt att bli blind för det man faktiskt har och hur lyckligt lottad man är.

Vad är det du tror att jag ror runt? Jag städar och diskar knappt.

Men vad är felet med 3 v mellanrum?? Jag förstår inte det. Och jag tror att vården har svårt att se vad de kan hjälpa dig med. Du klarar din vardag, du arbetar 75% och har god hjälp av din medicinering men vill inte ha samtalsterapi var tredje vecka.

Jag vet inte hur det är i ditt landsting men här ska ångest och depression behandlas inom primärvård och behandlingsinsatser vara uttömda innan det ens blir aktuellt med psykiatrin. Och medicin samr terapi (KBT och annan) ingår i det primärvård ska erbjuda. Om patienten tackar nej och det inte beror på underliggande diagnos eller misstanke om underliggande diagnos förändrar inte. Om det finns eller misstänks underliggande diagnos ska remitteras till psykiatrin för utredning. Vill patienten inte det återremitteras denna till primärvård.

Så du har fått och får mer vård än du skulle fått i ”mitt” landsting. Men du tackar ner till delar av den.

Utan att du går hos kuratorn kan ju vården inte se du har ett behov av tätare intervall än var tredje vecka heller. Men om du börjar gå kanske de lägger tätare intervall när de ser behovet?

Om jag hade accepterat 3-veckorsintervallet när jag insjuknade så är det mycket möjligt att jag inte hade levt idag. Så illa var det. Jag fick kämpa hårt för en läkarkontakt och sjukskrivning.

Jag gick hos psykologen i 5 månader förra våren så jag gav det verkligen en chans. Hur länge tycker du man ska försöka med en psykolog som kommer med konstiga påståenden om mig som inte stämmer? Ska jag gå med på att bli satt under förmyndare? Det var det han ville. Jag kände mig så otroligt förminskad.

Magiana det här har jag inte tänkt på förut men: jag undrar om ditt ensamjobb jobbar emot dig i den här frågan? Nu ser vården bara att du jobbar 75 procent och klarar det. Men du sitter hemma hos dig själv och jobbar. Hade du, som du mår, klarat att varje dag åka till en arbetsplats och ha människor omkring dig?

Jag vet inte.

Ja, november 2018. Det kanske låter snabbt med 4 månader, men kan man verkligen sätta en stämpel på hur lång eller kort tid sånt här "ska ta"? Jag var ärlig när jag pratade med min samtalskontakt, jag grät i stort sett genom hela samtalet, berättade att jag ofta tänkte att det vore bättre som död, (att om jag krockade med en lastbil, då borde jag väl dö?) att när jag kommer hem från jobbet sitter jag bara i soffan, klarar inte av att göra någonting, att jag hela tiden mår dåligt över allt jag borde göra (städa, diska, slutföra projekt osv), att jag hela tiden oroar mig för framtiden, om pengar, om livet. Om inte ens samtalskontakt (nu skriver jag så, för att inte låsa mig i ordet kurator, psykolog eller annat, eftersom den man träffar kan ha olika titel) får veta hur illa det verkligen är, hur ska den kunna förväntas veta vilket behov som finns?

Ang. Medi yogan, så ja, kanske det också var kort tid, men det här var vad jag fick från vc, och tanken är ju att man ska jobba själv med det mellan passen, och då blir det ju 6 veckor om man gör det dagligen. Nu kände jag att det inte funkade pga min kropp, sitter jag med benen i kors i mer än några minuter domnar jag bort helt i underkroppen, vissa rörelser gav mer smärta än lindring osv, och därför gjorde jag inget hemma. Men jag gav det ändå en chans, istället för att bara neka att testa. Jag har varit öppen för allt dom vill att jag ska göra, för jag ville bli bra. Nu hade jag tur att i samband med att jag kom tillbaka till jobbet åkte den kollega som skapat den mesta ångesten på arbetsplatsen på semester, hade jag behövt gå tillbaka för att arbeta med honom tvivlar jag på att det hade gått lika "snabbt".

Det låter som om du inte fått fullständiga instruktioner om yogan. Om man inte kan sitta med benen i kors på golvet så sitter man på en stol. Inga övningar ska ge smärta. Om de gör det så gör man övningarna mindre eller inte alls. Det ska poängteras att man gör övningarna inkännande och man ska anpassa efter behov.

Jag förstår att du mår skitdåligt. Alltså, på riktigt. Jag fattar det. Jag har stor erfarenhet av depression från många olika vinklar.

Men jag tänker också att det där med en kuratorskontakt inte alls behöver vara så uselt som du tror. "Bara samtal", vad är det ens? Varför skulle inte kuratorn sköta det som sitt arbete?

Ser jag till min man, så har han förvisso gått i olika former av samtalskontakter i ett par omgångar, men för mig ser det framförallt ut som att det som har hjälpt honom är 1. medicin (efter måååånga försök med olika), 2. att han har haft någon sorts koppling till vården, en läkare nån gång ibland, kuratorskontakt, en sköterska som det går att ringa till, något. Ofta mycket glest, men något. Som en trygghet och då och då även som en puff framåt i livet.

Det största steget mot tillfrisknande var nog någonstans i mitten av de många årens sjukskrivning, då han och jag och en läkare kom överens om att han varje dag skulle gå ut minst en gång. Som minimum en promenad till en kyrka några hundra meter bort. Varje dag. Ingen dag då han inte gick ut. Det var väldigt hjälpsamt!

Och så 3, att han fick rätt mycket hjälp att komma igång att jobba när han var frisk nog för det. Där är ju du redan. Sedan har blivit så frisk, har det i stort sett enbart handlat om medicin (som kan behöva ändras ibland) och om just samtal med en kurator lite då och då. 1-2 ggr/månad, tror jag, just nu då det har varit lite tätare än vanligt ett tag.

Den där stora meningslösheten och gråheten som du upplever, uppfattar jag som en fråga dels om medicinering, och sen om du själv tror på det och vill det, en fråga för privat samtalsterapi.

Vården handlar ju mycket om att folk ska vara arbetsföra, och det är du ju.

Nej, jag är inte fullt arbetsför. Jag jobbar 75% med anpassat arbete och det är ändå rätt svajigt.

Sen försöker jag tvinga mig att göra saker och visst gör det skillnad, men jag kommer inte helt upp ur gropen.

 

[Trott]

@Magiana min instruktör gav precis dom instruktioner, jag satt oftast på stol, men någon gång testade jag på golvet igen och jodå, jag gjorde mindre rörelser osv. Men jag ansåg det inte riktigt relevant att gå in på djupet exakt hur jag gjort här i tråden, för mig funkade det inte, för andra gör det det. Jag försökte mer poängtera att man kan behöva testa något man inte tror på, och ge det en chans innan man förkastar idéen.

 

[Petruska]

Varifrån har du fått att jag jämför mig med andra? Det gör jag inte.


Jo, så är det. Jag har min 25%iga tjänstledighet som tid för återhämtning/ rehab.


Vad är det du tror att jag ror runt? Jag städar och diskar knappt.


Om jag hade accepterat 3-veckorsintervallet när jag insjuknade så är det mycket möjligt att jag inte hade levt idag. Så illa var det. Jag fick kämpa hårt för en läkarkontakt och sjukskrivning.

Jag gick hos psykologen i 5 månader förra våren så jag gav det verkligen en chans. Hur länge tycker du man ska försöka med en psykolog som kommer med konstiga påståenden om mig som inte stämmer? Ska jag gå med på att bli satt under förmyndare? Det var det han ville. Jag kände mig så otroligt förminskad.


Jag vet inte.


Det låter som om du inte fått fullständiga instruktioner om yogan. Om man inte kan sitta med benen i kors på golvet så sitter man på en stol. Inga övningar ska ge smärta. Om de gör det så gör man övningarna mindre eller inte alls. Det ska poängteras att man gör övningarna inkännande och man ska anpassa efter behov.


Nej, jag är inte fullt arbetsför. Jag jobbar 75% med anpassat arbete och det är ändå rätt svajigt.

Sen försöker jag tvinga mig att göra saker och visst gör det skillnad, men jag kommer inte helt upp ur gropen.

Jag skrev inte heller fullt arbetsför. Och jag fattar som sagt att du mår dåligt. Och, eftersom det ändå är vad jag uppfattar som poängen med tråden, jag försöker peka på exempel där det har sett mycket illa ut men har rätat upp sig med tiden.

Att du tvingar dig att göra saker är jättebra, skulle jag säga. Och det är jättebra att det är möjligt för dig att göra det.

Det är ju tyvärr så att det är svårt att få tex långvarig samtalsterapi genom den offentliga vården av en lång rad mer eller mindre vettiga anledningar. Och det är så att många tyvärr, med de sätt man kan bedöma sådant på utifrån, har mer akuta och större vårdbehov än du.

Och det är dessutom så att god hälsa i hög grad är en klassfråga även i ett land som Sverige.

Jag ser inte din linje, riktigt? Jag tänker att antingen tar du emot det som vården trots allt kan erbjuda, såsom då en kuratorkontakt. Eller så gör du det inte.

Om du inte gör det, vad kan du göra då?

Det kan ju ta en väldig tid. Det du kan påverka, åtminstone i teorin, är om den tiden så att säga arbetar för dig eller mot dig. Att du gör saker även när det tar emot, är troligen att låta tiden arbeta för dig. Till exempel.

 

[Grazing]

Varifrån har du fått att jag jämför mig med andra? Det gör jag inte.

Tycker du så ofta skriver om att bli "normal" eller "frisk" och för mig då är det ett måste att jämföra sig med andra för att få en hint om vad "normal" och "frisk" är. Men har väl missförstått.

Vad är det du tror att jag ror runt? Jag städar och diskar knappt.

Har alltid trott att hus och trädgård osv kräver mer än vad det gör att bo i en hyresrätt men jag har väl fel där då, men det är ju skönt om inte huset osv kräver någonting direkt för att hålla sig i bra skick.