Yes, förstår precis. Den man älskade finns inte mer fast omvärlden tror det. I min partners fall var det psykisk ohälsa och jag ringde BRIS föräldratelefon för att bolla barnens situation anonymt.
Våld i nära relation är inte enbart att ha blivit fysiskt slagen. Det är att känna att någon annan människa har makt över en och kontrollerar en. Det du beskriver faller absolut in i den kategorin. Våld kan vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, sexuellt samt hot om konsekvenser.
Jag törs lova dig att vi är många här som gladeligen ställt upp och följt med dig IRL!!!
Och de anmälde inte direkt?
Han kommer ju bara säga att det inte är sant eller att han aldrig menat att jag ska känna så. Sen är det ord mot ord och vem kommer man då tro på?
Detta vill jag understryka.
Jag vet inte om jag är det? Inte för egen del. Jag har makt att ta mig själv ur situationen. Jag kan hoppa genom ett fönster och försvinna in till en granne på 10 sek. Och jag tror inte att han skulle slå mig faktiskt. Jag tror att han är rätt medveten om att det är kört då. Att han inte kan charma sig ur det.
TS, det är en intressant följetong på NRK.no nu om rättsfallet mot Gert Ingebrigtsen. Läs den. Låt inte det bli historien som dina barn berättar om 15 år.
Bara det faktum att du tänker att du ska behöva hoppa ut genom ett fönster för att komma undan är väl oroväckande nog i sig?
Vi pratar. Jag var en period lika illa som maken. Jag var så desperat att få lugnt och mådde så dåligt att jag tappade kontrollen. Full av graviditets hormoner med. Jag har bett bägge om ursäkt, bekräftat att det är vi vuxna som gjort fel och lovat att jag aldrig mer ska skrika och svära på dem. Vilket jag inte har gjort mer heller.
.Du ska inte behöva vara rädd å barnens vägnar heller
Om de inte kan det? Då har jag satt mig och barnen precis där jag inte vill sätta oss. Där de kan lämnas helt åt honom. I bostadsgrupperna på Facebook för kommunen är det ständigt familjer som vädjar efter billiga boenden då inte ens soc kan hjälpa till.Prata med soc och se om det finns något de kan göra för dig vad gäller bostad.
Ställ in dig på att det kan bli varannan vecka i början, och det är utanför din kontroll vad som händer med barnen där, MEN: då slutar du vara medberoende i våldet. Du kan orosanmäla. Skola/förskola kan orosanmäla. Soc får mer möjligheter att hjälpa. Så länge du stannar så är det svårare för dom att göra något, för du är där och "buffrar" åt barnen.
Och kommer han verkligen vilja ha varannan vecka, när verkligenheten av att ta hand om barn själv börjar sjunka in?
Dessutom, så får man lov att göra slut helt utan anledning. Det räcker med att du inte vill längre.
All styrka
Du förminskar det han gör mot dig men inser du att barnen också utsätts för våld? Så om du inte vill kontakta kvinnojouren eller andra liknande instanser för egen del så gör det åtminstone för dina barns skull. Det är tydligt att både du och dina barn behöver hjälp utifrån.
Det lär knappast falla på sådant som att barnen delar rum, att dela rum är något som många barn gör under hela sin uppväxt utan att familjen får någon orosanmälan på sig för det, det är väl ändå ett lyxproblem i sammanhanget? Att barnen utsätts för våld i hemmet och inte får något andrum från den situationen är mycket värre.
En präst har 100% tystnadsplikt enligt lag.
Förutom att du behöver en samtalskontakt så tänker jag att dina barn behöver en samtalskontakt. Inte den på några månader, men de andra. Det din äldsta redan har lärt sig av er, att man inte får säga något till någon, är väldigt farligt.
