Att leva med fobi?

[Hazel]

Vet inte om det kan kallas fobi men det är nog det närmaste en fobi jag haft. När jag va liten hade jag mycket halsfluss, och jag fick fullständig panik varje gång läkaren nämnde halsprov, dom fick ta blodprov på mig istället flera gånger för att jag helt enkelt vägrade, jag va helt ok med nålar men halsprov va uteslutet. Nu är jag ju vuxen och har inte utsatts för fler men då i början av covid va det ju både prov från näsan och halsen och då kände jag ungefär likadant, hade hellre sutit i karantän en månad än att låta dom ta halsprov på mig

 

[Enya]

Att tala inför grupp är svårt även om det är inför kollegorna på jobbet. Avskyr det! Muntliga redovisningar i skolan var fruktansvärda och jag mådde så dåligt inför och efter dem. Insåg dock att när jag hade papper att titta på panikade hjärnan och jag läste rakt från det. Men om jag inte hade något stöd och alltså inget i händerna utan talade fritt ur minnet så blev redovisningarna hundra gånger bättre. Så bra att ingen märkte av att jag var nervös ens, de trodde inte mig när jag sa det! Men sitta på en APT med typ 50 kollegor och behöva säga något är hemskt!!!

Fobi för vatten har jag och ormar. Även tandläkarfobi eller tandvårdsfobi eller vad det kallas i dag. Så pass att jag reklamer om tandkräm och liknande fick mig att må dåligt tidigare, jag undvek dem, men så började jag titta på dem istället så nu kan jag hantera den biten. Jag är med i en FB grupp där man kan fråga veterinärer om råd om sina djur, när det kommer en mun/tandfråga måste jag aktivt tvinga mig att läsa frågan och svaren, trots att jag helst vill hoppa över för det är så obehagligt.

Fick en bra tandläkare 2008 och hade honom i 12 år sedan gick han i pension och jag fick en annan. Kan säga att det inte har fungerat bra sedan dess. Han är dessutom mer hårdhänt med sprutorna, har inte alls det där lugna och mjuka handlaget och rörelserna i allt han gör, som den tidigare, utan är mer ryckig och hastig vilket är svårt att hantera. Är i sig inte direkt spruträdd, men rädd för att det ska göra ont. Sprutor av tandläkare gör ont numera med nya tandläkaren, botoxsprutorna gör ont, men det är inte rädsla för sprutorna i sig utan för smärtan. Det lilla sticket när man ska ta blod eller sätta nål gör inget så där får de gärna försöka tills de lyckas, det är helt lugnt för mig. Men stick i fingret vägrar jag-det gör ONT!

När jag var liten var jag jätterädd för hajar och lejon. När jag blev äldre tittade jag på Hajen-filmerna och andra hajfilmer och dokumentärer om hajar och är inte längre rädd för dem. Samma med lejon, en massa dokumentär och naturfilmer hjälpte mot lejonrädslan, men jag tror att det är den rädslan som har gjort att jag ogillar katter, faktiskt nästan avskyr katter, inte så att jag är rädd, utan jag tycker bara inte om katter, de är fula, äckliga, otrevliga och dumma, typ.

 

[nightcrawler]

Jag har fiskfobi och även fobi för maskar, larver och sniglar. Jag kan se dom men skulle jag nudda vid dom så får jag panik av äckel. Fisk klarar jag knappt av att se. Akvarium kan gå bra, beror på vad det är för fiskar. Ålar klarar jag inte ens av att se på bild eller tv. Har inte sökt nån hjälp för det och känner att jag behöver inte heller. Lätt att undvika och inget som stör i vardagen.
Ormar i vissa situationer är väldigt svårt åxå, t ex i vatten och många ormar som kommer fram som det kan vara i filmer Däremot kan jag klappa en orm men jag är inte förtjust i dom. Tycker dom är lite halväckliga.

 

[Mia_R]

Samma med lejon, en massa dokumentär och naturfilmer hjälpte mot lejonrädslan, men jag tror att det är den rädslan som har gjort att jag ogillar katter, faktiskt nästan avskyr katter, inte så att jag är rädd, utan jag tycker bara inte om katter, de är fula, äckliga, otrevliga och dumma, typ.

Tänkte tipsa om att byta tandläkare till en kvinnlig, det gjorde stor skillnad för mig, men när jag läser vad du skriver om katter så gör jag inte det.

 

[Enya]

Tänkte tipsa om att byta tandläkare till en kvinnlig, det gjorde stor skillnad för mig, men när jag läser vad du skriver om katter så gör jag inte det.

Förlåt!

Inte alla katter!
Jag har haft katt själv, Nisse tex, honom älskade jag, vi gick bra ihop, kanske för att han adopterade mig (trots att jag trodde det var jag som adopterade honom...) och vägrade låta mig hålla avstånd. Han älskade mig djupt- och var livrädd för andra katter och trivdes utmärkt med mina hundar istället
Jag saknar Nisse väldigt mycket faktiskt.

Min tandläkare är i Skåne och där jobbar bara män tyvärr, men jag behöver nog skaffa en här gissar jag. Men rädslan gör att jag avstår- och ekonomin, finns inga pengar till det.

 

[Tantan]

Har haft väldigt många som har begränsat min tillvaro. Men jag orkade inte med den begränsade tillvaron det gav, jag krympte min värld mer och mer och mina tankar förstörde för mig. Så jag började försiktigt ta mig an dem en efter en och det gick till slut eftersom jag vägrade att låta tvångstankar styra mig. Har några kvar, och en kommer jag nog aldrig ta tag i eftersom den inte begränsar mitt liv.

Det där är klokt. Det som är ett hinder för en ska man försöka hantera, resten kan man strunta i. Man kan oftast nå ett stadie där det är uthärdligt om än inte trevligt, många kan bli besvärsfria.

Jag har alltid varit livrädd för möss och råttor. Grannen är fobisk. Helt klart olika nivåer. Jag kan ändå med skyddsutrustning få ut en död mus, det kan inte hen. Jag har noll intresse av att bli mindre rädd, jag löser det ju. Jag vill inte bli begränsad i mitt liv, och utsätter mig ofta för läskigs saker målmedvetet eftersom jag annars har en tendens att krympa mitt livsutrymme av bekvämlighet och snabbt tycker saker är obehagliga.

 

[Sassy]

Jag har haft nålfobi, på nivån där jag ändå klarade av att lämna prover och ta sprutor, men jag svimmade av anspänningen efteråt. Efter gedigen träning går det numera utan problem så länge jag slipper se eländet.

Sen har jag rädslor av samma karaktär som fobier, men det är lite mildare så det går att ta sig förbi om jag verkligen måste. Framförallt social "fobi", ställer till det en del privat men på jobbet kan jag oftast vara mitt "jobbjag" och hantera det på ett helt annat sätt. Ibland är det tom roligt med nya människor då.

Mörkerrädslan har jag lyckats få ner såpass att det inte längre är något stort hinder för mig, men jag skulle nog aldrig vilja bo ensam i ett hus... Rädsla för djupt vatten har jag bearbetat en hel del på jobbet, men jag tycker fortfarande att det är otäckt om jag är på andra båtar. Svindel har jag också, helt utan att egentligen vara rädd för höjder så låser sig hela kroppen och blir obrukbar.

Jag tycker att det är rätt intressant hur man faktiskt kan jobba med rädslor, och det är väl en klar fördel när man behöver komma på en copingstrategi. Om jag inte hade varit nyfiken på mina egna reaktioner hade det helt klart spunnit iväg längre åt fobihållet.

 

[Hellhound]

Djupt vatten, får panik när jag inte bottnar längre. Jag var nära att drunkna en gång när jag var liten och sedan dess sitter det där trots många simlektioner för att exponeras och få mer känsla av kontroll.

Höjder, kan bli alldeles svag i benen bara av att se någon högt upp i ett TV-program.

Värst är min sociala fobi, som även den har sin grund i trauma och därför inte är så lätt att hantera genom att t ex tänka att den är orimlig. Det som jag är så rädd för har ju hänt, både som barn och i vuxen ålder. Jag genomlider sociala situationer med stort besvär och blir slutkörd, orkar inte med någonting när jag kommit hem till min trygga vrå igen.

 

[Görel]

Det där är klokt. Det som är ett hinder för en ska man försöka hantera, resten kan man strunta i. Man kan oftast nå ett stadie där det är uthärdligt om än inte trevligt, många kan bli besvärsfria.

Jag har alltid varit livrädd för möss och råttor. Grannen är fobisk. Helt klart olika nivåer. Jag kan ändå med skyddsutrustning få ut en död mus, det kan inte hen. Jag har noll intresse av att bli mindre rädd, jag löser det ju. Jag vill inte bli begränsad i mitt liv, och utsätter mig ofta för läskigs saker målmedvetet eftersom jag annars har en tendens att krympa mitt livsutrymme av bekvämlighet och snabbt tycker saker är obehagliga.

Bland annat hade jag en enorm matfobi, i perioder kunde jag bara äta råa grönsaker. Det påverkade så mycket i livet och gjorde mig så begränsad. Den är inte borta till 100% men definitivt hanterbar.

 

[geting]

Social fobi, panikångest. Den försvann mer eller mindre helt runt 19 års ålder, utan att jag gjorde någonting speciellt för att jobba på den! Har ingen aning om hur eller varför. Har endometrios och började ungefär samtidigt på p-piller som faktiskt funkade för mig - har en konstig teori att det var kopplat till mina hormoner på något sätt… Nu när jag tar samma dos varje dag (inga sockerpiller) får jag inte panikattacker längre! Har bara hört om kvinnor som fick ångest som bieffekt av p-piller så vettefan men jag klagar inte

 

[Ninnurur]

Inga fobier. Men med min uppväxt skulle det vara väldigt konstigt om jag hade det (pappa har "uppfunnit" ensessionsbehandlingen). Däremot tycker jag att sniglar utan skal är vidriga och de ger mig enorma obehagskänslor, men det är definitivt inte en fobi.

 

[Karro-Lina]

Jag har, som många andra kräkfobi, dock på ett lite annorlunda vis tror jag. Utlöst av en speciell händelse i barndomen när jag var på resa med min pappa. Jag var kanske 5-6 år och vaknade på natten av att jag hörde att han kräktes. Jag minns EXAKT känslan av panikångest och det är exakt så jag upplevt det vid det tillfällen detta har inträffat även senare i livet.
Älskar väl inte att kräkas själv men är nog inte mer rädd för det än någon annan egentligen och har tex utan problem tagit hand om kompisar som druckit lite för mycket etc under tonåren.

Däremot har jag otroligt svårt att sova bland andra människor och det är såpass begränsande att jag börjar fundera på att göra något åt det. Vi reser ofta och är ett stort gäng där vi inte sällan hyr en lägenhet tillsammans och det ställer till det ganska rejält. Jag sover med hörlurar på (jag hör ju själv att detta givetvis inte är rimligt) och vaknar av minsta ljud och är alltid helt övertygad om att det är kräkas någon ska göra om de går upp på natten. Inte kissa som det i 99 fall av 100 handlar om, vilket gör att ångesten drar igång och jag har svårt att somna igen.

Min sambo, tack gud för hans tålamod, vet att han om han mot förmodan vaknar och mår dåligt på natten så måste han väcka mig och tala om det så att jag kan förbereda mig mentalt. Det är det enda som gör att jag kan koppla av och sova, jag vet att jag inte kommer att vakna överraskad av att någon kräks och kan då sova.

Ja herregud… Har funderat på hypnos? Det är liksom inte kräkandet i sig som är mitt bekymmer utan specifikt kopplat till nätter och när det ej gäller mig själv.

 

[Dentaku]

Agorafobi och/eller social fobi. Det är skit, men jag väntar på behandling.

Efter att jag var nära att drunkna som barn får jag panik av att få huvudet under vatten. Jag vill mao inte ha en dykresa i present.

 

[Holdyourhorses]

Magsjuka och trånga utrymmen. Jag får panik av att kräkas och blir orimligt dålig av magsjuka. Om jag vet att kräket inte smittar, exempelvis fyllespyor och åksjuka, har jag inga problem att torka. Mina moderskänslor har tack och lov varit starkare än fobin för att bli magsjuk, så jag har alltid tagit hand om barnen när de har varit sjuka.

Fobi för trånga utrymmen har kommit med åldern och handlar kanske mer om att sitta fast. Har alltid älskat att åka berg och dalbana med har numera problem med sådana modeller där man blir fasttryckt med bygel på överkroppen.

 

[MJLee]

Vår mellersta katt verkar vara kompis med spindeln som bor under vårt badkar. Hon brukar sitta och kika in i luckan vid avloppet och jama lite lågt emellanåt.

Är det en komsikomsi-lilla-läckerbit-jag-vill-döda-dig-utdraget-och-sadistiskt? eller är det heeej kompis! Bästa vänner ju.

 

[sthu]

Är det en komsikomsi-lilla-läckerbit-jag-vill-döda-dig-utdraget-och-sadistiskt? eller är det heeej kompis! Bästa vänner ju.

Det är mer Hej kompis! Nästan lite kärleksfullt lågt jamande.

 

[nullo-modo]

Fobi är det inte men är fruktansvärt höjdrädd i drömmar men inte i verkligheten

 

[Hedinn]

Fobier för ormar tycker jag känns ganska rimligt efterson det kan ha varit ett sätt för männskligheten att överleva på platser med giftiga ormar. Samma sak med spindlar.

Det finns ju teorier kring att ormfobi och en del andra fobier har en vettig förklaring:

En teori om varför vissa drabbas av fobi är våra nedärvda evolutionära signaler. I mänsklighetens begynnelsen hjälpte det personen att överleva genom att vara rädd för till exempel ormar, öppna ytor och höjder. Andra skäl till fobi kan vara obehagliga erfarenhet av till exempel ormar.
https://sverigesradio.se/artikel/6998676

Fast nja. Fobi som gör att en får panik, svimmar eller ”slutar fungera” hjälper knappast för överlevnad. Lite ”normal” rädsla - ja, men inte en handikappande fobi.
Det går ju liksom inte att jämföra med panik hos ett flyktdjur, de har ju såna rädslereaktioner för att de behöver fly snabbt från faror för att överleva. En orm eller spindel jagar liksom inte en människa och därför är en sån rädsla irrationell och inte en fördel för överlevnad. En rädsla som gör att vi undviker att kliva på eller plocka upp dem räcker gott och väl.

 

[bettysmatte]

Fast nja. Fobi som gör att en får panik, svimmar eller ”slutar fungera” hjälper knappast för överlevnad. Lite ”normal” rädsla - ja, men inte en handikappande fobi.
Det går ju liksom inte att jämföra med panik hos ett flyktdjur, de har ju såna rädslereaktioner för att de behöver fly snabbt från faror för att överleva. En orm eller spindel jagar liksom inte en människa och därför är en sån rädsla irrationell och inte en fördel för överlevnad. En rädsla som gör att vi undviker att kliva på eller plocka upp dem räcker gott och väl.

Jag tolkar det som att de menar precis som du sa att en inbyggd rädsla för vissa saker har varit funktionellt. Det är nog den vettiga ärvda rädslan som sedan har blivit lite knas och utvecklats till icke-funktionella fobier. Så tror jag att teorin är!

 

[Takire]

Jag har nog ingen fobi. Jag har ingen generell höjdrädsla heller men jag har fått svindel några gånger. I höga rulltrappor och på toppen av Kebnekaise.