Att nia någon

[MadameNussi]

Sv: Att nia någon

När jag växte upp på 60-talet så nitade man inte vuxna. Man sa "tant" eller "farbror". Jag blev tom tantad när jag var 12 år av några yngre barn. Detta hände i Dalsland. Själv är jag från Dalarna och där infördes dureformen långt före 60-talet.
Tilltalsformerna före dureformen var väldigt mer komplicerade än att man bara sa ni när man skulle vara artig. Jag skulle ta väldigt illa upp om någon sa ni till mig, eftersom jag uppfattar det som en form av osynliggörande och förringande, och jämlikhet är väldigt viktigt för mig.
Nigit har jag inte gjort sen tidiga tonåren utom på begravning.

 

[Suskiv]

Sv: Att nia någon

kl

Som finne född i Sverige så är jag uppvuxen med att nia är det artiga och normala sättet att tilltala människor man inte är kompis med. För mig är duandet skumt eftersom jag faktiskt inte är du med hela världen.

Jag känner till du-reformen (dock ej via skolan) och har förstått att Ni inte anses artigt. Problemet är att för mig ses du som familjärt och kompisbetonad. Det lämnar lite av ett kommunikations vakuum. Jag kan inte använda Ni för det anses otrevligt och det vänder sig i kroppen att använda du. Vad ska man använda?

Även att använda förnamnet i tid och otid känns skumt för mig och jag skulle föredra det att efternamnet användes mer för att inte vara kompis med allt och alla.

 

[Anna]

Sv: Att nia någon

Vidare i ämnet

Niger ni någonsin numera? Jag kaninte påminna mig att jag i vuxen ålder nigit i något seiöst sammanhang. Visst har jag nigit men det har nog varit med en glimt i ögat, lite på skoj.

Tackar jag så bugar jag nog oftast i någon utsträckning. Kanske bara genom att böja på huvudet.

Nämen tanten då, jag loggade just in för att fråga samma sak. Kommer nämligen på mig själv med att niga ganska ofta och jag vet inte riktigt varför jag håller på med det. Nog för att jag har nigit mig genom barndomen - på ena sidan av släkten var det skaka-hand-och-niga som gällde när man träffades, men nu som vuxen känns det lite bisarrt att upptäcka att jag nigit för butiksbiträdet eller personen som höll hissen...

Nu handlar ju dessa nigningarna snarare om en knix än en riktig nigning så det kanske inte märks så mycket.

 

[Korven]

Sv: Att nia någon

Jag knixar nog också om jag får något fint, typ avtackning på jobbet.

 

[yennork]

Sv: Att nia någon

Precis samma för mig, och jag är skåning. Aldrig att vi barn sa ni, det var tant och farbror. Antingen enbart, eller med för- eller efternamn, beroende på hur väl man kände dem.

Min mamma kunde aldrig förmå sig till att kalla min farfar för annat än "svärfar", aldrig ni, och definitívt inte du!

I skolan var det fröken eller magistern, beroende på lärarens kön.

Men även bland de vuxna var ett rent niande ovanligt. det var herr(n)/fru(n) eller titel plus efternamn.

 

[Boj]

Sv: Att nia någon

Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag intresserad av vilka regler folk använder för att välja tilltalsord, du eller ni. Du verkar upprörd över min nyfikenhet?

Du själv verkar utgå från att man ska nia äldre personer, då vill jag veta vilka du anser vara tillräckligt gamla? Du verkar också tycka att det är OK om yngre personer inom serviceyrken niar dig. Är det bara för att de jobbar inom ett serviceyrke? Eller spelar åldersskillnaden roll generellt?

Det kan också vara en generationsfråga. Den äldre generationen faller tillbaka till de regler som gällde innan 1967, medan den yngre generationen kanske skapat nya regler?

Det handlar inte om ålder, yrke, utan mer om situation skulle jag säga. Och jag tycker det är ok om en person inom serviceyrket niar mig, eller vilket yrke som helst faktiskt. Jag ser inte den personen som något mindre värd, utan snarare som artig.

 

[Boj]

Sv: Att nia någon

Min ålder är irrelevant i sammanhanget. Vilka regler gäller för dig angående att nia någon? Är det helt otänkbart för dig att nia en jämnårig?

Nä det är inte otänkbart för mig att nia en jämnårig, men det hänger som sagt på situation.

 

[Boj]

Sv: Att nia någon

När jag växte upp på 60-talet så nitade man inte vuxna. Man sa "tant" eller "farbror". Jag blev tom tantad när jag var 12 år av några yngre barn. Detta hände i Dalsland. Själv är jag från Dalarna och där infördes dureformen långt före 60-talet.
Tilltalsformerna före dureformen var väldigt mer komplicerade än att man bara sa ni när man skulle vara artig. Jag skulle ta väldigt illa upp om någon sa ni till mig, eftersom jag uppfattar det som en form av osynliggörande och förringande, och jämlikhet är väldigt viktigt för mig.
Nigit har jag inte gjort sen tidiga tonåren utom på begravning.

Det får man verkligen hoppas, att man inte nitade vuxna.

Sorry, det bara kliade i fingrarna.

 

[Anna]

Sv: Att nia någon

När jag växte upp på 60-talet så nitade man inte vuxna. Man sa "tant" eller "farbror".

Mina farföräldrar passade mig på dagarna tills jag började på förskolan när jag var fem, och när vi träffade deras vänner och bekanta var det "tant Björklund" och "tant Persson" som gällde. Inte för att jag tror att någon hade blivit arg om jag inte hade "tantat", men så var det - likadant för mina föräldrar (och förmodligen samma tanter ).

När man blev äldre var det "fru" som gällde, men jag minns inte att jag någonsin sa "herr".

Inom familjen och släkten var det nog du som gällde, men på pappas sida gick man runt, neg och hälsade i hand på alla som var av en äldre generation på kalas. De yngre av de äldre tyckte nog att det var lite tramsigt och gav en en kram eller en klapp på kinden, men så gjorde man och så var det.

Bonus: jag har alltid fått beröm för mitt fasta och stadiga handslag. Drillad från tidig ålder

==

KL

Och herregud som jag blivit tantad i serviceyrken! När jag jobbade i kassan på Coop blev jag säkert tantad tio gånger om dagen - helst på lördagar då det var "Ge nu godispåsen till tanten där". Då var jag nitton

Min kusin jobbade under samma period i en Ica-butik och erfor samma sak, fast farbror. En dag fick han bara nog och såg sig om och sa något i stil med "Jag ser då inga farbröder här, vem gällde det?".

 

[Anna]

Sv: Att nia någon

Det får man verkligen hoppas, att man inte nitade vuxna.

Sorry, det bara kliade i fingrarna.

Tack, tack, mina fingrar har kliat men du kom först

Man nitade inte vuxna under min uppväxt heller. Jag tror inte att de hade tagit det så väl.

 

[Korven]

Sv: Att nia någon

Det får man verkligen hoppas, att man inte nitade vuxna.

Sorry, det bara kliade i fingrarna.

Det är nu på -10 talet man nitar vuxna, helst gamla tanter

 

[aprilmaj]

Sv: Att nia någon

(...) var det "tant Björklund" och "tant Persson" som gällde.

När man blev äldre var det "fru" som gällde, men jag minns inte att jag någonsin sa "herr".

När jag var liten hade vi barn något slags skala gällande tituleringen av vuxna. De vuxna vi kände riktigt väl sa vi förnamnen till. Majoriteten av vuxna var dock tant eller farbror inklusive förnamn, exempelvis tant Asta och farbror Sven. Sedan fanns de som vi uppfattade som tjusiga och/eller högstatus. Då var det herr respektive fru som gällde.

Den som var allra mest högstatus var herr Liljequisth (typ), för han var direktör på karamellfabriken. För honom neg vi, öppnade dörrar och goddagade med full tituleringen även om vi träffade honom för fjärde gången samma dag. Det gav resultat, för till jul och påsk fick vi varsin ask karameller. Tyvärr finns varken fabriken eller karamellerna kvar, och det är så synd för det var det godaste godis jag någonsin ätit!

 

[Anna]

Sv: Att nia någon

När jag var liten hade vi barn något slags skala gällande tituleringen av vuxna. De vuxna vi kände riktigt väl sa vi förnamnen till. Majoriteten av vuxna var dock tant eller farbror inklusive förnamn, exempelvis tant Asta och farbror Sven. Sedan fanns de som vi uppfattade som tjusiga och/eller högstatus. Då var det herr respektive fru som gällde.

Den som var allra mest högstatus var herr Liljequisth (typ), för han var direktör på karamellfabriken. För honom neg vi, öppnade dörrar och goddagade med full tituleringen även om vi träffade honom för fjärde gången samma dag. Det gav resultat, för till jul och påsk fick vi varsin ask karameller. Tyvärr finns varken fabriken eller karamellerna kvar, och det är så synd för det var det godaste godis jag någonsin ätit!

Ja, jag tror att anledningen till tant och farbror-tilltalandet var att det var så barnen tilltalade dem på 50-60-talen och därmed förblev de tant Björklund och tant Persson. Det blev aldrig tant Minnie eller tant Elsa av det - av någon outgrundlig anledning.

Jag måste fråga pappa nästa gång jag får tillfälle hur det var på varven med förmän och andra Viktiga Gubbar då det begav sig.

 

[aprilmaj]

Sv: Att nia någon

För oss var den avgörande punkten i det här fallet; karamellfabriken! Det fanns andra direktörer som inte blev herrade av oss. Herr Liljequisth var dessutom tjusig, eftersom han hade ondulerat hår - dubbel status ur vår synvinkel

 

[Anna]

Sv: Att nia någon

För oss var den avgörande punkten i det här fallet; karamellfabriken! Det fanns andra direktörer som inte blev herrade av oss. Herr Liljequisth var dessutom tjusig, eftersom han hade ondulerat hår - dubbel status ur vår synvinkel

Milde himmel. Jag fick just en skrattattack som stävjade mitt hickanfall.

Hur långt hår hade direktör Liljequisth för att kunna ondulera det?

 

[aprilmaj]

Sv: Att nia någon

Ja du, hårlängden minns jag inte men det var inte anmärkningsvärt långt i alla fall. Sedan hade han rosa skjortor - och det var det ingen annan man i vår närhet som hade. Du förstår att han var grann

 

[Mia_R]

Sv: Att nia någon

Typ så här?

 

[aprilmaj]

Sv: Att nia någon

Ja, det skulle kunna vara en yngre version av herr Liljequisth! Men han skulle aldrig gått utan skjorta och slips!

 

[Mia_R]

Sv: Att nia någon

Han har ju inte hunnit få på sig det än, han kan ju inte gå utan undertröja/brynja under skjortan.

 

[aprilmaj]

Sv: Att nia någon

Helt rätt!