Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

[Enya]

Jag är väldigt blyg som person. Min man ( fd då....) sa alltid att jag var socialt handikappad- och ja, det ÄR jag. Jag pratar inte med folk och har jättesvårt att ta kontakt. Att skriva inlägg här är lättare, ska inte säga att det är lätt alltid, för det finns gånger då det är jättesvårt att veta hur man ska skriva, hur det jag skriver kommer att tolkas osv.

Jag har telefonfobi och kan med andra ord inte ringa till folk. Jag har lärt mig att ringa min chef ( med dunkande hjärta), jag kan ringa min mor ( ibland drar jag mig för det också) och några vänner. Dagis kan jag också ringa till, men jag har talat om för dem att jag har svårt för det. I övrigt kan jag verkligen itne ringa till folk.

Jag trodde i min förvirrade hjärna att det bara är telefonfobi och lite blyghet jag drar på men, så insåg jag att visst kan man gå till vårdcentralen och boka tid till läkare, om man som jag inte vågar ringa? Men jag vågar inte göra det!!!! Jag fattar inte ens vad jag är rädd för!!! Det är inte första gången jag känner att jag inte vågar prata med folk öga mot öga så att säga.

I dag var jag och äldsta sonen Eric, 6 år, på förskloleklassen för inskolning. Det var andra besöket av två, och Eric var så nervös att han skakade som ett asplöv, när vi gick dit. Han var jätteblyg och klängig på ett sätt han annars inte alls är. Jag var också nervös, massor med nya människor och jag tittade inte på dem, hälsade om de sa hej först osv Hans blyghet har blivit värre tycker jag. Och jag tror att det är jag som påverkar honom, även om jag gör allt för att vara lugn och sansad. Men hur ska jag kunna hjälpa honom att inte vara så rädd när jag själv är det?

Jag är skiträdd för tandläkaren och allt som har med det att göra, vänder bort blicken från tvn om det är en reklam för något med tänderna till och med. För en månad sedan skulle Eric till tandisen första gången. Jag förklarade noga innan vad som ska göras och varför och vad som kan hända om man inte går till tandis. Jag använde mig själv som exempel på vad som kan hända om man slarvar med tandborstning och äter för mycket godis, jag är ett bra exempel på hur det kan gå om man inte kommer åt att borsta ordentligt ( även om man tror det) och på att det är fel att äta och dricka sött även i små mängder fast då och då. När vi skulle dit var jag sååå nervös, trots att det inte ens var jag som skulle sitta där med munnen öppen. Jag darrade och kände mig alldeles knäsvag när sonen ropades upp, men tog några djupa andetag för att lugna mig och så gick vi in. Jag märkte direkt på Eric att han var rädd. Han darrade lite, sa inget och höll mig hårt i handen och när de höll på med stolen och fällde honom- utan att varna honom om det först, så höll han på att få panik. Men han sa inget och de såg inte det. Jag vågade inget säga heller. Jag sa inget, visste inte vad jag skulle säga, tänk om det jag sa gjorde honom ännu räddare? Så jag höll tyst!

Jag är en sådan person som lider i tysthet, som när tandis för några år sedan rensade ut nerver från en tand och det gjorde ont, så fick jag veta att jag skulle stå ut. Det gjorde jag med tårarna rinnandes- sedan gick jag hem och var skitskraj. Varför protesterade jag inte mer? Varför sa jag inte emot? Varför stod jag ut? I sådana situationer behärskar jag mig stenhårt så att jag ligger på gränsen till panik, minsta lilla sak som händer "fel" kommer att få mig att få panik. Det känns som om Eric är likadan! Att han står ut och sedan är rädd efteråt. Att han behärskar sig för att inte visa att han är rädd. Tandisen han var hos märkte inget, men jag såg ju det.

Hur ska jag hjälpa honom? Han ska ju börja förskoleklass till hösten, helt ensam utan mig ( nåja, jag är nog med första dagen eller något), han ska ju till tandis fler gånger i sitt liv och jag är skitskraj och det lär inte gå över på ett tag ännu i alla fall. Hur får jag honom att klara av sådana här saker när jag själv inte är trygg och säker i dessa situationer? Hur ska jag kunna hjälpa när jag själv behöver samma sak som honom?

Jag läste att rädsla för tandis hos barn många gånger börjar med att en förälder, speciellt en mamma, överför sin rädsla omedvetet på barnet. Hur ska jag bryta det mönstret?

Detta blev långt, hoppas ni förstår vad jag yrade om, känns som om jag vill förklara på ett enklare och kortare sätt men kom inte på hur jag skulle skriva.

Har ni några tankar om det här?

 

[nevin]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag läste ditt inlägg lite snabbt, och har egentligen inte tid att svara så långt. Men en snabb tanke är iallafall att JO, man överför sina rädslor, omedveten eller medvetet, barnet lär sig av förälder/rar hur enkelt som helst.


Jag är EXTREMT rädd för sprutor, och gråter bara de säger att jag ska stickas. det kommer min lille pojk uppfatta om jag ens tänker tanken att han ska stickas, så den delen har jag lämnat över till pappa i det här fallet. Allt för att jag inte ska ge honom en dålig start.

Du har inte någon annan person i din närhet som är trygg i det här, och som din son kan få gå med istället? Som kan ge honom en bättre start på tandläkarlivet? För annars är risken mycket stor att han sitter som du sen, och det är ju inget som man önskar direkt.

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Nej tyvärr är det det jag inte har. Min mamma är också rädd för tandis och rädd för människor som jag även om det är värre för mig än för henne. Hon har dock suttit i min situation när hon var yngre, men efter att min pappa dog och senare när det tog slut mellan pojkvännen och henne så har hon blivit mindre rädd för andra människor. Men hon går till samma tandis som jag och är också väldigt rädd. Mina barn går tyvärr inte till min tandis, för de har fullt med barn och tar inte in fler så han går hos Folktandvården ( där jag blev skrämd för några år sedan.....).

Dessutom så vet jag inte om det är smart att lämna över det på någon annan, signalerar inte jag i den handlingen att jag inte vågar dit, men att han måste? Jag menar att bara göra så pekar på att det är något farligt, något att vara rädd för? Eller funkar det inte så?

 

[mylan]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Stakars dig!

Vad jobbar du med? Om du har en chef så måste du klara av ditt arbete, umgås du inte med några människor förutom din son? Du "säger" att du har svårt för att ringa din mamma, hur är det när ni träffas? Hur träffades du och din fd,har du någonm kontakt med honom idag.

Jag själv var ganska blyg o försiktig när jag var yngre men iom att jag fick barn och dom började i skolan så fick jag bättre självkänsla.

Det är synd om din son för du har ju helt klart överfört din "rädsla" för människor och nya situationer till honom.

Tänk dig ett senario om din son skulle bli mobbad el dyl skulle du då inte kunna hjälp honom att ta kontakt med skolan.

DU måste söka hjälp be någon du kan anförtro dig åt att ringa till en läkarmotagning och diskutera ditt problem, så ska du se att du får den hjälp du behöver.

Skulle gärna hjälpa dig, pm mig om du känner att du vill.

många kramar från mig!

 

[nevin]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Så länge du inte säger att du lämnar över för att du tycker det är otäckt tror jag inte att det är någon fara, jag gjorde så med min stora son med och han är hur trygg som helst i det här med både sprutor och tandläkaren. Nu är inte jag lika rädd som du för just tandläkaren, men det är tillräckligt illa för att jag inte skulle vilja ge honom den bilden. Jag har bara sagt till sonen att det är pappa som följer med, och inget mer.


Kan du inte prata med sonens tandläkare innan besöket då, så de kan ge er lite mer tid? När jag jobbade med min tandläkarrädsla (tack och lov mycket bättre nu) så satte min tanläkare av extra tid för att låta mig ta det lugnt och inte behöva känna att han har bråttom. Han berättade alltid vad han gjorde med min mun, och varför, visade sakerna han använder och har till och med låtit mig få prova dem. Fånigt, men effektivt vill jag lova, vi har också pratat jättemycket om rädslan, och jag har alltid fått resa mig och gå ut när det behövts. Det kanske vore bra om du säger att du är så här rädd och att du är orolig för att ge din son fel bild? de brukar kunna vara förstående, iallafall när det gäller barn.

 

[Trygg]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Först vill jag bara säga att du inte på något sätt är en sämre mamma bara för att du själv är orolig osv.

Men självklart överför man sina egna egenskaper på sina barn!

Jag själv är uppvuxen med en översocial mamma som inte är rädd för fan själv och de har präglat min uppväxt så som jag präglar mina barn nu.
Dvs. inga problem än så länge med nya saker, folksamlingar, nervositet, sprutor eller tandis.

(Däremot har jag andra negativa sidor som konflikträdsla osv där jag måste bryta mitt mönster)

Barnens pappa är däremot fjantigt rädd för sprutor, getingar och fan och hans mormor så han är portförbjuden när det tex. är läkarbesök och han FÅR inte springa och vifta som Christer Lindarw när en liten geting kommer surrandes!

Att du är medveten om problemet gör att du är på god väg!

Du är en fin mamma Enya!


Mitt råd är att du ringer sjukvården för att slussas vidare till en lämplig samtalskontakt.

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Stakars dig!

Vad jobbar du med? Om du har en chef så måste du klara av ditt arbete, umgås du inte med några människor förutom din son? Du "säger" att du har svårt för att ringa din mamma, hur är det när ni träffas? Hur träffades du och din fd,har du någonm kontakt med honom idag.

Jag själv var ganska blyg o försiktig när jag var yngre men iom att jag fick barn och dom började i skolan så fick jag bättre självkänsla.

Det är synd om din son för du har ju helt klart överfört din "rädsla" för människor och nya situationer till honom.

Tänk dig ett senario om din son skulle bli mobbad el dyl skulle du då inte kunna hjälp honom att ta kontakt med skolan.

DU måste söka hjälp be någon du kan anförtro dig åt att ringa till en läkarmotagning och diskutera ditt problem, så ska du se att du får den hjälp du behöver.

Skulle gärna hjälpa dig, pm mig om du känner att du vill.

många kramar från mig!

Mitt ev. läkarbesök har inget med min rädsla att göra utan rör sig om astma samt sömntabletter ( som jag iofs vill ha för att jag är rädd för tandis så att jag bara drömmer mardrömmar eller får sömnen ituhackad). Min rädsla hindrar inte mig från att åka och handla, ta bussen eller att träffa folk, som tex på dagis/förskola/föräldramöte och sånt viktigt, men jag är blyg och vet liksom inte vad jag mer ska säga mer än hej typ.

Jag jobbar som städerska på kvällstid så oftast träffar jag inte en människa och skulle jag träffa någon så är det dagispersonal eller fritidspersonal som går för dagen och då blir det inte annat än typ hejdå. Alltså inget svårt för mig.
Min mamma tycker inte om att prata i telefon, låter så sur och ibland får det mig att låta bli att ringa henne. Att träffa henne är inga problem, inte att träffa mina syskon eller deras vänner heller. Jag har inga vänner jag träffar regelbundet utan mina vänner är över MSN. Vissa av dem har jag träffat några gånger och det har varit jättenervöst, men de vet om hur jag är. En av dem har precis haft fest och jag var bjuden, men enda anledningen till att jag inte åkte var att jag inte hade råd. Jag HADE åkt om jag kunnat, hade fixat så jag kunde stanna över hos någon den natten jag skulle vara där. Just för att klara av att träffa folk. Jag hade varit jäkligt nervös, men jag hade inte backat pga det i alla fall. Jag och mannen träffades genom min syster på en fest för 8 år sedan. Han är död sedan 3 år så vi har inte någon direkt kontakt. Dotterns pappa har jag kontakt och är en av de jag kan ringa, vi är dock inte mer än... bekanta eller vad man ska säga.

Jag lovar och svär att om mina barn blir mobbade eller illa behandlade så är jag fullständigt kapabel att ta upp det med skolan eller de berörda personerna. Däremot är jag inte alltid kapabel att ta hand om det sociala att sitta och tissla och tassla på föräldramöten med andra föräldrar om allt och inget.

Att skriva att det är synd om min son för att jag överfört mina rädslor på honom är som att strö salt i mitt sår och det känns lite onödigt nu när jag ju trots allt börjat fundera på det här. Jag är hemskt jättemycket medveten om hur skyldig jag är.

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Så länge du inte säger att du lämnar över för att du tycker det är otäckt tror jag inte att det är någon fara, jag gjorde så med min stora son med och han är hur trygg som helst i det här med både sprutor och tandläkaren. Nu är inte jag lika rädd som du för just tandläkaren, men det är tillräckligt illa för att jag inte skulle vilja ge honom den bilden. Jag har bara sagt till sonen att det är pappa som följer med, och inget mer.
Jag känner också själv att jag själv vill vara med, för att dels höra att allt är ok, eller om det inte är det höra vad som är fel och så. Hur ska jag göra för att vara ett så bra stöd för mina barn i den situationen då?

Kan du inte prata med sonens tandläkare innan besöket då, så de kan ge er lite mer tid? När jag jobbade med min tandläkarrädsla (tack och lov mycket bättre nu) så satte min tanläkare av extra tid för att låta mig ta det lugnt och inte behöva känna att han har bråttom. Han berättade alltid vad han gjorde med min mun, och varför, visade sakerna han använder och har till och med låtit mig få prova dem. Fånigt, men effektivt vill jag lova, vi har också pratat jättemycket om rädslan, och jag har alltid fått resa mig och gå ut när det behövts. Det kanske vore bra om du säger att du är så här rädd och att du är orolig för att ge din son fel bild? de brukar kunna vara förstående, iallafall när det gäller barn.

Jo jag får göra det. Detta insåg jag EFTER hans besök hos tandläkaren och så också genom förra inskolningsbesöket och i dag i förskoleklassen. Han har alltså inte varit sådan här tidigare och jag har alltid följt med och försökt vara ett stöd för honom när vi ska någonstans. Nu var detta första tandläkarbesöket och han har träffat läkare utöver BVC två gånger i sitt liv bara så han är ju inte direkt van vid vårdpersonal heller.

Jag ska prata med tandläkaren om att få komma dit om några månader igen för att vänja honom lite grann och höra om de inte kan göra så som du skrev. Sonen som är 4,5 har varit på ett besök hos tandis, de gjorde ingen grundlig undersökning och tog inga bilder eller så men den ungen gapade stort och fnissade högt när han fick åka hiss i stolen Han är inte heller blyg på samma vis som sin äldre bror. Men man kanske skulel köra samma metod på alla tre barnen hos tandis, i förebyggande syfte?

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Först vill jag bara säga att du inte på något sätt är en sämre mamma bara för att du själv är orolig osv.
Det känns så! Stackars mina barn som har en så dålig mamma, och inte ens kan byta!
Men självklart överför man sina egna egenskaper på sina barn!
Det har jag blivit alltmer medveten om nuförst.
Jag själv är uppvuxen med en översocial mamma som inte är rädd för fan själv och de har präglat min uppväxt så som jag präglar mina barn nu.
Dvs. inga problem än så länge med nya saker, folksamlingar, nervositet, sprutor eller tandis.
Hur GÖÖÖÖR man??? Vad är ditt råd?
(Däremot har jag andra negativa sidor som konflikträdsla osv där jag måste bryta mitt mönster)

Barnens pappa är däremot fjantigt rädd för sprutor, getingar och fan och hans mormor så han är portförbjuden när det tex. är läkarbesök och han FÅR inte springa och vifta som Christer Lindarw när en liten geting kommer surrandes!
Jag är rädd för getingar också De stick ju, hur ska man annars reagera när de ondsinta jävlarna kommer farande?
Att du är medveten om problemet gör att du är på god väg!
Vad är nästa steg? Jag kan ju liksom inte tala om för mig att Nu behöver du inte vara rädd för tandis mer för det är fel mot dina barn. Det hjälper ju inte. Förresten måste jag nog säga också att mina barn är på dagis när jag är hos tandläkaren, eller hos mormor utanför lokalen så de ser inte mig när jag är som mest stressad. Jag upplevs också av tandis som lugn och säkert inte lika rädd som jag innerst inne är.
Du är en fin mamma Enya!


Mitt råd är att du ringer sjukvården för att slussas vidare till en lämplig samtalskontakt.

Tack trygg, det känns skönt att höra! Det är dock jättesvårt att känna det, när man inser sina "misstag".

Jag tycker mig inte behöva samtalskontakt utan mer handfasta råd på hur jag ska vara mindre blyg och inte visa min rädsla för tandis då.

 

[mylan]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Förlåt!

Det var inte så jag menade.

Intrycket jag fick när jag läste ditt inlägg var att du var "rädd" för att gå ut överhuvudtaget. Att du inte vågade möta barnens lärare osv.(de flesta föräldrar har någon typ av rädsla som de för över på sina barn, tex rädd för hundar, katter tandläkare osv. Jag tycker "synd" om alla dom barnen, fast endel föräldrar tycks inte veta vad de gör. Men Du är medveten om det och söker svar på hur du ska gå vidare för ditt barns bästa det ger di en stor eloge).

Då har du inte sånna jätte problem, törs du ta kontakt med vården så passa då på att tala om hur du känner dig, så för du säkert råd om hur du ska gå till väga.

Anmäl dig på någon typ av kurs som är intresserad av keramik,vävning el något som du är intresserad av och som du kan lite om, då blir det naturligt att människor tar kontakt med dig och då brukar det bli lättare att ta föra konversationen vidare.

Det var inte meningen att strö salt i någons sår det blev bara lite fel skrivet.

Hoppas att min ursäkt godtas!

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Förlåt!

Det var inte så jag menade.

Intrycket jag fick när jag läste ditt inlägg var att du var "rädd" för att gå ut överhuvudtaget. Att du inte vågade möta barnens lärare osv.(de flesta föräldrar har någon typ av rädsla som de för över på sina barn, tex rädd för hundar, katter tandläkare osv. Jag tycker "synd" om alla dom barnen, fast endel föräldrar tycks inte veta vad de gör. Men Du är medveten om det och söker svar på hur du ska gå vidare för ditt barns bästa det ger di en stor eloge).

Då har du inte sånna jätte problem, törs du ta kontakt med vården så passa då på att tala om hur du känner dig, så för du säkert råd om hur du ska gå till väga.

Anmäl dig på någon typ av kurs som är intresserad av keramik,vävning el något som du är intresserad av och som du kan lite om, då blir det naturligt att människor tar kontakt med dig och då brukar det bli lättare att ta föra konversationen vidare.

Det var inte meningen att strö salt i någons sår det blev bara lite fel skrivet.

Hoppas att min ursäkt godtas!

Jadå, det är klart att den gör!

Nej några jätteproblem vill jag inte säga att det är, men tillräckligt stora för att jag nu ska fundera över det här. Jag vill inte ge mina barn samma hemska rädsla för folk och tandisar och allt sånt. Det vill jag skona dem ifrån, men jag har känt att jag INTE har överfört min rädsla då jag varit lugn och så inför det som varit jobbigt för mig. Men jag antar att det har synts igenom utan att jag vetat om det.

Jag läser kriminologi i Malmö och träffar folk där, men jag lovar, jagä r tyst som en mus och de säger inget till mig om de kan slippa....

Jag funderar på att prata med BVC om det här, ska dit nästa måndag för hörseltest på andra sonen och vill prata med henne om lite olika. Tyvärr tar folk inte det på allvar Folk säger åt mig att fixa saker själv. och jag klarar inte av det!

 

[escodobe]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag tycker du ska söka hjälp! Både för din egna skull, för att du ska slippa känna som du gör och eftersom du riskerar att överföra det på dina barn.
Du kan trycka på att det här faktiskt påverkar dina barn, då borde det kanske sätta fart på lite hjulen lite snabbare. KTB brukar vara väldigt effektivt för sådant här och går oftast snabbare än enbart vanlig psykoanalytisk terapi. Man KAN bli mycket bättre.

Jag känner folk som knappt kunde gå utanför dörren förr, som arbetstränar idag på arbetsplatser med mer kundkontakter än vad du verkar ha

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Det första jag vill säga är att jag (som vanligt) slås av hur insiktsfull och KLOK du är Enya!! Hur många mammor och pappor finns det inte som har samma problem, men inte fattar att det kan bero på deras egna rädslor eller fattar det, men bryr sig inte om att förändra. Bara att du VILL "bryta mönster" är en fantastiskt bra förutsättning för att kunna GÖRA det!!

Till sak: vad tror du om att prova på någon form av terapi för din del? Någon form av KBT kanske? För om jag förstår dig rätt så grundar sig mycket av dina "problem" i just rädslor för olika situationer? Det är ju närmast att jämföra med någon form av fobier. Det är en sak att vara blyg och tystlåten, men som du beskriver det så är du ju det på grund av att du är väldigt rädd och osäker i sociala situationer?

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag funderar på att prata med BVC om det här, ska dit nästa måndag för hörseltest på andra sonen och vill prata med henne om lite olika. Tyvärr tar folk inte det på allvar Folk säger åt mig att fixa saker själv. och jag klarar inte av det!

Det låter väl som en god idé!! Förklara det på samma sätt som du gjort här. Om du även i den situationen får "tunghäfta" och har svårt att framföra vad du menar så kanske du helt enkelt kan visa dem tråden på närmaste dator?

 

[vindvissla]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

jag har inte mkt tid och bara en arm att skriva med, men enya jag har alltid uppfattat dej som otroligt klok. du kommer alltid med vettiga inlägg utan att låta sur eller besserwissig. jag tror att om folk hade pratat med dej så hade de fattat vilken trevlig människa du är. hur du ska göra för att bli mindre blyg? testa sätt upp ett litet litet mål som du kan klara om du pressar dej lite, typ att ringa till vårdcentralen. även om du darrar som ett asplöv efter så gör det. vad är det värsta som kan hända? jag avskyr också telefonsamtal, därför klipper jag bara mej typ två ggr om året haha, trots att min frisör är jättego.

ville bara säga att du är en klok och intressant människa, nu återgår jag till mina färsbiffar

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag tycker du ska söka hjälp! Både för din egna skull, för att du ska slippa känna som du gör och eftersom du riskerar att överföra det på dina barn.
Du kan trycka på att det här faktiskt påverkar dina barn, då borde det kanske sätta fart på lite hjulen lite snabbare. KTB brukar vara väldigt effektivt för sådant här och går oftast snabbare än enbart vanlig psykoanalytisk terapi. Man KAN bli mycket bättre.

Jag känner folk som knappt kunde gå utanför dörren förr, som arbetstränar idag på arbetsplatser med mer kundkontakter än vad du verkar ha

Varför ska jag söka hjälp? Alltså, vad jag menar är, går detta inte att fixa på egen hand nu när jag i alla fall tagit tag i det?

Jamen jag kan inte rå för att jag inte träffar så mycket folk Jag jobbar ju på kvällen och pluggar dagtid fast är inte så ofta i skolan på föreläsningar eftersom vi har så många! Jag var skitnervös när jag började på kursen, men det hindrade ju inte mig från att börja. Jag åker dit på föreläsningar trots att jag itne är så förtjust i människor eller att träffa människor

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Det första jag vill säga är att jag (som vanligt) slås av hur insiktsfull och KLOK du är Enya!! Hur många mammor och pappor finns det inte som har samma problem, men inte fattar att det kan bero på deras egna rädslor eller fattar det, men bryr sig inte om att förändra. Bara att du VILL "bryta mönster" är en fantastiskt bra förutsättning för att kunna GÖRA det!!

Till sak: vad tror du om att prova på någon form av terapi för din del? Någon form av KBT kanske? För om jag förstår dig rätt så grundar sig mycket av dina "problem" i just rädslor för olika situationer? Det är ju närmast att jämföra med någon form av fobier. Det är en sak att vara blyg och tystlåten, men som du beskriver det så är du ju det på grund av att du är väldigt rädd och osäker i sociala situationer?

Tack
Björk, du är själv alltid så klok!!

Grunden till mina/mitt problem är att jag blev väldigt mobbad som liten. Det är vad jag tror i alla fall. Eller jag BLEV mobbad och TROR att det är orsaken till mitt problem i dag.

Rädsla är det väl men jag vet inte vad jag är rädd för?

 

[Enya]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

jag har inte mkt tid och bara en arm att skriva med, men enya jag har alltid uppfattat dej som otroligt klok. du kommer alltid med vettiga inlägg utan att låta sur eller besserwissig. jag tror att om folk hade pratat med dej så hade de fattat vilken trevlig människa du är. hur du ska göra för att bli mindre blyg? testa sätt upp ett litet litet mål som du kan klara om du pressar dej lite, typ att ringa till vårdcentralen. även om du darrar som ett asplöv efter så gör det. vad är det värsta som kan hända? jag avskyr också telefonsamtal, därför klipper jag bara mej typ två ggr om året haha, trots att min frisör är jättego.

ville bara säga att du är en klok och intressant människa, nu återgår jag till mina färsbiffar

Tack för dina snälla ord! Intressant att folk uppfattar mig sådan här, men i verkliga livet uppfattas jag som om jag inte finns. Och jag svär på att jag är fullständigt som jag brukar vara även här!

Jag vet inte ens vad jag ska säga till vårdcentralen ju Folk har inte tålamod och tid med någon som yrar något och stammar och är osäker. Allt ska gå så fort i dagens samhälle. Det finns ingen tid att ta upp frågor man funderar på eller ens att försöka uttrycka sig utan man sjasas mot dörren med råd om en alvedon om det inte blir bättre. Ja.... ungefär så

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Rädsla är det väl men jag vet inte vad jag är rädd för?

Din kropp/ditt medvetande har väl lärt sig att många (främmande) människor i grupp kan vara farliga. Erfarenheten har ju visat den det så att säga.

Du skrev att du vill ta tag i det själv. Du kan säkert börja i den änden och försöka själv i alla fall. Och det bästa sättet att bli av med "fobier" (gör citattecken för du verkar inte ha en fullt utvecklad fobi eftersom du trots allt klarar att göra sakerna om än med viss vånda) är att utsätta sig för de situationer man tycker är obehagliga. Träna helt enkelt; träna i små steg och öka på "pressen" tills man klarar allt det som man förut varit rädd för. Sätt upp någon slags målsättning vecka för vecka; vad den ska vara avgör du nog bäst själv.

Men det skulle ju tex kunna vara att "denna första vecka ska jag varje dag ägna 5 minuter åt att "låtsasringa" ett samtal till en myndighet". Och sen låtsas du att du ringer och för ett samtal (helst tror jag du ska prata högt) med en påhittad (vänlig!) person om något som du vill fråga om (du kan ju hitta på en fråga bara). Föreställ dig att det sker på riktigt och så kan du också tex gradera din "ångestkänsla på en skala" - hur kändes det före du "ringde"? Hur kändes det under tiden? Hur kändes det efteråt? (du kan använda graderingar hela tiden för att sen se efter någon månad vilka framsteg du gjort)
Vecka 2 skulle du kunna ha som mål att ett av samtalen ska ske på riktigt. Vecka 3 kanske du ska ha som mål att ringa minst 3 samtal till någon myndighet/okänd person/butik eller annat (du kan ju fråga om vad som helst: jag ville bara kolla vilka öppettider ni har? eller Jag vill veta vad jag har för SGI?)

Att utsätta sig för folksamlingar/grupper eller okända personer fungerar likadant. "Låtsas" först (eventuellt, om det känns alltför svårt att göra saker på riktigt direkt) och sen börja göra det på riktigt. Du skulle tex kunna bestämma att "när jag handlar mat denna vecka ska jag le och säga hej till någon i butiken" eller "när jag handlar ska jag ge minst en person i personalen en komplimang" (Säg vad som helst: ni är alltid så trevliga här! Å, vilka snygga örhängen/frisyr du har!).

Det där med att låtsas kan ju låta "fånigt" kanske, men vår hjärna fungerar faktiskt så att vi kan "programmera" den även genom sådant. Hjärnan vet inte skillnad på när något sker på riktigt eller i fantasin.

Jag skulle också råda dig att berömma dig själv. Negligera inte ens de minsta framsteg utan tala om för dig själv (kanske framför spegeln till och med): Nu var jag faktiskt jätteduktig! Jag klarade av ..... denna vecka utan att känna mer än pyttelite ångest.

Jag kan inget om just KBT, men kanske kan någon litteratur i det ämnet vara bra? Själv har jag lärt mig något som kallas lösningsfokuserad samtalsmetod och där jobbar man också mycket enligt ovan. Kortfattat kan man säga att det går ut på:
1. Konstatera vad som är problemet och vad man vill ha för förändring (det har du ju redan gjort).
2. Sätta upp en målbild/vision/drömläge. Då målar man upp så tydligt som möjligt hur allt skulle vara om ens vision/dröm gick i uppfyllelse! Vad skulle vara annorlunda om du kunde ringa till VC och andra ställen utan att känna ångest? Hur skulle du märka att det var skillnad/att du blivit helt "bra"? Hur skulle dina barn märka skillnad?
3. Vad fungerar redan idag? När hamnade du senast i en situation där du brukar bli nervös, men du blev det inte ändå? Hur kändes det? Vad var annorlunda den gången?
4. Om du tänker dig en skala från 1-10 där 10 är ditt "drömläge" - var ligger du idag på den skalan? Vad behöver hända för att du om en vecka ska känna att "nu har jag faktiskt gått upp ½-1 steg på min skala!"? Vad är nästa steg som du behöver göra för att det ska hända?

*oj, det blev långt* HOppas det kan vara till någon hjälp!

 

[Björk]

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Förresten så har jag faktiskt en bekant som är väldigt blyg. Hän valde för några år sen att gå en kurs via sin arbetsgivare i presentationsteknik! Helt otroligt starkt gjort och hän berättade att orsaken till att gå den var just att komma över sin enorma blyghet och rädsla. Det fungerade rätt bra för henom tror jag. Tack vare en bra kursledare/arrangör förstås!

Jag har också träffat en person på en sådan kurs som jag gick för många år sen; en arbetsledare (!) som led av social fobi och hade lidit av det i hela sitt vuxna liv. Hans presentation på kursen var enormt gripande; inte för att han gjorde det fantastiskt "bra" - han var skitnervös, men han talade om just sitt eget problem och berättade hur det yttrar sig ("som ni ser darrar mina händer hela tiden och jag har svårt att fästa blicken på er och allt detta beror på min sociala fobi"). Det var en kort presentation och sen fick vi ställa frågor. Alla andras eventuella små känslor av att "det här är lite jobbigt" blev plötsligt minimala och jag är så FULL av beundran för den mannen!! Han hade bestämt sig ett år tidigare för att ta tag i den biten (då det tex hindrade honom från att gå bort med frun till bekanta som de blev bjudna till, det hindrade honom från att samla sin grupp anställda och tala till alla samtidigt (han tog dem en och en jämt för att slippa stå inför alla) mm) och när vi gick kursen hade han gått i terapi kombinerat med mediciner i ett år. Annars skulle han aldrig ens ha klarat av att vistas i den lokal vi var i tillsammans (vi var ca 10 personer på kursen). Det är liksom aldrig försent att förändra sig!!