Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag tror att det är bra att bestämma sig för tillfällen att "träna" på att vara social!

Din kropp/ditt medvetande har väl lärt sig att många (främmande) människor i grupp kan vara farliga. Erfarenheten har ju visat den det så att säga.
Jag blev "mobbad" i femman till sjuan ungefär och det är nog så som ovan! Det har tagit lång tid att övervinna min "blyghet" som egentligen är medvetandet som har lärt sig att människor i grupp kan vara farliga!!
Det är fortfarande lite "läskigt" att prata i stor grupp men det har släppt mer o mer! Fast det har gått ca 16 år sedan "mobbingen" hände.
Ibland undrar jag hur jag hade varit om jag inte utsatts för detta, mera utåtriktad?, modigare i grupp med nya människor? Vem vet!
 
Senast ändrad:
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Först och främst vill jag säga att du är stark som vågar se alla dina fel och brister:eek: tänk om alla var som du, vilken värld vi skulle ha:love:
Ibland är det väääääldigt lätt att se sina fel och brister. Speciellt när man ser hur de speglas tillbaka genom barnen!
Sen det här med tandläkare, skrev i en tråd tidigare idag att jag inte var hos tandläkaren på 12 år, båda mina barn har fått gå hos specialistbarntandvård för att komma över sin rädsla, för även om man tror att barnen inte märker hur spänd mamma är så gör dom ju det:crazy:
Visst märker de ju att man är rädd och spänd själv. Det är det Eric har gjort. Inte säkert att Isaac har sugit upp den känslan ännu, han är så uppe i sig själv, 4 åring som han är.
Att gå till specialisten med mina barn gjorde att jag faktiskt tog tag i min egen rädsla och kontaktade en tandläkare som är riktigt bra:love:
Vad bra att du gjorde det!!
Jag insåg sist jag var där att jag inte ens kallsvettades längre:D
Hur många gånger har du varit hos tandis sedan du tog tag i det? Märker dina barn av ditt nya sätt mot tandis?
Så mitt råd är att be om remiss till specialstbarntandvården, både för din och för dina barns skull.
Det rådet tänker jag , som det ser ut i dag, inte att följa. Jag ser ingen anledning till det ännu. Speciellt inte då jag har tagit tag i min egen rädsla. Jag är mer medveten om vad jag sänder ut för signaler till barnen och kommer att göra mitt bästa för att de inte ska påverkas av mina egna känslor. Fast jag kommer inte att driva min "envishet" speciellt långt, märker jag att det inte går framåt med det här med barnens tandis utan de är mer rädda för att gå dit, så kommer jag att gå vidare till specialisttandvården med dem. Att försöka inom den vanliga tandvården till en början alltså, tror jag ger mer än att gå direkt till specialisterna.

Sen det här med föräldramöten och dylikt, jag pratar väldigt sällan med andra föräldrar då, jag har inget behov av det, jag väljer mina egna vänner, och jag är absolut inte blyg utan har väldigt lätt att få kontakt om jag vill, men jag är kräsen med mina vänner och vissa människor väljer jag helt enkelt bort;) jag är ingen "kallprat" människa.
Ah, det är kankse så det är! Att jag inte är någon kallpratarmänniska!!!
Man behöver inte vara social jämt och ständigt, jag klarar mig mycket bättre sedan jag började sålla, men än kan jag ha intressanta samtal med både fyllegubben och redaktörn;) och alla därimellan, om jag vill alltså;)

Vad bra att du kan det! Men uppfattar inte folk dig som osocial eller blyg om du inte vill prata med dem?
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag tänkte skriva här hur sjukt rädd jag är för att stå inför människor och prata, men det var inte riktigt sjysst kom jag på sen :p
Jamen det är ju jag med! Helt sjukt rädd för att prata inför en grupp människor, men det är nog för att de glor på mig! Kan de inte sitta med ryggen emot, för då är det lättare att prata!
Jättebra att du pratade med tjejen idag. Såhär brukar jag tänka "Jag är snygg, jag är snygg jag är snygg", och det hjälper jättemycket! Är man sen både snygg och sjysst så tycker de flesta om en.
Det passar in på dig, men jag är för ful för att ens gå på det;)
Hos tandläkaren tycker jag definitivt du ska säga något, typ "hej jag heter Enya och jag är ganska rädd för att ligga i den där stolen, så om jag piper till kan du väl sluta och ta ut grejjerna ur munnen tack". Det kommer säkert kännas mycket bättre bara du vet att han kommer sluta om du vill. Dessutom ska det inte göra ont med rätt bedövning, jag har gjort både rotfyllningar och dragit ut tänder utan smärta.

Tror du inte att han skulle se fundersam ut om jag sa att jag heter Enya:angel: Han kanske tar en extra titt i journalen och tänker att jag nog tagit en hutt av något starkt innan jag kom dit!:rofl:
Jag vet att han slutar när jag vill, jag märkte det i torsdags när jag var där. Jag skulle klia mig i ögat och då slutade han och fortsatte igen när jag var klar. När det efter en stund kliade igen, så var det samma sak. Nästan så jag flinade åt honom:D
Jag har dragit ut en tand där bedövningen inte tog och ( nu höll jag på att skriva veterinär:eek:) tandis inte brydde sig och rensat ut nerver ur en tand där bedövningen inte tog och tandis inte brydde sig :cry:
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Men bra att du stannade hela tiden! Nästa gång kanske det är lite lättare! Du känner bäst själv vad som är lagom pressande, det ska ju inte utlösa veckor av sömnlösa nätter och ångest. Men vanlig rädsla tror jag stenhårt man kan fixa själv med lite beslutsamhet. Kan du inte belöna dej själv nu när du klarade av tandis, med typ en lång kväll framför brasan med ett glas vin (vet inte om du dricker) eller dyra vindruvor och frukt till melodifestivalen imorrn?
Men tandis är sömnlösa veckor och ångest! Det är hemskt att uppleva. Nästa gång jag ska dit är den 31 juli och jag kommer alltså ha två månader på mig att oroa mig för det här!
När jag slutade röka började jag köpa frukt, typ jordgubbar och blåbär mitt i lågsäsong, sånadär som kostar 50 spänn och så får man bara 8 jordgubbar typ. Men mina cigg (här på Irland) kostade 70 spänn om dagen, så det var ju ändå mindre!
Du har fel fel och fel :rofl: Jag tycker inte om vindruvor, jag dricker inte och jag tittar inte på melodifestivalen:D Fast jag förstår din poäng! :D
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Härligt att du ändå stannade kvar och lyssnade på honom, och STARKT att ta upp det tycker jag! Bra jobbat!
Den ända anledningen till att jag stannade kvar när jag kände mig som värst stressad var att jag tror han hade hindrat mig från att gå och det var mer skrämmande än att stanna kvar :o
Det är många som sagt det, men du är stark och väldigt klok som tar upp problemet och vågar ta tag i det!

Tack! :)
Jag skulle vilja säga att det är pinsamt att inse att man gör fel. Jag vill vara den perfekta mamman och har alltså precis insett att jag har ännu en brist hos mig..... Det är så svårt att se sig själv som en bra mamma när man inte är en bra mamma.

Som någon skrev, det är synd om mina barn.
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag tror att det är bra att bestämma sig för tillfällen att "träna" på att vara social!

Din kropp/ditt medvetande har väl lärt sig att många (främmande) människor i grupp kan vara farliga. Erfarenheten har ju visat den det så att säga.
Jag blev "mobbad" i femman till sjuan ungefär och det är nog så som ovan! Det har tagit lång tid att övervinna min "blyghet" som egentligen är medvetandet som har lärt sig att människor i grupp kan vara farliga!!
Det är fortfarande lite "läskigt" att prata i stor grupp men det har släppt mer o mer! Fast det har gått ca 16 år sedan "mobbingen" hände.
Ibland undrar jag hur jag hade varit om jag inte utsatts för detta, mera utåtriktad?, modigare i grupp med nya människor? Vem vet!

Tänk, det behövs inte alls så mycket för att man ska få men för livet! du blev mobbad några år men har fortfarande problem med att prata inför grupp, pga mobbningen. Visst är det hemskt? Tänk så lätt det är att rasera någons liv och så svårt det är att bygga upp det igen! 16 år är lång tid. Men jag kan tänka mig att när du står inför en grupp så känner du dig som en femteklassare igen. Så känns det för mig i alla fall, barn på nytt med en massa elaka barn framför mig.
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

*skulle bara skriva ett snabbt svar men det blev väldigt långt så jag hoppas du orkar läsa*
Jag kommer inte klara det först 10 minuters presentation av en något klen uppsats ( vad tusan ska jag säga:eek:) och sedan ska vi opponera på nån annans uppsats, jag som inte ens kan säga något annat än att det var bra typ. Allra helst önskar jag att jag blev akut sjuk så jag slipper vara med! :mad:

I sådana situationer har det funnits två strategier för mig. Den ena mest om det är framför en grupp som man känner någorlunda (även om inte på kompisnivå, men typ skolklass på högstadiet/gymnasiet), då räknar jag med att de räknar med att jag ska vara nervös och även se att jag är nervös (eftersom de vet att jag är en blyg osäker person). Då är det allra enklaste att börja presentationen i stil med "oj vad nervös jag är" lite i förbigående eller ett mer officiellt "jag tänkte börja med att tala om att det är jättejobbigt för mig att stå här framme så ni får ursäkta om jag verkar virrig eller säger fel". Sedan är det i alla fall för mig mycket mer avslappnat, man har liksom redan avklarat det som oftast är största rädslan, just "de kommer att märka att jag är nervös!".

Den andra stragegin är lite tvärtom och funkar när publiken inte känner mig nämnvärt. Då tänker jag att de vet inte att jag brukar vara nervös, de känner inte mig, om jag låtsas vara helt lugn kan de faktiskt inte veta att jag är nervös egentligen. Och så gör jag det, jag låtsas att jag är stencool och när jag märker att de går på det så blir jag mycket lugnare, för återigen så handlar det till stor del om att man inte vill att det ska märkas att man är nervös. Sedan är förstås den viktigaste förutsättningen att man verkligen läst på och vet vad man pratar om och inte är beroende av en text, annars kan man ju aldrig slappna av. (Och detta borde jag inte säga men oftast så om man inte kommer den dagen, oavsett anledning, så får man göra en skriftlig kompletteringsuppgift istället.)

Jag var/är/har varit som du i många avseenden - ringa samtal, ta kontakt med läkare, myndigheter, åka buss, olika sociala situationer (men inte alla) samt andra saker, och många av dessa långt mer extremt än det verkar vara i ditt fall. Visst kan terapi vara jättebra som några föreslagit - i mitt var har det aldrig varit ett alternativ. Det har aldrig funnits en chans att jag skulle kunna ringa, fixa, gå någonstans etc som man måste göra för att få hjälp - det är ju just de sakerna jag behöver hjälp med!!

Jag har dock helt på egen hand, genom att vara tvungen alternativt tvinga mig själv att genomgå vissa saker, genom att träna, genom att ömsom låtsas ömsom berätta precis hur det ligger till, genom att förstå att jag har ett val, och genom att iaktta och ta efter andra (i mitt fall handlar väldigt mycket om att jag helt enkelt inte "vet" hur de sociala koderna fungerar, inte förstår vad som förväntas av mig och därför inte klarar av situationen) förändrats otroligt mycket. De som kände mig för 5 år sedan känner inte igen mig idag (fast det är väldigt lätt att halka tillbaka i gamla mönster med gamla bekanta). För att vidröra det som nämnts tidigare i tråden, det handlar inte om att förändra sin person, det handlar om att ta vara på den person man är! Det är så otroligt himla skönt att äntligen känna att jag kan vara jag! Jag har ett lugn och en trygghet inom mig som jag aldrig haft förut i mitt liv. Jag har fortfarande en bit att gå men jag har kommit oerhört långt, jag har gjort, sagt och känt saker som jag aldrig aldrig trodde skulle hända. Det har funnits massor av ögonblick då jag bara velat ge upp, bosätta mig i en grotta i skogen för jag inte klarar av detta samhälle, inte klarar av vardagliga situationer, inte klarar av att umgås med människor som andra gör och jag har i långa perioder nästan helt isolerat mig från omvärlden. Men sedan har jag kommit ett steg vidare och märkt att jag är på väg igen och just nu är det viktigaste att jag känner mig trygg i att jag kan ta mig ännu längre, och att jag har redskapen och modet att göra det.

Nu blev det här kanske lite ego och mycket längre än jag tänkt mig men jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter. Sedan är det även så att börjar man jobba med en grej kommer massa andra utvecklas automatiskt, man får liksom en massa gratis bonus. Just att t.ex. hålla föredrag eller prata inför folk har jag inte haft en tanke på på flera år förrän jag började plugga i höstas (på Malmö Högskola vilket för övrigt är det enda ställe jag inte lyckats träffa nya vänner på :grin:). Nåväl, det blev aktuellt och den gamla gymnasieångesten förväntades, men till min stora förvåning infann den sig aldrig utan jag tyckte helt plötsligt det var kul! Efter den stora presentationen vi hade sista dagen på terminen sa läraren till mig att hon tyckte jag var bäst av alla på hela dagen! :eek:

För att sammanfatta: det är verkligen inte lätt men jag lovar, klarar jag det så gör du det med! :bump:
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag är en sådan person som lider i tysthet, som när tandis för några år sedan rensade ut nerver från en tand och det gjorde ont, så fick jag veta att jag skulle stå ut. Det gjorde jag med tårarna rinnandes- sedan gick jag hem och var skitskraj. Varför protesterade jag inte mer? Varför sa jag inte emot? Varför stod jag ut?

Jag är expert på att lida i tystnad och i det fallet har jag väldigt mycket kvar att jobba med. Det handlar om självkänsla, man anser inte att ens egna, tankar, känslor, behov är lika viktiga som andras. Det är förstås inte så man tänker konkret, men när man inte vågar säga något så handlar det om att man lägger ett lägre värde i sina egna upplevelser än i andras. I mitt fall brukar jag känna att jag inte "har något val", jag kan bli förbannad på personen som gör (eller inte gör) något men jag kommer mig inte för att säga något. Som om jag inte hade någon roll i det hela, som om jag inte kunde påverka.

Det man måste är att inse att man har rätt att säga ifrån, att man har rätt till sina tankar, känslor och behov precis som andra har det. Men ännu mer måste man inse att man har ett ansvar, att det är du som kan påverka detta, ingen annan. Det tog mig väldigt lång tid att inse att tandläkaren inte kan veta hur ont det gör eller att han ska sluta om jag inte visar det, att pojkvännen inte kan förstå att jag blev ledsen över att inte få någon födelsedagspresent om jag låtsas som ingenting, att killen på krogen inte fattar att jag inte vill ha sex om jag inte säger det!
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Wow!!! :bow: Vad du har varit duktig!!! Så impad jag blir över att du fixat allt detta på egen hand! Och så glad över att du klarat det och vill berätta om det för mig- då kanske jag också har en chans att fixa mina problem? :D

Nu är uppsatsen färdig och ska bara skickas till mig så att jag kan skicka in den till läraren och gruppen som ska ha den. Och jag är faktiskt väldigt nervös, jag känner att jag måste göra bra ifrån mig för att klara det här. Men hur gör man bra ifrån sig när man inte vet hur man gör bra ifrån sig.....

Egentligen vet jag inte vilket som är bäst, att säga att jag är dödsnervös eller att försöka låtsas ( och risken för att misslyckas med att låtsas är stor) att jag inte alls är det. Tyvärr har jag ingen i min grupp som känner att det är kul eller lätt att stå inför en stor grupp utan vi är nog alla tre precis lika nervösa för det här, vilket inte alls är bra. Har det varit någon som utstrålar lite säkerhet så har jag ofta känt mig säkrare på att göra sådant här.

Var har du hittat modet att fixa allt det du fixat? Hur började du?

Jag själv började med att i dag säga till BVCsköterskan att jag inte vågar ringa och undrade om hon på något vis skulle kunna hjälpa mig och så fixade hon så att läkaren ringer mig på onsdag. Jag tackar och tar emot samtidigt som jag tänkte att nu kom jag undan igen :D Nu håller jag bara tummarna för att han lyssnar på det jag säger och gör som jag vill :D


Du har rätt i att det ena leder till fler saker. Så känner jag med faktiskt. Tandis ( visst är det ett bra exempel till det mesta*fniss*) är en sådan grej. Att gå dit första gången i februari var svårt, jag var på väg att få mamma till att avboka tiden. Men nu ser jag inte avbokning som ett alternativ. Att inte gå dit är inte något alternativ. Visst är jag skitskraj och vill gå där i från, men samtidigt så har jag kommit över första tröskeln så att jag vet hur viktigt det är att gå dit.

Det gör inget att det blev långt, det är jag glad för! Tack för dina svar!!

Vad glad jag blev för din skull, verkligen!:bow:
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag är expert på att lida i tystnad och i det fallet har jag väldigt mycket kvar att jobba med. Det handlar om självkänsla, man anser inte att ens egna, tankar, känslor, behov är lika viktiga som andras. Det är förstås inte så man tänker konkret, men när man inte vågar säga något så handlar det om att man lägger ett lägre värde i sina egna upplevelser än i andras. I mitt fall brukar jag känna att jag inte "har något val", jag kan bli förbannad på personen som gör (eller inte gör) något men jag kommer mig inte för att säga något. Som om jag inte hade någon roll i det hela, som om jag inte kunde påverka.
Det kan nog ligga något i det tror jag. Mitt resultat på det där självkänslatestet i någon tidning för ett tag sedan var då 11 av 100, ingen höjdare precis.
Det man måste är att inse att man har rätt att säga ifrån, att man har rätt till sina tankar, känslor och behov precis som andra har det. Men ännu mer måste man inse att man har ett ansvar, att det är du som kan påverka detta, ingen annan. Det tog mig väldigt lång tid att inse att tandläkaren inte kan veta hur ont det gör eller att han ska sluta om jag inte visar det, att pojkvännen inte kan förstå att jag blev ledsen över att inte få någon födelsedagspresent om jag låtsas som ingenting, att killen på krogen inte fattar att jag inte vill ha sex om jag inte säger det!
Förra tandisen visste att det gjorde ont men sa att jag fick stå ut, så det gjorde jag medan tårarna rann och jag bad till Gud om att det snart skulle vara över ( och eftersom jag har känsel i tanden fortfarande så rensade hon inte ens ur alla nerver så hela skiten var i onödan, tortyr i onödan :cry:). Det jag är sur för där är dels att hon inte slutade och istället gav mig penicillin ( som tydligen man gör när man misstänker att tanden är infekterad) och en ny tid till att fortsätta, samt sur på mig själv för att jag inte sa emot mer. Jag nöjde mig med svaret att jag fick stå ut. Jag visste inte heller att jag egentligen inte behöver stå ut, att man inte fortsätter när det gör så ont som det gjorde på mig.
Nu sist när jag var där så kände jag en ilning när han borrade. Jag funderade då på vad jag skulle göra. Det gjorde ju inte ont, men tänk om det skulle göra det när han kom djupare in i tanden? Jag funderade på om det var bättre att tala om det och få mer bedövning för att vara på den säkra sidan och inte få ont alls eftersom jag är så rädd eller om det kunde uppfattas som om jag är gnällig. När jag hade tänkt så långt och funderat fram och tillbaka lite så hade han redan borrat klart:angel: Men mitt i allt funderade kom känslan över mig; att jag inte vågade säga något. Och då blev jag rädd! Jag fattar inte varför det känns så, jag antar att han ätit frukost redan kl 11 på dagen och att han vanligtvis inte smakar på människor så jag hade nog inte behövt vara rädd, fast det var jag ändå. Och det kändes nästan som om all färg försvann från ansiktet för han slutade då och frågade om det var ok:D

När du lider i tysthet, varför gör du det? Vad är du rädd för? Vad är du rädd för hos tandis så du inte vågar säga om det gör ont?
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Tack! :)
Jag skulle vilja säga att det är pinsamt att inse att man gör fel. Jag vill vara den perfekta mamman och har alltså precis insett att jag har ännu en brist hos mig..... Det är så svårt att se sig själv som en bra mamma när man inte är en bra mamma.

Som någon skrev, det är synd om mina barn.

En bra mamma är inte nödvändigtvis lika med "den perfekta människan". En bra mamma är en som försöker ge sina barn de allra bästa förutsättningar som hon kan ge dem. Som ger sina barn möjligheten att utvecklas till självständiga individer. Som försöker "rätta till" de fel hon gör (genom att tex be om ursäkt).
Så; jag tycker absolut du ska se dig själv som en bra mamma! Just ATT du ser dina problem och att du ser barnens problem - det är väl själva grunden för just precis en bra mamma!
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Tänk, det behövs inte alls så mycket för att man ska få men för livet! du blev mobbad några år men har fortfarande problem med att prata inför grupp, pga mobbningen. Visst är det hemskt? Tänk så lätt det är att rasera någons liv och så svårt det är att bygga upp det igen! 16 år är lång tid. Men jag kan tänka mig att när du står inför en grupp så känner du dig som en femteklassare igen. Så känns det för mig i alla fall, barn på nytt med en massa elaka barn framför mig.

Det där med att stå framför folk och prata är nog inte enbart beroende på mobbning (även om det säkert kan förstärka en sån rädsla). För några år sen läste jag om en undersökning. Jättemånga människor (typ 80% eller så) var mer rädda att stå inför folk och prata än de var rädda för döden! :eek:

Så; det är en jättevanlig rädsla!
Grejen är att man kan komma över den rädslan. Och ja, man kan faktiskt till och med tycka det är rätt så roligt att stå framför folk! Det låter säkert helt osannolikt, men jag är en sådan person. I skolan tyckte jag inte alls om att göra redovisningar (vilket jag ju inte precis var ensam om). Jag gjorde dem, men det var superjobbigt, pinsamt och man hade en klump i magen flera dagar innan. På högskolan gick det bättre (för att vi fick träna oftare på det), men det var fortfarande inget jag gillade att göra.

Så fick jag ett jobb för sisådär en 10 år sen där jag skulle stå framför grupper. Just den arbetsuppgiften var väl den jag såg minst fram emot. Men; tro't eller ej; efter att ha stått framför grupper (ca 15 personer) varje dag i några månader så började jag häpna över att jag faktiskt gillade det! Jag lärde mig att det var JAG som var "experten". Ingen annan visste ju vad jag skulle säga så OM jag någon gång sa något fel eller glömde något - då visste ju i alla fall ingen om det.

Numera är det bland det bästa jag vet att göra presentationer eller utbilda folk! Det är så roligt att få igång diskussioner, försöka göra ett ämne intressant, kanske skapa lite tankar hos dem som lyssnar mm.
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

*skulle bara skriva ett snabbt svar men det blev väldigt långt så jag hoppas du orkar läsa*


I sådana situationer har det funnits två strategier för mig. Den ena mest om det är framför en grupp som man känner någorlunda (även om inte på kompisnivå, men typ skolklass på högstadiet/gymnasiet), då räknar jag med att de räknar med att jag ska vara nervös och även se att jag är nervös (eftersom de vet att jag är en blyg osäker person). Då är det allra enklaste att börja presentationen i stil med "oj vad nervös jag är" lite i förbigående eller ett mer officiellt "jag tänkte börja med att tala om att det är jättejobbigt för mig att stå här framme så ni får ursäkta om jag verkar virrig eller säger fel". Sedan är det i alla fall för mig mycket mer avslappnat, man har liksom redan avklarat det som oftast är största rädslan, just "de kommer att märka att jag är nervös!".

Den andra stragegin är lite tvärtom och funkar när publiken inte känner mig nämnvärt. Då tänker jag att de vet inte att jag brukar vara nervös, de känner inte mig, om jag låtsas vara helt lugn kan de faktiskt inte veta att jag är nervös egentligen. Och så gör jag det, jag låtsas att jag är stencool och när jag märker att de går på det så blir jag mycket lugnare, för återigen så handlar det till stor del om att man inte vill att det ska märkas att man är nervös. Sedan är förstås den viktigaste förutsättningen att man verkligen läst på och vet vad man pratar om och inte är beroende av en text, annars kan man ju aldrig slappna av. (Och detta borde jag inte säga men oftast så om man inte kommer den dagen, oavsett anledning, så får man göra en skriftlig kompletteringsuppgift istället.)
Kanonbra tips!
De har funkat för mig också såna grejer. Strategi två påminner lite om det jag skrev tidigare: att låtsas att man är någon annan så att säga. Att låtsas att man är sitt supersäkra jag som vet och kan allt om ämnet. Man kan oftast lura sin hjärna såpass att den tror på det som man gör. Att "spela" stencool gör att man oftast blir stencool!!
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

inte om att förändra sin person, det handlar om att ta vara på den person man är! Det är så otroligt himla skönt att äntligen känna att jag kan vara jag!

:bow:
Vilket underbart härligt inlägg du skrivit! VÄldigt väl beskrivet hur du har gjort och tänkt! Och vad skönt att du idag kan vara dig själv fullt ut!!

(jag känner igen känslan. Jag kom dock över min värsta blyghet när jag gick i gymnasiet och strax efter som ung vuxen. Jag var inte sanslöst blyg, men ändå rätt osäker och tillbakadragen (bland såna jag inte kände). Jag kände mig liksom alltid så ... "fel". För mig var det nog en räddning att gymnasiet låg på annan ort. De flesta gamla skolkompisar började ju också där, men då var den andra hälften av folk helt nya bekantskaper. Och då ÄR det, precis som du säger; lättare att liksom skapa sig en ny roll och visa mer av sitt RÄTTA jag.)
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Enya, jag vill bara berätta hur jag uppfattar dig. Vi har inte träffats så jättemånga gånger men tillräckligt många för att jag ska ha glömt bort att räkna.
Du kände inte mig första gångerna vi träffades men var trevlig mot mig. Jag är själv en väldigt blyg person men ändå lyckades vi kommunicera trots att båda har svårt för det. Nu när jag vet hur du är kan jag nog ana lite hur du känner dig, jag kan nog se på dig om du är obekväm i någon situation.

Har själv läst en kurs i retorik. Vi stod inför grupp och pratade, lärde oss hur man skriver tal, lärde oss hur man känner sig säker i sin roll där framför publiken. Jag, världens blygaste, kan säga att den kursen stärkte mig nåt enormt. Skulle du få möjlighet att läsa nåt sånt så passa på, det är värt det!

Sen tror jag att även om man känner sig helt i uppror, har ont i magen, det känns som man stakar sig hela tiden osv så jag tror inte att det syns utåt sett lika tydligt som man själv upplever det. Märker jag att jag börjar krångla med orden så tar jag en paus och andas och försöker igen. För mig funkar det ganska bra. Det tar jag hjälp av i dagliga livet när jag blir för nervös och blyg, då är det lätt att orden snubblar omkring i munnen på mig.

Tycker du är helt otrolig som person, du tänker på saker som många andra bara accepterat. Jag har alltid varit blyg och tänkt att "ja sån är jag, inget att göra åt". Detta är ju inte första saken du tagit tag i senaste året, kan säga att du måste ha blivit en ny person. Du vet vad du vill, ställer krav, tar tag i dina problem.

Själv har jag numera ganska lätt för att kallprata lite med folk jag inte känner. Kan såklart babbla en massa med folk som jag känner. Men sen är det de där mitt emellan, folk jag tvingas vara "nära" i samband med jobb mm, folk jag träffat en hel del men inte lärt känna. Dom har jag jättesvårt för att prata med. Är det bara jag + en person till kan jag prata någorlunda men så fort det är nån mer drar jag mig tillbaka och får tunghäfta. Stör mig på det som bara den! Ju mer jag tänker på det i just den situationen desto svårare får jag för att prata. Men jag vägrar acceptera att jag är sån, kämpar dagligen med iaf säga nåt litet ord. För egentligen är jag en trevlig, glad, rolig och pratglad person...önskar bara att fler än familjen fick se det.
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Jag har tre barn, en dotter som är 15 år, en son som är 13 år och en son som är 8 år. Sonen som är 13 år har ärvt mina nervösa sidor och blir lätt orolig och nervös om han ska göra något han inte riktigt har kontroll över!

Mina andra barn är ALDRIG nervösa och oroliga, de är lugna som filbunkar och stencoola. Varför är det så? Varför är inte min mellanson lika cool som sina syskon? Jag tror att vissa egenskaper man har ärvs, och att beteendet inte alltid är inlärt utan det är inbyggt i arvsmassan. Barnens far är nämligen stencool och de andra två är lika honom i sättet. Det negativa med att vara så lugn är att de är aldrig så hysteriskt glada och energiska som jag och mellansonen kan vara!

Enya, jag känner igen mig i mycket av det du skriver och var inte orolig! Din son kommer att klara sig alldeles ypperligt!
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Var har du hittat modet att fixa allt det du fixat? Hur började du?
Hmm, tror inte det handlar om mod. I mitt fall var det snarare så att jag av slumpen eller eget val (pga att det en oundviklig väg för att nå något jag ville) hamnade i olika situationer som gav mig en massa aha-upplevelser. Oftast var jag helt enkelt tvungen att genomgå något, lära mig något eller ändra på mig och när man märker att det går så vill man fortsätta. Jag har även rest och bott på olika ställen vilket ger en möjlighet att börja om på nytt eller pröva på att vara "någon annan", ingen har några förutfattade meningar. Hade jag varit kvar i min invanda miljö skulle jag antagligen inte ha kommit väldigt långt på denna väg alls.

Jag själv började med att i dag säga till BVCsköterskan att jag inte vågar ringa och undrade om hon på något vis skulle kunna hjälpa mig och så fixade hon så att läkaren ringer mig på onsdag. Jag tackar och tar emot samtidigt som jag tänkte att nu kom jag undan igen :D Nu håller jag bara tummarna för att han lyssnar på det jag säger och gör som jag vill :D

Att "komma undan" känner jag också igen, det är en stor lättnad men ändå har man dåligt samvete. Jag ger mig dock tillåtelse att komma undan ibland, skulle jag tvinga mig att göra allt som jag borde skulle jag bryta samman...


Du har rätt i att det ena leder till fler saker. Så känner jag med faktiskt. Tandis ( visst är det ett bra exempel till det mesta*fniss*) är en sådan grej. Att gå dit första gången i februari var svårt, jag var på väg att få mamma till att avboka tiden. Men nu ser jag inte avbokning som ett alternativ. Att inte gå dit är inte något alternativ. Visst är jag skitskraj och vill gå där i från, men samtidigt så har jag kommit över första tröskeln så att jag vet hur viktigt det är att gå dit.

Precis! Även om du fortfarande tycker att det är jobbigt så vet du nu att du fixar det! Jättebra!


Vad glad jag blev för din skull, verkligen!:bow:
Tack! :laugh:
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Förra tandisen visste att det gjorde ont men sa att jag fick stå ut, så det gjorde jag medan tårarna rann och jag bad till Gud om att det snart skulle vara över

Fast det är det där jag menar med att (våga) ta ansvar själv! Även om tandis vet att det gör ont så vet inte h*n hur ont det gör, och om du inte säger något kommer h*n anta att det är okej att fortsätta. (Alternativt, din tandis är sadist på riktigt.)

När du lider i tysthet, varför gör du det? Vad är du rädd för? Vad är du rädd för hos tandis så du inte vågar säga om det gör ont?

Var det frågor till mig? Numera skulle jag inte ha några problem med att säga till tandis om det gjorde ont (har dock inte varit där på måånga år :angel:). Men när jag inte vågade säga ifrån så var det antagligen att jag antog att om inte tandis/doktor/vemsomhelst säger något eller slutar så SKA det vara så, och då skulle jag aldrig få för mig att min subjektiva upplevelse är viktig eller har rätt att yttras. Självkänsla alltså. Samt det där att man själv har ansvaret, inte någon annan.

Numera när jag lider i tystnad är det oftast i mitt förhållande eller i kompisrelationer, emotionell smärta, inte fysisk. Någon säger något som sårar mig, bestämmer något över mitt huvud eller tar mig inte på allvar. Jag jobbar på just den biten, att mina känslor eller hur jag upplever en situation faktiskt är lika viktiga eller oviktiga som alla andras. Men det är svårt!
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

Att "spela" stencool gör att man oftast blir stencool!!

Eller hur! Det var en otrolig känsla när jag kom till insikt att av alla de där stencoola, tuffa, självsäkra människorna så är det väldigt få som faktiskt är det på riktigt, eller åtminstone alltid har varit det. Jag måste erkänna att jag kände mig lurad - här har jag gått och skämts i många år för att jag är osäker/blyg/nervös och så är alla andra det egentligen också utan att tala om det! :D
 
Sv: Att överföra blyghet och rädslor till sina barn omedvetet.

:bow:
Vilket underbart härligt inlägg du skrivit! VÄldigt väl beskrivet hur du har gjort och tänkt! Och vad skönt att du idag kan vara dig själv fullt ut!!
Tack! :love:

(jag känner igen känslan. Jag kom dock över min värsta blyghet när jag gick i gymnasiet och strax efter som ung vuxen.
Jag också, jag är inte så gammal än. ;) De största och mest omfattande förändringarna tog jag mig nog igenom mellan 19-21 kanske, numera är det bara finslipning! Vid 30 räknar jag med att vara full fungerande samhällsmedborgare. :D

Jag var inte sanslöst blyg, men ändå rätt osäker och tillbakadragen (bland såna jag inte kände). Jag kände mig liksom alltid så ... "fel". För mig var det nog en räddning att gymnasiet låg på annan ort. De flesta gamla skolkompisar började ju också där, men då var den andra hälften av folk helt nya bekantskaper. Och då ÄR det, precis som du säger; lättare att liksom skapa sig en ny roll och visa mer av sitt RÄTTA jag.)

Jap, låter som mig... ;)
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 996
Senast: Sasse
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 010
Senast: mars
·
Relationer Lååångt om min krångliga mor-dotter relation. Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att...
Svar
13
· Visningar
2 618
Senast: tanten
·
Hästmänniskan Jag är så ställd över något som har hänt att jag ville höra om någon annan har varit med om något liknande. Bytte stall i augusti, till...
Svar
7
· Visningar
2 635
Senast: Lhas
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Att bjuda någon?
  • Vad gör vi? Del CXCV
  • Bra hörlurar

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp