Att skaffa barn som äldre

[VLMF]

Det låter spännande! Jag tror som sagt att det förekommer (såklart) och diplomat är ju inte det vanligaste yrket. Men när man pratar om det så låter det som att 85% av alla kvinnor vill göra karriär innan de skaffar barn. Vilket inte rimmar med min uppfattning, och kanske min bedömning av ordet karriär. Jag tror snarare det är några % som just aktivt satsar på karriären som sådan åren 20-40. Medan den större majoriteten som bildar familj efter 30 vill ha hunnit med massa andra roliga saker och dessutom fått lite stabilitet i livet.

Jag tror som du, att det inte är karriär som gör att folk väntar med att skaffa barn utan andra saker som resor, boende, hur umgängeskretsen ser ut och framförallt relationer som bryts och de träffar någon ny.
Jag har en vän som väntade med barn för att hon först ville bli delägare i företaget hon jobbade i och hennes chef hade hintat om att det var på gång under nästkommande år och då valde hon att få det säkrat först. Men resten av mina vänner med barn har karriär (vad jag vet iaf) inte varit huvudfrågan.

 

[Voeux]

Jag tror som du, att det inte är karriär som gör att folk väntar med att skaffa barn utan andra saker som resor, boende, hur umgängeskretsen ser ut och framförallt relationer som bryts och de träffar någon ny.
Jag har en vän som väntade med barn för att hon först ville bli delägare i företaget hon jobbade i och hennes chef hade hintat om att det var på gång under nästkommande år och då valde hon att få det säkrat först. Men resten av mina vänner med barn har karriär (vad jag vet iaf) inte varit huvudfrågan.

Det tror jag också är ganska vanligt. Att någonting är aktuellt i närtid och då kanske man väntar något år extra. Själv bytte jag precis tjänst exempelvis, och hade barn varit aktuellt för oss det här året så kanske jag hade skjutit på det något år extra för att hinna bli varm i kläderna.

 

[Sedna]

Det låter spännande! Jag tror som sagt att det förekommer (såklart) och diplomat är ju inte det vanligaste yrket. Men när man pratar om det så låter det som att 85% av alla kvinnor vill göra karriär innan de skaffar barn. Vilket inte rimmar med min uppfattning, och kanske min bedömning av ordet karriär. Jag tror snarare det är några % som just aktivt satsar på karriären som sådan åren 20-40. Medan den större majoriteten som bildar familj efter 30 vill ha hunnit med massa andra roliga saker och dessutom fått lite stabilitet i livet.

Ja absolut! Ett stabilt boende inte minst. Som bostadsmarknaden ser ut är ju ett förstahandskontrakt eller en köpt bostad något som många väntar länge på idag. Många utbildar sig också länge och osäkra anställningar är vanligt, medan jag tror många vill ha en fast anställning eller i alla fall fastställd SGI innan barn. Det är verkligen inte detsamma som att vilja göra karriär.

 

[Voeux]

Ja absolut! Ett stabilt boende inte minst. Som bostadsmarknaden ser ut är ju ett förstahandskontrakt eller en köpt bostad något som många väntar länge på idag. Många utbildar sig också länge och osäkra anställningar är vanligt, medan jag tror många vill ha en fast anställning eller i alla fall fastställd SGI innan barn. Det är verkligen inte detsamma som att vilja göra karriär.

Verkligen! Mamma skrattade lite åt vår generation i helgen när jag berättade att jag och fästmannen preliminärbokat lokal för bröllop sommaren 2021 Hon sa att "Ni är så roliga er generation, allt är så uppstyrt" och då kom vi in just på diskussionen om allt man ska ha gjort och hunnit med innan man bildar familj. Fästmannen säger att han vill ha ekonomisk stabilitet innan familj. Två fasta anställningar, ett förstahandskontrakt och rätt omfattande sparkapital är tydligen inte stabilt nog Vilket är en extrem överdrift och det har jag fått honom att förstå, att han inte kan använda ordet stabilitet i vårt fall. Han menar egentligen att han vill ha allt som han vill ha och ha gjort allt som han vill göra Men det säger en del om hur språket ser ut och vilka begrepp som används av vår generation, och jag förstår att mamma skrattar lite åt oss Vad hände med att ta saker lite "på volley" liksom.

Men sanningen är ju också att vi har andra förutsättningar än vad de hade. När mamma blev med sitt andra barn knatade de in på kontoret hos Stockholmshem och fick en lägenhet i söderort. Det skulle aldrig hända idag, och därför behöver vi också planera bättre.

 

[Kamomilla]

Ser stor skillnad på när första barnet kommer beroende på om du bor kvar på uppväxtorten (liten byhåla i mitt fall) och bara gick gymnasiet eller om du pluggat vidare.

De förstnämnda fick barn vid 25 och de andra vid 35.

 

[skogaliten]

För att återgå till ursprungsfrågan, alltså att ha/få barn som 50+, så finns det säkert flera sidor av detta.

Men åtminstone jag, som numera är en bra bit över 50, ställer mig frågan till den egna orken som "gammal" förälder.

Barn är "jobbigt", inte enbart "gulligt".

Som bebisar så handlar det om nattvak, så handlar det om "sjuka barn" ffa i förskoleåldern, och sedan så handlar det om hela det där med att verkligen orka vara en bra förälder.

På individnivå bland äldre föräldrar, finns det förstås en och annan som har tillräcklig ork, för att vara den där bra föräldern, som både orkar med småbarnsåren, och som orkar vara den goda föräldern till tonåringar, men jag tror nog att rätt många drabbas av åldersrelaterad "bristande ork" innan barnet hunnit flytta hemifrån, om man får barn som 50+.

Den där långsamma subtila nedgången i ork och smidighet som vi alla drabbas av i varierande utsträckning med åldern.
Vi ser sämre, vi får ont i kroppen på olika sätt, vi blir rent allmänt "tröttare" och segare och får svårare att hänga med. Sånt där som att missa delar av sömnen, tar mycket hårdare än det gjorde när man var yngre.

Det är helt enkelt stigande ålder vi drabbas av.

De där smygande förändringarna börjar någonstans vid 45-50, och långsamt så blir man helt enkelt "gammal och trött".

Jag tänker bl.a. på sådant som att "leka med barnen", det är liksom inte så lätt att sparka boll, eller krypa ner på golvet för att leka med artros i knäna.

Man blir känsligare (i varierande utsträckning) för infektioner, det är liksom ingen slump att man som 50+ är bekymrad över att få infektioner från barnbarnen: det tar ofta mycket längre tid att bli frisk, än det gör för en yngre person.

Så frågan är väl egentligen om det är sådär ruskigt smart att skaffa barn som 50+. Det är rätt svårt att veta hur man som idivid kommer att må som 65 åring

 

[Luff]

Om kvinnliga puberteten har sjunkit från 17 år i genomsnitt från år 1800 cirkus till 11 år i nutid så har också klimakteriet blivit senarelagt. Förr så var det 40-50. Idag räknas det med 45-60 år som normalspann. 52 år medel. Ofta så är det så att ju senare du går in i pubertet ju tidigare går du in i klimakteriet. En del är ju superfertila. Bara vanlig mänsklig variation. Gillar en då också att vara förälder så varför inte. Ingen kan påstå eller ens påvisa att det har någon form av sämre livskvalité för att ens föräldrar är äldre. Hur en tar hand om och upplever en dement förälder har med personlighet att göra, inte hur gammal du är.

 

[Voeux]

För att återgå till ursprungsfrågan, alltså att ha/få barn som 50+, så finns det säkert flera sidor av detta.

Men åtminstone jag, som numera är en bra bit över 50, ställer mig frågan till den egna orken som "gammal" förälder.

Barn är "jobbigt", inte enbart "gulligt".

Som bebisar så handlar det om nattvak, så handlar det om "sjuka barn" ffa i förskoleåldern, och sedan så handlar det om hela det där med att verkligen orka vara en bra förälder.

På individnivå bland äldre föräldrar, finns det förstås en och annan som har tillräcklig ork, för att vara den där bra föräldern, som både orkar med småbarnsåren, och som orkar vara den goda föräldern till tonåringar, men jag tror nog att rätt många drabbas av åldersrelaterad "bristande ork" innan barnet hunnit flytta hemifrån, om man får barn som 50+.

Den där långsamma subtila nedgången i ork och smidighet som vi alla drabbas av i varierande utsträckning med åldern.
Vi ser sämre, vi får ont i kroppen på olika sätt, vi blir rent allmänt "tröttare" och segare och får svårare att hänga med. Sånt där som att missa delar av sömnen, tar mycket hårdare än det gjorde när man var yngre.

Det är helt enkelt stigande ålder vi drabbas av.

De där smygande förändringarna börjar någonstans vid 45-50, och långsamt så blir man helt enkelt "gammal och trött".

Jag tänker bl.a. på sådant som att "leka med barnen", det är liksom inte så lätt att sparka boll, eller krypa ner på golvet för att leka med artros i knäna.

Man blir känsligare (i varierande utsträckning) för infektioner, det är liksom ingen slump att man som 50+ är bekymrad över att få infektioner från barnbarnen: det tar ofta mycket längre tid att bli frisk, än det gör för en yngre person.

Så frågan är väl egentligen om det är sådär ruskigt smart att skaffa barn som 50+. Det är rätt svårt att veta hur man som idivid kommer att må som 65 åring

Visst är det så, samtidigt är ju sådana saker högst individuellt också. Mina föräldrar på 56 år är i betydligt bättre form än vad jag är, och sjukdomar och krämpor kan ju en i allra högsta grad drabbas av som ung också. Visst gör åldern sitt för oss alla, men jag tror att många 50+ kan krypa på golvet med sina småttingar bra länge. Sedan är ju fysisk aktivitet tillsammans med barnen inte fullt nödvändigt för att vara en bra förälder heller. De kan idrotta med jämnåriga och man kan gott stå nedanför trädet och leka medan barnen klättrar också, tänker jag.

 

[Luff]

För att återgå till ursprungsfrågan, alltså att ha/få barn som 50+, så finns det säkert flera sidor av detta.

Men åtminstone jag, som numera är en bra bit över 50, ställer mig frågan till den egna orken som "gammal" förälder.

Barn är "jobbigt", inte enbart "gulligt".

Som bebisar så handlar det om nattvak, så handlar det om "sjuka barn" ffa i förskoleåldern, och sedan så handlar det om hela det där med att verkligen orka vara en bra förälder.

På individnivå bland äldre föräldrar, finns det förstås en och annan som har tillräcklig ork, för att vara den där bra föräldern, som både orkar med småbarnsåren, och som orkar vara den goda föräldern till tonåringar, men jag tror nog att rätt många drabbas av åldersrelaterad "bristande ork" innan barnet hunnit flytta hemifrån, om man får barn som 50+.

Den där långsamma subtila nedgången i ork och smidighet som vi alla drabbas av i varierande utsträckning med åldern.
Vi ser sämre, vi får ont i kroppen på olika sätt, vi blir rent allmänt "tröttare" och segare och får svårare att hänga med. Sånt där som att missa delar av sömnen, tar mycket hårdare än det gjorde när man var yngre.

Det är helt enkelt stigande ålder vi drabbas av.

De där smygande förändringarna börjar någonstans vid 45-50, och långsamt så blir man helt enkelt "gammal och trött".

Jag tänker bl.a. på sådant som att "leka med barnen", det är liksom inte så lätt att sparka boll, eller krypa ner på golvet för att leka med artros i knäna.

Man blir känsligare (i varierande utsträckning) för infektioner, det är liksom ingen slump att man som 50+ är bekymrad över att få infektioner från barnbarnen: det tar ofta mycket längre tid att bli frisk, än det gör för en yngre person.

Så frågan är väl egentligen om det är sådär ruskigt smart att skaffa barn som 50+. Det är rätt svårt att veta hur man som idivid kommer att må som 65 åring

Då får vi nog rensa på förskolorna. Om alla över 55 inte kan ta hand om barn. Vilket nys. Barn behöver ansvarsfulla vuxna som ger kärlek, trygghet och mat. Får rörelsehindrade skaffa barn enligt dig?

 

[BornAgain]

En del resonemang i tråden öppnar för andra läskigs frågor.

Sjuk kan man bli när som helst. En nötkärna i 50-års åldern ha 30-40 friska år kvar. Andra som haft otur när det gäller arv och miljö kanske dör redan före pensionen. Är det bara sorgligt och synd om barnen om oförmågan att leka beror på ålder. Ska vi körs besiktning på kvinnor innan de föder barn? Männen också eller är det mindre viktigt att de orkar?

Hur bra ekonomi och hur många friska år ska man garantera innan barnafödande? Hur gör man med dem som t.ex. drabbas av en olycka och varken har den hälsa eller den ekonomi som de trodde sig ha?

 

[kolblakkur]

Ser stor skillnad på när första barnet kommer beroende på om du bor kvar på uppväxtorten (liten byhåla i mitt fall) och bara gick gymnasiet eller om du pluggat vidare.

De förstnämnda fick barn vid 25 och de andra vid 35.

Det var en kulturkrock när jag flyttade till hålan vi bor i nu. 25-åringar med TRE barn.

 

[Voeux]

En del resonemang i tråden öppnar för andra läskigs frågor.

Sjuk kan man bli när som helst. En nötkärna i 50-års åldern ha 30-40 friska år kvar. Andra som haft otur när det gäller arv och miljö kanske dör redan före pensionen. Är det bara sorgligt och synd om barnen om oförmågan att leka beror på ålder. Ska vi körs besiktning på kvinnor innan de föder barn? Männen också eller är det mindre viktigt att de orkar?

Hur bra ekonomi och hur många friska år ska man garantera innan barnafödande? Hur gör man med dem som t.ex. drabbas av en olycka och varken har den hälsa eller den ekonomi som de trodde sig ha?

Jag håller helt med dig. Vi är helt enkelt ett gäng imperfekta människor med våra starka och svaga sidor. En kan vara oförmögen till mycket och en annan väldigt förmögen till mycket, men då är det synd om barn som blir curlade och föräldrar som ställer höga krav. Det finns brister hos alla hushåll och i alla familjer, men så länge barn får sina behov uppfyllda och lever i ett tryggt och kärleksfullt hem så ska man vara försiktig med att prata om vilka barn det är "synd om" på grund av ditten eller datten.

 

[lil-sis]

För att återgå till ursprungsfrågan, alltså att ha/få barn som 50+, så finns det säkert flera sidor av detta.

Men åtminstone jag, som numera är en bra bit över 50, ställer mig frågan till den egna orken som "gammal" förälder.

Barn är "jobbigt", inte enbart "gulligt".

Som bebisar så handlar det om nattvak, så handlar det om "sjuka barn" ffa i förskoleåldern, och sedan så handlar det om hela det där med att verkligen orka vara en bra förälder.

På individnivå bland äldre föräldrar, finns det förstås en och annan som har tillräcklig ork, för att vara den där bra föräldern, som både orkar med småbarnsåren, och som orkar vara den goda föräldern till tonåringar, men jag tror nog att rätt många drabbas av åldersrelaterad "bristande ork" innan barnet hunnit flytta hemifrån, om man får barn som 50+.

Den där långsamma subtila nedgången i ork och smidighet som vi alla drabbas av i varierande utsträckning med åldern.
Vi ser sämre, vi får ont i kroppen på olika sätt, vi blir rent allmänt "tröttare" och segare och får svårare att hänga med. Sånt där som att missa delar av sömnen, tar mycket hårdare än det gjorde när man var yngre.

Det är helt enkelt stigande ålder vi drabbas av.

De där smygande förändringarna börjar någonstans vid 45-50, och långsamt så blir man helt enkelt "gammal och trött".

Jag tänker bl.a. på sådant som att "leka med barnen", det är liksom inte så lätt att sparka boll, eller krypa ner på golvet för att leka med artros i knäna.

Man blir känsligare (i varierande utsträckning) för infektioner, det är liksom ingen slump att man som 50+ är bekymrad över att få infektioner från barnbarnen: det tar ofta mycket längre tid att bli frisk, än det gör för en yngre person.

Så frågan är väl egentligen om det är sådär ruskigt smart att skaffa barn som 50+. Det är rätt svårt att veta hur man som idivid kommer att må som 65 åring

Det här resonemanget hade jag köpt från en genomsnittlig 65-70 plussare.

Inte 50+. Inte ens mina alkoholister till päron var i särskilt dåligt skick vid 50+ (nu vid 65 är det en annan femma). Men en femtonåring brukar inte vilja krypa runt på golvet med mamma och pappa.

 

[vallhund]

Begreppet "tillräckligt bra" passar in här.

 

[skogaliten]

Då får vi nog rensa på förskolorna. Om alla över 55 inte kan ta hand om barn. Vilket nys. Barn behöver ansvarsfulla vuxna som ger kärlek, trygghet och mat. Får rörelsehindrade skaffa barn enligt dig?

När man går hem från jobbet, så har man möjligheten att vila. Som förälder så är man det 24/7.

Jag har rätt många bekanta, som inte orkat med jobbet på förskolan. Som förälder kan man inte byta jobb.

 

[Luff]

När man går hem från jobbet, så har man möjligheten att vila. Som förälder så är man det 24/7.

Jag har rätt många bekanta, som inte orkat med jobbet på förskolan. Som förälder kan man inte byta jobb.

Alla kan bli slitna. Det som sliter på förskolepersonalen är ofta att det ställs så höga krav på dokumentering och dylikt. Inte att en inte orkar leka. Ytterst få pedagoger leker dessutom på golvet med barnen.

 

[Voeux]

Alla kan bli slitna. Det som sliter på förskolepersonalen är ofta att det ställs så höga krav på dokumentering och dylikt. Inte att en inte orkar leka. Ytterst få pedagoger leker dessutom på golvet med barnen.

Sen är det ju också skillnad på stora barngrupper och ljudnivå på förskolor mot de kanske 1-3 barnen man har i hemmet. Men sen är väl kategorin "slitsamma jobb" inte samma sak som att ha egna barn heller. Att folk slutar på slitsamma jobb har väl sällan att göra med att de inte orkar någonting alls i livet längre, det kanske bara har att göra med att de vill ha ett mindre slitsamt jobb och lägga sin energi på annat i livet. Exempelvis sina egna barn. Eller sin hobby eller vad tusan som helst som inte har att göra med att man är en oförmögen förälder.

 

[Kamomilla]

Det var en kulturkrock när jag flyttade till hålan vi bor i nu. 25-åringar med TRE barn.

Förstår det

Vi var tre från samma grundskoleklass som fick vårt första samma år som vi fyllde 20.

 

[rtf]

Ofta så är det så att ju senare du går in i pubertet ju tidigare går du in i klimakteriet.

Vad intressant, har du någon källa på det? Jag försöker googla, men hittar inget. / Väääldigt sen i puberteten.

 

[em-pirre]

Vad intressant, har du någon källa på det? Jag försöker googla, men hittar inget. / Väääldigt sen i puberteten.

@Luff de studier jag skummat säger ju precis tvärtom. Eller ja, de har väl inte direkt kommit fram till något exakt.