Att sluta oroa sig...

[Nordthor]

Inspirerad av tråden "Bucket list 2015" som @Aliche drog igång så tar jag nu tag i en av punkterna på min egen lista, nämligen min oro.

Jag oroar mig ganska mycket och ofta. Det kan vara för precis vad som helst, men ofta för saker jag:

A. Inte kan styra över.
B. Inte borde oroa mig för innan jag sett hur de utvecklas.

Min oro tar mycket tid och energi i anspråk och så vill jag inte ha det längre. Det kostar för mycket av mig och det är det inte värt. Nu är det nog!

Jag känner att jag lokaliserat vad det är jag behöver jobba med (oron). Men jag har inte några verktyg för det. Jag förstår tex. att det inte hjälper att oroa sig för saker jag inte kan påverka och att jag inte kan påverka saker genom att oroa mig i förväg. MEN jag kan inte sluta.

Någon som varit i samma sits och tagit sig ur det? Hur gjorde ni? Kanske någon annan som tampas med denna typ av problem just nu?

Jag har funderat på att gå i någon typ av terapi. Men å andra sidan så har jag aldrig aktivt försökt mig på att bli kvitt problemet själv. Vad tror ni? Är ovanstående något man skulle kunna få bukt med genom någon slags självhjälp?

Någon med tips på böcker eller liknande som jag skulle kunna börja med? Vill av någon anledning i första hand försöka lösa detta själv utan terapi (även om jag misstänker att det är nästa steg).

Hjälp? Tips? Åsikter?

 

[Mammadutt]

har du E2GO? Är gratis att testa annars. Här är en bok min fd psykolog rekommenderde mig som jag läst två ggr och brukar rekommendera vidare. Om acceptans! http://www.e2go.se/e-bok/att-leva-ett-liv-inte-vinna-ett-krig/annakver/9789127096110/1000488

 

[GotAsecret]

Rekommenderar starkt Mindfulness/medveten närvaro! Använder mig av det så gott som varje dag (numera automatiskt) och det har hjälpt mig enormt mycket
Ovärderligt för just acceptans, leva i nuet och minska oro för sådant man inte kan förändra.

 

[Nordthor]

har du E2GO? Är gratis att testa annars. Här är en bok min fd psykolog rekommenderde mig som jag läst två ggr och brukar rekommendera vidare. Om acceptans! http://www.e2go.se/e-bok/att-leva-ett-liv-inte-vinna-ett-krig/annakver/9789127096110/1000488

Tack för tipset! Den boken verkar intressant.

 

[Aliche]

Jag har precis samma problem som dig med oro för allt möjligt hela tiden och jag går hos en samtalsterapeut, har bara varit där 2 gånger men vi har börjat gå till botten med varför jag oroar mig och det grundar sig i den psykiska misshandel min pappa utsatte mig för under hela min uppväxt. Att aldrig veta hur ja skulle vara bra nog, värdig att tycka om, viktig (vilket aldrig hände såklart) har gjort att jag försöker förutse allting hela tiden för att vara förberedd på allt vilket ju man inte kan vara men för mig är det en försvarsmekanism. En som jag med hjälp at terapeuten ska jobba bort genom att ta tag i orsak och sedan byta ut mina tankemönster mot bättre

 

[Nordthor]

Rekommenderar starkt Mindfulness/medveten närvaro! Använder mig av det så gott som varje dag (numera automatiskt) och det har hjälpt mig enormt mycket
Ovärderligt för just acceptans, leva i nuet och minska oro för sådant man inte kan förändra.

Tog det lång tid att komma in i det tänket? Och var det svårt? Hur gick du tillväga (om man får fråga)?

 

[Nordthor]

Jag har precis samma problem som dig med oro för allt möjligt hela tiden och jag går hos en samtalsterapeut, har bara varit där 2 gånger men vi har börjat gå till botten med varför jag oroar mig och det grundar sig i den psykiska misshandel min pappa utsatte mig för under hela min uppväxt. Att aldrig veta hur ja skulle vara bra nog, värdig att tycka om, viktig (vilket aldrig hände såklart) har gjort att jag försöker förutse allting hela tiden för att vara förberedd på allt vilket ju man inte kan vara men för mig är det en försvarsmekanism. En som jag med hjälp at terapeuten ska jobba bort genom att ta tag i orsak och sedan byta ut mina tankemönster mot bättre

Det låter ju helt klart som att det är nyttigt att prata med någon. Jag misstänker att även jag oroar mig som ett slags försvar. Har ju länge levt efter devisen "den förberedde överlever". Men det tar på krafterna att alltid vara förberedd, särskilt på det värsta. Och det är så onödigt!

Jag blir ledsen för din skull när jag hör varför du har samma problem som jag. Men på samma gång så skäms jag lite eftersom jag inte kan förstå var mitt problem kommer ifrån och varför jag har det.

 

[Aliche]

Fast det är ingenting att skämmas över! Nu hade jag det som jag hade det men jag tror olika människor har olika benägenheter för vissa beteenden. Jag hade nog varit en människa som oroar sig och vill vara förberedd även utan den psykiska misshandeln men den gjorde att jag blev 10 resor värre

Skäms aldrig för ditt mående, det gjorde jag i över 20 år innan jag bestämde mig för att jag inte tänker skämmas för något jag inte kan rå för, som inte var mitt fel och speciellt inte när jag faktiskt gör något åt de beteenden jag inte gillar. Din anledning kanske ligger i flera orsaker, hur dina vänner eller familj betedde sig när du växte upp- kanske hela tiden, kanske i vissa situationer. Man märker inte ens själv när saker är lite koko om det händer tillräckligt länge och tillräckligt subtilt för att man ska ta på sig ansvaret för dom, tro mig jag vet! Och man märker inte hur påverkad man är förrän the shit hits the fan så att säga

Prata med nån, låt dom hjälpa dig ta reda på anledningar du själv förmodligen inte är medveten om eller ens tycker är någon stor grejj. Låt dom göra jobbet lite lättare att bryta dåliga tankemönster för det är jävlig som det är

 

[GotAsecret]

Tog det lång tid att komma in i det tänket? Och var det svårt? Hur gick du tillväga (om man får fråga)?

Inte alls på båda frågorna, jag fick "starthjälp" via DBT och jag vet många psykologer som börjat använda sig av det mer och mer.
Det finns otroligt enkla övningar man kan göra, både att läsa sig till och videos/youtube.
Jag kan försöka hjälpa dig om du vill?

 

[Aliche]

@GotAsecret jag tycker det är jättefint att du vill hjälpa TS men jag tror det är viktig att man pratar med någon proffessionell i första stadiet för att gå till botten med varför man gör på ett visst sätt och inte bara botar symptomen sas.

 

[GotAsecret]

Det ena behöver väl inte utesluta det andra?
Det kan ju dessutom underlätta väntetiden OCH det är ingenting som skadar. Tvärt om.
Jag sa att det är ETT (effektivt) sätt att lära sig acceptans, leva i nuet och minska oro - vilket är exakt vad ts efterfrågade, därav mitt svar.
För ja, det kan man faktiskt lära sig själv.

 

[Aliche]

Nej jag sa inte att det ena utesluter det andra, jag sa att jag tror det är bra om man börjar med en terapeut eller psykolog och sen kan man ta hjälp av andra om man vill när man rett ut grundproblemet. Det är jättebra att lära sig acceptans och leva i nuet men jag, personligen, tror att man mår bäst av att redan ut roten till orsaken innan man börjar jobba med symptomen Något som är svårt för en lekman att göra, är ju därför vi har dom

 

[GotAsecret]

Jaja. Min (mångåriga) erfarenhet är att så fort man nämner något om oro och sömnsvårigheter stämplas man med depression och får mediciner (vilket ju blir exakt samma sak...behandlar symptomen utan att komma åt problemen...)

 

[Aliche]

@GotAsecret tråkigt att du har såna erfarenheter, det har inte jag. Min terapeut nu t.ex. har inte öht tagit upp medicin utan tycker att vi ska lösa det med samtal och att jag ska jobba med övningar däremellan.
Man ska inte tro att terapeuter och psykologer är alla likadana, det skiljer något enormt och ibland får man gå igenom flera stycken innan man hittar rätt. Jag har haft stolpskott jag också men då har jag helt sonika bytt till en annan

 

[GotAsecret]

20 års erfarenhet ger en del...det är först nu genom DBT:n som jag fått hjälp...nu har jag avslutat den och går enbart till kurator - hon är bäst
DBT:n räddade livet på mig i alla fall (bokstavligt, men det blir väldigt ot och spelar knappast någon roll här) och mindfulness var en stor del av det. Vilket jag är tacksam för

 

[Blueberry]

Jag oroar mig ytterst sällan, och jag tror att det grundar sig att jag dels är en väldigt trygg individ, dels är en väldigt lat individ. Jag är väldigt noga med vad jag lägger tid och energi på.

(Jag hörde en föreläsning om oro och katastroftänk, där sa föreläsaren att 97 procent av allt man oroar sig för inte kommer att hända, och de där 3 procenten som återstår ändå inte är något vi kan påverka och således borde låta bli att oroas oss över.)

 

[Fraggel_Tess]

Jag har gått hos en kbt-sköterska och även tagit upp det där med att oroa sig för allt. Har hjälpt mig en hel del!

 

[Nordthor]

Vad tacksam jag blir för era svar! Den inputen betyder mycket.

Jag är inte själv helt säker på vad jag ska/borde börja med. Som jag skrev innan så var nog tanken att försöka med någon slags självhjälp först och sedan ta steget till terapi om det första inte fungerar. Blev dock lite svajig när jag såg er (@Aliche och @GotAsecret) diskussion.

 

[mino]

Du skulle kunna dokumentera din oro under nån vecka och se vad det är för saker du oroar dig för och när oron blir starkare. Du skriver att du vill vara förberedd på allt, är det möjligen så att du har ett stort kontrollbehov? En annan möjlig förklaring är prestationsoro, att man har starka ideal och värderingar kring hur saker och ting "bör" vara och har svårt att ta när inte allt blir så som man har tänkt sig.

Om man hittar en mekanismerna som oron drivs av så blir det lättare. Jag tror att det är väldigt svårt att kräva av sig själv att inte oroa sig, det är så ospecifikt. Ibland är det ju rimligt att oroa sig. Lättar att påpeka för sig själv att det är orealistiskt att tro att allt går att kontrollera eller att det blir katastrof om man gör ett misstag. Dessutom blir det lättare att ställa följdfrågor om varför man tex upplever att man måste kontrollera allt. Vad tror man kan hända om man inte gör det? Och är det inte ganska troligt att man som vuxen faktiskt har resurser nog att kunna hantera att saker och ting går snett ibland? Sån verklighetsförankring tycker jag hjälper.

 

[Nordthor]

Du skulle kunna dokumentera din oro under nån vecka och se vad det är för saker du oroar dig för och när oron blir starkare. Du skriver att du vill vara förberedd på allt, är det möjligen så att du har ett stort kontrollbehov? En annan möjlig förklaring är prestationsoro, att man har starka ideal och värderingar kring hur saker och ting "bör" vara och har svårt att ta när inte allt blir så som man har tänkt sig.

Om man hittar en mekanismerna som oron drivs av så blir det lättare. Jag tror att det är väldigt svårt att kräva av sig själv att inte oroa sig, det är så ospecifikt. Ibland är det ju rimligt att oroa sig. Lättar att påpeka för sig själv att det är orealistiskt att tro att allt går att kontrollera eller att det blir katastrof om man gör ett misstag. Dessutom blir det lättare att ställa följdfrågor om varför man tex upplever att man måste kontrollera allt. Vad tror man kan hända om man inte gör det? Och är det inte ganska troligt att man som vuxen faktiskt har resurser nog att kunna hantera att saker och ting går snett ibland? Sån verklighetsförankring tycker jag hjälper.

Att kartlägga och eventuellt hitta någon typ av mönster låter som en mycket vettig idé! (Har faktiskt inte tänkt på det innan.) Kan ju vara bra både för en själv och som underlag om man ska gå vidare till terapi.