Nu är det bestämt.
Hästen jag är medryttare på sedan tre år tillbaka kommer att tas bort lagom till jul - om inte tidigare
Vi har jobbat som sjutton ända sedan i våras, ägaren och jag, för att försöka få upp henne igen. Skrittarbete från marken, klättra i backar - försiktigt och från marken - försiktigt lösgörande arbete uppsuttet, t om löshoppning på typ 50 cm för att se om hon taggade till på det, gammal hopphäst som hon är..
Men hon bara stönar till, tvärnitar och ställer sig i ett hörn. Hon ser så trött och ledsen ut att jag börjar gråta varje gång jag ser henne i hagen. Hon vinklar öronen framåt när det kommer människor, social och go som hon är, och skrittar sakta fram. Men hon snubblar och stapplar och haltar varannan vecka. Hon blir bara magrare och magrare - det är helt enkelt dags nu. Hennes tänder är fortfarande fina, hon äter som hon ska - men ingenting "tar" på henne längre.
Hon har ju varit så stark ändå sina sista år, och alltid haft sådan arbetsvilja och framåtanda. Vad ska jag göra nu?
Gammeltanten ska nu få sina sista månader tillsammans med sin "adept", en 6-årig och sprallig häst som fortfarande har en massa tonårsfasoner kvar. När jag ser de två i hagen påminner hon mig om en slags mormor som ändå kämpar med det hon har. Och unghästen har faktiskt lugnat ner sig lite.
Jag är faktiskt skitledsen.
Jag vet att hon inte är min häst, men jag har ändå ridit henne 2-3 ggr/veckan de senaste 3 åren.
Jag håller med om ägarens beslut att hon har gjort sitt nu, och att hon ska få gå med värdighet - innan hennes tänder går sönder och inte ens kan äta längre och bara lider. För det är bara en tidsfråga nu.
Jag har börjat rida en annan häst, som jag ska rida 3 gånger i veckan så fort jag har fått ordning på schemat. Jag började egentligen rida den nya hästen för att kunna få lite mer lektioner, eftersom jag under tiden jag red denna vackra gamla dam, började få ett nygammalt intresse för att rida för tränare och utvecklas mer.
Jag har fortfarande inte "bondat" med den nya hästen.
Den testar mig för fulla muggar just nu, och varenda ridpass är en kamp för att ens få hästen från stallplan. Han bockar med mig, och jag blir rädd och trycker mig fast, och saknar turerna med gammeltanten. Trygg och stadig galopp över en stor äng, och jag kunde släppa henne helt och låta henne springa så fort hon ville - hon skulle aldrig bocka eller kasta sig.
Jag tycker massor om nya hästen egentligen och lägger ner mycket engagemang i honom för att det ska funka, men det är inte "samma sak".. Det är inte donnan.
Jag är så ledsen nu så jag vill bara ta ett uppehåll och försöka glömma mitt hästintresse. Men samtidigt är det just hästarna som håller mig uppe.
Jag kommer inte att kunna utvecklas och bli duktig om jag inte lär mig att "tas" med hästar som kräver lite mer av sin ryttare. Jag vet ju det. Och jag är ju innerst inne peppad att rida en yngre häst som klarar av att ridas på stora mittvolten, åtminstone. Jag har inte ridit på en ridbana på 7 år, jag har glömt bort alla bokstäver och "ridvägar" - snett igenom och halvt igenom och allt vad det heter. Allt känns helt främmande.
Jag känner mig verkligen supervilsen. Ena sekunden är jag taggad till tusen på att få det att funka med nya medishästen - och den andra sekunden vill jag bara lägga ner allting, och tänker tankar som att jag ändå är för dålig, jag kommer bara förstöra hästen, jag har ingen talang, osv.
Ber om ursäkt för det långa inlägget.
Men vad fasiken gör jag nu?
Hästen jag är medryttare på sedan tre år tillbaka kommer att tas bort lagom till jul - om inte tidigare
Vi har jobbat som sjutton ända sedan i våras, ägaren och jag, för att försöka få upp henne igen. Skrittarbete från marken, klättra i backar - försiktigt och från marken - försiktigt lösgörande arbete uppsuttet, t om löshoppning på typ 50 cm för att se om hon taggade till på det, gammal hopphäst som hon är..
Men hon bara stönar till, tvärnitar och ställer sig i ett hörn. Hon ser så trött och ledsen ut att jag börjar gråta varje gång jag ser henne i hagen. Hon vinklar öronen framåt när det kommer människor, social och go som hon är, och skrittar sakta fram. Men hon snubblar och stapplar och haltar varannan vecka. Hon blir bara magrare och magrare - det är helt enkelt dags nu. Hennes tänder är fortfarande fina, hon äter som hon ska - men ingenting "tar" på henne längre.
Hon har ju varit så stark ändå sina sista år, och alltid haft sådan arbetsvilja och framåtanda. Vad ska jag göra nu?
Gammeltanten ska nu få sina sista månader tillsammans med sin "adept", en 6-årig och sprallig häst som fortfarande har en massa tonårsfasoner kvar. När jag ser de två i hagen påminner hon mig om en slags mormor som ändå kämpar med det hon har. Och unghästen har faktiskt lugnat ner sig lite.
Jag är faktiskt skitledsen.
Jag vet att hon inte är min häst, men jag har ändå ridit henne 2-3 ggr/veckan de senaste 3 åren.
Jag håller med om ägarens beslut att hon har gjort sitt nu, och att hon ska få gå med värdighet - innan hennes tänder går sönder och inte ens kan äta längre och bara lider. För det är bara en tidsfråga nu.
Jag har börjat rida en annan häst, som jag ska rida 3 gånger i veckan så fort jag har fått ordning på schemat. Jag började egentligen rida den nya hästen för att kunna få lite mer lektioner, eftersom jag under tiden jag red denna vackra gamla dam, började få ett nygammalt intresse för att rida för tränare och utvecklas mer.
Jag har fortfarande inte "bondat" med den nya hästen.
Den testar mig för fulla muggar just nu, och varenda ridpass är en kamp för att ens få hästen från stallplan. Han bockar med mig, och jag blir rädd och trycker mig fast, och saknar turerna med gammeltanten. Trygg och stadig galopp över en stor äng, och jag kunde släppa henne helt och låta henne springa så fort hon ville - hon skulle aldrig bocka eller kasta sig.
Jag tycker massor om nya hästen egentligen och lägger ner mycket engagemang i honom för att det ska funka, men det är inte "samma sak".. Det är inte donnan.
Jag är så ledsen nu så jag vill bara ta ett uppehåll och försöka glömma mitt hästintresse. Men samtidigt är det just hästarna som håller mig uppe.
Jag kommer inte att kunna utvecklas och bli duktig om jag inte lär mig att "tas" med hästar som kräver lite mer av sin ryttare. Jag vet ju det. Och jag är ju innerst inne peppad att rida en yngre häst som klarar av att ridas på stora mittvolten, åtminstone. Jag har inte ridit på en ridbana på 7 år, jag har glömt bort alla bokstäver och "ridvägar" - snett igenom och halvt igenom och allt vad det heter. Allt känns helt främmande.
Jag känner mig verkligen supervilsen. Ena sekunden är jag taggad till tusen på att få det att funka med nya medishästen - och den andra sekunden vill jag bara lägga ner allting, och tänker tankar som att jag ändå är för dålig, jag kommer bara förstöra hästen, jag har ingen talang, osv.
Ber om ursäkt för det långa inlägget.
Men vad fasiken gör jag nu?
Senast ändrad:
