Att vara sina föräldrars dotter

Du får gärna vara stolt över dina föräldrars prestationer. Men jag förstår egentligen inte vad det har med den här tråden att göra? För mig blir det förvirrande när du tar upp att du vill bli bedömd på egna meriter för att du jobbat hårt trots att du kommer från en privilegierad bakgrund och sedan ändå tar upp dina föräldrars resa och deras meriter. Ett sätt att bemöta andras avundsjuka är ju att särskilja sig själv från bakgrunden. "Ja, jag hade en privilegierad bakgrund men nu står jag på egna ben och bekostar mitt eget liv och det är så jag vill ha det till exempel".

Det var en vidarespinn på ett inlägg om att vårt sociala arv är starkt och påverkar mer än vi tror. Att jag är medveten om att sociala arv är starka, men att det också kan förändras från generation till generation.
Det är inget jag berättar till vardags ;) Sorry för förvirring!

Absolut! När jag blivit nyfiket tillfrågad har jag ofta svarat ungefär så :)
 
Det här blir lite utlämnande, så jag valde ett anonymt nick. Om ni listar ut vem jag är, så håll det för er själva, tack.

Jag vet inte riktigt vilken rubrik jag ska sätta på det här, men jag har ett problem i vardagen som gör mig både sårad och förbannad. Säkert ett i-landsproblem enligt många, men det har påverkat mitt liv sedan tonåren.
Jag har en fantastisk pappa. Han ställer alltid upp, han är varmhjärtad, snäll och finns alltid att prata med om problem eller annat som bekymrar - eller glädjer - en. Ändå rör mitt problem delvis honom, eftersom han är framgångsrik. Han startade med tomma händer, från ett hem med en far och (på äldre dagar) mor som hade industrijobb. Efter år av slit i olika branscher lyckades han och en vän starta ett bolag som de på relativt kort tid blev världsledande med inom sin bransch och som de sedan sålde för en schysst peng. Detta var många år sedan nu och han har fortsatt jobba hårt och gjort ett par liknande resor som den första, med bra resultat. Min mamma är också helt fantastisk, förutom att hon, precis som min pappa, alltid varit en klippa att luta sig mot, har hon dessutom jobbat som en gnu hela livet och gjort karriär, och även roddat största ansvaret för hem och vardag under småbarnsåren när pappa jobbade dygnet runt.
Problemet är verkligen inte min familj - men hur alla andra uppfattar mig p g a att jag är deras dotter.
Hur folk kommenterar familjens boende, familjens eventuella nya inköp och alla förutfattade meningar om hur jag ska vara, baserat på att min familj är dem vi är. Problemet hade antagligen varit detsamma, kanske ännu värre, om vi ärvt pengarna.

På en fest för en tid sedan gick jag förbi köket och hörde "Jaha, är det XX? Som bor på XX? Va, hen är ju jättetrevlig! Jag trodde att det var riktiga snobbar som bodde där".
En bekant som jag regelbundet köper produkter av (köpte, jag gör det inte längre..), lade, dagen efter att jag varit där, upp ett inlägg på sociala medier om att hen pratat med en vän under gårdagen att hen ibland skulle vilja vara en av dem som är "född med silversked i mun" och aldrig behöver kämpa för att kunna köpa typ en ny bil. Men att hen hellre kämpar för att komma någonstans och att hen minsann är stolt över sina vänner som kämpat sig upp från en normal start i livet. Under tiden jag var där och handlade ville hen prata om min "nya" bil som inte är särskilt fancy och verkligen inte fabriksny, tvärtom en typ av bruksbil som gått en bra bit. Vi pratade inget pris och definitivt ingen finansiering, även om jag betalat varenda skruv på bilen själv, med pengar jag knegat ihop.

Igår åt jag lunch hos en nära vän och hens moster var där. Har sedan innan svårt för den här personen pga att hon alltid ska prata om pengar, pengar, pengar men igår brann det i huvudet på mig när hon höll på. Jag och partnern har precis gjort ett (för oss) större inköp och jag skojade med min vän om att nu blir det matlådor ett tag framöver (vilket jag ändå alltid har). Mostern började direkt med att "det är väl inga problem, du springer väl bara till pappa och ber om mer pengar".
Jag blev riktigt ställd till en början och visste inte vad jag skulle säga riktigt. Jag fann mig efter en liten stund, medan hon malde på på samma tema, och jag svarade att det inte riktigt är så det fungerar och att jag inte är särskilt intresserad av att lyssna på hennes förutfattade meningar om min ekonomi utan då äter jag hellre min lunch någon annanstans. Min vän sa också emot och skämdes så klart över hur hennes moster betedde sig.

Jag blir så jävla trött. Jag får återkommande höra liknande från människor i min umgängesperiferi, som inte på något sätt vet hur min situation ser ut i verkligheten utan enbart har förutfattade meningar. Jag umgås i väldigt spridda kretsar och det har t om hänt ett par gånger att jag fått det här snacket rakt i ansiktet, eftersom personen i fråga inte kopplat vem jag är innan hen börjat skvallra om något hen hört.
Det är väl en sak - då kan jag ju åtminstone bemöta det direkt.

Nu har det hänt flera gånger på kort tid, och det är kanske därför jag känner mig extra illa berörd. Normalt får jag höra det här/får reda på det kanske 4-5 gånger/år.
Den här typen av personer ser bara mina föräldrars pengar och inte att jag jobbar mer än heltid (ej i familjeföretaget, om det nu spelar någon roll), driver eget bolag vid sidan om, har en aktiv fritid där jag är engagerad ideellt på flera sätt och inte har tagit emot en krona från mina föräldrar sedan jag slutade gymnasiet. Jag har ett bra jobb där jag är omtyckt, och jag har fått jobbet tack vare flera års studier som jag finansierade genom att jobba som en idiot vid sidan om. Jag har klättrat på mitt jobb eftersom jag är bra på det jag gör.

Jag vill även flika in att jag så klart också hört det omvända, vilket värmer. Till exempel på festen jag var på i exemplet ovan, hörde jag hur den andra parten i samtalet, som jag knappt känner, direkt tog mig i försvar och sa att jag alltid varit trevlig och rolig och verkligen inte snobbig.

Jag vet att det inte finns så mycket att göra åt det här, mer än att fortsätta vara mig själv och fortsätta motbevisa förutfattade meningar. Ibland blir jag bara så jävla ledsen och förbannad, och jag behövde nog bara skriva av mig lite. Det är klart att jag blir påverkad av detta, det är påfrestande att alltid anstränga sig till det yttersta för att vara trevlig i alla situationer, för att aldrig ge någon en chans att kunna bekräfta sina fördomar. Det har även lett till att jag aldrig berättar om när det går bra, typ när jag blivit befordrad, fått utnämnanden eller lyckats med något jag kämpat länge för, knappt ens för mina vänner. Det känns nästan skambelagt. Lyckas jag med något får jag ändå höra bakvägen att mina föräldrar säkert kände någon som fixade det åt mig, blahablaha.
Man ska inte bry sig om vad andra tycker, men jag vill verkligen inte ge någon tillfredsställelsen att få sina förutfattade meningar "bekräftade".

Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur tacklar ni det?

Man får tyvärr liknande missunnsamhet även utan priviligerad bakgrund där ens prestationer och slit inte räknas av diverse påhittade anledningar.

T.ex. avskydde en tjej mig under min kandidat och var väldigt hård mot mig med kommentarer och skitsnack till andra studenter om att det inte var rättvist för att jag inte behövde plugga för att göra bra ifrån mig :crazy: Att hon själv hade det tillräckligt bra ställt för att inte behöva jobba extra och att jag jobbade runt 20 timmar i veckan (eftermiddagar och helger) för att ha råd med mat och därmed bodde på universitets biblioteket sena kvällar och när det behövdes på nätterna räknades tydligen inte :mad: det blev bättre efter att en vän tydligen sa åt henne på skarpen om att jag faktist jobbade arslet av mig och mycket hårdare än henne. Själv hanterade jag det med att fortsätta vara glad och trevlig ;) - det fortsätter tyvärr i samma stil när man gör bra ifrån sig, speciellt om man är kvinna inom min område.

Min erfarenhet efter att ha växt upp i en småstad är att det alltid hittas något att prata om och att missunnsamheten är massiv hos en del. De som lider mest av det är dem så det är inte mycket man kan göra annat än att strunta i personerna och försöka undvika konfrontation. Anledningen till att kommentarerna kläcks är antagligen för att antingen få en reaktion eller att få tag på mer information och jag är ju så jävlig att jag inte skulle vilja ge personerna det de vill ha :rofl:
 
Man får tyvärr liknande missunnsamhet även utan priviligerad bakgrund där ens prestationer och slit inte räknas av diverse påhittade anledningar.

T.ex. avskydde en tjej mig under min kandidat och var väldigt hård mot mig med kommentarer och skitsnack till andra studenter om att det inte var rättvist för att jag inte behövde plugga för att göra bra ifrån mig :crazy: Att hon själv hade det tillräckligt bra ställt för att inte behöva jobba extra och att jag jobbade runt 20 timmar i veckan (eftermiddagar och helger) för att ha råd med mat och därmed bodde på universitets biblioteket sena kvällar och när det behövdes på nätterna räknades tydligen inte :mad: det blev bättre efter att en vän tydligen sa åt henne på skarpen om att jag faktist jobbade arslet av mig och mycket hårdare än henne. Själv hanterade jag det med att fortsätta vara glad och trevlig ;) - det fortsätter tyvärr i samma stil när man gör bra ifrån sig, speciellt om man är kvinna inom min område.

Min erfarenhet efter att ha växt upp i en småstad är att det alltid hittas något att prata om och att missunnsamheten är massiv hos en del. De som lider mest av det är dem så det är inte mycket man kan göra annat än att strunta i personerna och försöka undvika konfrontation. Anledningen till att kommentarerna kläcks är antagligen för att antingen få en reaktion eller att få tag på mer information och jag är ju så jävlig att jag inte skulle vilja ge personerna det de vill ha :rofl:

Ja, det är nog så, precis som @athena också vittnar om. Missunnsamhet är så vansinnigt oklädsamt! :turd: Oavsett om det riktas mot prestation eller annat.

Det låter som att du hanterade det på rätt sätt :) :up: skönt också att din kompis kunde säga ifrån - ibland kanske en del inte ens förstår hur de låter förrän de får höra det av någon annan..




Känner mig peppad att fortsätta kill them with kindness efter den här tråden i alla fall, tack för att jag fick spy ur mig lite!
 
Det här blir lite utlämnande, så jag valde ett anonymt nick. Om ni listar ut vem jag är, så håll det för er själva, tack.

Jag vet inte riktigt vilken rubrik jag ska sätta på det här, men jag har ett problem i vardagen som gör mig både sårad och förbannad. Säkert ett i-landsproblem enligt många, men det har påverkat mitt liv sedan tonåren.
Jag har en fantastisk pappa. Han ställer alltid upp, han är varmhjärtad, snäll och finns alltid att prata med om problem eller annat som bekymrar - eller glädjer - en. Ändå rör mitt problem delvis honom, eftersom han är framgångsrik. Han startade med tomma händer, från ett hem med en far och (på äldre dagar) mor som hade industrijobb. Efter år av slit i olika branscher lyckades han och en vän starta ett bolag som de på relativt kort tid blev världsledande med inom sin bransch och som de sedan sålde för en schysst peng. Detta var många år sedan nu och han har fortsatt jobba hårt och gjort ett par liknande resor som den första, med bra resultat. Min mamma är också helt fantastisk, förutom att hon, precis som min pappa, alltid varit en klippa att luta sig mot, har hon dessutom jobbat som en gnu hela livet och gjort karriär, och även roddat största ansvaret för hem och vardag under småbarnsåren när pappa jobbade dygnet runt.
Problemet är verkligen inte min familj - men hur alla andra uppfattar mig p g a att jag är deras dotter.
Hur folk kommenterar familjens boende, familjens eventuella nya inköp och alla förutfattade meningar om hur jag ska vara, baserat på att min familj är dem vi är. Problemet hade antagligen varit detsamma, kanske ännu värre, om vi ärvt pengarna.

På en fest för en tid sedan gick jag förbi köket och hörde "Jaha, är det XX? Som bor på XX? Va, hen är ju jättetrevlig! Jag trodde att det var riktiga snobbar som bodde där".
En bekant som jag regelbundet köper produkter av (köpte, jag gör det inte längre..), lade, dagen efter att jag varit där, upp ett inlägg på sociala medier om att hen pratat med en vän under gårdagen att hen ibland skulle vilja vara en av dem som är "född med silversked i mun" och aldrig behöver kämpa för att kunna köpa typ en ny bil. Men att hen hellre kämpar för att komma någonstans och att hen minsann är stolt över sina vänner som kämpat sig upp från en normal start i livet. Under tiden jag var där och handlade ville hen prata om min "nya" bil som inte är särskilt fancy och verkligen inte fabriksny, tvärtom en typ av bruksbil som gått en bra bit. Vi pratade inget pris och definitivt ingen finansiering, även om jag betalat varenda skruv på bilen själv, med pengar jag knegat ihop.

Igår åt jag lunch hos en nära vän och hens moster var där. Har sedan innan svårt för den här personen pga att hon alltid ska prata om pengar, pengar, pengar men igår brann det i huvudet på mig när hon höll på. Jag och partnern har precis gjort ett (för oss) större inköp och jag skojade med min vän om att nu blir det matlådor ett tag framöver (vilket jag ändå alltid har). Mostern började direkt med att "det är väl inga problem, du springer väl bara till pappa och ber om mer pengar".
Jag blev riktigt ställd till en början och visste inte vad jag skulle säga riktigt. Jag fann mig efter en liten stund, medan hon malde på på samma tema, och jag svarade att det inte riktigt är så det fungerar och att jag inte är särskilt intresserad av att lyssna på hennes förutfattade meningar om min ekonomi utan då äter jag hellre min lunch någon annanstans. Min vän sa också emot och skämdes så klart över hur hennes moster betedde sig.

Jag blir så jävla trött. Jag får återkommande höra liknande från människor i min umgängesperiferi, som inte på något sätt vet hur min situation ser ut i verkligheten utan enbart har förutfattade meningar. Jag umgås i väldigt spridda kretsar och det har t om hänt ett par gånger att jag fått det här snacket rakt i ansiktet, eftersom personen i fråga inte kopplat vem jag är innan hen börjat skvallra om något hen hört.
Det är väl en sak - då kan jag ju åtminstone bemöta det direkt.

Nu har det hänt flera gånger på kort tid, och det är kanske därför jag känner mig extra illa berörd. Normalt får jag höra det här/får reda på det kanske 4-5 gånger/år.
Den här typen av personer ser bara mina föräldrars pengar och inte att jag jobbar mer än heltid (ej i familjeföretaget, om det nu spelar någon roll), driver eget bolag vid sidan om, har en aktiv fritid där jag är engagerad ideellt på flera sätt och inte har tagit emot en krona från mina föräldrar sedan jag slutade gymnasiet. Jag har ett bra jobb där jag är omtyckt, och jag har fått jobbet tack vare flera års studier som jag finansierade genom att jobba som en idiot vid sidan om. Jag har klättrat på mitt jobb eftersom jag är bra på det jag gör.

Jag vill även flika in att jag så klart också hört det omvända, vilket värmer. Till exempel på festen jag var på i exemplet ovan, hörde jag hur den andra parten i samtalet, som jag knappt känner, direkt tog mig i försvar och sa att jag alltid varit trevlig och rolig och verkligen inte snobbig.

Jag vet att det inte finns så mycket att göra åt det här, mer än att fortsätta vara mig själv och fortsätta motbevisa förutfattade meningar. Ibland blir jag bara så jävla ledsen och förbannad, och jag behövde nog bara skriva av mig lite. Det är klart att jag blir påverkad av detta, det är påfrestande att alltid anstränga sig till det yttersta för att vara trevlig i alla situationer, för att aldrig ge någon en chans att kunna bekräfta sina fördomar. Det har även lett till att jag aldrig berättar om när det går bra, typ när jag blivit befordrad, fått utnämnanden eller lyckats med något jag kämpat länge för, knappt ens för mina vänner. Det känns nästan skambelagt. Lyckas jag med något får jag ändå höra bakvägen att mina föräldrar säkert kände någon som fixade det åt mig, blahablaha.
Man ska inte bry sig om vad andra tycker, men jag vill verkligen inte ge någon tillfredsställelsen att få sina förutfattade meningar "bekräftade".

Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur tacklar ni det?
Jag tänker att man sällan ser sin egen silversked. Men däremot andras. I sitt eget liv ser man ju slitet, i andras ser man frukterna.

Så jag skulle tänka både att ja, jag har faktiskt haft tur. Det har funnits pengar hemma, jag har fått växa upp med inställningen att jag kommer kunna klara saker bara jag hugger i, jag har blivit van från barnsben att vuxna jobbar sig till vad de vill ha. Jag har på vissa sätt fått en silversked, alla har inte fått de förutsättningarna.

Det tar ju inte ifrån dig din egen insats - men den syns inte utifrån på samma sätt.

Sen är det kanske också lite priset för att bo på en liten ort, att alla vet vem alla är, och vem ens föräldrar är? Man får kanske leva med det, och ta det onda med det goda att bo där alla känner alla.
 
Spinner vidare lite... Om man tittar på kända kreatörer eller överhuvudtaget personer som ligger högt i samhällstoppen så är det många av dom som kommer från välbärgade förhållanden överklass eller övre medelklass. Många har även adliga namn och rör sig i "rätt kretsar". Man får givetvis fortfarande jobba hårt för att ta sig dit man ska men friheten att välja finns redan från början och hindrena på vägen är lägre och färre. Det finns ett nätverk av människor guidar och stöttar och någon som tar emot en om man faller. Ibland även ett namn som öppnar dörrar.
Visserligen sant. Men...

Mycket handlar om vilka förebilder man ser omkring sig.
Barn till akademiker tror i högre grad att de klarar att plugga. Det märks på våra högskolor och universitet. Barn till fabriksarbetare arbetar i högre grad på samma fabrik.

Kommer man från ett välbärgat hem är sannolikheten större att man ser kreatörer, akademiker, ledare i sin vardag. Och kan tänka att "jag kan bli precis sådan jag också". Barn till fattiga konstnärer blir även de konstnärer.

Om man lever så att de man träffar dagligen och de som är ens nära krets är arbtslösa, lågavlänade, har sjukersättning etc. Ja då är sannolikheten större att man själv får ett likadant liv. Tanken att man skulle kunna bli statsminister elelr specialistläkare är ganska främmande och avlägsen.

Det handlar inte bara om pengar och klass - det handlar verkligen om förebilder.
 
Visserligen sant. Men...

Mycket handlar om vilka förebilder man ser omkring sig.
Barn till akademiker tror i högre grad att de klarar att plugga. Det märks på våra högskolor och universitet. Barn till fabriksarbetare arbetar i högre grad på samma fabrik.

Kommer man från ett välbärgat hem är sannolikheten större att man ser kreatörer, akademiker, ledare i sin vardag. Och kan tänka att "jag kan bli precis sådan jag också". Barn till fattiga konstnärer blir även de konstnärer.

Om man lever så att de man träffar dagligen och de som är ens nära krets är arbtslösa, lågavlänade, har sjukersättning etc. Ja då är sannolikheten större att man själv får ett likadant liv. Tanken att man skulle kunna bli statsminister elelr specialistläkare är ganska främmande och avlägsen.

Det handlar inte bara om pengar och klass - det handlar verkligen om förebilder.
Spinner vidare....

Vi har tagit emot många mä'nnisor som flytt från krig och förtryck.

en del av dem lågutbildade. Jag har i min dagliga gärning träffat många enormt intelligenta och kapabla personer som aldrig lärde sig läsa och skriva. Personer som jag tänkt att om de fått gå i skolan sannolikt varit företagsledare eller inflytelserika politiker. Vilken förlust för samhället!

jag önskar så innerligt att deras barn kan se möjligheterna. Att de kan se sig själva som ingenjörer, arkitekter, läkare, lärare. Och inte tro att deras framtid måste ligga i att städa eller arbeta i lågbetalda vårdyrken. Att de inser att de kan VÄLJA.
 
Jag har, sedan jag flyttade hem, nog ändrat mig en del och blivit mera framåt och tar mer plats. Kanske är det därför jag märker av det tydligare nu, eftersom jag inte bott här på flera år? Flyttade för att plugga, kommer hem efter att ha jobbat på "statusjobb" och får en bra anställning här hemma.

Men tack för all pepp, det känns redan som att huden blivit lite tjockare igen!
Hade jag flyttat tillbaka till min gamla hemby med eller utan statusjobb hade jag hamnat i liknande sits då jag bott i sthlmstrakten i några år nu. Ännu värre om jag tar med mig maken som är född och uppvuxen i sthlmstrakten. Då blir jag den där 08:an trots att jag tillbringat större delen av mitt liv i den där lilla byhålan. Att komma från sthlmsområdet är inte helt enkelt när man kommer dit, du har alltid en stämpel om att du är "bättre än alla andra". Det är svårt att flytta hem till mindre orter och framförallt efter att man har utvecklats. Jag blir sugen ibland men att bosätta sig någorlunda centralt där hade förmodligen gjort mig frustrerad. Då ska man en bit ut på landet och aldrig hänga i byn så det enda jag finner värt i så fall är att jag har nära till mamma :p
 
  • Gilla
Reactions: ptr
Det här blir lite utlämnande, så jag valde ett anonymt nick. Om ni listar ut vem jag är, så håll det för er själva, tack.

Jag vet inte riktigt vilken rubrik jag ska sätta på det här, men jag har ett problem i vardagen som gör mig både sårad och förbannad. Säkert ett i-landsproblem enligt många, men det har påverkat mitt liv sedan tonåren.
Jag har en fantastisk pappa. Han ställer alltid upp, han är varmhjärtad, snäll och finns alltid att prata med om problem eller annat som bekymrar - eller glädjer - en. Ändå rör mitt problem delvis honom, eftersom han är framgångsrik. Han startade med tomma händer, från ett hem med en far och (på äldre dagar) mor som hade industrijobb. Efter år av slit i olika branscher lyckades han och en vän starta ett bolag som de på relativt kort tid blev världsledande med inom sin bransch och som de sedan sålde för en schysst peng. Detta var många år sedan nu och han har fortsatt jobba hårt och gjort ett par liknande resor som den första, med bra resultat. Min mamma är också helt fantastisk, förutom att hon, precis som min pappa, alltid varit en klippa att luta sig mot, har hon dessutom jobbat som en gnu hela livet och gjort karriär, och även roddat största ansvaret för hem och vardag under småbarnsåren när pappa jobbade dygnet runt.
Problemet är verkligen inte min familj - men hur alla andra uppfattar mig p g a att jag är deras dotter.
Hur folk kommenterar familjens boende, familjens eventuella nya inköp och alla förutfattade meningar om hur jag ska vara, baserat på att min familj är dem vi är. Problemet hade antagligen varit detsamma, kanske ännu värre, om vi ärvt pengarna.

På en fest för en tid sedan gick jag förbi köket och hörde "Jaha, är det XX? Som bor på XX? Va, hen är ju jättetrevlig! Jag trodde att det var riktiga snobbar som bodde där".
En bekant som jag regelbundet köper produkter av (köpte, jag gör det inte längre..), lade, dagen efter att jag varit där, upp ett inlägg på sociala medier om att hen pratat med en vän under gårdagen att hen ibland skulle vilja vara en av dem som är "född med silversked i mun" och aldrig behöver kämpa för att kunna köpa typ en ny bil. Men att hen hellre kämpar för att komma någonstans och att hen minsann är stolt över sina vänner som kämpat sig upp från en normal start i livet. Under tiden jag var där och handlade ville hen prata om min "nya" bil som inte är särskilt fancy och verkligen inte fabriksny, tvärtom en typ av bruksbil som gått en bra bit. Vi pratade inget pris och definitivt ingen finansiering, även om jag betalat varenda skruv på bilen själv, med pengar jag knegat ihop.

Igår åt jag lunch hos en nära vän och hens moster var där. Har sedan innan svårt för den här personen pga att hon alltid ska prata om pengar, pengar, pengar men igår brann det i huvudet på mig när hon höll på. Jag och partnern har precis gjort ett (för oss) större inköp och jag skojade med min vän om att nu blir det matlådor ett tag framöver (vilket jag ändå alltid har). Mostern började direkt med att "det är väl inga problem, du springer väl bara till pappa och ber om mer pengar".
Jag blev riktigt ställd till en början och visste inte vad jag skulle säga riktigt. Jag fann mig efter en liten stund, medan hon malde på på samma tema, och jag svarade att det inte riktigt är så det fungerar och att jag inte är särskilt intresserad av att lyssna på hennes förutfattade meningar om min ekonomi utan då äter jag hellre min lunch någon annanstans. Min vän sa också emot och skämdes så klart över hur hennes moster betedde sig.

Jag blir så jävla trött. Jag får återkommande höra liknande från människor i min umgängesperiferi, som inte på något sätt vet hur min situation ser ut i verkligheten utan enbart har förutfattade meningar. Jag umgås i väldigt spridda kretsar och det har t om hänt ett par gånger att jag fått det här snacket rakt i ansiktet, eftersom personen i fråga inte kopplat vem jag är innan hen börjat skvallra om något hen hört.
Det är väl en sak - då kan jag ju åtminstone bemöta det direkt.

Nu har det hänt flera gånger på kort tid, och det är kanske därför jag känner mig extra illa berörd. Normalt får jag höra det här/får reda på det kanske 4-5 gånger/år.
Den här typen av personer ser bara mina föräldrars pengar och inte att jag jobbar mer än heltid (ej i familjeföretaget, om det nu spelar någon roll), driver eget bolag vid sidan om, har en aktiv fritid där jag är engagerad ideellt på flera sätt och inte har tagit emot en krona från mina föräldrar sedan jag slutade gymnasiet. Jag har ett bra jobb där jag är omtyckt, och jag har fått jobbet tack vare flera års studier som jag finansierade genom att jobba som en idiot vid sidan om. Jag har klättrat på mitt jobb eftersom jag är bra på det jag gör.

Jag vill även flika in att jag så klart också hört det omvända, vilket värmer. Till exempel på festen jag var på i exemplet ovan, hörde jag hur den andra parten i samtalet, som jag knappt känner, direkt tog mig i försvar och sa att jag alltid varit trevlig och rolig och verkligen inte snobbig.

Jag vet att det inte finns så mycket att göra åt det här, mer än att fortsätta vara mig själv och fortsätta motbevisa förutfattade meningar. Ibland blir jag bara så jävla ledsen och förbannad, och jag behövde nog bara skriva av mig lite. Det är klart att jag blir påverkad av detta, det är påfrestande att alltid anstränga sig till det yttersta för att vara trevlig i alla situationer, för att aldrig ge någon en chans att kunna bekräfta sina fördomar. Det har även lett till att jag aldrig berättar om när det går bra, typ när jag blivit befordrad, fått utnämnanden eller lyckats med något jag kämpat länge för, knappt ens för mina vänner. Det känns nästan skambelagt. Lyckas jag med något får jag ändå höra bakvägen att mina föräldrar säkert kände någon som fixade det åt mig, blahablaha.
Man ska inte bry sig om vad andra tycker, men jag vill verkligen inte ge någon tillfredsställelsen att få sina förutfattade meningar "bekräftade".

Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur tacklar ni det?

Där jag växte upp upplevde jag nog aldrig att någon reagerade negativt på hur vår familj hade det ekonomiskt etc. Det fanns ganska många som hade det väl förspänt i det området.
När jag började gymnasiet slogs vi ihop med andra delar som hade andra socialekonomiska förhållanden. Då kunde jag någon gång uppleva att jag ansågs snobbig/bortskämd av folk som inte kände mig.
När jag en period var sjukskriven vet jag att någon reagerat och trott att jag iom mina föräldrars ekonomi bara inte hade lust att plugga/jobba och man hade frågat när jag skulle sluta "lalla runt".
För en som kom från ett hem med superpresterande föräldrar och var formad efter det gjorde det enormt ont att höra.

Nu har jag flyttat från Stockholm till Sörmlandsskogarna. Här finns ju allt från de som bott här i generationer, aldrig lämnat kommunen och är jordbrukare etc till adliga och myyyyycket rika människor.
Så hur jag bemöts här av folk jag inte känner beror väl lite på i vilka kretsar det är.

Men ärligt talat så hör jag ju hellre att någon jag inte känner sagt något sårande om mig än att tacka nej till dels den ekonomiska hjälp jag fått(hästar, mediciner, läkarvård, lägenhet etc), det jag fått gratis av att växa upp hos två akademiker som kommer från familjer med egenföretagare och jobb inom utbildning och affärsvärld, det kontaktnät och den lärdomen i hur man skapar ett kontaktnät för att främja sitt yrke etc.
Sen kan man ju också ha pressats för hårt, åt fel håll, haft andra problem i familjen än ekonomiska/jobbrelaterade. Det vet jag och tänker att det är saker inte andra ser/vet alltid. Och det kan vara lätt att tro att allt är en räkmacka utifrån sett.

Jag har en barndomsvän som jag som yngre avundats. Hennes familj har alltid varit så sammansvetsde. De har haft en sån otroligt kärleksfull och positiv stämning i familjens relationer och i hemmet jämt. De hade lite ont om pengar ibland. Men det där var jag lite avundsjuk på.

Jag tänker att alla har det bra och dåligt på olika vis. Och vi utifrån ser sällan allt.
De som ändå ger sig på att ha nedvärderande åsikter om andra, vad det nu än rör, är inga jag orkar lyssna på direkt.

Så idag, som 37-åring, håller jag med om att jag blivit ekonomiskt bortskämd på vissa fronter. Och att jag haft en jätteskjuts med gratissaker i yrkeslivet pga mina föräldrars sätt att leva.
Men jag har tagit mig dit jag är själv med hjälp av de verktyg jag fått.
Jag har liksom inte bara fått ett färdigt hus. Jag har fått spik, hammare, brädor etc och byggt själv.
Med den tryggheten i att jag vet det, de som känner mig vet det kan väl någon få prata om den vill. Jag tar inte sånt på allvar idag.
 
Nånstans tänker jag att man får vara glad för att man haft turen att födas med sådana förutsättningar. Det skapar en del avund, men ger så många fördelar. På små orter blir det oundvikligt att man vet saker om varandra. Min morfar var lärare och båtbyggare och nämner jag hans efternamn vet sanslöst många vem har var eftersom han var en karaktär. Andra dömdes ut redan i dagisåldern för att de hade fel efternamn och släkt. De var alltså redan på dagis stämplade som problembarn.
Det sociala stigmat tvättas inte bort i en handvändning.
Var glad för silverskeden och ödmjuk så löser det sig. Och säg ifrån om folk är klumpiga och du känner behov av det.
 
Spinner vidare....

Vi har tagit emot många mä'nnisor som flytt från krig och förtryck.

en del av dem lågutbildade. Jag har i min dagliga gärning träffat många enormt intelligenta och kapabla personer som aldrig lärde sig läsa och skriva. Personer som jag tänkt att om de fått gå i skolan sannolikt varit företagsledare eller inflytelserika politiker. Vilken förlust för samhället!

jag önskar så innerligt att deras barn kan se möjligheterna. Att de kan se sig själva som ingenjörer, arkitekter, läkare, lärare. Och inte tro att deras framtid måste ligga i att städa eller arbeta i lågbetalda vårdyrken. Att de inser att de kan VÄLJA.
Yes, vi har elever som inte har gått i skola alls men glatt talar 4 olika språk och nu lär sig läsa och skriva och tala på svenska samt får hemspråksundervisning så de kan skriva och läsa på ett av sina egna språk i alla fall
 
Yes, vi har elever som inte har gått i skola alls men glatt talar 4 olika språk och nu lär sig läsa och skriva och tala på svenska samt får hemspråksundervisning så de kan skriva och läsa på ett av sina egna språk i alla fall
Absolut. Det tillhör skolans plikter. Att lära barn läsa och skriva och uttrycka sig. Att tala flera språk hjälper inte i ett samhälle byggt på skriftlig kommunikation. Och det duger inte tt bara kunan det basala. Som vuxen behöver man vara kunnigare än så. Och jag vet att svenska skolor är bra på det! (jag är skolpolitiker i kommunen)

Men steget därefter? Högskolan, universiteten. Där övervägande delen av de studerande är akademikerbarn? Hur får vi dessa begåvade kompetenta unga att utnyttja sin fulla kapacitet? De vars föräldrar gått några få år i skolan?

Akademikerbarnen bland de invandrade är ofta extremt motiverade. Ofta mer motiverade än sina jämnåriga svenska kamrater. Men de andra?

Jag är oroad för att vi om 10-20 år ser att de barnen inte studerat vidare i samma utsträckning som de helsvenska barnen.
 
@losgringos Det är svårt men jag tror att du är inne på rätt spår, vänlighet och hålla huvudet högt.
Min uppväxt var också med föräldrar som var välkända i samhället, många trodde nog att vi hade betydligt mer gott om pengar än vad vi faktiskt hade och på många sätt hade vi det bättre än många andra.
Idag är jag gift med en företagare vars företag är välkänt och folk tror att vi har hur mycket pengar som helst. Det går på inga sätt nöd på oss och vi kan unna oss saker absolut, men samtidigt så måste även vi väga fram och tillbaka innan vi tar beslut. Men jag har fått höra ett antal gånger att vi är snåla som inte köper saker, att jag inte borde behöva handla kläder till barnen på secondhand osv. Nej rent krasst behöver jag inte handla kläder till barnen på seconhand, men när de växer som ogräs så ser jag ingen anledning till varför jag ska köpa dyra kläder som de växer ur på en månad. ;)
I år kostade vi på oss ett utomhus spa hemma, det har stuckit i ögonen på en hel del, men det gör det enklare att sortera ut vilka människor man orkar umgås med.
 
Som ett experiment googlade jag igår på både de som föddes med silverskeden i min klass och de som inte gjorde det.
Till 100% kan jag säga att om man bortser från de som var i mellanskiktet har det gått Bra för de som hade föräldrar med resurser, och de som hade det tuffast är antingen hemmaboende hos förälder eller lever i socioekonomiskt utsatta områden, har många barn och lågstatusjobb. De har inte öppnat krog med Myllömäki eller tagit över pappas byggimperium direkt. Det finns med all sannolikhet undantag, men av de tre mest utsatta och de tre med vad jag gissar bäst förutsättningar vandrar de alla på ett eller annat sätt samma väg som sina föräldrar. Det är så sorgligt, men jag förstår ju hur det blir så.
Jag har inte haft någon kontakt med någon av dessa sedan vi slutade årskurs 9. Det är 20 år sedan.
 
Ja, det är nog så, precis som @athena också vittnar om. Missunnsamhet är så vansinnigt oklädsamt! :turd: Oavsett om det riktas mot prestation eller annat.

Det låter som att du hanterade det på rätt sätt :) :up: skönt också att din kompis kunde säga ifrån - ibland kanske en del inte ens förstår hur de låter förrän de får höra det av någon annan..




Känner mig peppad att fortsätta kill them with kindness efter den här tråden i alla fall, tack för att jag fick spy ur mig lite!
I stort sett tänker jag nog att tolkningar som handlar om att andra är missunnsamma eller avundsjuka också är ganska missklädsamma.

Snarare förstärker väl de tolkningarna ens självförståelse av att vara duktig, arbeta hårt, och på det hela taget lite bättre.

Överlag tycker jag att avund är en väldigt överutnyttjad förklaring till andras beteenden, och förvånansvärt sällsynt när folk pratar om sig själva. Jag tror helt enkelt inte på att avund är en så stor grej som många vill ha det till.
 
En liten del studerar intensivt under cirka 4 år och tar sig från att inte kunna läsa och skriva via läsa in grundskolan på svenska och sedan in på ett teoretiskt program. Fler går in på praktiska program, tex omvårdnad eller industri och går ut på en arbetsmarknad som anställer dem genast och andra hoppar tyvärr av. Nu har vi cirka 140 elever på IM, dvs programmet för nyanlända samt för grundskolans tidigare elever som måste komplettera sina kurser, en del väntar fortfarande efter 2 eller 3 år på att få veta om de får stanna eller inte och pluggar ändå så mycket de orkar, andra kommer och går som de vill.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 973
Senast: mars
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 925
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid...
7 8 9
Svar
161
· Visningar
11 198
Senast: MML
·
  • Artikel
Dagbok Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid. Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna. Det var en ganska kall...
12 13 14
Svar
279
· Visningar
35 572
Senast: Tranan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp